Pure Bred Herrefolket av Lisa Hågensen
Ända sedan jag läste Lisa Hågensens första bok Hennes ögon blå, har jag slukat allt författaren skriver. Jag älskar verkligen hennes böcker. Pure Bredserien är inget undantag. När jag läste första delen Flykten från Olympo skrev jag de här orden:
Lisa Hågesen gestaltar en skrämmande värld, där hoppet bor inom många,
men även hatet. Författaren väver skickligt in kunskaper om vad som har
hänt fram tills vi möter Thorbi, utan att vara övertydlig. Jag har
njutit när jag läst boken och längtar efter fortsättningen. Jag tyckte
om Divergent, men jag älskar Purebred Flykten från Olympo. Läs boken!
Jag tycker fortfarande samma sak efter att ha läst andra delen: Herrefolket. Det jag tyckte var så intressant var att berättelsen gick tillbaka till början. Där fick jag följa Dora och hennes öde. Se allt från en annan sida. Sedan fortsatte berättelsen och det gick bara inte att lägga ifrån mig boken. Jag var tvungen att sträckläsa.
Författaren har starka karaktärer som gör att man känner för varje person, speciellt huvudkaraktären, som växlar mellan böckerna, även om alla personer är med. Jag kan se hur det ser ut, jag känner kylan, hungern och hopplösheten inom många. Men även det spirande hoppet som aldrig vill överge dem. Någonstans mitt i detta elände måste det väl ändå finnas något bättre...
Världen är söndrad. Alla raser har blivit till en. De som inte följer normen om bruna ögon och mörkt hår kallas för freak, en av dem är Dora, som är huvudpersonen i Herrefolket. En dag blir hon bortförd och fången. Då upptäcker hon en annan sida av världen. Här bor Herrefolket. De som tror på den rena rasen, de med blå ögon och ljus hy, de som ska ta över världen och följer Adolf Hitlers ideal, även om det har gått flera hundra år sedan mannen dog.
Dora hamnar på en fabrik där rena rasen produceras, hon är en perfekt stammoder till kommande barn. Här är hon inget freak, här är hon visserligen som alla andra, men ändå udda. Alla dörrar är låsta. Enda gången Dora kommer ut ur rummet är när hon ska träna, eller till läkarbesöken. Hur ska hon kunna rymma?
Det var en spännande vändning, från att de mörka, brunögda var den enda giltiga rasen, till att den ljushyllta blåögda rasen var bäst.
Jag har börjat med nästa bok i serien: Generalens älskarinna. Även den lika svår att lägga ifrån sig. Rapport kommer inom kort.
Om du inte redan har läst något av Lisa Hågensen rekommenderar jag dig varmt att göra det. Hon har skrivit barnböcker, kärleksromaner, skräckberättelser och fantasyserien Pure Bred. Hon är en mästerlig författare, vars bok Hennes ögon blå har översatts till flera språk. Läs hennes böcker! Älskar du fantasy ska du absolut läsa Pure Bred-serien!
Baksidestext:
En gammal rörelse har krälat upp till ytan och gör sig redo för krig - Är du redo? De tror att hon hålls instängd i sin onkels hus, men dold under en luva
vandrar hon genom Bottens mörka gränder och spionerar på livet. Dora är femton år och ett freak. Alla i den glömda staden Olympo föraktar henne. Ingen känner henne. En kväll träffar hon Mira och det förändrar allt. Men vad som börjar
med vänskap och kärlek slutar i mord och förräderi. Ensam, misstrodd och
förtvivlad kidnappas Dora och förs till en plats där gamla ideal och
ondska strävar mot världsherravälde. Dora får veta att hon är en
purebred - och hon upptäcker vad det innebär.
Boken får fem stjärnor av fem möjliga.
Blev du nyfiken på boken ? Fråga efter den hos din bokhandlare eller
ditt bibliotek, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris, Bokus, Akademibokhandeln eller Storytel.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna
gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
Mina Bloggsidor
▼
lördag 9 november 2019
torsdag 7 november 2019
Berättelsen om hur Kim M Kimselius hamnade i Blekinge och började sin författarkarriär
Berättelsen om hur Kim M Kimselius hamnade i Blekinge och började sin författarkarriär
Kolshult i Blekinge! När vi första gången hörde namnet sa det oss ingenting. När vi dessutom fick höra att gården mäklaren pratade om var två boningshus och en gäststuga, tyckte vi att det var alldeles för stort för oss. Vi var inte intresserade. Vilken tur att mäklaren var envis.
