München i mitt hjärta

Precis efter att min man och jag hade träffats bodde vi ett tag i södra Tyskland i staden München, i en företagslägenhet, alldeles vid Tierpark vid floden Isar. Jag hade läst tyska i skolan, så det skulle inte bli några problem, trodde jag.

Det ingick en städerska till lägenheten, hon kom min andra dag i München. Bra tillfälle att träna min tyska. Jag öppnade munnen för att fråga henne hur mycket hon skulle städa och hur mycket vi skulle städa själva.

Inte ett ord kom över mina läppar, alla tyska ord, all grammatik, allt var som bortblåst. Jag blev förfärad, men stod ändå inte handfallen. Dessutom hade jag tur att det var en ovanligt snäll kvinna, som verkligen ville hjälpa mig.

Till slut ramlade orden "Was macht du? Was macht ich?" (Vad gör du? Vad gör jag?) ur mig. Hon berättade det. Givetvis förstod jag ingenting. Hon tog min hand och gick omkring och visade vad jag skulle sköta och vad hon skötte.

Uppmuntrad av denna framgång bestämde jag mig för att fråga efter vägen till Deutsches Museum, jag klarade ju det här galant!

Så jag frågade: "Wo Deutsche Museum"/"Var Tyska Museet". Hon försökte verkligen få mig att förstå och jag försökte förstå, men det gick inte. Till slut satte hon mig i soffan, och gjorde handtecken till att jag skulle vänta. Hon städade lägenheten och visade att hon ville jag skulle ta på mig och följa med. Hon tog min hand (jag var 26 år, hon var nog bara några år äldre) och ledde mig ut till sin bil. Där stuvade hon in mig i bilen, utan ett ord. Jag förstod ju ändå inte.

Den snälla kvinnan körde mig till museet och parkerade bilen. Jag blev skräckslagen. Hur skulle jag nu hitta hem? Tänk på att detta var före mobiltelefonens tid, jag hade ingen möjlighet att ringa till min man och jag kände ingen annan i staden.

Kvinnan gick ur bilen, drog ut mig, fattade min hand och gick över till spårvagnshållplatsen. Där stod hon, fortfarande med min hand i sin och väntade, utan ett ord. Till slut kom det en spårvagn. Hon sa "Nein" och skakade frenetiskt på huvudet samtidigt som hon viftade med handen. Det kom ytterligare några spårvagnar som hon gjorde samma sak med. Till slut kom spårvagn nummer 1. Då nickade hon och sa "JA" och jag förstod att det var den spårvagnen jag skulle ta hem.

Hon ledde mig igen över gatan och fram till entrén till museet, hjälpte mig lösa biljett och skuffade in mig, vinkade och gick sin väg. Där stod jag och visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ju inte tänkt gå på museet IDAG. Bara någon av alla kommande dagar. Men nu var jag då här, så jag gick omkring och såg allt museet hade att visa. Hela tiden gnagde oron över att jag inte skulle hitta hem.

Det enda jag minns av museet är ett flygplan som hänger i taket. Medan jag minns kvinnan, spårvagnshållplatsen, entrén till museet och hemfärden... den mycket långa hemfärden, väldigt väl.

Tror aldrig jag har gått igenom ett museum så fort. Jag gick till hållplatsen och genast kom spårvagn nr 1. Jag tvekade... och lät spårvagnen köra iväg. Jag hade ju ingen aning om hur jag skulle lösa biljett. Jag började följa efter spårvagnen, i spåren. Snart försvann spårvagnen ur sikte och jag fick följa spåren istället.

Problemet var bara att spåren hela tiden delade på sig och då var jag tvungen att börja följa ett spår, för att leta efter en spårvagnshållplats och se om där stod nr 1. Gjorde det inte det fick jag gå tillbaka och följa ett annat spår tills jag hittade spårvagnshållplats för linje 1. Så höll jag på, genom hela München, som är en mycket stor stad, faktiskt Tysklands tredje största stad.

När jag äntligen kom hem var jag gråtfärdig av trötthet. Min orolige man väntade på mig och undrade var i hela världen jag hade hållit hus. Det var sent på kvällen och jag hade varit borta ända sedan morgonen, medan han hade varit på arbetet. Jag förklarade och han skrattade, samtidigt som han tyckte synd om mig.

Detta är mitt första minne och möte med München, som jag snabbt tog till mitt hjärta. Jag lärde mig älska djurparken som låg på gångavstånd, jag gick längs floden till centrum, eftersom det var lättast för mig att hitta. Jag åkte faktiskt bara spårvagn en enda gång när jag var i München, och då hade jag sällskap av en tysk kvinna. Ja, jag tog verkligen München till mitt hjärta, allt eftersom min tyska utvecklades och jag kunde göra mig förstådd.

Ett av de starkaste minnena därefter är Oktoberfesten i München. Men det är en helt annan berättelse...

Kramisar Kim