Yvonne Cormeau, motståndsrörelsen Andra världskriget

I sitt arbete för motståndsrörelsen i Frankrike skapade Yvonne Cormeau en viktig länk mellan motståndsrörelsen och England, som försåg den franska motståndsrörelsen med vapen och förnödenheter.

Beatrice Yvonne Biesterfeld föddes i Kina, när hennes belgiske far var där i affärer. Hennes mor kom från Skottland. Yvonne kom tillbaka till Europa med sina föräldrar och bosatte sig i Belgien. 1937 gifte hon sig med Charles Cormeau, en arméofficer. Med honom fick hon en dotter. Före kriget arbetade hon som sekreterare på Brittiska ambassaden.

I maj 1940 dog hennes man när deras lägenhet i London bombades. Yvonne överlevde, men fick tillbringa lång tid på sjukhuset.

Hennes mor som bodde i Belgien sändes iväg till koncentrationslägret Ravensbruck och hördes aldrig mer av.

Yvonne bestämde sig för att det bästa hon kunde göra för sin dotter var att bekämpa Hitler, hur svårt beslutet än var att skiljas från sin dotter. Hon lämnade sin dotter hos nunnorna i klostret i Oxfordshire och började sin kamp mot tyskarna.

Hon gick med i Women's Auxiliary Air Force, WAAF, hösten 1941. Eftersom hon lätt kunde tas för en fransyska och talade många språk, värvades hon till Special Operations Executive, SOE. Efter att ha klarat de fysiska- och säkerhetstesterna, blev hon upplärd som radiooperatör. Hon fick lära sig hoppa fallskärm och fick kodnamnet "Anette". Hon använde sig även av kodnamnen "Fairy" och "Sarafari". 22-23 augusti 1943 släpptes hon över Frankrike för att arbeta med George Starr med kodnamnet "Hilaire", en viktig person i motståndsrörelsen för sydvästra Frankrike.

Yvonne beskrivs av alla som mycket livfull och pålitlig.

Yvonne Cormeau hade en ovanligt lång och farlig roll i sitt arbete att sända meddelande till England. Hon sände fler än 400 meddelanden, ett rekord för den franska sektionen. Hon blev aldrig tagen av tyskarna, mycket beroende på att hon till punkt och pricka följde alla de instruktioner hon hade lärt sig under sin utbildning. Med ett undantag...

En sträng regel var att aldrig sända två gånger från samma plats, en regel hon alltid tog med i sina planer. Men Starr hade sitt högkvarter vid foten av Pyreneerna i byn Castelnau-sur-l'Avignon. Härifrån kunde hon se flera mil. Hon brukade sända sina meddelanden med en kikare bredvid sig, för att i god tid hinna upptäcka tyskarnas sökarbilar. Tyskarna visste att det fanns en brittisk officer någonstans i närheten med trådlös telegrafi, men de brydde sig aldrig om att titta i en by som inte hade el och rinnande vatten.

En gång var hon nära att bli arresterad av tyskarna efter att ha blivit förrådd av en agent med kodnamnet Rodolph. Trots efterlysningsaffischer med teckningar av henne, fortsatte hon arbeta. Hennes framgångar berodde säkert på att hon använde sig av bilbatteri istället för vanlig el när hon sände, vilket gjorde det svårare för tyskarnas sökbilar att hitta henne.

Med Yvonne Cormeaus hjälp gjordes 140 nedsläpp av vapen från flygplan, vilket beväpnade tusentals motståndsmän. De kom att spela en viktig roll i att försena tyskarnas framfart till Normandie inför D-dagen juni 1944.

En gång blev hon stoppad av tyskarna. På hennes identitetskort stod det att hon arbetade som distriktssköterska och hon lyckades övertala soldaterna att hennes radiosändare var en röntgenapparat...

Hon arbetade som radiooperatör under 13 månader i kriget. Under den tiden klippte hon även av telegraf- och telefonledningar.

Efter kriget förenades Yvonne med sin dotter. Yvonne var en av de tidigaste medlemmarna av Special Forces Club. Hon blev brittisk medborgare och fick utnämningen MBE. Fransmännen belönade henne med Croix de Guerre och medlemskap av Legion of Honour.