Det hela började med att min man, Jan, sökte en ledig tjänst på Ericsson i Karlskrona. Vi ville hem. Jan är från Lund och jag från Göteborg. Efter att ha bott i Stockholm i sexton år tyckte vi båda att det räckte. Nu sökte vi oss söderut. Tillbaka till våra rötter, trodde vi. Medan Jan väntade på besked från ett jobb han hade sökt i Lund, sökte han även det lediga jobbet i Karlskrona och fick det! Det gick väldigt fort, han ringde på tisdagen, vi åkte ned till Karlskrona på fredagen och tisdagen veckan därpå fick Jan beskedet att jobbet var hans. Vi flyttade!
Jan flyttade in i en företagslägenhet i Karlskrona, jag flyttade med
våra tre hundar till vår lilla sommarstuga i Skåne. Den vi hade köpt för
att bo i när vi äntligen fått jobb i Skåne, någonstans att bo medan vi
letade större hus. Nu fick vi istället leta hus i Blekinge, vilket inte
var lätt. Visst fanns det hus, i överflöd, men inte just det hus vi
ville ha. Vi visste precis vad vi ville ha, fast vi ville kanske inte
riktigt samma sak, Jan och jag. Jan ville ha cykelavstånd till arbetet,
visst, det lät bra, men samtidigt ville jag bo på landet, utan grannar
och med stor tomt där hundarna kunde springa fritt och skälla bäst de
ville.
Att kombinera dessa två saker var inte lätt. Därför bestämde vi att vi skulle prioritera stor tomt och inga grannar. De hus vi fick visade för oss höll inte alls de löften som mäklarna gav. Många hus låg på Hästö i Karlskrona, vilket innebar små tomter och massor av grannar alldeles inpå. Inget av alla hus vi såg var det hus vi ville ha. Tills en dag när jag uppgivet, efter att ha kört flera veckor nästan dagligen från Skåne upp till Blekinge, utbrast till den sista mäklaren på torsdag eftermiddag: "Varför visar ni mig hus jag inte vill ha, jag har ju förklarat för er vad det är vi söker!"
Svaret jag fick var: "Visst, jag har precis vad du vill ha, men du vägrar titta på det."
Det var så vi hamnade i Kolshult. För när jag uppgivet sa: "Visa mig det då!" bestämdes det att jag skulle komma till Kolshult dagen därpå för att titta på husen. Jan var bortrest i arbetet och det var mitt jobb att leta hus, därför åkte jag själv, även denna gång.
När jag svängt av E22:an och kom förbi flygplatsen kändes det inte så
muntert, här ville jag inte bo! Då anade jag inte hur långt det var kvar
och vad som väntade.
När jag passerade Karlsnäsgården och körde över Ronnebyån, började hoppet växa inom mig. Här var riktigt vackert! Sjöar passerade förbi, lövskogar, underbara gamla gårdar och ju längre jag körde desto mer kändes det rätt inom mig. När jag svängde av från stora vägen in vid skylten "Kolshult 1", då kändes det som jag hade kommit hem. Strax därefter passerade jag genom "Bullerbyn", där Ove, mäklaren och hans fru Sonja bodde, vilket jag senare fick reda på eftersom Sonja bjöd på underbart goda varma smörgåsar efter visningen.
När jag svängde in på gårdsplanen till "mitt" hus kändes det helt rätt.
Trots att det var tre boningshus, massor med uthus och gräs som växte
högt överallt. Den lummiga, nästan igenväxta trädgården väckte fantasin
inom mig och jag såg för mitt inre vad jag skulle kunna göra med den.
De två stora boningshusen låg med endast tolv meter mellan och jag frågade Ove, mäklaren, om han trodde det skulle kunna gå att bygga ihop dem. På så sätt kunde vi få ett enda stort hus och det skulle passa oss bättre. När jag sedan väckte den tanken hos Jan svarade han att det var en tioårsplan. 2005 hade vi bott på gården i tio år, då var gången äntligen färdig. Det blev inte bara en gång, det blev ett extra rum, ett långt ljust rum med fönster hela vägen som sammanbinder de två boningshusen till ett enda varmt, ljuvligt hus. I gången odlar jag citroner och clementiner, där finns bougainvilla och Passionsblommor och annat vackert och nyttigt.
Vi älskade platsen från första stund, fastän mycket jobb väntade oss. Vi
tog en bit i tag och genomförde arbetet bit för bit och är mycket nöjda
med resultatet.
Vi flyttade in i oktober 1995. Jag bar mina författardrömmar inom mig
och skrev manus efter manus, medan jag väntade på svar från B.
Wahlströms förlag som låg på ett manus jag hade skickat in två år
tidigare.
Vi trivdes mycket bra med våra grannar, tja, grannar och grannar, det är ju en bit mellan husen här i byn, men vi blev direkt vänligt bemötta av de personer vi stötte på under hundpromenaderna. Vi kände värmen hos människorna i Kolshult och Klackamåla, alla hade alltid ett vänligt ord och tid för att prata en liten stund. Vi kände oss väldigt välkomna till Blekinge.
