Skrivprocess och livserfarenhet

Att skriva om sådant man inte har upplevt kan vara svårt. Att få dela med sig av sin livserfarenhet i böcker tycker jag är jättekul.

Tanken till det här blogginlägget kom när jag fick en fråga på PANELEN UNGA FAKTA. Personen undrade om jag var flygrädd, eftersom jag beskrev flygrädsla så otroligt bra både i boken Tillbaka till Pompeji och i Kimberlieboken.

Faktum är att när jag skrev dessa böcker var jag otroligt flygrädd. Det var som med tandläkaren, jag oroade mig en hel vecka innan jag skulle resa iväg. På skälvande ben tog jag mig till flygplatsen och flygplanet.

Minns att jag brukade sluta andas när planet lyfte/landade och nästan svimmade på grund av det. En gång i Bangkok blev jag stel som en pinne när jag skulle sätta mig och var helt paralyserad av skräck. Jan har berättat att de fick trycka till i mina knäveck för att kunna sätta mig i sätet... Jag borde kanske inte berätta sådant här för det är ju ganska skämmigt...

En gång när vi åkte Madeira, (en sagolikt vacker ö, med en otroligt kort landningsbana) och kom in för landning och jag bara såg berg, berg och berg fick jag panik. Jag sa till Jan, "säg till Piloten att de ska vända, jag vill inte landa här, säg till att de måste vända".

När planet sattes ned skrek jag nästan för jag såg ingen landningsbana under planet. I nästa stund tjöt det om bromsarna när piloten bromsade planet direkt hjulen slog i marken. Det tog ett tag innan jag kunde kliva av planet eftersom mina ben inte bar mig. När vi skulle åka hem försökte jag få reseledaren att ta min biljett så skulle jag stanna och jobba i hans ställe, allt för att slippa flyga igen.

Jag skulle kunna sitta här hela dagen och berätta om alla hemska upplevelser jag har haft när jag har flugit, men det är inte därför jag skriver om flygrädslan. Ville visa på hur man kan ta sin livserfarenhet, både dålig och god sådan och stoppa in i sin berättelse. Bara för att man gör det behöver man inte vara den person man skriver om.

Jag får ofta frågan om jag är Ramona i böckerna, men det är jag inte. Däremot har både Ramona, Kimberlie, Theo, Andy, Robert och alla andra fiktiva personer i mina berättelser hämtat livserfarenhet ifrån mitt liv. Då min livserfarenhet inte räckt till har jag tagit hjälp av andras erfarenheter för att kunna förmedla känslor vid vissa speciella händelser.

En gång var jag och föreläste i en skola i Asmundstorp. Eleverna hade förberett sig inför mitt besök genom att läsa mina böcker. Istället för att recensera boken de läst med text, fick de rita en bild som recension. Det som hade gjort starkast intryck på dem i boken skulle de nu rita. På baksidan av bilden fick de skriva och förklara varför de valt att rita just det motivet.

Jag gick igenom salen och kände igen mina böcker, på vulkanutbrott, hieroglyfer, vikingaskepp och så kom jag till en bild med ett flygplan och stannade förvånat. Jag hade inte skrivit någon bok om flygplan... Jag tog ned bilden från väggen och läste på baksidan. "Jag har aldrig någonsin flugit, men efter att ha läst boken Tillbaka till Pompeji, känns det ändå som jag har gjort det, eftersom författaren beskrev det så bra." Då tänkte jag: så bra att jag lät Ulrika tycka det var häftigt att flyga, eftersom Ramona var skräckslagen för det... Kanske skulle den här personen inte bli flygrädd på grund av min bok.

Ett bra tips till dig som skriver och upplever något utöver det vanliga, skriv ned dina känslor, iakttagelser, förnimmelser, lukt och synintryck, ja så mycket som möjligt ifrån upplevelsen. Bra att plocka fram när din romanfigur ska gå igenom samma sak.

Kramisar från Kim, som nu inte längre är flygrädd eftersom jag har flugit så otroligt mycket varje år.

