2001 var första gången jag besökte USA. Mina böcker, Tillbaka till Pompeji och Jag är ingen häxa, höll på att översättas och skulle ges ut i USA.
Det var mitt första besök i New York och givetvis blev jag visade så många av stadens sevärdheter som möjligt. Jag kände inte till mycket, men jag lärde mig snabbt.
För första gången i mitt liv åkte jag tunnelbana, vandrade bland horder av människor i finansdistriktet runt Wall Street, åkte alla hissarna upp till toppen av Empire State Building för att pusta ut och ta in hela staden som låg nedanför mina fötter. Långt bort i fjärran såg jag två tvillingbyggnader, gigantiska skyskrapor och när jag frågade vad det var för byggnader fick jag veta att det var World Trade Center.
Kanske jag där och då kände av den annalkande katastrofen, eller så är jag bara väldigt trött, som du ser på bilden. Jag drog nämligen på mig en förkylning på flyget över och gick omkring med hög feber som dämpades med inköpta mediciner på supermarkets. Det var ett hårt tempo hela tiden, med fina middagar och många möten.
Det som fascinerade mig mest efter mitt besök i New York var faktiskt de två gigantiska byggnaderna och jag satte upp ovanstående kort på tvillingtornen framför min dator. De var symbolen för New York för mig och med spänd förväntan såg jag fram mot den dag mina böcker skulle komma ut i USA.
Då kom 11 september några månader senare. Som vanligt hade jag ingen radio på när jag satt och skrev, så när jag ringde en väninna 16.00 var det första hon sa: "Vad tycker du om det som har hänt?" Jag var helt oförstående och hon sa att jag genast skulle slå på tv:n, vilket jag gjorde.
Chockad såg jag bilderna från flygplanet som flög in i World Trade Center, sedan hur det andra flygplanet flög in, hur människor hoppade ut från fönstren, hur skyskraporna kollapsade och jag grät. Jag led med alla människorna utan att veta att även jag skulle drabbas på ett betydligare lindrigare sätt, men ändå bli påverkad. Jag grät mig igenom hela kvällen och led ända in i själen av det jag såg.
Det blev ingen utgivning av mina böcker i USA. En katastrofbok som Tillbaka till Pompeji skulle inte sälja i ett sådant läge. Dessutom låg mitt förlag i närheten av World Trade Center. Ja, resten är historia. Världen blev sig aldrig lik efter den dagen och terroristerna hade uppnått det de hade varit ute efter.
Jag är glad att ha upplevt tvillingtornen medan de ännu stod på plats, även om jag inte hade en aning om dess betydelse i den stund jag fotograferade dem.
En sådan händelse får alla att inse att man aldrig ska ta något för givet. Det gäller att njuta av varje stund för den kan vara den sista.
Idag är det på dagen 9 år sedan det hände. Jag sänder en tanke till alla de som drabbades, miste sina nära och kära och på något sätt blev påverkade av vad som hände den 11 september 2001.
Jag har svårt att förstå varför var och en inte kan få ha sin religion och tro. I alla tider har människor försökt omvända varandra för att få dem att tro på en ny gud, en ny livsåskådning. Jag tror på kärleken, till allt och alla. Om bara fler gjorde det skulle världen se mycket bättre ut.
Nu ska jag gå och pussa på min man och mina hundar och ge dem lite av min kärlek. Hoppas du får en kärleksfylld dag!
Kramisar Kim
Så tråkigt att dina böcker inte blev utgivna i USA men idag kanske det finns en chans?
SvaraRaderaDet är en våldsam värld vi lever i och den 11:e september har blivit en datum som etsat sig fast. Utrikesminister Anna Lind blev mördad 2003 och 1973 genomfördes Militärkuppen i Chile som betydde mycket lidande för många människor.
Förhoppningsvis kan den 11:e september ändå betyda ett hopp om en bättre framtid.
Kram Monika
Hej Monika
SvaraRaderaJa, de kommer säkert ut där någon gång, det var en bagatell jämfört med alla de som dog under attentatet. Minns också Anna Lind den 11 september och tänkte "det är inte sant, kommer 11 september att för alltid vara en hemsk dag?" Militärkuppen i Chile är inte något som fastnat i mitt minne, bra att du tog upp det. Jag hoppas som du att 11 september framöver ska bli en glädjens dag, en dag fylld av positiva saker och med kärlek! Stor kram från Kim
Ja, nog kommer man ihåg var man var! Jag kom hem efter en dag på min första praktik som lärare...och satte mig för att käka framför TV:n och varje kanal visade hur tvillingtornen blev attackerade. Jag fattade ingenting först! sen var jag fast hela kvällen ochvar bara i chock. Maken min var på tunnelbanan i NY när det hände och folk kom in på tågen i panik och grät och var helt upprivna. Han kom aldrig fram till skolan utan fick hoppa av och GÅ hem på grund av att inga tunnelbanor gick...
SvaraRaderaJag tycker också att den här hetsen som skapats mot muslimer är hemsk! Varje muslim är inte terrorist. Då skulle väl också de kristna vara stämplad för alltid om man tänker på vad korstågen ställde till med när det begav sig till exempel...Kanske USA skulle föregå med gott exempel med den nya muslimska centret vid gamla WTC?
ha en underbar helg! Kramar
Usch ja, det här var en hemsk dag för nio år sedan. Men jag är glad att du hann se WTC i alla fall, de var imponerande.
SvaraRaderaKram!
Hej Trillingnöten
SvaraRaderaDet måste ha varit fruktansvärt att befinna sig på plats och dessutom ha sin man att oroa sig för. Jag tyckte det var nog skrämmande att se det på tv! Ja, vad tror du, blir det något muslimskt center vid gamla WTC? Ha en underbar helg du också. Kram Kim
Hej Marianne. Jag är också glad att jag fick uppleva Tvillingtornen, för de var magnifika i sin enkelhet. Är du som alla andra att du minns exakt var du befann dig och vad du gjorde när det hände? Kram Kim