En gång...

Åh, dit vill jag resa, tänkte jag och insåg att jag för att kunna resa till den platsen var tvungen att hitta en historisk händelse som utspelat sig där.

Precis så är det nuförtiden. Men det började inte alls på det sättet, utan det började just så här:

Mamma och pappa läste sagor och berättade för oss barn. Glädjen för berättandet växte inom mig. När jag väl hade fått lära mig de mystiska krumelurerna som kallades för bokstäver, insåg jag hur många ord och berättelser jag själv bar inom mig. Därför började jag skriva.

Den första glädjen när min allra första bok ”Röda slottets hemlighet” var färdig, en underbar känsla. Även om det bara var ett skrivhäfte, där jag, en åttaåring, hade textat det finaste jag kunde, starkt påhejad av min storasyster som hjälpte mig med att stava så rätt som möjligt. Ibland hade hon det inte så lätt, för när jag hade plitat ned en extra fin bokstav och hon sa att den var fel, då vägrade jag att ändra på den, för bokstaven var så vacker…

Jag började skriva kasperdockspjäser som mina kusiner och syskon spelade upp så fort vi träffades på helgerna. Pjäserna fick många applåder, vilket uppmuntrade mig att skriva ännu mer, längre texter.

Det var inga problem att hitta ord, för de fanns där inom mig, överförda till mig genom alla berättelser jag hade hört, alla böcker jag hade läst. Ju äldre jag blev desto fler ord samlades inom mig.

Kanske att jag alltid har känt en sådan glädje för skrivandet, för att jag redan från början har skrivit direkt ur hjärtat till mig själv. En berättelse som passar perfekt till mig, något jag själv tycker om att läsa. Jag har aldrig skrivit för att det ska passa in i en speciell mall, jag har skrivit för att det har varit roligt och för att just den berättelsen har pockat på att få komma ut.

Sådär är det fortfarande. Jag skriver inte till 9-12-åringar, eller 12-15, eller till vuxna. Jag skriver till MIG, något JAG vill läsa, något jag vill berätta för mig själv. Det är kanske just därför som jag har läsare från 7 år och ända upp till 98 år, som är den äldste som har skrivit till mig. Jag får brev från personer i alla åldrar som berättar hur mycket de tycker om mina böcker. Något som gör mig otroligt glad.

Nu är vi tillbaka i början av det här blogginlägget, när jag hittar en plats jag väldigt gärna vill resa till och inser att jag måste skriva en berättelse om det. Precis så har många av mina historiska äventyrsberättelser blivit till: Svarta Döden, Faraos förbannelse, Kinesiska Draken… Ja, nästan varenda en av mina böcker har kommit till bara för att jag har velat se och uppleva en plats jag har läst om.

Det finns fortfarande många platser att utforska, och det gömmer sig oändligt många ord i mig, tillsammans med mängder av berättelser. Min största rädsla är att jag aldrig ska hinna skriva allt jag har inom mig innan min tid på jorden är över. För hur länge vi än lever, känns livet alldeles för kort för att hinna med allt det där roliga som vi bär inom oss som en dröm.

Jag har i alla fall uppnått en dröm: Att bli författare! Det är helt otroligt, nästan ofattbart, men det är sant! Jag är en författare som har fötts med gåvan att skriva, och jag tänker förvalta orden väl, det lovar jag dig!

Nyfiken på mina böcker? Kika in på www.kimselius.se eller på min blogg http://kim-m-kimselius.blogspot.com/ . På bloggen hittar du skrivtips och kan läsa om själva skrivprocessen och mycket mer.


Det här var mitt gästblogginlägg hos Anitha på Novellbloggen. Kika gärna in hos Anitha, där finns mycket trevligt att läsa om.

Kramisar från Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.