Fantasi och tandläkare

Alltsedan mitt första tandläkarbesök har jag haft panisk skräck för tandläkaren. Allra första gången var min syster Birgitta med och höll i handen. Jag var inte så gammal och den äldre tandläkaren skrek åt mig: GAPA GAPA GAPA, och jag gapade allt vad jag kunde, men det var inte tillräckligt så hon tog tag och drog i käkarna för att jag skulle gapa mer.

Det var mitt allra första tandläkarbesök. Behöver jag berätta att det var på skakiga ben jag gick dit nästa gång och den här gången fick pappa följa med.

Han fick sitta ute i väntrummet och tandläkaren var inte vänligare den här gången. Inte blev det bättre av att hon tappade borren på min tunga. Hela tiden var hon arg, sur och tvär mot mig.

Nästa tandläkarbesök var fruktansvärt, jag låg och darrade så mycket i tandläkarstolen att min kropp studsade i stolen. När tandläkaren kom med borren slog jag undan handen på henne. Sköterskan fick hålla fast min hand, men jag hade en ledig hand och använde den, då höll hon fast båda mina händer. Men jag var vig och lyckades sparka tandläkaren när hon försökte komma åt att borra, så pappa fick komma in och hålla mig i benen...

Inte några trevliga upplevelser precis. Varje gång jag skulle till tandläkaren fick jag ont i magen en hel vecka innan och var ett fullständigt vrak när jag till slut satt i tandläkarstolen, ända fram till för ungefär 9-10 år sedan. En tand hade spruckit och jag hade fått inflammation, tanden skulle dras ut. Jag fick bedövning efter bedövning, men sprutorna hjälpte inte. Jag grät när tandläkaren drog och det ilade en fruktansvärd smärta igenom mig. Tandläkaren frågade om hon skulle sluta och skicka iväg mig för att operera bort tanden, men jag sa bara "Ta bort eländet!" Och hon drog och jag grät och tandsköterskan bad tandläkaren sluta. Jag hade knäna nästan ända upp till hakan, för det gjorde så ont att hela min kropp knöt ihop sig som en boll. Till slut sa tandläkaren att hon i alla fall var tvungen att gå ut och vila sig, för hon orkade inte se hur jag led längre.

Bedövningssprutorna hade inte tagit på grund av inflammationen, och det tog så lång tid att försöka få ut tanden för att, den tandläkare som tidigare lagat tanden hade borrat ned en skruv i käken. Jag vet inte hur min tandläkare bar sig åt, men till slut var det mesta av tanden borta, endast roten satt kvar, men nu helt död. Den dagen försvann min tandläkarskräck.

För som jag sa till tandläkaren idag (samma tandläkare som dragit ut min tand), så kan det aldrig, aldrig någonsin bli värre än den gången. Hon skrattade åt mina ord, för även hon mindes händelsen och sa "Ja, då kom det alltid något gått ut av den händelsen".

Idag låg jag där 50 minuter och tog hjälp av fantasin. Jag tar ALDRIG någon bedövning längre. Den hjälper ändå inte. Utan jag använder min fantasi för att fly bort ur tandläkarrummet och smärtan. Idag tog jag hjälp av något som en person hade frågat strax innan jag gick in till tandläkaren: "Besökte du Blå Lagunen när du var på Island?" Visst gjorde jag det. När jag sedan låg i tandläkarstolen och borren togs fram, blundade jag och kopplade bort alla ljud och den kommande smärtan och så befann jag mig i det varma vattnet från heta källor i Blå Lagunen på Island. Jag mindes mörkret ovanför och det blå vattnet runtomkring mig, hur jag hade njutit av upplevelsen och jag försvann helt bort till den platsen.

När så tandläkaren sa att det var klart kom jag tillbaka från Island och Blå Lagunen och med ett leende på läpparna vandrade jag ut från Tandläkarmottagningen. Inte ens de sista orden från tandläkaren kunde fördärva den underbara känslan jag bar inom mig: "Vi kallar dig igen i april".

