Möt mig imorgon på Landsbygdsmässan i Eringsboda!

Möt mig imorgon på Landsbygdsmässan i Eringsboda!

Imorgon är det ett av årets roligaste evenemang, landsbygdsmässan i Eringsboda. Jag har varit med där ett par gånger nu och jag älskar det. Bara en bit hemifrån, många jag känner, härlig atmosfär och platsen, Eringsboda Brunn är magisk.

Du hittar mig inomhus, vill ju inte böckerna ska bli blöta om det kommer en regnskur. Men det brukar vara soligt och varmt på Landsbygsmässan. Jag brukar passa på att klappa de små lammen, prova på lokal mat, lyssna på musik, titta på de stora traktorerna, brandbilarna och allt annat spännande som finns på plats. I år kommer det att vara mer än vanligt. Jag såg medlemmarna i Ronneby Brukshundsklubb träna igår inför uppträdandet imorgon. Det ser jag fram emot att se imorgon. Om jag hinner gå ifrån.

Hoppas att vi ses. Jag är där hela dagen, men husse måste vara hemma hos Kotten och Kiara.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
 

Kimselius fyller 65 = pensionär, eller?

Kimselius fyller 65 = pensionär, eller?

Igår somnade jag som 64-åring, idag vaknade jag som en pensionär. Om det känns annorlunda, nja, egentligen inte. Även om kroppen känns lite sliten och mör idag. Men det kan bero på gårdagens spår- och sökövningar ute i skogarna. Det tar på kroppen, plus att det blir alldeles för sena kvällar för en sådan här gammal dam... hihihih

Även om jag från och med idag räknas som pensionär tänker jag inte sluta skriva. Det går inte så länge orden flödar ur mig. Det är bara att skriva på så länge orden finns där. Jag älskar att vara författare!

Kallas man fortfarande födelsedagsBARN när man fyller 65? Idag är det i alla fall min födelsedag och jag är glad att jag har blivit sextiofem år. Om du har följt min blogg ett par år vet du att jag alltid lottar ut en bok till dig som läser bloggen när jag fyller år. Jag älskar att ge presenter, visst jag tycker om att få dem också, men att ge är nog roligare.

Idag för exakt 65 år sedan föddes jag i Göteborg. Mitt huvud var fullt av mörkt, krulligt hår och personalen på BB kallade mig för tattarunge. Morfar kallade mig för trollunge!

Jag växte upp i Helgered på Hisingen i Göteborg. Där blev många av mina berättelser till, eftersom jag redan som åttaåring bestämde mig för att bli författare och då även skrev min första bok, Röda slottets hemlighet.

Min bok Spöket på Stora Mossen, är en skildring av min barndom och mina hemtrakter. Det är ingen självbiografi, utan jag har tagit en bit av min vardag och gjort om till en spännande spökberättelse, hästbok och deckare. När du läst boken förstår du varför jag ger boken så många beteckningar! Tolv år var jag när jag skrev den här boken.


I Rädda min lillebror hämnas jag på mina småbröder. Tänk vad en författare kan göra med orden. Den här boken skrev jag när jag var elva år.

Det var inte bara skrivandet jag tyckte om. Jag älskade även djur och natur. Passade alla grannarnas hundar och släpade runt dem i skog och mark. Ibland

var det hundarna som släpade runt mig, för jag var inte speciellt gammal när jag började passa hundar. Fick min första egna hund när jag var tio år och mitt stora hästintresse blandades med min kärlek till hundar som har växt sig allt starkare under åren.

Min första valpkull födde jag upp när jag var fjorton år och innan dess hade jag pussat på alla de valpkullar som mamma och pappa födde upp hemma.

I hela mitt liv har jag skrivit: dagböcker, hästberättelser, noveller, böcker och dikter. Det var självklart för alla att jag skulle bli författare. Någonstans på vägen försvann drömmen, eller rättare sagt, tron på mitt eget skrivande. Jag tyckte inte att jag dög som författare! Ändå närde jag drömmen om att bli författare en dag genom att fortsätta skriva berättelser.