En månad efter att vi flyttat in drabbades vi av en stor sorg. Vår
älskade Berner Sennehund Miko dog hastigt. I min förtvivlan skyllde jag
gården för det, trodde att han hade hittat gift och fått i sig. Det
visade sig att han hade fått ett fästingbett, förmodligen redan uppe i
Stockholm och det var fästingsjukdomen Erlichias som dödat honom. Vi
testade direkt de andra två hundarna och det visade sig att hans dotter
också hade sjukdomen. Hon sattes på medicin och överlevde exakt ett år
innan hon också lämnade oss.
Mitt i all sorg fick jag ett glädjebesked: B. Wahlströms hade antagit min bok Tillbaka till Pompeji! Det dröjde ytterligare två år, ända till julen 1997, innan boken kom ut. I gengäld gjorde den succé och sålde i 11.000 exemplar första veckan. Min redaktör sa att det var normalt att man sålde cirka 200-300 böcker på ett år som debutant.
Massmedias uppmärksamhet var stor och så här i efterhand är jag glad att jag slog igenom som författare först när jag hade flyttat till Blekinge, för hur skulle massmedia annars ha kunnat kalla mig för Blekinges Astrid Lindgren, vilket var det namn de gav mig efter min lyckade debut.
I och med att jag slog igenom som författare uppskattade jag gården ännu mer, gården som vi hade döpt till Trullebo och fått registrerat som gårdsnamn. Här på Trullebo fann jag lugn och ro att skriva och mina böcker blev ständigt bättre och bättre. 2004 skrev jag den bok som skulle innebära ännu ett genombrott för mig, Vikingaträl. Med den boken började min utländska karriär.
Om jag inte hade bott här i Kolshult i Blekinge, tror jag inte att jag hade kunnat skriva så bra böcker. Visst, Tillbaka till Pompeji var skriven i Stockholm, men de böcker jag har skrivit i Kolshult är ännu bättre, eftersom jag har fått sinnesro i de fantastiska omgivningarna runt gården och i Blekinge, Sveriges Trädgård.
Under mina morgonpromenader funderar jag ut händelserna i böckerna. Jag,
som författare av historiska äventyrsböcker, inspireras av att bo i
kulturbygder där snapphannen Dacke sägs ha hållit ting. Jag älskar att
promenera till Dackes hage på våren, se den stora sten där Dacke har
stått och talat till folket. Jag brukar sätta mig i backen och blicka
mot stenen, njuta av backsipporna och lugnet, medan mina hundar ligger
bredvid mig. Jag brukar fantisera och se framför mig hur platsen är full
av folk. Röster, lukter och minnen stiger upp från förgången tid och
inspirerar mig.
Jag fortsätter vandringen utefter den gamla kyrkvägen, mellan
gärdgårdarna, genom hagar och njuter av hästarna och korna. Under hela
vandringen går jag mellan gamla stengärdsgårdar, där jag i lugn och ro
kan hänge mig åt fantasin och njuta av naturen.
Ofta möter vi rådjur på promenaderna, ibland dyker en älg upp. För några år sedan såg vi varg vid två tillfällen. Första gången intalade jag mig att jag inbillat mig, nästa gång insåg jag att mina ögon inte hade spelat mig något spratt, eftersom jag inte varit ensam om att se vargen. Nuförtiden möter jag även vildsvin på min morgonpromenad, något som gör mig betydligt räddare än mina möten med vargen.
Stormen Gudrun 2005 ställde till det i skogarna. Det gjorde mina promenadvägar oframkomliga för lång tid, och det tog lång tid innan jag fann nya vägar att gå.
En viktig sak för att trivas på en plats är att man har bra grannar, och
det har vi. Det är människor som alltid ställer upp, öppnar sina hem
när det är strömlöst, bjuder på varmt att dricka och äta, som ställer
upp med kort varsel och tar hand om hundarna när någon av oss blir
hastigt sjuk. Som tröstar när sorgen slår till, som bjuder på en
pratstund och en kopp kaffe. Som pratar hund och djur, som berättar om
skogen och naturen, som dyker upp mitt i skogen när man minst anar det
och tar sig tid att stanna upp i skogsröjningen för att prata en stund.
Det är goda grannar!
Jag är tacksam över varje dag jag får leva i mitt älskade Kolshult i Blekinge. Jag njuter av att blicka ut över vattenytan på Gatgölen, att se hägern leta efter fisk i vattenbrynet, se tranorna vandra på ängen just utanför vår trädgård, se rådjuren lägga sig till rätta för natten på den äng tranorna nyss har lämnat. Det är en njutning att se rovfåglarna cirkla över gården och inse att de även i år har lyckats få ungar.
