På ett ögonblick...

Det var en underbar försommardag, den första riktigt varma dagen. Redan dagen innan hade han bestämt sig för att ta en tur på motorcykeln, en liten kort tur, eftersom det var årets premiärtur med hojen.

När han väl gränsat motorcykeln och kände fartvinden omsluta kroppen, lockades han att fortsätta turen. Han bestämde sig för att köra vägen mellan Hindås och Lerum.

Det var en populär väg för motorcyklister, eftersom vägen slingrade sig fram mellan sjö och skog, upp och nedför backar. En väg som fick det att killa i magen många gånger, samtidigt som den var en fröjd för ögat.

Det var sen eftermiddag när han kom fram till vägen och påbörjade den slingriga färden. Det kittlade upphetsande i magen när han svängde runt kurvorna. Han mötte en och annan bil, och desto fler motorcyklar. Det här var livet, tänkte han.

När han kom fram till Lerum vände han, för att köra tillbaka samma väg. Nu var trafiken glesare på vägen och han ökade farten något. En gång slirade motorcykeln i grus som blivit kvar efter vinterns halkbekämpning. Men det fixade han lätt, van som han var att köra motorcykel, även om det var årets premiärtur. Han skrattade högt innanför hjälmens visir. Han kände sig fri och lyckligare än på länge.

Sjön blänkte på hans högra sida när han svängde runt kurvan och på ett ögonblick hände det...

Framför honom stod en råbock, stor och grann, med vackra horn. Råbocken stirrade på honom och tycktes säga: "Det här är min väg! Jag tänker inte flytta mig!"

Det fanns ingen tid för eftertanke, det gällde bråkdelen av en sekund innan han skulle träffa det ståtliga djuret. Han vräkte motorcykeln åt sidan och hoppades att han råbocken skulle fortsätta stå still så att han lyckades köra runt honom.

Motorcykelns däck slirade i grus. Han kände hur hjulen plötsligt tappade fäste om marken och han flög rakt ut i naturen. Motorcykeln landade före honom och han hörde dunsen och ljudet av metall som klämdes ihop och slets sönder. Det gjorde ont i honom. Men inte hälften så ont som när han själv träffade marken.

Han hade oturen att falla rakt på en sten. Hjälmen spräcktes, visiret gick sönder och han tänkte: "Nu dör jag!"

När han till slut vaknade upp på sjukhuset mindes han ingenting. Flera dagar hade försvunnit ur hans liv. Han visste inte varför han låg på sjukhus, hade inte en aning om att han hade varit ute och kört motorcykel.

De berättade för honom vilken tur han hade haft. Att hans motorcykel var totalförstörd, hans hjälm, hans skinnställ. Men att han hade överlevt.

Han grämde sig över cykeln, skinnstället och hjälmen. Han led när han försökte röra sina avslitna muskler. Han hade svårt att höra vad de sa, eftersom blod rann ur hans öron. Han var yr och hade ont och ville inte alls vara där. De sa att han hade haft tur, men han själv tyckte att han hade haft världens otur som hamnat här.

Samtidigt förstod han vad de menade. Han levde, han hade inte brutit några ben... Men hans huvud hade fått en rejäl smäll, hans ansikte var sönderskrapat och hans kropp såg ut som en paljett av färger.

Han fick gå med kryckor, och alla sa att han hade haft tur. Han mindes fortfarande inte vad som hade hänt... Han mindes knappt vad han hade gjort för bara en liten stund sedan. "Det blir bättre", sa läkaren. Och han trodde honom. Men istället blev det sämre, han förlorade känseln i benen, sedan armarna. Han kunde inte arbeta, han kunde inte tänka, han stod inte ut med folk.

"Det går över", sa läkaren. Men han visste att det inte skulle gå över. Det var så här det skulle bli framöver. Han tyckte inte att han hade haft tur.

Han tyckte att han hade haft oturen att överleva...

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se