Jag är mycket tacksam för min fantasi som gör att jag kan förtränga smärtan. Några djupa lugna andetag, sluta ögonen och så är jag på en annan plats.

Tack och lov för fantasin!

Nu vet du hur du ska slippa din tandläkarskräck: Gå och dra ut en tand... Nej, jag skämtar. Det bästa du kan göra är att drömma dig bort i fantasin och koppla av allt omkring dig. Lycka till!

Kramisar från Kim
(Nytagen bild, nyss hemkommen från tandläkaren)

Fantasi på gott och ont

Alltsedan jag var liten har jag haft väldigt mycket fantasi. Vilket jag är tacksam för eftersom det nu har resulterat i många böcker. Men ibland kan fantasin ställa till det för mig.

När jag var liten var jag säker på att det fanns monster under sängen, vilket de flesta barn tror. Men sådant växer man ifrån, eller... Ibland när jag är trött och ska lägga mig får jag plötsligt för mig att någon ska gripa tag om mina fötter och då studsar jag snabbt upp i sängen.

Vem har inte trott att det finns monster i garderoben? Så även jag. Men det värsta är att mina monster har inte försvunnit, eftersom jag fortfarande har en rik fantasi. Igår när jag skulle lägga mig, trött efter två dagars mässa, fick jag plötsligt för mig att det stod någon i min garderob, eftersom dörren stod lite på glänt. Mitt förnuft sa mig att det kunde inte finnas någon i garderoben eftersom den är proppfull med kläder, men min fantasi målade upp de mest fasansfulla bilder i huvudet.

När jag var yngre hade jag säkert hoppat upp i sängen, dragit täcket över huvudet och skrikit på hjälp. Nu tog jag ett djupt andetag, öppnade garderoben och fick se att det bara var en galge som hängde så att dörren inte kunde stängas. "Där ser du", sa jag till mig själv och kunde inte låta bli att skratta lite åt att min fantasi fortfarande spelar mig så många spratt.

Jag skulle för allt i världen inte vilja vara utan min fantasi, för då hade jag inte varit författare. Jag önskade bara att min vardag inte skulle präglas så mycket av fantasi som skrämmer mig. Det finns mycket att bli rädd för när man som jag bor mitt ute på landet utan grannar. Vildsvin är de jag är mest rädd för. Om hundarna spänner öronen och kikar stint ut i mörkret är alltid min första tanke "Vildsvin" och jag får bråttom att skynda hem till tryggheten.

Nu är jag nyfiken på hur din fantasi ställer till det för dig: Har du glömt monstren i garderoben, eller finns de fortfarande kvar?

Kramisar från Kim, som faktiskt har ett riktigt litet monster i form av min lilla hund Tickie, mer om henne en annan dag. (Bilden är tagen igår på Läromedelsmässan i Kristianstad.)

Lära för livet - Läromedelsmässan Kristianstad

Mässor är roliga, men också arbetsamma, långa dagar, mycket bärande och packande, långa arbetspass och många underbara möten.

På Bokmässan i Göteborg har vi en stor monter med personal och mässan är jättestor, hinner aldrig se hela när jag är där. Det kommer ungefär 100.000 besökare varje år till den mässan.

Igår var jag på Läromedelsmässan i Kristianstad, en betydligt mindre mässa, men åh så trevlig. Det känns som att träffa gamla vänner när jag kommer dit. De flesta känner jag igen och de känner igen mig. Några nya ansikten dyker upp ibland.

Där jag står kan jag överblicka hela mässlokalen. Det är spännande att vandra omkring och se vad det finns på alla andras bord. Givetvis är det läromedel i alla dess former. Spännande att se utvecklingen. Igår testade jag en läspenna som man drar över text och så är det en röst som läser upp det pennan just har läst in. Wow! Jag blev imponerad, för många kanske detta är en vardagssak, men jag hade aldrig sett det tidigare.
Det är mest lärare som besöker mässan, men en och annan fan dyker också upp. Här har vi ordförande i fanklubben på Facebook, Kristina, med sina barn. Både mamma och äldsta sonen är stora fan till mina böcker. Jättekul!