Till slut slog jag igenom med buller och bång, blev kallad för Blekinges Astrid Lindgren och sålde min debutbok Tillbaka till Pompeji i 11.000 ex PÅ EN VECKA! Boken är översatt till sex språk och blev utsedd som en av årets bästa utländska böcker på Island när den kom ut där 2009.

Sedan debuten har jag kommit ut med över 50 böcker.  Mitt mål är att skriva 100 böcker innan jag dör. Nu är jag mer än halvvägs och skriver på!



Vinn min födelsedagsbok
Det enda du behöver göra för att ha en chans till en signerad bok är att skriva en kommentar och motivera varför just du ska vinna boken. Du väljer precis vilken som helst av de hittills UTKOMNA  böckerna som JAG har skrivit. Mejla Kim M Kimselius,  skriva din motivering och glöm inte skriva din adress, för om du vinner skickas boken direkt till dig. Döp mejlet till FÖDELSEDAGSBOK.

Lycka till!

Nu ska jag fortsätta fira min födelsedag, med tårta, lite skrivande och ikväll blir det hundträning för Kotten. Kan man ha en bättre födelsedag!

Ha en fin dag! Det kommer jag att ha!

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
 

De magiska 50 första sidorna

De magiska 50 första sidorna

Egentligen borde jag skriva De motsträviga 50 första sidorna. För det är oftast så det känns, antingen man läser eller skriver. Det tar ungefär 50 sidor att komma in i handlingen, oavsett om man är författare eller läsare.

Det händer något på de där första sidorna, karaktärer byggs upp, handlingen går framåt och man blir en del av berättelsen, oavsett om man skriver eller läser.

Av erfarenhet vet jag att när jag kommer till sidan 51 händer det något, då blir det verkligen magiskt. Då flödar orden av sig själv. Fingrarna flyger fram över tangenterna och går inte att stoppa. Jag skriver medan jag läser orden som kommer ur mig. Spännande, fängslande, fascinerande, skrämmande. Där och då är jag både författare och läsare, orden kommer som av sig själv.

Just nu befinner jag mig innan den magiska gränsen 50 sidor. Jag kämpar på. Jag vet vad som ska hända, jag har allt klart för mig, men än så länge känns 180 till 200 manusblad oändligt långt borta. I det läget är det så lätt att göra något annat, något roligare. Fast finns det egentligen något roligare än att se hur boksida läggs till boksida?

Jag har läst fakta om en tragisk händelse som utspelade sig på Island på 1600-talet. Boken har funnits inom mig sedan 2017 då min isländska förläggare gav mig i uppdrag att skriva boken. Han planterade idén i mitt motsträviga huvud. Men ju mer jag lärde mig om händelsen, desto mer fascinerad blev jag och orden började komma till liv.

När jag berättade för min illustratör, Mats Minnhagen, på bokmässan 2017, bad han att få göra omslaget direkt, eftersom han blev så inspirerad. Så här blev resultatet:

Just nu är jag där, i den händelsen som omslaget skildrar. Det är grymt, spännande och lite sorgligt att skriva. I det här läget tror jag alltid att jag vet precis hur boken ska vara, sedan händer något när jag kommer till sidan 51. Huvudpersonerna tar över och för handlingen framåt. Det är inte längre jag som bestämmer.

Be mig aldrig skriva en sammanställning om vad som ska hända i boken innan jag har skrivit den, för det blir mest stolpar, eftersom jag aldrig riktigt vet vart det bär hän när ordflödet sätter fart.

En månad har jag på mig, sedan ska boken vara klar. Jag har gjort det förr och är övertygad om att jag klarar det den här gången också. Bara jag kommer över de 50 första motsträviga sidorna. Håll tummarna!

