Elak Mexikobacill blir lunginflammation

Sedan två och en halv vecka tillbaka har jag varit sjuk. Jag insjuknade i Mexiko med hög feber och hosta, men tog mig ändå igenom resan. Mycket med hjälp av bra kondition och starka vilja och mexikansk feberdämpande medicin.

När jag kom hem var jag fortfarande sjuk och hostan blev värre. Kanske för att jag kom från +37 grader till +5-10 grader, eller så var kroppen sliten av mitt tempo i Mexiko och av tidsskillnaderna.

Till slut hade jag sådan svår hosta att jag trodde tarmarna skulle hoppa ur när jag hostade. Det gjorde ont i hela kroppen. Ringde till vårdcentralen och jag fick komma in direkt. Fick en ny, helt underbar läkare. Han satte mig att andas i en speciell maskin, eftersom jag har astma, dessutom fick jag dricka luftvidgande medicin. Hostan dämpade sig och jag grät nästan av lycka.

Febern var kvar och så även hostan. Att ligga och sova var stört omöjligt eftersom jag hostade så fort jag lade mig. Och det var ingen rethosta utan den kom bubblande långt nerifrån lungorna.

Min man Jan har varit ett fantastiskt stöd, både när jag var i Mexiko och när jag kom hem sjuk. När jag var bortrest skötte han pingandet av mina förskrivna blogginlägg och han lade även ut dem på facebook. Han pysslade om mig när jag kom hem och om det bara hade berott på hans omsorg hade jag säkert blivit frisk.

Jag har varit tvungen att avboka mängder av inbokade evenemang de här två veckorna och jag är bara tacksam för att nästa vecka är blank i min kalender, så att jag hinner återhämta mig rejält innan jag ska ut och föreläsa igen.

Med hostan kom även febern, som sagt, och den har varit min ständiga följeslagare sedan två och en halv vecka nu. Dessutom fick jag ögoninflammation och idag ringde jag till vårdcentralen för att få hjälp med det. Inte hade jag en tanke på att få hjälp med hostan också, den skulle ju gå över av sig själv...

Fick samma underbara läkare och han satte mig i andningsmaskinen igen. Han berättade hur mina lungor hade låtit första gången han lyssnat på dem: Som en vattenkokare som bubblar för fullt, samtidigt som den visslar och piper för att säga att vattnet var klart. Log åt hans beskrivning, men skratta orkade jag inte, för jag var helt slut.

Ingen rejäl sömn på ett par veckor, inte mycket mat eftersom jag har svårt att äta. Det visade sig att min hals var rejält svullen och röd. Dessutom hade jag fått lunginflammation. Inte konstigt att jag knappt orkar resa mig upp från stolen, lyfta mina armar, böja mig ned för att klappa hundarna eller ens läsa en bok.

Att skriva blogginläggen brukar gå fort, men nu när jag är sjuk är det inte så lätt, eftersom armarna och huvudet inte riktigt hänger med.

Nu vet du varför jag inte svarat på dina bloggkommentarer på ett tag, heller varit aktiv på de sociala medierna. Jag har helt enkelt inte orkat.

Med hjälp av antibiotikan ska väl hostan äntligen lägga sig och jag kommer att få tillbaka matlusten och orken igen. Tack och lov för Alexander Fleming som upptäckte penicillinet.

Nu ska jag gå och sjunka ned i min fåtölj igen, zappa runt bland alla tv-kanaler och slötitta, och vänta på att medicinen börjar verka så att jag blir människa igen!

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.