Det är underbart att efter att ha rest runt i Sverige och hela världen,
och föreläst, signerat, blivit intervjuad, fotograferad, skrivit
autografer och varit en riktig kändis, att då få komma hem till mitt
älskade Kolshult i Blekinge, ta på joggingbyxorna och ge mig ut på en
runda med hundarna. Att möta mina glada, trevliga grannar och få vara
bara "jag", Kim. Då mår jag som bäst, när jag är hemma i Kolshult i
Blekinge. Paradiset på jorden...
Jag älskar Blekinge!
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
Här står jag framför mitt hus, första helgen i augusti då jag hade Öppet hus 2019. Här tillsammans med de första gästerna. Välkommen till Öppet hus 1-2 augusti 2020! |
Kolshult i Blekinge! När vi första gången hörde namnet sa det oss ingenting. När vi dessutom fick höra att gården mäklaren pratade om var två boningshus och en gäststuga, tyckte vi att det var alldeles för stort för oss. Vi var inte intresserade. Vilken tur att mäklaren var envis.
Det hela började med att min man, Jan, sökte en ledig tjänst på Ericsson i Karlskrona. Vi ville hem. Jan är från Lund och jag från Göteborg. Efter att ha bott i Stockholm i sexton år tyckte vi båda att det räckte. Nu sökte vi oss söderut. Tillbaka till våra rötter, trodde vi. Medan Jan väntade på besked från ett jobb han hade sökt i Lund, sökte han även det lediga jobbet i Karlskrona och fick det! Det gick väldigt fort, han ringde på tisdagen, vi åkte ned till Karlskrona på fredagen och tisdagen veckan därpå fick Jan beskedet att jobbet var hans. Vi flyttade!
Utsikt över Karlskrona i Blekinge |
Att kombinera dessa två saker var inte lätt. Därför bestämde vi att vi skulle prioritera stor tomt och inga grannar. De hus vi fick visade för oss höll inte alls de löften som mäklarna gav. Många hus låg på Hästö i Karlskrona, vilket innebar små tomter och massor av grannar alldeles inpå. Inget av alla hus vi såg var det hus vi ville ha. Tills en dag när jag uppgivet, efter att ha kört flera veckor nästan dagligen från Skåne upp till Blekinge, utbrast till den sista mäklaren på torsdag eftermiddag: "Varför visar ni mig hus jag inte vill ha, jag har ju förklarat för er vad det är vi söker!"
Svaret jag fick var: "Visst, jag har precis vad du vill ha, men du vägrar titta på det."
Det var så vi hamnade i Kolshult. För när jag uppgivet sa: "Visa mig det då!" bestämdes det att jag skulle komma till Kolshult dagen därpå för att titta på husen. Jan var bortrest i arbetet och det var mitt jobb att leta hus, därför åkte jag själv, även denna gång.
Kan man annat än må bra när man bor på en sådan här underbar plats? |
När jag passerade Karlsnäsgården och körde över Ronnebyån, började hoppet växa inom mig. Här var riktigt vackert! Sjöar passerade förbi, lövskogar, underbara gamla gårdar och ju längre jag körde desto mer kändes det rätt inom mig. När jag svängde av från stora vägen in vid skylten "Kolshult 1", då kändes det som jag hade kommit hem. Strax därefter passerade jag genom "Bullerbyn", där Ove, mäklaren och hans fru Sonja bodde, vilket jag senare fick reda på eftersom Sonja bjöd på underbart goda varma smörgåsar efter visningen.
I den här omgivningen promenerar jag varje dag. |
De två stora boningshusen låg med endast tolv meter mellan och jag frågade Ove, mäklaren, om han trodde det skulle kunna gå att bygga ihop dem. På så sätt kunde vi få ett enda stort hus och det skulle passa oss bättre. När jag sedan väckte den tanken hos Jan svarade han att det var en tioårsplan. 2005 hade vi bott på gården i tio år, då var gången äntligen färdig. Det blev inte bara en gång, det blev ett extra rum, ett långt ljust rum med fönster hela vägen som sammanbinder de två boningshusen till ett enda varmt, ljuvligt hus. I gången odlar jag citroner och clementiner, där finns bougainvilla och Passionsblommor och annat vackert och nyttigt.
Citronträdet och Passionsblomman. |
Min underbara inglasade gång. Vid skrivbordet sitter jag ofta och skriver eller läser korrektur, omgiven av doftande citronträd och trumpetblommor. |
Vi trivdes mycket bra med våra grannar, tja, grannar och grannar, det är ju en bit mellan husen här i byn, men vi blev direkt vänligt bemötta av de personer vi stötte på under hundpromenaderna. Vi kände värmen hos människorna i Kolshult och Klackamåla, alla hade alltid ett vänligt ord och tid för att prata en liten stund. Vi kände oss väldigt välkomna till Blekinge.