Idag är det Valborgsmässoafton, bara några dagar kvar innan mitt liv tar en ny vändning.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
 

Kooikervalpen Kotten testar spår

Kooikervalpen Kotten testar spår

Ännu en vecka med Kotten. Nya spännande saker att utforska. Fler fjärilar, humlor och bin. Men den största utmaningen var spårträningen som Kotten gjorde för allra första gången i skogarna uppe vid Karlsnäs. Eftersom han alltid nosar överallt här hemma och spårar husse och mig, trodde jag att han skulle ta spåret direkt och sätta fart, så trodde även instruktören Jessica, men så blev det inte. Han var trött och förstod inte alls vad som var på gång, förrän allra sista sträckan. Då hade han förstått att om han följde spåret väntade godis och det gjorde det. Gott godis.

De svarta håren på öronen har blivit längre och han ser allt vuxnare ut för varje dag, om än mycket trött på den här bilden.

Jag vet inte vad hundarna tittade på när jag fotograferade dem. Kanske seglade rovfåglar över oss, eller om det var ett flygplan, men rätt roligt såg det ut när båda hundarna satt och tittade upp mot himlen.

Förra måndagen, då den här bilden togs, hade Forsythian inte kommit så långt, inte heller gräset hade börjat växa, men efter en vecka med sol och värme är forsythian gyllengul och gräset lång och det är dags att klippa det för första gången.

På promenad. En hare längre fram på vägen fångar hundarnas uppmärksamhet.

Magnolian har slagit ut, men är inte lika vacker som förr, eftersom en del av busken har blivit uppäten av älgarna.

Så här har Kiara legat sedan hon var en liten valp. Då fick hon in hela huvudet i hålet, nu får bara nosen plats där. Hon har svårt att ta sig in och får göra riktig gymnastikövning för att komma på plats, men hon älskar att ligga här, svalt och skönt.

På onsdagen hade Kiara och jag spårträning på brukshundsklubben. Jag hade fruktansvärd huvudvärk efter en intensiv dag, så jag kunde inte göra träningen rättvisa, men Kiara var duktig. Dagen efter var det dags för Kotten att spåra. Bilderna är tagna efter att han har gått spår. Han är mycket trött. Vilket innebär att han blir helvild. Här börjar han gräva ett hål.

Tillbaka hemma igen är han så trött att han vill ligga nära Kiara, dessutom har de varit ifrån varandra i flera timmar...

Kotten gosar lite extra med Kiara som mest ser ut som om hon vill bli lämnad ifred.

Rosenripsen har börjat blomma...

Så har även Kvitten. Ett av de vackraste inslagen i trädgården just nu.

Kotten och Kiara har fått en ny leksak. En knuta med snöre. Kotten älskar den. Han håller i snöret och springer, medan knutan slår fram och tillbaka. Även Kiara tycker om leksaken, eftersom den är perfekt till dragkamp mellan henne och Kotten.

....

I år blev det svenska färger i blomsterlådan. Blommorna börjar växa till sig rejält i den sommarvärme vi har haft.

Kotten älskar att träna. Vi gör det flera gånger om dagen, både lydnad och lite agility. Här har han hoppat upp på den stora träningsstenen på vår naturliga agilitybana i skogen. Kiara har sprungit iväg och Kotten står och tittar efter henne. En ny vecka har börjat. Det ska bli spännande att se vad som händer.

Läs tidigare inlägg om Kotten, vår nya flockmedlem, en liten Nederlandse Kooikerhondje, Kooiker:
Välkommen hem lilla Kotten.
En vecka med Kotten.
En vecka utan Tudor två med Kotten.
Kotten, Kiara och Smilla.
Snön ligger lika djup som Kotten är hög.
Kooikervalpen Kotten 13 veckor.
Intensiv vecka för Kooikervalpen Kotten.
Så mycket folk tyckte Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten ute på nya äventyr.
Kooikervalpen Kotten fyra månader.
Kooikervalpen Kotten får nya lekkamrater.
Kooikervalpen Kotten börjar grundkurs på Brukshundsklubben.
Nästan en vecka utan Kooikervalpen Kotten. 
Kooikervalpen Kotten fem månader.
Kooikervalpen Kottens första värmebölja.


Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!