Hela sitt liv var hon livfull och energisk. Efter sin 80-åriga födelsedag gifte hon sig igen, med James Edgar Farrow som hon därefter levde med i Derbyshire. Han dog före henne. Yvonne Cormeau Farrow blev 88 år.

Yvonne Cormeaus klänning med kulhål och blodstänkta väska är utställda tillsammans med hennes WAAF officers uniform på Imperial War Museum i London. Här kan du också se hennes radioutrustning. Vill du läsa mer om Yvonne Cormeaus liv kan du göra det i boken Moondrop To Gascony av Anne Marie Walters.

Nu undrar du säkert varför jag berättar om den här kvinnliga agentens livsöde. Jo, det är för att hon är med i min historiska äventyrsbok På flykt från andra världskrigets fasa. Där hade jag en kvinnlig motståndskvinna, en agent från England som kallades Anette. Något Amanda inte kunde veta när hon tipsade mig om en väns blogginlägg om Yvonne Cormeau. Då visste jag direkt att jag skulle göra "min" Anette till den riktiga Yvonne Cormeau.

Älskar researcharbete!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Mitt i skogen

Vi bor omgärdade av granskog. Varje promenad för mig in i granskogens djup, ja i och för sig har skogen förändrats mycket sedan stormarna Gudrun och Per, det är lite mer öppna, kalhuggna ställen nuförtiden.

Här finns många skogsvägar att vandra på och jag kan gå runt i timmar i skogen. Det finns många underbara platser, men det finns en alldeles speciell plats där jag hämtar energi och inspiration. För att ta mig dit vandrar jag genom tät granskog, upp och nedför branta backar och sedan öppnar sig skogen och där ligger den, en liten oas av ljus, värme, blommor, smultron, bin och vatten.

Här var det tidigare ett grustag, som öppnades just när vi flyttade hit för sexton år sedan. Den första morgonen i mitt nya hus tänkte jag att jag skulle få vakna till fåglarnas sång och tystnad, efter att tidigare ha bott mellan två intensivt trafikerade vägar i Stockholm. Men så blev det inte. Min första morgon i mitt nya hus började med ett himla liv från en stenkross i grustaget...

Nu har naturen tagit över igen. Björkarna växer runt omkring den lilla naturliga dammen, som fylls på av regnvatten och av någon anledning alltid är klar och fin.

Runt sjön växer en rik flora av allsköns blommor. Det är möjligt att gå runt "sjön", vilket vi alltid gör.

Tola älskar att bada här och hon är alltid först ned i vattnet. Hon är rolig som försöker skaka vattnet ur pälsen, trots att hon står i vatten.
Ibland tar jag med vänner hit och då har vi picknick på kanten av vattnet. Barnen brukar plaska i vattnet tillsammans med hundarna. Solen värmer och det är alltid lä eftersom det ligger i en sänka.

Pluto är en riktig "badkruka" och går bara i med tassarna. Tickie sällar sig till hans grupp och kan sträcka sig så långt att hon kan dricka ur vattnet, om hon slipper blöta ned tassarna...

Just nu är slänten full av smultron och markägaren har bikupor här, så det finns gott om surrande bin. Skulle väldigt gärna vilja smaka på den honungen!

Tänk att något som var så fult och förstört kan bli något så otroligt vackert! Det här är min oas, här kan jag slå mig ned på en sten och se hundarna njuta av vattnet. Här kan jag tänka ut vad jag ska skriva. Här njuter jag av livet!

När jag kommer hem, uppfriskad av promenaden, fylld av energi och ord, väntar mitt alldeles egna Paradis på mig. Just nu dignar rosorna från många buskar. En del har inte slagit ut ännu, men de kommer snart och jag har i stort sett rosor hela säsongen fram tills frosten tar dem.

Det här är livskvalité, det här är livet, det här är Paradiset!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Sista turen

Jag går genom sista passkontrollen och in i tunneln som leder till flygplanet. Flygvärdinnan hälsar vänligt och jag hälsar tillbaka. Jag kollar ännu en gång på biljetten, fast jag redan vet att jag har plats 12B. Jag letar upp platsen och slår mig ner vid den innersta platsen med fönster. Jag ler för mig själv. Skönt att komma hem till mamma och pappa igen, och min söta lillebror. Även fast jag bara varit borta i några dagar saknar jag dem så! Det känns som något kommer hända dem och nu vill jag bara komma hem igen till New York och vårt stora vita hus. Min morbror bor i Florida och det är där jag har varit och hälsat på.

