Änglavakt!

Flygen inställda på Kastrup, ett tåg fastnade i Glömslövs backar, radioprogrammen avbryts ständigt av trafikmeddelanden, en skolfasad rasade i Malmö på grund av snöns tyngd, skolbuss av vägen...

Det var med alla de meddelanden jag började min hemresa från Skåne till Blekinge. Först hade bilen skottats ut. Snön hade vräkt ned hela natten och stormbyarna skakat om huset. Snön fortsatte falla och stormbyarna ristade om bilen på den hala vägen.

Bitvis var vägen ren och fin, bitvis var den rena katastrofen, bara ett tjockt lager is. Hastigheten var långt under det normala och det var inte så värst mycket trafik på vägarna, men ändå fanns det bilar, och MASSOR av lastbilar.

När jag var halvvägs hemma såg jag plötsligt hur bilen framför bara svängde rakt mot en mötande lastbil. VAD GÖR HAN? Hann jag tänka och sedan smällde det.
På grund av halkan var det god marginal fram till framförvarande bil, men jag undrade ändå om min bil skulle klara sig från att köra rakt in i olyckan, skulle den hinna stanna? Många tankar for genom huvudet.

Sedan studsade personbilen tillbaka från lastbilen och for en bit framåt vägen. Lastbilen fortsatte en bra bit till innan den stannade.

Körde framför olycksbilen, stannade, slet upp dörren och rusade tillbaka, öppnade förardörren och hjälpte mannen ut. Genast sa jag: "Känner vi varandra?" För han verkade så bekant. Men han bara skakade på huvudet. Ja hela han skakade våldsamt. Jag fick undan honom från vägen, såg efter att han inte var skadad och sedan ringde jag 112 och begärde hjälp. De sa att det redan var larmat om olyckan och jag trodde att det var lastbilschauffören som ringt. Men det visade sig sedan att mannens bil hade automatlarm som ringde upp 112 när krockkuddarna löstes ut.

Det tog inte lång stund förrän första bilen anlände, tror det var någon förman för brandkåren. Han såg till att personbilsföraren var okej och fortsatte sedan bort till lastbilen. Vad han upptäckte där gjorde att det gick stort larm.

Personbilen hade nämligen slitit upp den fulla dieseltanken och nu rann allt ut över vägen. Det tog ett tag och sedan var där säkert fyra brandbilar, en ambulans kom och förhörde sig om skadade, men lämnade platsen eftersom den var på väg till en annan olycka. Polisen kom och det blev förhör, först med bilföraren och sedan med mig som var vittne till det hela. Långa köer bildades eftersom vägen var helt avstängd. En brandman började dirigera trafiken att vända om på vägen, för att kunna ta en annan väg runt olycksplatsen.

Medan vi väntat på att bli förhörda pratade jag hela tiden med mannen för att se så att han inte gick in i chocktillstånd. Till slut upptäckte jag att jag verkligen kände honom och när han hade lugnat ned sig insåg faktiskt även han att vi kände varandra. Vi hade arbetat ihop för många, många år sedan.

När han väl blivit hjälpt, fortsatte jag resan hem, på lite darrigare ben och lite skakigare händer. Det var otäckt när bilen rullade fram över det tjocka islagret. När det väl var vajerräcke i mitten kändes det tryggare, ingen risk för att råka få sladd och åka in i en mötande lastbil.

Olyckan spelades upp i mitt inre, hur bilen bara förflyttats rakt mot den mötande lastbilen, av en stormby, av ishalkan... Insåg att det bara hade rört sig om någon meter och det hade blivit en frontalkrock och då hade varken mannen, eller jag klarat oss så bra som vi nu gjorde. Det kallar jag änglavakt mitt i allt elände.

Några timmar senare när jag satt och åt, hörde jag på ett trafikmeddelande att vägen fortfarande inte var röjd efter den olycka som jag blev vittne till.

Ta det försiktigt ute på vägarna. En olycka händer otroligt fort, och det är inte alltid det går så här bra.

Här kan du läsa om när jag hade Änglavakt i en "nära-döden-upplevelse" på Island.

Kramisar från Kim