Min farmor hade stor betydelse för mig när jag var liten. Hon bodde i huset bredvid vårt, hon ägde affären som låg huset bredvid hennes. Hela min värld kretsade runt denna lilla yta på jorden.
Farmor och farfar hade ett stort, magiskt hus, med långa garderober som sträckte sig runt huset. Mörka, mystiska, spännande platser när jag var barn, men också skrämmande, läskiga, otäcka. Med andra ord, platser som väckte fantasin.
Där fanns också en stor trädgård, uppdelat i olika terrasser, med päronträd som nådde ända upp till himlen i mina barnaögon. Där fanns ljuvliga söta päron, gråpäron, steniga päron, päron som mamma lade i byrålådan för att mogna, när jag föredrog dem knastrigt hårda och lite sura.
Farmor hade en jättestor AGA-spis, som eldades med ved. Den var gul, ett riktigt monster som tog upp halva köket, men även spred gudomlig värme och därför var en mycket populär plats för oss barn. Vi bänkade oss runt farmors köksbord och lekte, medan farmor bakade bullar, slängde in mer ved, kokade mat, gjorde varm choklad åt oss och gav oss färska bullar.
Något av det allra bästa med AGA-spisen var att den alltid var varm, eftersom det ständigt eldades i den. På den tiden höll vi på mycket med modellera, gjorde figurer, byggde upp hela städer, med hus, bilar, hästar, kor, människor etc. När farmor inte befann sig i köket hade vi extra roligt genom att lägga små klumpar av modellera på spisen och se hur den sakta löstes upp och blev flytande. Tror inte farmor tyckte det var speciellt kul när hon kom tillbaka, men vi hade otroligt roligt.
Farfar fanns där också, någonstans i periferin, en svart figur som jag alltid var lite rädd för. Att han var svart berodde på att han alltid satt nere vid pannan i källaren och stoppade i pinnar. Ja, han satt ju inte ALLTID där, men det var vad jag trodde som litet barn.
Farmor var liksom den där runda, bullbakande goa perfekta farmodern. Och sådana såser hon gjorde... Mums!
Hon hade ett stort skafferi som jag kunde gå in i, där fanns de mest förunderliga saker, inlagda plommon, sylt, kakor, bullar, konserver och en massa saker som jag inte hade en aning om vad det var på den tiden. Men spännande var det.
Eftersom vi bodde grannar var jag ofta inne hos farmor, mina kusiner kom också dit och då var det farmors kök som gällde. Om det inte var kalas, för då åt man i den stora matsalen och jag samlade mina kusiner i den STORA hallen där vi kröp under ett täcke och så berättade jag spökhistorier tills alla skrek av skräck. Kul!
Farmor stod bakom disken i sin lanthandeln ända tills hon var över åttio år. Hon var otroligt duktig på att räkna i huvudet och hade fullständig kontroll på allting.
Så en dag slutade farmor i affären. Det gick fort utför. Hon kom in på ålderdomshem. Jag fick jobb inte långt ifrån ålderdomshemmet och besökte farmor varenda lunchrast. Tog med mina smörgåsar och åt hos farmor och henne väninnor som hon delade rum med.
Farmor blev alltid lika glad över att se mig, även om hon inte alltid kände igen mig. Ibland var jag Titti, eller Elvy, eller Eivor, hennes döttrar. Men jag var aldrig jag i farmors ögon, utan jag var ett av hennes barn. Varje dag frågade hon samma sak, och jag svarade samma sak.
Men en dag var det annorlunda. Då berättade farmor att hon och en väninna hade varit ute med ett par karlar på stan. Jo minsann, sa farmor, riktigt snygga karlar var det. De hade promenerat länge på stan.
Hon lät så övertygande att jag först trodde henne, men till slut insåg jag att det bara var som hon hade färdats i minnets labyrint, en svunnen tid som hon hade drömt sig tillbaka till, ett minne jag hade väckt henne ur när jag kom.
Varje dag presenterade farmor mig stolt för personalen, givetvis som någon av sina döttrar. Personalen höll med och hälsade artigt på mig, trots att de visste vem jag var och trots att samma sak spelades upp varje dag.
Mina arbetskamrater kunde inte förstå hur jag kunde gå och hälsa på min gamla farmor varje lunch, istället för att gå ut och äta med dem. De förstod nog aldrig hur mycket farmor hade tillfört min barndom och att jag nu kunde tillföra hennes liv samma glädje som hon en gång hade skänkt mig.
Vi måste ta vara på och respektera våra äldre. De har byggt upp vårt samhälle, de har lagt grunden för vårt liv och vi kan inte slänga dem på soptippen och säga att vi inte har tid med dem bara för att de blir gamla och inte "duger något till" längre. Våra äldre är en kunskapskälla att ösa ur, en varm öm famn att krypa in i för ett ledset barn, vars föräldrar "inte förstår".
Släng inte bort något av det finaste vi har, våra rötter till det förflutna, våra far- och morföräldrar. En dag finns de inte längre där och då sitter du kanske där och längtar tillbaka till den där trygga famnen att krypa in i, precis som jag gör just nu när jag längtar efter min farmor, som försvann ur mitt liv för alldeles för många år sedan.
Kramisar Kim
PS. När du läser
Kimberlie - Främlingar kommer du att känna igen några saker från det här inlägget.
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