Jag med några av alla de hundar som har passerat genom mitt liv. Det är bara den lilla vita, Tickie, som fortfarande är kvar hos mig. Och ett par nya hundar också... |
Mitt i all sorg fick jag ett glädjebesked: B. Wahlströms hade antagit min bok Tillbaka till Pompeji! Det dröjde ytterligare två år, ända till julen 1997, innan boken kom ut. I gengäld gjorde den succé och sålde i 11.000 exemplar första veckan. Min redaktör sa att det var normalt att man sålde cirka 200-300 böcker på ett år som debutant.
Massmedias uppmärksamhet var stor och så här i efterhand är jag glad att jag slog igenom som författare först när jag hade flyttat till Blekinge, för hur skulle massmedia annars ha kunnat kalla mig för Blekinges Astrid Lindgren, vilket var det namn de gav mig efter min lyckade debut.
I och med att jag slog igenom som författare uppskattade jag gården ännu mer, gården som vi hade döpt till Trullebo och fått registrerat som gårdsnamn. Här på Trullebo fann jag lugn och ro att skriva och mina böcker blev ständigt bättre och bättre. 2004 skrev jag den bok som skulle innebära ännu ett genombrott för mig, Vikingaträl. Med den boken började min utländska karriär.
Om jag inte hade bott här i Kolshult i Blekinge, tror jag inte att jag hade kunnat skriva så bra böcker. Visst, Tillbaka till Pompeji var skriven i Stockholm, men de böcker jag har skrivit i Kolshult är ännu bättre, eftersom jag har fått sinnesro i de fantastiska omgivningarna runt gården och i Blekinge, Sveriges Trädgård.
Njuter så när jag promenerar runt i Blekinges vackra natur. |
Det var den här vyn som fick mig att förälska mig i platsen och vilja bo i Kolshult i Blekinge. |
Ofta möter vi rådjur på promenaderna, ibland dyker en älg upp. För några år sedan såg vi varg vid två tillfällen. Första gången intalade jag mig att jag inbillat mig, nästa gång insåg jag att mina ögon inte hade spelat mig något spratt, eftersom jag inte varit ensam om att se vargen. Nuförtiden möter jag även vildsvin på min morgonpromenad, något som gör mig betydligt räddare än mina möten med vargen.
Stormen Gudrun 2005 ställde till det i skogarna. Det gjorde mina promenadvägar oframkomliga för lång tid, och det tog lång tid innan jag fann nya vägar att gå.
Att bo på en sådan här plats är lycka. Kolshult i Blekinge. |
Jag är tacksam över varje dag jag får leva i mitt älskade Kolshult i Blekinge. Jag njuter av att blicka ut över vattenytan på Gatgölen, att se hägern leta efter fisk i vattenbrynet, se tranorna vandra på ängen just utanför vår trädgård, se rådjuren lägga sig till rätta för natten på den äng tranorna nyss har lämnat. Det är en njutning att se rovfåglarna cirkla över gården och inse att de även i år har lyckats få ungar.
Över dessa ängar vandrar jag och låter inspirationen flöda. Kolshult i Blekinge. |
Jag älskar Blekinge!
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
onsdag 6 november 2019
Skrivtävling om miljö och framtidsdrömmar
Skrivtävling om miljö och framtidsdrömmar
Vill tipsa om en skrivtävling för dig upp till 16 år. Det är Barnens Bibliotek som utlyst tävlingen. Läs mer nedan.
TÄVLING!
Tycker du om att skriva?
Drömmer du om att bli publicerad i en tidning?
Skriv en novell som handlar om miljö och framtidsdrömmar och skicka in den till oss så kan du vinna fina priser.
Regler:
Vinster
Jury: Katarina Dorbell (Barnens bibliotek),
Madeleine Gripsten (Juliaredaktionen), Ebba Hyltmark
(författare) och Elisabet Reslegård (ordförande i Läsrörelsen),
Arrangörer: Tidningen Julia, Barnens bibliotek, Egmont Publishing och Läslov v 44.
Läs också om tävlingen i tidningen Julia nummer 10.
* I Word: klicka på Verktyg - Räkna ord. I Pages på Mac gör du så här (länk). På iPad gör du så här (länk)
** Fungerar inte formuläret av någon anledning kan du skicka ditt bidrag till info@barnensbibliotek.se
Lycka till!
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
Vill tipsa om en skrivtävling för dig upp till 16 år. Det är Barnens Bibliotek som utlyst tävlingen. Läs mer nedan.
TÄVLING!
Tycker du om att skriva?Drömmer du om att bli publicerad i en tidning?
Skriv en novell som handlar om miljö och framtidsdrömmar och skicka in den till oss så kan du vinna fina priser.
Regler:
- Du får vara max 16 år för att vara med och tävla.
- Novellen ska vara mellan 5000 och 9000 tecken inklusive blanksteg*.
- Bidraget ska vara på svenska.
- Senast torsdagen den 21 november vill vi ha ditt bidrag via formuläret här på sidan.**
- De bästa bidragen presenteras i Julia nummer 2, 2020 och här på Barnensbibliotek.se.