Alla lampor släcks ner och planet börjar rulla. Jag tuggar hårt på mitt tuggummi för att inte få ont i öronen. Det är en härlig pirrande känsla när planet lyfter och man åker upp i skyn, bland molnen och blickar ner över den fina utsikten. Jag kollar runt på passagerarna, några män beter sig lustigt, nervöst och spänt på något sätt. Jag iakttar dem en stund, men försöker skjuta undan tankarna. När vi är riktigt uppe i luften kommer flygvärdinnan med saker man kan köpa. Jag köper en Cola och en påse mini cookies. Jag mumsar lite på kakorna men strax slumrar jag till, eftersom jag inte sovit så mycket på hela veckan. Jag lägger mig tillrätta så gott det går i en rätt så obekväm ställning, men somnar ändå till slut av trötthet.

Jag vaknar till av skrik från förarkabinen. Jag knäpper upp bältet och böjer mig fram över det andra sätet för att se vad som händer. Men jag flyger häpet tillbaka till min plats. Utanför förarkabinen vid dörren står en man med pistol och blickar ut över alla passagerarna. Jag fumlar med mobilen i fickan och försöker sätta igång den, men det funkar inte. Då kommer jag på att den inte har batteri. Skit också, tänker jag.

"Vad är det som händer?" Viskar jag till en kvinna framför mig, medan jag funderar en massa. 

"Jag tror att det är flygkapare", viskar kvinnan tillbaka.

Jag känner törsten i munnen och tar darrande upp colan som ligger kvar på det uppfällda bordet. Sen går det ett tag kanske en timme, eller bara några minuter? Jag vet inte, allt känns bara så jobbigt. Och jag har en känsla av att något riktigt hemskt kommer hända inom en snar framtid...

Dörren rycks upp och det kommer ut två män till, med flygvärdinnan fastbunden och med tejp över munnen. "Gör ingen ansats att försöka få loss henne för då dör hon direkt och ni med, fast det kommer ni göra ändå", säger en av männen och skrattar rått åt oss.

Nu börjar jag känna riktig rädsla. Jag skakar och fryser och försöker dra upp jackan så långt det går, medan jag skakar och skakar. Jag tittar ut genom fönstret och skymtar de höga skyskraporna i New York. Det är iallafall en vacker utsikt jag möter och jag får tillbaka lite lugn. Alldeles strax framme tänker jag, men sedan slår det mig: tänk om vi aldrig kommer fram, vi dör kanske innan. Nej, så får jag inte tänka, jag måste behålla lugnet och vara stark!

"Jag vill inte dö!" Utropar en pojke i 8-årsåldern förtvivlat och börjar gråta. Mamman som sitter bredvid försöker trösta den stackars pojken. Jag börjar med gråta, kanske för den stackars pojken, som inte är mer än 8 år och han ser så ledsen ut. Tänk alla barn som är så små, det finns många barn i planet, jag har i alla fall levt i femton år. Tänk om jag bara fick säga en sista gång till min familj att jag älskar dem och fått krama dem en sista gång, känna mammas goda parfym och pappas sticksiga skäggstubb och min lillebrors söta kinder. Då hade allt känts så himla mycket bättre. Och min söta lilla hund, henne vill jag inte heller förlora! Jag har så mycket, och tänk att nu måste jag mista allt.

Flygplanet kränger till och börjar gå snabbare. Kanske börjar jag då riktigt förstå vad som kommer hända mig, men inte kunde jag veta att det skulle hända så många fler än jag någonsin trott.

Allt står stilla i min värld någon sekund, när jag ser ut genom fönstret och vi flyger fram i luften, nu åker vi längre ner och jag ser det. Tvillingtornet, vi är på väg att åka rakt in i World Trade Center! Men det är inte det värsta. Både min mamma och pappa har börjat jobba där i det norra tornet högt upp. Vilken våning vet jag inte exakt, men det ser ut som vi kommer åka rakt in där. Det jobbar så otroligt många människor där, och det får bara inte hända!

"NEEEEEJ!" Skriker jag rätt ut av ilska och sorg, medan jag torkar bort tårarna.

"HÅLL KÄFTEN!" Ryter mannen.

