Stormen!

Hon satt vid köksbordet med händerna knutna och vilande på den blommiga vaxduken. Hon stirrade ut genom fönstret som hon gjort i många timmar. Skymningen hade kommit och det blev allt svårare att se gårdsplanen. Men hon visste att ett av de stora gårdsträden hade fallit över uthuset och krossat det.

Det stora vårdträdet, den flera hundra år gamla boken knarrade, något som lät oroväckande i blåsten. Visst var det någon av sönerna som hade sagt att det hade gått röta i det gamla trädet, att det var dags att såga ned det? Den dag sönerna tog över gården, då fick de ta ned så många träd de ville, men så länge hon och hennes käre man levde skulle vårdträdet stå kvar, för det skänkte lycka åt gården.

De hade haft många fina år här på Bokbackens gård. De hade flyttat in här när de var nygifta, fångade av gårdens skönhet, av alla bokträd som omgärdade gården och av ån som flöt nedanför backen. Många barn hade sprungit upp och nerför backen för att bada i ån, både deras egna barn, barnbarn och nu barnbarnsbarn.

Hon stirrade ut i mörkret och vred oroligt sina händer. Varför kom han aldrig hem? Han skulle bara ett kort ärende till byn innan stormen. Nu var stormen här och hade varit så ett par timmar.

Varför kom han inte?

Stönande reste hon sig från bordet. Det gjorde ont i höften och ibland var det värre att sitta stilla än att röra sig. Hon var tvungen att ha ljus i stugan så att han hittade hem i mörkret. Strömmen hade gått för länge sedan. Hon tog sig fram till kökslådan där de förvarade stearinljusen. De var vana vid strömavbrott och hade behållit den stora gamla vedspisen även sedan den blivit omodern.

Med fumlande, stela ledbrutna fingrar fick hon ljusen i ljusstakarna. Hon placerade ut ljusstakarna vid fönstret i hallen, i köket och i storstugan, för att de skulle lysa välkomnande mot hennes käre make när han väl kom hem.

Varför kom han aldrig?

Hon funderade över vad som kunde ha hänt: Hade någon sagt åt honom att stanna i byn tills stormen var över? Det skulle han aldrig ha gått med på, han skulle ha velat skynda hem till henne. Men om hon hade fått säga sitt hade hon själv sagt åt honom att stanna i byn, men telefonen var död sedan den första häftiga vindbyn.

De hade talat om orkanvindar på radio. Hon hade sett orkaners framfart på tv, sett all den förödelse som  stormarna åstadkom och hon hoppades innerligt att detta bara var en vanlig hederlig svensk storm.

Det smällde till mot taket, sedan rasslade det som om takpannor eller något annat åkte nedför taket. Hon satte sig vid köksbordet och ryckte i samma stund till när en stor gren föll ned precis utanför fönstret.

Regnet smattrade hårt mot rutan och nog var det lite hagel i regndropparna också, för så där hårt kunde väl inte regn låta?

Hade han fått fel på bilen?

Nu önskade hon att de hade skaffat den där mobiltelefonen som barnen tjatade på dem om att skaffa. Men de var för gamla för sådana där nymodigheter. Ändå hade det varit skönt om han hade haft en mobil så han hade kunnat ringa henne nu. Äsch, det hade ändå inte gått, för hemtelefonen fungerade inte.

Det hon fasade mest för var att bli lämnad ensam, att mannen skulle dö före henne. Det skulle hon aldrig klara. De hade varit tillsammans sedan de var tonåringar och nu närmade de sig raskt 100-årsåldern. Ja, det var några år kvar, men inte så många. Kanske var det så som barnen sa, att det var dags att flytta till hemmet. Men varför skulle de det. Än så länge klarade de sig själva här på gården. Även om arbetet med djuren hade blivit mycket tyngre med åren.

Varför kom han inte?

Nu hade hon tårar i ögonen, eftersom hon förstod att något måste ha hänt hennes käre make, annars borde han ha varit här nu. Hon var så trött på att höra vindens tjutande, knakandet från vårdträdet, smattret av regn mot fönstren. Hon ville att hennes make skulle komma hem, att det skulle bli tyst, att de skulle sätta sig i soffan och dricka en kopp kaffe tillsammans. Hon ville att allt skulle vara som vanligt. Men hon var rädd för att ingenting kanske längre skulle bli som tidigare.

Det knackade på dörren och hon ryckte till. Hon svalde ljudligt och fick kramp i bröstet av rädsla. Det var den här knackningen hon hade suttit och fasat för att få höra. En främmande person som kom med dödsbud, som kom för att berätta att hennes man fått ett träd över sig, kört av vägen, fått en hjärtinfarkt, dött! I alla år hade hon känt skräck för det ögonblick någon skulle knacka på dörren och berätta att hon blivit ensam. Det hade inte hänt, inte förrän nu. Och allt var stormens fel.

Hon svalde och svalde för att hålla gråten borta, men tårarna kom ändå. Knackningarna blev hårdare, mer uppfordrande och hon tog stöd av bordet för att resa sig upp. Aldrig förr hade vägen till ytterdörren känts så lång och samtidigt gått så fort. Hon ville inte öppna. Så länge hon inte öppnade visste hon ingenting och kunde inbilla sig att mannen skulle komma nästa morgon, efter stormen.

Innan hon hann öppna dörren, vreds handtaget om och en främmande man stod i dörröppningen. Hon pep till av rädsla.

"Fru Mårtensson?" sa han, och hon visste att hon hade rätt. Här var mannen som skulle lämna dödsbudet.

Benen bar henne knappt och hon fick ta stöd av väggen för att stå upprätt. Hon nickade, eftersom hon inte klarade av att prata.

"Men stå inte där och släpp in regn och blåst, gå in!" sa någon bakom mannen.

Rösten fick henne att skälva till och börja gråta. Den rösten hade hon suttit och längtat efter att få höra ända sedan stormen börjat, den rösten hade hon älskat att höra hela sitt liv. Plötsligt började hon skaka okontrollerat. Mannen tog några steg in och tog tag i henne.

"Men hur är det fatt?" sa han och höll i hennes arm för att ge stöd.

"Hjärtat mitt, har du varit orolig?" sa hennes käraste och slöt henne i sin famn. "Halva skogen har fallit över vägen och jag och Karlsson här har hållit på att försöka ta oss fram till gården i många timmar. Tack och lov för den här unge, starke mannen och hans hjälp."

Hon såg upp på honom och log, suckade förnöjt och gav honom en kyss mitt på munnen. Därefter sa hon:

"Ja, du känner ju mig!"

"Ja, det gör jag sannerligen!" sa han och tryckte henne ännu hårdare mot sig, samtidigt som han kysste hennes hjässa.

Hon var så lycklig att det kändes som om hjärtat skulle sprängas. I samma stund hördes ett förskräckligt brak och innan någon av dem hade hunnit reagera föll den stora flera hundra år gamla boken rakt över dem.

Hon hann tänka: "Nu dör vi tillsammans. Precis som jag alltid har önskat."

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se