- Förälders tillstånd: Du måste be dina föräldrar om lov att lämna ut ditt namn och adress. Men du behöver inte deras tillstånd att skicka in ett tävlingsbidrag.
Gör så här: Skriver du till oss via e-post be en förälder skriva sina kontaktuppgifter (epost eller telefon) i e-postbrevet. Använder du formuläret ber du en förälder skriva i sin e-postadress eller telefonnummer där.
- LÄS ALLA VILLKOREN HÄR (visa en förälder eller din lärare)
Vinster
- 1:a pris: Publicering i Julia + Prissumma: 5000:- + författarbesök till din skolklass av Ebba Hyltmark + 6 nummer av tidningen Julia
- 2:a-3:e pris: Hemlig bok + 3 nummer av tidningen Julia
Arrangörer: Tidningen Julia, Barnens bibliotek, Egmont Publishing och Läslov v 44.
Läs också om tävlingen i tidningen Julia nummer 10.
* I Word: klicka på Verktyg - Räkna ord. I Pages på Mac gör du så här (länk). På iPad gör du så här (länk)
** Fungerar inte formuläret av någon anledning kan du skicka ditt bidrag till info@barnensbibliotek.se
Lycka till!
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
tisdag 5 november 2019
Årets sista skrivarkurs innebar möten med många nya författarämnen
Årets sista skrivarkurs innebar möten med många nya författarämnen
I helgen höll jag årets sista skrivarkurs. En grundkurs. Temat var skräck och det var en passande helg, med regn som smattrade mot rutan och spöklik atmosfär i huset. Så spöklik att en av kursdeltagarna åkte hem innan tolvslaget... Kanske hade vi berättat alltför många spökhistorier under dagen och kvällen?
Färgargården har fått en jättefin ramp till baksidans dörr. Vi invigde den med att ta gruppfotot där för första gången.
"Det har varit en mycket givande kurs. Tempot var lagom. Kim är en underbar person med mycket erfarenhet. Hennes strålande personlighet skapar lugn och att få så mycket på en helg är nästan ofattbart, men hon lyckades uppfylla det galant. Ett jättemysigt boende fylld av mycket inspiration. Jag älskar gamla hus med mycket historia bakom. Kim och hennes man, Jan, erbjuder mycket bra kost. Det finns mat att äta hela tiden. Toppenställe att vara på!" Julia Ejestrand Råsberg
När jag sitter och skriver det här blogginlägget känner jag saknad efter alla de nya författarembryon jag har träffat i helgen. De har skrivit fantastiska berättelser och jag är övertygad om att ni kommer att höra mer om dem i framtiden.
Vi började kursen med att gå en runda runt Togölen. Promenadvägen är i stort sett klar och vi kunde gå torrskodda runt hela sjön. Men tro inte att de fick gå och njuta av naturen. Nej, de hade fått en uppgift som de skulle utföra under promenaden. På mina skrivarkurser jobbas det från det man slår upp ögonen tills de stängs på kvällen.
Här har de stannat upp och diskuterar intrigen i berättelsen.
Att vandra runt sjön är helt underbart, nästan lika magiskt som att vara på Färgargården.
Den här gruppen fick för sig att de skulle gå runt sjön nattetid, för att hitta ännu mer inspiration. Det var ju skräck de skrev. När de väl stod påklädda insåg de att de inte hade någon nyckel. Sedan satt de till mitt i natten och arbetade med sitt skrivande.
Även baksidorna på husen i byn är vackra att titta på.
Du ser hur fin grusväg som ligger runt sjön.
Jag trodde knappt mina ögon när jag såg att videungen hade slagit ut, i november! Ur led är tiden...
Här är vi i andra ändan av sjön, nu har vi gått halvvägs runt.
Även i novembergrått är utsikten runt sjön överväldigande. Undrar hur det kommer att se ut under aprilkursen, eller kurserna i juli?
Färgargården skymtar på andra sidan sjön
Ivriga skyndar skrivkursdeltagarna mot Färgargårdens värme. Det var allt lite ruggigt i småregnet.
Jan, min make och vår hustomte när det är skrivarkurs. Varje måltid kommer han med mat till alla uthungrade skrivkursdeltagare, som äter med god aptit.
Här diskuterar de ivrigt den gemensamma berättelsen medan jag packar ihop och åker hem för att förbereda nästa dags skrivarkurs.
Karin och Åsa.