"JAG TÄNKER INTE HÅLLA KÄFTEN NÄR NI TÄNKER DÖDA OSS OCH FLERA TUSEN TILL. VAD TÄNKER NI MED? SKA NI KALLAS VUXNA MÄNNISKOR?" Skriker jag tillbaka. Alla blir tysta, även de tre männen. Men jag fattar såklart att allt är för sent. Dessa män är säkert någon form av terrorister och om några minuter flyger vi in där. De har säkert planerat detta i flera år och nu händer det. Sekunderna, minuterna bara ruser förbi och det dröjer inte lä...

FAKTA
Flygplanet åkte rätt in i tvillingtornet World Trade Center. Både flickan, hennes mamma, pappa och mer än 6.000 dog. Det var en tisdag den 11 september 2001 två flygplan åkte in i tvillingtornen. Klockan 08.45 amerikansk tid åkte det ena flygplanet in i norra tornet. Klockan 09.04 åkte det andra planet in i södra tornet. Men det var även två till plan som åkte in i försvarshögkvarteret Pentagon och ett havererade i ett fält i Somerset County i Pennsylvania. Det var en terroristattack, en hämnd för att USA hade ockuperat Islams heligaste platser. USA visste att detta kunde ske, men de visste inte när. "Huvudhjärnan" för detta var Khalid Sheikh Mohammed.

Nå, vad tyckte du om den här berättelsen? Den är skriven av min gästberättare Tilda ifrån Olofström. Själv satt jag fängslad när jag läste Tildas berättelse och trots att det fanns MÅNGA jättebra berättelser ifrån Tildas klass, så stack den här ut bland mängden.

Det här var sista gästberättaren för den här terminen. Kanske dyker det upp nya gästberättare i höst! Det finns många guldkorn att vaska fram bland eleverna! Läs tidigare Gästberättare här.

Minns World Trade Centerkatastrofen mycket tydligt. Hade varit i New York för första gången och fotograferat de två tornen, som jag tyckte såg så mäktiga ut, men inte hade en aning om vad de var för något. Mina böcker Tillbaka till Pompeji och Jag är ingen häxa, skulle komma ut i USA och jag var där för att träffa förläggaren och läsa igenom översättningarna. Fick en fin guidning av NY och var uppe i Empire State Building, varifrån jag tog ovanstående foto av skyskraporna som bara några månader senare skulle vara borta.

Minns hur jag fick reda på katastrofen. Jag ringde min väninna Helen och det första hon sa var: "Visst är det hemskt?" Givetvis frågade jag VAD som var hemskt och då berättade hon. Jag rusade till tv:n och slog på den. Klockan var 16.00. Tillsammans satt vi på två olika håll i Sverige och såg vad som utspelade sig på våra tv-skärmar. Minns att jag grät, mycket... Men inte hade jag kunnat ana att även jag, så långt därifrån, skulle bli drabbad. Konsekvenserna för min del blev att mina böcker inte översattes, av många olika anledningar, bland annat för att förlaget låg i det område som drabbades...

Så är världen uppbyggd idag, en händelse är inte en enda enskild händelse, utan den sprids som ringar på vattnet och drabbar väldigt många fler människor än man någonsin kan ana.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Gästberättare: Linus från Jämshögs skola

Under vårens föreläsningar har jag fått stor respons på mina böcker om andra världskriget, trots att de ännu inte har kommit ut. Jag har berättat lite om vad böckerna handlat om och det verkar som om de flesta blivit väldigt sugna på att läsa böckerna om andra världskriget. Det är ju en historisk händelse som ligger nära oss i tiden.

Dagens gästbloggare Linus från Jämshögs skola verkar ha blivit mycket inspirerad av min korta berättelse om På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa. Läs Linus berättelse så får du se vad jag menar:

