Då var det dags för vårens sista föreläsning. Kändes lite vemodigt, samtidigt som det var roligt att möta dessa elever igen. Hade träffat dem för en månad sedan och nu var jag tillbaka i Vilbokens skola, Jämshögs skola och Kyrkhultsskolan för att arbeta med skrivprocessen. På följande bilder kan du se resultatet. Längre ner kommer jag även att berätta om ett barndomsminne som dök upp när jag förberedde det här blogginlägget.
Jag började på Vilbokens skola i Olofström:
Här samlar jag ihop skrivmaterialet för att ge mig iväg till en ny skola.
Efter en mycket givande skrivstund med eleverna på Vilbokens skola fortsatte jag till Kyrkhultsskolan i Kyrkhult.
Här har jag ritat upp hur jag arbetar fram en bok. Förstår du något av min skiss?
Eleverna lyssnar uppmärksamt och tar till sig det jag berättar, för att strax därefter påbörja sina egna berättelser.
Sedan bar det av till Jämshög och Jämshögs skola:
Här läser jag högt ur min bok Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland. När jag avslutat kapitlet är det dödstyst i klassrummet, sedan hör jag ett rop: "Nej! Sluta inte nu, fortsätt!"
Det känns bra!
Här ser ni alla sjätteklassarna på Jämshögs skola samlade.
Ja, det var sista föreläsningen för i vår. Några av eleverna skulle iväg på skolresa under helgen och jag funderade på om jag någonsin reste på skolresa när jag gick i skolan.
Jag funderade länge utan att komma på en enda skolresa. Däremot kom jag ihåg skoldanserna vi hade varje vår. Minns en väldigt pinsam händelse. Jag hade spanat in en urgullig kille, som jag knappt vågade tala med eftersom han gick två klasser över mig.
På skoldansen kom han fram till mig där jag stod vid köksön och tittade ut över lokalen. Dansen höll nämligen till i skolmatsalen. Jag trodde att jag skulle dö när killen jag spanat in under hela vårterminen kom fram för att prata med mig. Mina ben blev plötsligt alldeles svaga och bar mig inte. Jag lutade mig bakåt, där fanns något att sitta på, så jag satte mig och föll genast till golvet med ett brak, mitt framför den skrattande pojken, som vände på klacken och gick.
Kvar låg jag bland alla bruna träbrickor som fallit omkull när jag satt mig på dem. Pinsamt värre! Jag lämnade lokalen efter att ha plockat upp brickorna och gick inte in till dansen mer. Sedan var jag mycket tacksam för att det inte var så många dagar kvar av den terminen...
Ja, det är ett starkt minne, men någon skolresa kommer jag inte ihåg. Är det minnet som sviker mig, eller reste vi aldrig på skolresor på min tid?
Kramisar Kim
Vinn en signerad bok.
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mellanstadiet vet jag att vi åkte till Liseberg och Kolmården, sedan i nian var vår klass en vecka till London!!!
SvaraRaderaLyckliga de som får möta och lyssna till dig Kim
SvaraRaderaHa en fin dag
kram
Emma
Hej Marina
SvaraRaderaOj det var inte dåligt att få resa till London!
Kram Kim
Hej Livskrafter
Det var snällt sagt Emma, tack!
Kram Kim
Nej jag förstod inget av din skiss, ha ha.
SvaraRaderaDet är tur att man kan skratta åt pinsamma händelser i efterhand. Jag tänker på att oftast är de mest stora och pinsamma för en själva och undrar om killen du skriver om kommer ihåg att du satte dig på brickorna... det skulle inte förvåna mig om han inte minns det över huvud taget.
Hej Ingrid
SvaraRaderaTänkte nästan det. Du får komma och lyssna om jag föreläser på något av dina barns skolor. Tror inte han minns mig alls.
Kram Kim