"En underbart inspirerande miljö och hur man kan koncentrera intryck på gula lappar. Att vandra i naturen tillsammans och lära sig växa en bit varje dag tillsammans. Att få den stora förmånen och möjligheten med Kim M Kimselius som vår ledstjärna. Att lyssna på det som var och en av oss behöver koncentrera sig på. Framförallt få bort hindren som blockerar våra skrivflöden och lära oss skriva med den glädje som bor inom oss. Så mycket inspiration att bara hämta och vara i allt som finns i huset med anor. Vi har fått många verktyg som gör oss förberedda att våga ta nästa steg. Stor bonus att både få bo och äta tillsammans. Jan har bjudit oss på så god, näringsrik och vällagad, varierad mat att njuta av. Det var också roligt att få träffa hundarna och gå en promenad på byn." Karin Mattsson-Coll
Linnea.
"Jag tycker kursen har varit lärorik och rolig. Folket har varit trevliga, maten god. Jag har lärt mig mycket och har vuxit som person. 10 av 10!" Linnéa Nilsson
Julia och Helen.
"Det har varit ett bra tempo. Mastigt och intensivt, men bra. För mig har det gjort stor skillnad i hur jag ser på mitt eget skrivande. Det finns ett nytt självförtroende. Jag kan faktiskt skriva! Nu har jag fått verktyg att använda när det känns svårt. Roliga och givande övningar. Det har varit så härligt att vara i den här miljön. Man känner historiens vingslag så snart man kliver in genom dörren. Så härligt, mysigt, läskigt! Maten har varit hur bra som helst. Skönt att kunna gå och plocka själv." Helen Boström
Ännu ett gemensamt skrivpass.
När de börjar se trötta ut skickar jag ut dem i regnet för att hitta inspiration och ny energi. De gick inte så långt...
På kvällen när jag hade åkt hem togs de här fotona av Helen. Här är det Julia och Karin som arbetar tillsammans, inne i skrivlokalen.
Åsa har satt sig i köket för att arbeta i lugn och ro.
"Jag har fått insikt om att jag kan skriva. Kim har givit mig glädje och självkänsla. Mycket lärorik helg från mål, gestaltning, karaktär och baksida. Tack för att jag fick vare en del av gemenskapen. Maten, helt fantastisk! Mätt och glad hela helgen. Huset är helt magiskt!" Åsa Johansson
Linnea har krupit upp i ett hörn av sin säng.
Avskedets stund. Väskorna står packade, ett sista kort innan Linnea reser hem. Färgargården töms på folk. Jan och jag plockar iordning och fyller bilarna med allt material vi har tagit med oss. Jan har en körning till Emmaboda, varifrån Julia och Helen ska åka tillbaka till Stockholm. Därefter får han komma tillbaka till Färgargården för att hämta fler saker.
Lite sorg i hjärtat får jag varje gång jag skiljs från skrivkursdeltagarna. Vilka underbara människor jag har mött den här helgen, så fina författarämnen.
Det känns det lite bättre den här gången, nu behöver jag inte vänta ända till juli innan jag får hålla skrivarkurs. För 2020 har jag en grundkurs i skrivandet vecka 15, under påskveckan. Kommer du?
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
I helgen höll jag årets sista skrivarkurs. En grundkurs. Temat var skräck och det var en passande helg, med regn som smattrade mot rutan och spöklik atmosfär i huset. Så spöklik att en av kursdeltagarna åkte hem innan tolvslaget... Kanske hade vi berättat alltför många spökhistorier under dagen och kvällen?
Färgargården har fått en jättefin ramp till baksidans dörr. Vi invigde den med att ta gruppfotot där för första gången.
"Det har varit en mycket givande kurs. Tempot var lagom. Kim är en underbar person med mycket erfarenhet. Hennes strålande personlighet skapar lugn och att få så mycket på en helg är nästan ofattbart, men hon lyckades uppfylla det galant. Ett jättemysigt boende fylld av mycket inspiration. Jag älskar gamla hus med mycket historia bakom. Kim och hennes man, Jan, erbjuder mycket bra kost. Det finns mat att äta hela tiden. Toppenställe att vara på!" Julia Ejestrand Råsberg
När jag sitter och skriver det här blogginlägget känner jag saknad efter alla de nya författarembryon jag har träffat i helgen. De har skrivit fantastiska berättelser och jag är övertygad om att ni kommer att höra mer om dem i framtiden.
Vi började kursen med att gå en runda runt Togölen. Promenadvägen är i stort sett klar och vi kunde gå torrskodda runt hela sjön. Men tro inte att de fick gå och njuta av naturen. Nej, de hade fått en uppgift som de skulle utföra under promenaden. På mina skrivarkurser jobbas det från det man slår upp ögonen tills de stängs på kvällen.
Här har de stannat upp och diskuterar intrigen i berättelsen.
Att vandra runt sjön är helt underbart, nästan lika magiskt som att vara på Färgargården.
Den här gruppen fick för sig att de skulle gå runt sjön nattetid, för att hitta ännu mer inspiration. Det var ju skräck de skrev. När de väl stod påklädda insåg de att de inte hade någon nyckel. Sedan satt de till mitt i natten och arbetade med sitt skrivande.