Theo och Ramona höll varandra i händerna och förflyttades in i framtiden. När de öppnade ögonen så var de i ett skyddsrum under andra världskriget. Theo visste inte var de var. Ramona sa till Theo att hon trodde att de befann sig under något slags krig. Men hon var inte säker så de var tvungna att kolla. Men Theo sa då till Ramona: "Vi är inte ensamma här inne". 
Ramona vände sig om och fick syn på många andra rädda kvinnor och barn. Då sa Ramona:
"Jag heter Ramona. Jag vill bara fråga var vi befinner oss?"
Då sa en liten flicka:
"Hej, jag heter Emma. Vi befinner oss i ett skyddsrum i andra världskriget."
"Vilka är det som anfaller?" frågade Ramona.
"Det är tyska soldater", sa lilla Emma.
"Vilken är det som leder truppen?" frågade Ramona.
"Det är en ful gubbe med en ful mustasch som han inte rakar för han har inte råd med rakhyvel", sa lilla Emma.
"Vad heter han?" frågade Ramona.
"Han heter Adolf Hitler", sa lilla Emma.
Då helt plötsligt hörde de något, sen small det och det blev ett litet hål i skyddsrummets vägg. Då sa Ramona alla måste ut, så sprang alla ut och in i skogen och satte sig under en jättestor ek. Ramona sa:
"Jag vet en plats där vi är trygga."
"Vad väntar vi på?" sa Theo.
När de var framme så hörde de ett ljud. De kunde inte förstå vad de sa men efter ett tag så slogs dörren upp och en man kom in i stugan.
Mannen sa hej och satte sig ner. Han började berätta om kriget och sa att de måste flytta till Norge tills kriget var slut. 
Nio dagar senare så var de i Norge och var trygga. Så när kriget var slut 5 år senare så åkte de tillbaka och Theo och Ramona gifte sig och levde lyckliga i alla sina dagar.

Det som jag tyckte var lite kul med berättelserna från den här skolklassen var att många hade avslutat med "levde lyckliga i alla sina dagar..."

Efter att ha läst massor av fakta inför andra världskriget så vet jag att de inte var speciellt trygga i Norge, eftersom tyskarna invaderade landet och ockuperade det. Min far låg ett tag stationerad som soldat vid norska gränsen och fick ta emot många norska flyktingar. Men som författare har Linus rätt att göra berättelsen helt till sin egen och låta dem vara trygga i Norge.

Här skriver de sina berättelser.

Det är mycket tack vare min fars berättelser om andra världskriget som jag blev inspirerad att skriva böckerna om andra världskriget, där jag också låtit min kära pappa få vara med på ett hörn. Han har fått bli Ramonas morfar.

Vill tacka alla elever i Jämshögs skola för alla era fina berättelser. Det har varit ett nöje att läsa dem och jag tycker ni har varit mycket duktiga och haft bra fantasi.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Helt otroligt!

Tror inte att jag verkligen har förstått hur unikt det är att sälja 11.000 exemplar första veckan, som jag gjorde med min debutbok Tillbaka till Pompeji, förrän jag bloggade om Camilla Läckberg och upptäckte att hennes debutbok sålde i enbart 1.500 exemplar… Det får mig faktiskt att känna mig stolt över vad jag har åstadkommit.

Att min bok sålde så oerhört bra första veckan berodde på att den kom ut i Wahlströms bokklubb, där fanns ett utdrag ur boken som fångade läsarna och jag hade skrivit en presentation om mig och min bok. De där textsnuttarna fick läsarna att vilja läsa mer och boken sålde, och säljer fortfarande, oerhört bra!

Här står jag vid mina böcker när jag är
och signerar hos Akademibokhandeln
Gleerups i Lund 2010
Många böcker är det...

Jag debuterade julen 1997 och har alltsedan dess arbetat enbart som författare, något som är få förunnat. Jag är mycket tacksam för det och gläds över varenda såld bok, varenda positiv reaktion från läsarna och är glad över att jag kan leva på det som jag älskar mest av allt här i livet: Att skriva!

Att det har gått så bra för mig beror på att jag hittade ett unikt sätt att skriva: Att väva ihop en riktig historisk händelse med fantasi och låta huvudpersonerna resa i tiden och ta del av de historiska händelserna. Det som också är roligt med mina böcker är att de har läsare i nästan alla åldrar. Den yngsta som läst mina böcker är sex år och den äldsta som hört av sig och berömt mina böcker är 98 år.

Nu har jag kommit ut med 17 böcker och ytterligare två kommer ut i augusti. Det känns ofattbart, för jag bär fortfarande den där lilla åttaåringen inom mig, hon som drömde om att bli författare, en dröm som hon trodde var ouppnåelig. Men nu är jag där, jag ÄR författare.

