Många går och väntar på att inspirationen ska komma innan de sätter sig för att skriva. Men då kanske det aldrig kommer ned några ord på papperet. Det gäller att skriva för själva skrivandets skull, för att inte tappa bort orden. Om man håller upp för länge med att skriva och bara väntar på inspiration är det, enligt min åsikt, svårare att komma igång att skriva igen.Det är inte alltid jag har samma FLÖDE som igår, men jag sätter mig ändå för att skriva, för själva skrivandets skull.
Orden finns där inom mig, de ska bara komma ut, antingen jag vill eller inte. Ibland är det ju roligare att skriva här på bloggen, eller på facebook, besvara mail och beundrarbrev. Men det gäller att sätta sig för att skriva ändå, annars skulle det aldrig bli några böcker.
När jag väl sätter mig vid jobbdatorn och sätter fingrarna till tangenterna, efter att först ha läst igenom gårdagens kapitel, då rusar orden ned i fingertopparna, som snabbt hamrar ned dem på tangenterna och in i datorn. Då är flödet där och jag är igång.
Jag har behov av att skriva, varje dag, på bloggen, i dagboken eller besvara brev. Men jag mår som allra bäst när jag skriver på en bok. Då känner jag mig verkligen kreativ och jag vet att detta är något som kommer att bevaras ett tag, inte bara något som försvinner ut i rymden, eller ett brev som kanske slängs efter ett tag. En bok finns kvar länge, i många år i bästa fall.
Därför sätter jag mig vid datorn, trots att jag kanske hellre skulle vilja göra något annat just då (vilket är väldigt lätt hänt när man arbetar hemifrån). Jag skriver för själva skrivandets skull, för att inte tappa bort orden och skaparglädjen. Inspirationen finns där alltid, liksom skrivglädjen, det är ibland tiden som fattas mig. Därför ser jag till att ta mig tid att skriva, jag har arbetsdagar då jag arbetar för fullt med att skriva. Ibland får jag tvinga mig att sluta, som igår, när inspirationen flödar och jag inget annat vill än att bara skriva, skriva, skriva. Ändå sätter jag stopp, rädd för att tröttna på att skriva, rädd för att inte orka skriva nästa dag. Men aldrig rädd för att inspirationen och skrivglädjen ska ta slut, för den finns där inom mig alltsedan jag var ett barn och jag hoppas den kommer att finnas där ända till den dag jag inte längre finns.
Till dess skriver jag för själva skrivandets skull, för glädjen över orden som kommer ut på papperet.
Varför skriver du? Hur ser din skrivardag ut? Berätta! Jag är nyfiken på hur andra jobbar med sitt skrivande och sin inspiration.
Kramisar från Kim
(På dagens bild ser ni min hund Tickie som nätt och jämnt kan kika över kanten på den skottade gången. Just här ligger det inte så mycket snö eftersom vinden har blåst undan snön runt knuten av huset, ändå är det så mycket snö att Tickie bara kan gå i gången.)
Jag skriver för att det finns inget annat som får mig att må bättre. I och för sig inget som kan få mig att må sämre heller, men skrivandet tillfredsställer något som inget annat verkar kunna göra.
SvaraRaderaJag måste helt enkelt skriva. Och jag älskar det.
Precis som du skriver tror jag inte heller på att vänta till dess att inspirationen infinner sig. Det är nog lite som att leta efter kärleken, ju mer man letar desto svårare är den att finna.
Tack Malin för din underbara kommentar.
SvaraRaderaTyckte speciellt mycket om det du sa om kärleken: "Ju mer man letar desto svårare är den att finna." Precis! Håller helt och hållet med dig.
Tack för att du svarade på min fråga!
kramisar Kim
Så är det Kim. Man får limma fast sig på stolen och bara skriva. Aptiten kommer medan man äter, sa någon, samma med skrivandet, ofta kommer lusten och inspirationen när man väl harvat sig igenom några sidor, plötsligt lyfter man och några sidor skriver sig själva i gudabenådade ögonblick...
SvaraRaderaHej Eva
SvaraRaderaRoligt att höra att du har samma åsikt som jag. Jag kan känna känslan du förmedlar i ditt inlägg, både med att limma fast sig och lyftas. Bra beskrivet!
Kramisar Kim
Jag skriver för att inte glömma,hahahhaaha! Ja det lät nog lite underligt och märkligt!
SvaraRaderaMin sambo och jag har en levertransplantation framför oss och tiden börjar på att bli lite knapp! Han har haft en massa leverkomor och det kan vara bra att skriva lite om hur vi känner,hur jag känner inför de här begränsningarna vi lever med! Allt detta dokumenterar jag i en privat dagbok med bilder och tanken är den att det kan vara bra för min sambo att efteråt när allt är klart, kunna bearbeta den här långa resan vi gör tillsammans!
Bloggen har jag som ett litet verktyg för att må bra, för att spy ut lite galla, eller mina humoristiska, sarkastiska utbrott!
En väldigt trevlig blogg du har
Ha en bra dag
Hej Anki, tack för att du berättar varför du skriver. Att skriva för att inte glömma låter inte alls dumt. Jag har satt min snart 87-åriga pappa på att skriva ned sitt liv, för att varken han eller vi barn ska glömma. Förstår precis hur du menar.
SvaraRaderaDäremot kan jag aldrig förstå hur svårt och deprimerande det måste vara att ni båda går och väntar på att få levertransplantation. Måste vara jättekämpigt.
Önskar er lycka till! Fortsätt skriva av dig, konstigt nog brukar det alltid kännas bättre när man har fått ner sin frustration och sorg på papperet.
Tack för att du tycker om min blogg!
Kramisar Kim