Lärarna blev överlyckliga när jag berättade om tävlingen "VINN EN FÖRFATTARE". Tror att det kommer att bli många tävlingssvar innan tävlingstiden går ut.

I år är Jan med på mässan, vilket jag var glad för, eftersom det stundtals var en hel del att göra. Jan och jag hamnade bland deltagare i nästa arrangemang på Yllan i Kristianstad "Goa Ungar", "Härliga Ungar", eller något sådant. Plötsligt fick en och en resa sig upp och presentera sig och så var det MIN tur... Jag reste mig och förklarade att jag var författare och ställde ut på dagens mässa. Arrangören blev eld och lågor och lyckades övertala mig att medverka även på deras arrangemang. Varken jag eller Jan var svåra att övertala, eftersom vi tyckte arrangemanget lät så roligt efter att personerna hade presenterat sina aktiviteter. Till det arrangemanget skulle jag gärna ta med mina barnbarn.

Men nu har jag inte tid att skriva mer om gårdagen, för jag ska göra mig klar att åka till Läromedelsmässan igen. Om ni har vägarna förbi Yllan i Kristianstad idag eller om fjorton dagar, titta in och hälsa på mig!

Kramisar Kim

Min pappa - En krutgubbe...

I år blir min pappa 87 år. Fotot på min pappa är från hans 85-årsdag. Han står tillsammans med sina pigga systrar Titti (Ingrid) och Elvy.

Visst är han stilig för att vara 85 år på den här bilden. (Mamma hade dött ett halvår tidigare.)

Den som stod för läsandet i vår familj var mamma, men pappa berättade sagor, när han var hemma. Han var egen företagare och arbetade mycket. Ofta hade vi gått och lagt oss när han kom hem. Men helgerna hade vi tillsammans. Hade pappa mycket att göra fick vi följa med till hans verkstad och hjälpa till.

Jag läste om en annan man, också en krutgubbe som blev 104 år. Hans namn var Harry, liksom min pappa. (Vill ni läsa om den Harry KLICKA HÄR.) Jag brukar alltid säga till pappa att han kommer att leva minst 20 år till och när man ser honom på den här bilden så finns det ingen tvekan om det. Även om pappa inte själv tror det.

Min pappa bor ensam på en gård med sina får, höns och sin bordercollie Zeb. Den här vintern har varit tuff för pappa eftersom det har kommit så mycket snö att hans traktor till slut inte kunde få undan all snön. Han bor ute på landet och det är långt till grannar och affärer. Men han klarar det. Pappa har aldrig varit mycket för att laga mat och städa, men fick på äldre dagar lära sig det och gör det mycket bra. Han har ingen hemtjänst utan sköter sig helt själv. Ja, han till och med kör och handlar för sina vänner, kör dem till frisören och tar hand om dem. Pappa är fantastisk!

Vi pratar med varandra varje dag, ibland väldigt länge och ibland bara lite kortare. Jag älskar våra samtal, ibland berättar pappa bara om dagen som har gått, men ibland tar han mig med till sin barndom, sin ungdom, när han träffade mamma, när det var krig och han låg ute i skogarna i beredskap. När vi avslutar vårt samtal är det som om jag har varit med pappa på alla de här ställena. Han har verkligen gåvan att berätta!

Efter mycket övertalning och uppmuntran har pappa börjat skriva ned alla sina berättelser och jag ser fram emot att få läsa dem. Jag försökte få mamma att skriva ned sitt liv, men hon sköt det hela tiden på framtiden och till slut fanns det ingen framtid kvar.