Ryser varje gång en bokhandlare
har skyltat upp med mina böcker i fönstret.
Här Akademibokhandeln Gleerups
i Lund inför min signering 2010

Det som hela tiden driver mig att fortsätta skriva, är att jag vill sätta en ny bok i min bokhylla. När jag fick min allra första bok, Tillbaka till Pompeji, från förlaget, röjde jag en hel hylla för mina böcker, ställde in den första av mina egenhändigt skrivna böcker, sedan tänkte jag: ”Tänk när det står en till där!”

Inom ett par månader stod det ännu en bok i hyllan och nu är hyllraden full och det är dags att röja ännu en hylla. Det känns mäktigt!

Dessutom ställer jag upp alla böckerna på mitt skrivbord, varenda utgåva av varje titel, alla utländska titlar och alla nya böcker. Har insett att det bara går in några få böcker till, sedan kan jag inte längre ha böckerna på skrivbordet, mitt STORA skrivbord…

När jag ser alla de där böckerna stå i bokhyllan, eller på skrivbordet tänker jag alltid: ”Tänk när det står en till där!” Det är det som hela tiden får mig att skriva fler böcker, att jobba sju dagar i veckan, att alltid leva i fantasins och vår riktiga historias värld. Jag älskar att skriva och jag är tacksam för varje dag som jag har möjlighet att fortsätta göra det!

Om du själv går omkring med författardrömmar inom dig vill jag bara säga att du inte ska ge upp! Jag bestämde mig för att bli författare när jag var åtta år, men skickade inte in till ett förlag förrän jag var betydligt mycket äldre. Fick min första bok antagen när jag var 41 år och debuterade när jag var 43… Under alla dessa år skrev jag böcker och lade i byrålådorna. Böcker som jag nu plockar fram allt eftersom och ger ut.

Ge inte upp! Håll drömmen levande inom dig och SKRIV! Då ska du se att du också gör en hejdundrande debut när din första bok kommer ut!

Vill du veta vad som fick mig att skriva Tillbaka till Pompeji kan du läsa här.

Vill du veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida 

Vill du läsa det där blogginlägget om Camilla Läckberg som jag pratade om, ska du kika här.

Lycka till med ditt skrivande!

Det här var mitt Gästblogginlägg hos Maria Engelwing som skrev så här i sin blogg:  

I dag har jag äran att få ha författarinnan Kim M. Kimselius som gästbloggerska. Jag hittade Kims blogg när hon berättade att hennes debutroman sålde 11 000 exemplar första veckan. Det är helt fantastiskt och nu var min nyfikenhet väckt naturligtvis.

Hennes ord är ännu en anledning för mig att bli glad!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Bli en ny Camilla Läckberg

Vem drömmer inte om att bli rik på sina böcker, något som Camilla Läckberg verkligen har lyckats med. Kanske du också kan bli lika stor och berömd författare som hon. Här kan du läsa om Camilla Läckbergs väg till berömmelse:

1998 fick Camilla en skrivarkurs i julklapp av sin man, mor och bror. Det var Ordfront som arrangerade en kurs med författaren Peter Gissy för att stimulera fler kvinnor att skriva deckare. Då var Camilla 24 år.

Det tog henne fyra år att skriva sin första roman, Isprinsessan. I augusti 2002 skickade hon det färdiga manuset till tre förlag: Prisma, Tre Böcker och Warne förlag. Efter fem dagar ringde Kjell Warne och sa att han ville ge ut hennes bok.

Isprinsessan gavs ut i april 2002 och trycktes i 3.000 exemplar. Den sålde runt 1.500 exemplar. Vilket Camilla Läckberg inte tyckte var tillräckligt. Hon förstod att hon var tvungen att ha en litterär agent och kontaktade Bengt Nordin. Hon skrev ett brev där hon berättade om sig själv och sina ambitioner, att hon var övertygad om att hon kunde nå en bredare läsgrupp, att hon var beredd att arbeta hårt vid sidan av själva skrivandet och att hon inte såg något negativt i att bli en kommersiellt gångbar författare, utan att det istället var en position som hon målmedvetet strävade efter.

