Idag begravs min gudsons förstfödde, min brors sonson och min snart 88-åriga fars barnbarnsbarn.
Lille William blev bara tre år, efter att i halva sitt liv ha kämpat mot cancer gav han till slut upp. När det såg ut att vända och sjukdomen verkade vara besegrade, somnade han in lugnt och stilla i sitt hem.
Har du sett cancerreklamen, med fyra höga stolar och tre underbara barn som sitter där och ser spelevinkiga ut? Den tomma stolen markerar det barn som inte överlevde cancern. Igår sa min käre far att varje gång han ser det reklaminslaget tänker han på att William har suttit på den nu tomma stolen. Och precis samma tanke har slagit mig många gånger.
Istället för att köpa blommor skickade jag den här gången bidrag till Cancerfonden och skrev en liten vers. Orden kom snubblande och det är väl inte det bästa jag har skrivit, för ibland är det svårt att famna de ord som riktigt beskriver vad som hänt och vad man vill säga:
En liten ängel gjorde ett flyktigt besök på vår jord och skänkte glädje. Du var så älskad men det var inte nog för att sjukdomen besegra. Ett fotavtryck du lämnat här på jorden, nu flyger du bland andra änglar, fri från smärtan. Lille William, trots din korta tid på jorden, lever du kvar i våra hjärtan.
Det känns som om cancer blir allt vanligare, för jag känner många som har drabbats de senaste åren. Människor i precis alla åldrar. Några har klarat sig, andra har dött.
Därför behövs det mer forskning runt sjukdomen. Vem vet, nästa gång kanske det är jag, eller du, som drabbas...
Vill du stödja cancerforskningen kan du bidra med en liten peng genom att gå in på den här länken till Cancerfonden.
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
torsdag 24 februari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Det är så orättvist att ett litet oskyldigt barn ska ha cancer överhuvudtaget..Klart det är sorgligt när den tar vuxnas liv med men det känns extra när det gäller ett barn,,Vi har i vår bekanskapskrets oxå en tjej som var tonåring som satt på den tomma stolen..Hon orkade bara 9 mån sen somnade hon oxå in..Min mamma o farfar dog oxå i den sjukdomen,håller med,de måste forska mera så den kan bli besegrad..så hemskt att se den äta upp personerna som fått den..stor kram till dej denna sorgfyllda dag..
SvaraRaderaKim! Vad trist att läsa detta, gör ont i hela kroppen. Ett litet barn som fått lida under långt tid. Cancer är fruktansvärt. Särskilt extra när det drabbar små barn, även om det också är jobbigt när en nära anhörig drabbas. Min make har skelettcancer och ingen vet hur länge han orkar, även om han är ganska pigg just nu,
SvaraRaderahan har ständigt ont och får ta mycket morfin.
Många kramar/Kristina Simar
Vilken vacker dikt du skrev.
Jag är hemskt, hemskt ledsen att Willam drabbades av denna hemska sjukdom och inte ens fick leva att veta hur det är utan cancer. Livet är inte rättvist, vi ska alla samma väg vandra, men många, liksom William, får en alldeles för kort väg till slutmålet...Jag beklagar verkligen sorgen och jag vet att ingenting jag säger kan ta bort den smärta som finns hos dig och din familj just nu, ändå vill jag skänka er alla en kram och en tanke denna dag.
SvaraRaderaMånga, många kramar till er
Åh, det är så sorgligt, Kim! Jag har tänkt så mycket på er när det gäller det här. Det är verkligen så fruktansvärt att ett litet barn ska behöva gå igenom något så hemskt. Det var en jättefin dikt du skrev. Tur för din gudson och hans familj att de har en bra familj och förhoppningsvis vänner som stöttar och finns där i allt de har och kommer att gå igenom. Många kramar och tankar till er alla!
SvaraRaderaDet är en sådan stor orättvisa i livet när döden kommer och tar ett oskyldigt litet barn från deras föräldrar och släkt. Vill dra till med en lååång svärdom men låter bli ändå.
SvaraRaderaFör mig kommer den tomma stolen representeras av Lille William från och med idag<3
//Kram Ebba
Hej Pixi
SvaraRaderaTack för att du berättade detta. Visst är det ofattbart hur många som får cancer nuförtiden? Kram Kim
Hej Kristina
Åh vad hemskt för dig! Förstår att du måste ha det väldigt jobbigt. Vet inte vem det är värst för, den som är sjuk eller den som står bredvid och ingenting kan göra mer än visa sin kärlek?
