Mina Bloggsidor

söndag 27 februari 2011

Andar/Spöken... Finns de?

Ni som har läst mina böcker om Kimberlie och Andys äventyr på Nya Zeeland, vet att det ingår lite andar och andra spännande saker i handlingarna. Vissa människor tycker sådant är löjligt och tror inte på andar, men jag är en sådan där person som både ser och talar med andar, på deras villkor.

Idag har jag varit och besökt goda vänner. När jag var i deras hus för första gången, berättade jag att de hade en ande. En grå gammal farbror som gladdes åt de nya ägarna.

När vi några dagar senare hjäptes åt att packa upp deras kartonger i köket och samtidigt skulle laga mat, letades det febrilt i lådorna efter ett visst köksredskap utan att något hittade det. Jag satt vid bordet och höll på att ta bort tidningspapper runt glas. Då kom "Grålle" som familjen kallade sitt spöke. Han talade om för mig var köksredskapet fanns och jag sa: "Det ligger i den där lådan" och pekade. Föremålet låg där och alla var väldigt förvånade och undrade hur jag kunde veta det. "Jag fick lite hjälp", sa jag, utan att förklara närmare, eftersom alla som befann sig i köket inte hade hört historien om husets ande/spöke.

Många saker har hänt därefter som visar på att spöket fortfarande vandrar runt i huset. Idag när jag var på besök hos familjen dök "Grålle" upp och var tillsammans med oss i köket. Jag kände hur han myste och hade trevligt tillsammans med oss. Jag sa ingenting om att han var där. Men så plötsligt berättade kvinnan att hennes lille son plötsligt hade sagt en dag "Vem är det?" och pekat bakom henne. Hon hade vänt sig om men inte sett någon. Sedan den dagen har pojken flera gånger pekat på en person i rummet, utan att hon ser någon. Både hon och jag är övertygade om att det är "Grålle" som visar sig även för pojken. Det känns skönt att ha en bundsförvant, att det inte bara är jag som ser den gamla grå farbror.

Att "tala" med andar och att kunna se dem, är både positivt och negativt. Det positiva är att jag i mina berättelser vet vad jag talar om när jag beskriver andar och mina huvudpersoners upplevelser. Det negativa är att jag ibland känner väldigt negativ energi från andar som får mig att känna mig väldigt illa till mods och ibland kan jag bara inte förmå mig att gå in i vissa rum.

Det mest positiva är, att jag aldrig behöver förlora kontakten helt och hållet med mina nära och kära när de dör, för de finns fortfarande runt omkring mig, men bara på deras villkor och bara när de själva vill. Det är inte bara att "lyfta luren" och ringa till dem längre, utan jag får snällt invänta de stunder de behagar dyka upp.

Så nu vet du att jag inte bara hittar på när jag skriver om andar i  mina böcker, mycket av det är självupplevt!

Det är helt okej om du inte tror på andar, det spelar ingen roll för mig, för jag vet att de finns, och det är många med mig som också vet det och det är det ända som betyder något för mig.

Har du träffat någon ande/spöke någon gång?

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

11 kommentarer:

  1. Det finns ett kapell på ett ställe i Göteborg jag helst inte passar (särskilt inte nattetid). Jag vet inte varför men jag tror att det vid något tillfälle brunnit och jag tror att någon dog då. Jag fick känslan första gången jag gick förbi och har kvar den ännu 4 år senare.
    Jag är dock inte rädd, vare sig för döden, andar eller spöken (även om jag givetvis hyser respekt för dem). En produkt av att studera gravar och dödsföreställningar. (Jo, jag blir ledsen när någon i min närmaste omgivning dör, men är inte rädd för döden.)
    För övrigt: visste du att man hittat flera vikingatida gravar där spjut suttit nerstuckna? Man tror att det är ett sätt att hindra den döde från att gå igen och också att uttrycket att man "jordfäster någon" kommer från det.