Bengt Nordin skrev kontrakt med henne den 3 juli 2003. Han påpekade direkt att hon skulle byta förlag. Den 10 september 2003 skrev Forum förlag kontrakt på Camilla Läckbergs bok Predikanten och hon fick ett förskott på 75.000 kronor. Förlaget trodde att boken skulle sälja i minst 5.000 exemplar. Det nya förlaget köpte även loss Camilla Läckbergs första bok, Isprinsessan, ifrån det förra förlaget och i januari 2004 kom Isprinsessan ut i Bonniers bokklubbar. Första upplagan på 6.000 ex tog snabbt slut. Totalt såldes den i 19.500 ex hos bokklubbarna.

Predikanten sålde i originalutgåva i 20.00 exemplar första året, 12.000 ex via bokklubbar.

2004 blev en stor framgång. Det första utlandskontrakten signerades: Norge, Danmark och Tyskland.

Förlaget lanserade henne hårt i media och Camilla Läckberg ställde upp på allt, för att sälja sina böcker.

2005 kom Predikanten ut som kartonnage och sålde i cirka 18.000 ex och pocketversionen sålda totalt omkring 135.000-140.000 ex.

Hösten 2005 köpte SVT rättigheterna till de två första böckerna.

Nästa bok Stenhuggaren sålde i 35.000 exemplar...

2008 hade hon en årslön på 6 miljoner.

Någonstans läste jag att hon rätt nyligen hade fått 10 miljoner i förskott från USA på tre böcker...

Vill du bli en ny Camilla Läckberg? Det är bara att sätta sig ned och skriva, eller kanske gå en av alla skrivarkurser som det finns så gott om nu i sommar. Här hittar du några av dem.

Nu vet du hur du ska göra för att lyckas, det är bara att sätta igång!

Visst är det här en riktig dröm för en författare! Lycka till!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Boktips: Molly Moon

Första gången jag stötte på Molly Moon var när jag var och signerade. Jag fångades av det glittriga omslaget som stod på hyllan framför mig. Innan jag gick hem hade jag läst baksidestexten, fångats av den och köpte med mig boken.

Molly Moons fantastiska bok om Hypnos
Molly Moon är en osäker, föga tilldragande och impopulär 10-åring som har tillbringat hela sitt liv på ett eländigt barnhem skött av en hårig, monstruös föreståndare. Molly har vant sig vid att klara av den förskräckliga föreståndarens oförskämdheter och de andra barnens hån. Men när hennes enda vän, Rocky, blir adopterad och lämnar barnhemmet flyr Molly till sin sista tillflyktsort i denna elaka värld - biblioteket. Där hittar Molly en mystisk bok om hypnos och upptäcker att hon har en mycket speciell talang. Snart hypnotiserar hon kokerskan att servera fantastiska italienska maträtter och föreståndaren att göra en hatt av ett par trosor. Sedan hypnotiserar hon domaren i en talangtävling och ger sig iväg för att hitta sin förlorade vän. Hon hamnar i New York där hon använder sina hypnotiska talanger för att bli en stor stjärna i en Broadwayshow. Men i Mollys spår finns den ondskefulle professor Nockman, som är fast besluten att använda Mollys hypnotiska makt i ett spektakulärt brott.  

Året därpå kom efterföljande, som var glittrande i guld. Eftersom jag tyckte MYCKET om den första boken om Molly Moon inhandlades nästa bok direkt.

Molly Moon stannar tiden
Molly Moon har slagit sig ner på barnhemmet tillsammans med Rocky. Allt hade varit perfekt om hon bara inte hade lovat att aldrig mer använda sig av hypnos.

Men när Molly får veta att den amerikanske mångmiljonären Primo Cell har hypnotiserat flera världsberömda filmstjärnor till att lyda hans minsta vink, måste hon bryta löftet och ingripa.

Tillsammans med Rocky och hunden Petula reser hon till Hollywood men väl där inser de att Primo är en mycket farligare motståndare än de hade kunnat ana. Primo, som är en mycket skicklig hypnotisör, tror i sin tur att det är en enkel match att kontrollera två barns sinnen, men vad han inte vet är att Molly har upptäckt en ny otrolig förmåga. Hennes hypnotiska ögon kan faktiskt stanna tiden ...

Tredje boken om flickan Molly Moon var lika bra som de två första.