Många kramar till dig också
Kim
Hej Trillingnöten
Ja, du förstår som själv har en liten som du älskar så mycket.
Tack för alla dina kramar, sänder dig en stor kram tillbaka.
Kim
Hej Ingrid
Tack för alla dina fina ord. Hela kyrkan var full av både människor och blommor och allt gick lugnt till. Ändå är det ofattbart. Men sådant händer, varje dag, någonstans, sånt är livet och ju äldre jag blir desto mer inser jag hur skört livet är...
Kram Kim
Hej Ebba
Åh, så rart av dig att ha samma tanke!
Kram Kim
Cancer är en så fruktansvärd sjukdom som slår till när man minst anar det. Mamma dog i höstas av cancer, men hon hade ändå hunnit leva 73 år. Att en treåring som just påbörjat sitt liv ska behöva få den här eländiga sjukdomen finns det liksom ingen rättvisa i. Jag sitter faktiskt och gråter är jag skriver det här för jag hatar den här sjukdomen som bara lämnar sorg och elände efter sig.
SvaraRaderaVad skönt att ceremonin var fin i alla fall.
Kram
Hej Nina
SvaraRaderaDet spelar ingen roll när personen dör, de är älskade från den stund de föds, antingen de blir 3 eller 73 år är de lika saknade den dag de inte längre finns bland oss.
För två veckor sedan var det treårsdagen för min mammas död. Kan förstå lite av hur du känner dig nu. Ledsen att mitt inlägg drog upp din sorg på nytt.
Tack för att du skrev och berättade.
Kram Kim
Kim: Nej, du ska inte be om ursäkt för att du skrev inlägget! Inte alls. Jag blev bara så påmind om hur bräckligt livet är, och särskilt för familjen som förlorade sin treåring. Jag har en fyraåring själv, och kan på ett sätt förstå hur galet ont det måste göra att förlora slaget mot cancern. Det var nog snarare det som gjorde mig ledsen: ilskan och frustrationen över den här "skitsjukdomen" som Lotta Gray (vimmelmamman) brukar skriva i sin blogg.
SvaraRaderaFörresten så var det en väldigt vacker dikt du skrivit, det glömde jag skriva. :)
Kram
Hej Nina
SvaraRaderaJa, vi blir hela tiden påminda om hur livet hänger på en skör tråd. Kan förstå hur dina tankar går när du har ett barn i ungefär samma ålder.
Bra namn på cancer!
Tack, vad glad jag blev för att du tyckte om mina ord, min dikt, eller vad jag nu ska kalla orden jag vräkte ur mig...
Kram Kim
Det är en fin, och mycket sorglig bild du beskriver med William som sitter på den tomma stolen.
SvaraRaderaI buddhismens värld, som jag finner tröst och inspiration i, är det också så att hans "besök på vår jord" i gestalten av en liten pojke i din brors sons familj, var just ett kort besök - men inte det enda besöket. Efter att ha klarat av de uppgifter som var hans i det här livet, väntar nu ett nytt besök, som förhoppningsvis blir längre och inte rymmer lika svåra uppgifter.
Varma hälsningar, Peter
Hej Peter
SvaraRaderaVad fint du skriver, dina ord får mig att bli glad. Kanske han återföds i ett annat litet barn?
Kram Kim
Ja, buddhisterna säger att det är precis vad som snart kommer att hända för lille William. Och jag tycker att det är en vacker och trösterik tanke.
SvaraRaderaHej Peter
SvaraRaderaSka föra över de tankarna till föräldrarna, kanske kan det skänka tröst i sorgen.
Kram Kim
Budskapet fördjupas här med hjälp av zenmästaren Thich Nhat Hanh: http://forlagetdana.blogspot.com/2010/03/fri-fran-radsla-fri-fran-sorg.html
SvaraRaderaKram
Tack Peter! Ska gå in och kika på länken och vidarebefordra den.
SvaraRaderaKram Kim
Min farmor dog efter 20 år av cancer, bara en vecka innan min lillasyster föddes. Hon var 65 år då. Vilken fin vers om William. Cancer är verkligen fruktansvärt.
SvaraRaderaHej Isa
SvaraRaderaOj, det var en kämpe till farmor du har haft! Härligt att du har fått träffa henne!
Tack! Ja, det håller jag verkligen med dig om!
Kram Kim