Den rubriken hade det mail som kom idag och gjorde mig så otroligt glad. Här kan du ta läsa det mesta av mailet:
Jag måste få tacka dig för alla spännande timmar du bjudit mig och min elev på. Jag jobbar som assistent och under de senaste 2 åren har jag jobbat med en kille som har stora läs- och skrivsvårigheter samt autism. Trots sitt handikapp älskar han böcker och hans bästa stunder i skolan är när jag läser för honom. Han bara älskar dina böcker och nu är vi framme vid Kinesiska draken efter att ha läst alla i tur och ordning som de givits ut. D.v.s att vi är inne på den 13:e vilket innebär att vi har läst ganska många timmar om Ramona och Theo. Jag vill göra dig uppmärksam på hur mycket dina böcker har betytt för denna pojke som med så stort intresse följt handlingarna med stort intresse och spänning. Tack för alla fina lästimmar
Kan du förstå hur glad jag blev över ett sådant här mail? När jag får mail och brev likt detta, blir jag alltid så skrivsugen, eftersom jag vill skriva fler böcker som läsaren kan ta till sig och lära sig mer av.
Det känns varm och gott i magen efter att ha läst de här raderna. Speciellt skönt är det för självförtroendet att få höra hur någon slukar mina böcker så totalt.
En riktigt bra dag med andra ord!
Kramisar från en glad Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
Vill gärna dela glädjen med dig:-) Vilken inspirationskälla att få sådana mail o brev från dina trogna läsare, förstår att du vill skriva, skriva ... Kram Ebba
SvaraRaderaHej Ebba
SvaraRaderaJa, det är verkligen inspirerande!
Kram Kim
Vilket underbart mail! Jag kan tänka mig hur fantastiskt det måste ha känts för dig att läsa nåt sånt!!! Kram
SvaraRaderaSå roligt det är när någon tar sig tid att tala om att dom tycker om det man gör!
SvaraRaderaVi borde alla blir lite bättre på att skicka iväg små uppskattande meddelanden tycker jag :o)
Hej Trillingnöten
SvaraRaderaJa, det var helt fantastiskt!
Kram Kim
Hej Helena
Javisst är det. För det mesta kanske folk tycker bra om det man skriver, men det är inte alltid de berättar det.
Absolut! :-)
Kram Kim