Molly Moons hypnotiska tidsresa
Molly Moon och den trogna Petula befinner sig i stor fara när de kidnappas och förs genom tiden till 1800-talets Indien. Här möter de en rik och ondskefull maharadja som är besatt av tanken på att ta över världen. Maharadjan är rasande på Molly för att hon förstört hans planer när hon hindrade Primo Cell från att bli USA:s president. Maharadjan har bestämt sig för att kidnappa Molly innan hon hittar den fantastiska boken om hypnos och lär sig hypnotisera. Problemet är bara att hans medhjälpare har svårt för att hitta rätt i tiden och gång på gång för tillbaka fel Molly. Snart befinner sig fyra olika Molly i maharadjans palats och det är bara en av dem som kan rädda dem och världen från undergång. Nu måste Molly pressa sina hypnotiska talanger till det yttersta för att rädda dem alla.

 
Molly Moonböckerna överraskar och är riktigt finurliga, riktiga sträckläsarböcker.

Molly Moon, Micky Minus och tankemaskinen
Molly Moon vet vad du tänker - på riktigt!
Äntligen är den här! Den hett efterlängtade fjärde delen om den fantastiska hypnotisören, tidsstopparen och tidsresenären Molly Moon. Tillsammans med bästisen Rocky och hunden Petula tar hon oss med på ett svindlande äventyr genom tid och rum i jakten på sin kidnappade tvillingbror!

Molly Moon är fast besluten att återförenas med sin försvunne tvillingbror Micky. Men innan hon kan rädda honom måste hon hitta honom och han kan finnas var som helst i världen! Som tur är har hon stor användning av sina förmågor att hypnotisera, resa i tiden samt även att stoppa den, men det räcker inte långt när hon stöter på en dockliknande skurk vars plan är att utveckla världens största hjärna! Kan Molly, hennes trofasta hund Petula och bästisen Rocky dra nytta av Mollys nyupptäckta hemliga vapen tankeläsning för att besegra den smarta dockan och hennes hemska tankemaskin?

Här har du en liten tunn bok om Molly Moon.

Molly Moon och dominoeffekten
Efter flera dagar instängd på hotellet i ett mörkt rum och med lapp för höger öga, bestämmer sig Molly för att ta en promenad i parken med hunden Petula. Utanför hotellet sitter en hemlös man och spelar domino med dem som passerar förbi. När Molly går förbi ser hon att en välklädd man som trots att han förlorar inte vill ge den hemlöse mannen några pengar.

Molly vill ge mannen en läxa och hypnotiserar honom, inte med sina ögon utan med sin pendel. Hon bestämmer att han ska byta plats med den hemlöse mannen en tid. Ett beslut som sätter igång en dominoeffekt av händelser som inte bara påverkar de båda männen utan även Molly och stackars Petula.

Den här boken är alldeles ny, så den har jag ännu inte hunnit läsa. Jag tycker det är tråkigt att förlaget har gått ifrån de fängslande, "hypnotiska" omslagen. Men trots lite tråkigare omslag kommer jag givetvis att läsa även denna bok, eftersom jag är en fan av Molly Moon-böckerna.

Molly Moon och förvandlingstricket
Molly Moon är tillbaka och än en gång får hon nytta av sina fantastiska förmågor. Läsaren kommer inte att ha en lugn sekund i detta fartfyllda äventyr!

Molly Moon är en mästerhypnotisör, tidsresenär, tankeläsare och - hon kan stanna tiden. Nu har hon upptäckt ännu en förmåga: Hon och hennes tvillingbror Micky kan ändra utseende och förvandlas till vem och vad som helst! De kan förvandla sig till nyckelpigor, hundar, till och med andra människor. Inget är för svårt så länge de kan se det de förvandlar sig till.

Svårigheten är att hitta tillbaka till sin egen kropp och det har Molly ingen aning om hur man gör. Lösningen finns i boken Hypnos: Avancerade konster men den har blivit stulen av en farlig hypnotisör som vill använda sig av förvandlingstricket för att ta över världen. Kommer Molly att hinna bli sig själv i tid för att förhindra en katastrof?

Molly Moon och förvandlingstricket är den femte delen i succéserien om barnhemsflickan Molly som upptäcker att hon har en rad olika talanger. Sedan den släpptes 2002 har böckerna getts ut i 36 länder och vunnit flera utmärkelser.

Det här är perfekta sommarläsningsböcker, eftersom de är så spännande att du inte vill sluta läsa dem! Böcker med mycket fantasi, oväntade vändningar och upplösningar. 

Ha en trevlig läsning!

Fler boktips hittar du här.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.