    SvaraRadera
  2. Hej Amanda
    Förstår att du inte vill gå förbi det kapellet nattetid, när det känns otäckt att passera det under dagen.
    Intressant med vikingarna, låter lite som en "vampyrsed"... Ja, det tror jag också att uttrycket "jordfäster" kommer från...
    Kram Kim

    SvaraRadera
  3. Vi bodde i ett hus en gång där det spökade och det var ingen snäll ande för jag var alltid illa till mods. Min syster sov i ett rum och jag i ett annat i källaren. Vi hade ett rum mellan oss som var som ett förråd. Min syster skrek en gång från sin säng och bad mig släcka lampan i hennes rum för hon vågade inte. Jag sa nae du! Efter nån minut skrek syster min TACK! Jag fattade ingenting. Tydligen hade ljuset släckts och hon trodde att det var jag!
    Det var bara en historia av många :)

    SvaraRadera
  4. Godmorgon. Vad spännande att du har kontakt med andevärlden! Jag vet inte vad jag ska tro, jag är nog en sådan där realist som har svårt att tro på spöken och andar, samtidigt har jag hört så många som berättar trovärdigt om dem att det är svårt att avfärda.

    SvaraRadera
  5. Jag ser ett spöke varje morgon i min egen spegel - nu har jag äntligen listat ut att det är jag själv:-)
    Du har ett litet frivilligt uppdrag att hämta på min blogg (från i lördags) /Kram Ebba

    SvaraRadera
  6. Hej. Vilket intressant inlägg eftersom jag själv tror på andar och "spöken". Jag har upplevt jättemycket, framför allt i min pappas barndomshem efter att farfar gick bort. Honom känner jag ofta av där, men inte farmor. Jag känner också ofta av min mamma och min pappa, senast igår. Då kom mamma på besök just när jag skulle lägga mig.

    Jag var på en författarträff på Häringe slott i november, och där spökade det ordentligt. Jag kände av några av spökena, och i en gammal barnkammare kunde jag inte ens gå in. Någon höll emot. Det märkliga var att jag lite senare pratade med en annan tjej som jag inte kände sedan tidigare, och hon hade upplevt samma sak att hon förhindrades att komma in just i den barnkammaren... Sedan fanns det ett badrum där också som kändes extremt obehagligt att gå in i...

    Åh, jag skulle kunna berätta massor om mina upplevelser, men det blir för långt. :)

    Kram Nina

    SvaraRadera
  7. Hej Trillingnöten
    Ja, det är precis sådana där saker som händer när man har ett spöke i huset. Förstår att du har många fler historier att berätta. Det har jag också!
    Kram Kim

    Hej Ingrid
    Godmiddag. Förstår vad du menar. Min käre far han funderar mycket över det där, eftersom även min mamma och bror har detta i sig. Tycker själv att det känns otroligt att det är så här, men det är faktiskt sant!
    Kram Kim

    Hej Ebba
    Ånej, tycker du är jättevacker, inget spöke där! Såg uppdraget, tack. Men det känns som om uppdraget redan är utfört i och med att jag har berättat om det här med att jag ser andar, eller vad säger du?
    Kram Kim

    Hej Nina
    Härligt att höra!
    Visst är det underbart att känna närhet till de som inte finns i livet längre?
    Samma här, har massor av historier jag kan berätta om. De får vänta till en annan dag! Kul att du berättade om dina upplevelser.
    kram Kim

    SvaraRadera
  8. Så sant Kim - och uppdraget var ju just frivilligt men du har ändå bjudit på något precis som du säger. /Kram Ebba

    SvaraRadera
  9. Hej Ebba
    Ja, för det var det här jag skulle vilja ha berättat om när jag fick din utmaning, och då hade jag redan berättat det...
    Kram Kim

    SvaraRadera
  10. Intressanta berättelser. Jag har inga egna erfarenheter av andar etc, men det är alltför många som jag känner och har förtroende för som berättar liknande berättelser. Så jag säger som Franziengland: Känns svårt att avfärda det. Och numera har jag heller inget behov av att göra det.

    SvaraRadera
  11. Hej Peter
    Hade jag själv inte upplevt allt det här, kanske även jag hade haft svårt att förstå det. Men jag är glad att jag har fått den här förmågan. Härligt att du skriver att du inte har behov av att avfärda det... Det gillar jag!
    Kram Kim

    SvaraRadera

Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!