Den gåva jag har fått, att älska orden och kunna skriva berättelser, kommer från båda mina föräldrar, som alltid har berättat mycket och läst för mig och mina syskon. De uppmuntrade mitt skrivande och lät mig alltid läsa så länge jag ville, visst sa de till mig att jag skulle släcka och sluta läsa när de gick och lade sig, men de kom inte tillbaka och såg till att jag gjorde det, eftersom de visste att det inte var någon idé.

Jag hoppas att jag får ytterligare 20 år tillsammans med min pappa, för vi har fortfarande mycket kvar att tala om.

Älskar min pappa och är stolt över honom.

Kramisar från Kim

Nu har det hänt... en ny fansida

För några dagar sedan berättade jag om de olika fansidorna om mina böcker. Då berättade jag även om de sidor som ännu inte fanns, en fan-fictionsida, samt en engelsk fanklubb.

Nu har fanfictionsidan startats. Är du nyfiken på den kan du KIKA HÄR. (Nu fattas bara den engelska fanklubben... Men den kanske också kommer snart?)

Känner inte till så mycket om fan-fiction, är det bra eller dåligt för de riktiga böckerna? Vad innebär egentligen Fan-fiction...

I och med att den nya fan-fiction sidan har startats lär jag snart få svar på mina frågor.

Är så glad över alla positiva kommentarer jag får ifrån er läsare, fortsätt skriv till mig. Era ord inspirerar mig mycket och utvecklar mig som författare!

Har ni sett att den senaste boken "Kimberlie - Ett nytt liv" är dedikerad till alla er fans? Ni läsare betyder så mycket för mig.

Ha det så bra!

Kramisar från Kim

Tiden rusar iväg

"Å, nu är det bara fem månader kvar tills de nya böckerna om Theo och Ramona kommer ut", skriver fansen och jag tänker "Hjälp! Nu är det bara tre månader innan böckerna ska gå till tryckning..."

Förstår inte hur tiden bara rusar iväg, alldeles nyss var det nyår och ett helt nytt år låg blankt framför mig. Gott om tid att skriva alla mina böcker. Men icke...

Ödet lägger ibland krokben för de planer man har och så även i detta fall. Tola fördärvade sitt ben och tiden räcker inte till, eftersom det är rehab besök i Växjö varje vecka och många, många promenader varje dag med henne. Vilket givetvis går ut över den tid jag kan skriva. Dessutom ska de andra hundarna ha sina promenader.

Men jag skriver på och är snart klart med Theos Pompeji. Ja, jag är faktiskt så nära slutet att jag inte har tid att skriva mer på min blogg idag. För nu ska jag skriva på min bok. Inspirationen flödar!

Kramisar Kim

Feberrus och sladdriga fingrar

Det går inte så bra att skriva idag. Jag har feber och fingrarna sladdrar hit och ditt över tangentbordet. Dessutom känns armarna SÅ TUNGA.

Ändå finns orden där och vill ut. Jag vänder och vrider dem i huvudet, smakar på dem, byter plats, tänker om och funderar. Ibland försvinner orden i feberruset och jag somnar. Men i sömnen fortsätter jag tänka på min berättelse och jag försvinner bort i drömmarnas värld tillsammans med Theo och alla hans vänner. Snart är Theos Pompeji färdigskriven, "benet", alltså själva grundhistorien. Därefter ska boken läsas och det ska till mer "kött på benet". Sedan är det dags för korrekturläsarna att göra sitt eminenta arbete igen.

Vårsolen skiner utanför fönstret och jag längtar ut. Läser om andra som är ute och joggar, pysslar med hästar, tar promenader och då önskar jag att jag var frisk. Men alla är vi sjuka lite då och då, jag ska inte klaga. Jag njuter av att solen skiner in genom fönstret, av hundarna som blir glada varje gång de ser mig, av min mans omtänksamhet och av lyckan av att bara finnas till.

För trots feber och förkylning är det underbart att leva och höra alla orden inom mig!

Kramisar Kim
(Tyckte jag behövde pigga upp det här inlägget med lite blommor. Bilden är tagen på en del av de blommor som min far fick på sin 85-årsdag.)