När jag läste fakta inför min bok om franska revolutionen, blev jag frustrerad över att kungaparet tog det så lugnt när de flydde från Paris. Jag ville skrika åt dem: Skynda er! Jag ville varna dem, trots att det var flera hundra år sedan allt detta hade hänt.
Var var det som hände, kanske du nu undrar, jo så här var det:
Den franska revolutionen bröt ut och Bastiljen stormades den 14 juli 1789, kung Ludvig XVI och drottning Marie-Antoinette satt fortfarande på tronen. Men kungen hade inte längre lika stor makt som tidigare, han var tvungen att godkänna sociala reformer som han alls inte ville ha. Istället ville han ha tillbaka den tid då hans far "Solkungen" Ludvig XIV styrde landet som enväldig härskare under pompa och ståt.
I ett försök att få tillbaka makten kontaktade Ludvig XVI i juni 1791 Marie-Antoinettes bror, kung Leopold II av Österrike, som var villig att ställa trupper till den franske kungens förfogande. På så sätt skulle Ludvig XVI kunna återta makten över Frankrike och bli enväldig härskare. Det enda problemet var att han var tvungen att lämna det revolutionära Paris för att kunna ta kommandot över hären.
För att ta sig ut ur Paris tog han hjälp av den svenska officeren Axel von Fersen. Han arbetade i Frankrike och enligt rykten var han drottning Marie-Antoinettes älskare.
Tanken var att kungen och drottningen skulle kläs ut till kammartjänare och guvernant till en uppdiktad rysk adelskvinna och smugglas ut från Paris till Österrike i en vagn som Axel von Fersen skaffat fram.
De lyckades ta sig ut ur staden den 20 juni 1791 och satte kurs mot den belgiska gränsen vid Montmèdy.
Det verkade som om kung Ludvig XVI inte hade förstått allvaret i flykten för han och drottningen uppförde sig som om de var ute på en nöjestur. De gjorde täta uppehåll för att äta och njuta av utsikten. Den rådige Axel von Fersen sändes iväg, eftersom det inte var passande för en fransk kung att bli ledsagad av en utländsk officer.
Trots det långsamma tempot och alla uppehållen, lyckades kungaparet nå ända fram till den lilla staden Sainte Ménéhould utan att bli upptäckta. Men här tog turen slut.
Den lokale postmästaren Jean Baptiste Drouet befann sig vid vägkanten när kungaparets vagn passerade den 21 juni och mannen fick en glimt av passagerarna. Det sägs att Jean Baptiste Drouet kände igen kungens ansikte från ett mynt och när borgmästaren nickade igenkännande åt hans beskrivning av mannen i vagnen, beslutade sig postmästaren för att göra något. Tillsammans med vännen Guillaume red Drouet i väg efter vagnen.
Den kvällen nådde kungaparet fram till staden Varennes-en-Argonne. Vid en bro över floden Meuse var det planerat att kungens vagn skull mötas av en liten skara lojala soldater. Men på grund av kungaparets långsamma färd hade soldaterna tröttnat och till slut begett sig till krogen för att fördriva tiden. I och med det var de stridsodugliga. När kungaparet nu inte hade den eskort de förväntat sig visste de inte vad de skulle göra. Till slut bestämde de sig för att köra vidare utan eskorten, då kom Drouet fram till Varennes.
Jean Baptiste Drout larmade den lokala milisen som spärrade av bron efter Meuse och kungaparet togs till fånga. Det dröjde inte länge förrän kungen medgav att han var Frankrikes kung. Tre dagar senare var Ludvix XVI med sin familj tillbaka på slottet Tuilerierna i Paris, där de spärrades in. Jean Baptiste Drout utropades till revolutionens hjälte.
Revolutionärerna förstod att de inte kunde lita på sin kungs ord, att han skulle följa den nya franska författningen. Allt fler började kräva att monarkin skulle avskaffas.
Det kom militära hot till revolutionsregeringen, inte bara ifrån Österrike, utan även ifrån de flesta av Frankrikes grannländer, vilket förstärkte revolutionärernas rädsla. Skräcken resulterade i det så kända skräckväldet under Maximilien de Robespierre, som tog sin början i september 1793 och varade fram till juli 1794.
Inte bara kung Ludvig XVI och drottning Marie-Antoinette degraderades till vanliga medborgare i september 1792. Tusentals aristokrater och även revolutionärer, bland dem Robespierre själv, blev avrättade i giljotinen.
Det var slutet för den franska monarkin.
Tänk vad annorlunda allt kunde ha blivit om flyktförsöket hade lyckats...
I min bok Giljotinen kan du läsa mer om Franska revolutionen.
Här kan du läsa fler faktainlägg.
Kramisar Kim
onsdag 30 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Från det jag läst och även hört innan så verkar det som att kungaparet inte hade så bra verklighetsupppfattning. Var det inte Marie-Antoinette som tyckte att folket kunde äta croissanter om nu brödet var slut...?
SvaraRaderaHej Helly
SvaraRaderaJo, det stämmer allt. Men det om Marie-Antoinette är en skröna. Du kan läsa om det i min bok. Det var nämligen orden "Låt dem äta bakelser då!" som fick mig att vilja skriva en bok om Marie-Antoinette och franska revolutionen. Då upptäckte jag att det enligt historikerna inte alls stämde att hon hade sagt så, men på något sätt var jag tvungen att få med det i boken, för det var ju därför jag hade skrivit boken... Kram Kim
Hej, nu har jag varit inne och kikat på dina trevliga bloggar. Sen tackar jag extra för alla dina skrivarlänkar som jag inte kände till, jättebra!
SvaraRaderaHej "Grekland", roligt att du tyckte om mina bloggsidor. Kul att du gillade skrivarlänkarna.
SvaraRaderaSåg du också min sida "Skrivprocess/Skrivtips"? kram Kim
Hej
SvaraRaderaJag har också funderat över detta, vad tänkte de på, eller de kanske inte tänkte als så vana att bli servade.Tänk om det var någon som var med som kunde ha berättat.
Hej Wenche. Tror inte de tänkte alls, de var vana vid att andra tog hand om allting och när Fersen inte var med och kunde jaga på dem tog de det lugnt, det är vad jag tror. Kram Kim
SvaraRadera