Även baksidorna på husen i byn är vackra att titta på.
Du ser hur fin grusväg som ligger runt sjön.
Jag trodde knappt mina ögon när jag såg att videungen hade slagit ut, i november! Ur led är tiden...
Här är vi i andra ändan av sjön, nu har vi gått halvvägs runt.
Även i novembergrått är utsikten runt sjön överväldigande. Undrar hur det kommer att se ut under aprilkursen, eller kurserna i juli?
Färgargården skymtar på andra sidan sjön
Ivriga skyndar skrivkursdeltagarna mot Färgargårdens värme. Det var allt lite ruggigt i småregnet.
Jan, min make och vår hustomte när det är skrivarkurs. Varje måltid kommer han med mat till alla uthungrade skrivkursdeltagare, som äter med god aptit.
Här diskuterar de ivrigt den gemensamma berättelsen medan jag packar ihop och åker hem för att förbereda nästa dags skrivarkurs.
Karin och Åsa.
"En underbart inspirerande miljö och hur man kan koncentrera intryck på gula lappar. Att vandra i naturen tillsammans och lära sig växa en bit varje dag tillsammans. Att få den stora förmånen och möjligheten med Kim M Kimselius som vår ledstjärna. Att lyssna på det som var och en av oss behöver koncentrera sig på. Framförallt få bort hindren som blockerar våra skrivflöden och lära oss skriva med den glädje som bor inom oss. Så mycket inspiration att bara hämta och vara i allt som finns i huset med anor. Vi har fått många verktyg som gör oss förberedda att våga ta nästa steg. Stor bonus att både få bo och äta tillsammans. Jan har bjudit oss på så god, näringsrik och vällagad, varierad mat att njuta av. Det var också roligt att få träffa hundarna och gå en promenad på byn." Karin Mattsson-Coll
Linnea.
"Jag tycker kursen har varit lärorik och rolig. Folket har varit trevliga, maten god. Jag har lärt mig mycket och har vuxit som person. 10 av 10!" Linnéa Nilsson
Julia och Helen.
"Det har varit ett bra tempo. Mastigt och intensivt, men bra. För mig har det gjort stor skillnad i hur jag ser på mitt eget skrivande. Det finns ett nytt självförtroende. Jag kan faktiskt skriva! Nu har jag fått verktyg att använda när det känns svårt. Roliga och givande övningar. Det har varit så härligt att vara i den här miljön. Man känner historiens vingslag så snart man kliver in genom dörren. Så härligt, mysigt, läskigt! Maten har varit hur bra som helst. Skönt att kunna gå och plocka själv." Helen Boström
Ännu ett gemensamt skrivpass.
När de börjar se trötta ut skickar jag ut dem i regnet för att hitta inspiration och ny energi. De gick inte så långt...
På kvällen när jag hade åkt hem togs de här fotona av Helen. Här är det Julia och Karin som arbetar tillsammans, inne i skrivlokalen.
Åsa har satt sig i köket för att arbeta i lugn och ro.
"Jag har fått insikt om att jag kan skriva. Kim har givit mig glädje och självkänsla. Mycket lärorik helg från mål, gestaltning, karaktär och baksida. Tack för att jag fick vare en del av gemenskapen. Maten, helt fantastisk! Mätt och glad hela helgen. Huset är helt magiskt!" Åsa Johansson
Linnea har krupit upp i ett hörn av sin säng.
Avskedets stund. Väskorna står packade, ett sista kort innan Linnea reser hem. Färgargården töms på folk. Jan och jag plockar iordning och fyller bilarna med allt material vi har tagit med oss. Jan har en körning till Emmaboda, varifrån Julia och Helen ska åka tillbaka till Stockholm. Därefter får han komma tillbaka till Färgargården för att hämta fler saker.
Lite sorg i hjärtat får jag varje gång jag skiljs från skrivkursdeltagarna. Vilka underbara människor jag har mött den här helgen, så fina författarämnen.
Det känns det lite bättre den här gången, nu behöver jag inte vänta ända till juli innan jag får hålla skrivarkurs. För 2020 har jag en grundkurs i skrivandet vecka 15, under påskveckan. Kommer du?
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
måndag 4 november 2019
Kooikerhunden Kotten på skrivkurs
Kooikerhunden Kotten på skrivkurs
Den här veckan har Kotten och Kiara åter varit i Vämöparken. Vi utforskade Vilsestigen. Mycket spännande tyckte de båda. Det kom en hel förskoleklass rusande mot oss och Kotten stelnade till. Han är inte riktigt förtjust i barn. Jag stannade, sa ingenting, lät bara hundarna stå och titta på barnen som rusade fram och tillbaka framför oss. Till slut gick vi över planen där barnen lekte, då först blev de medvetna om oss och kom rusande efter oss: "Åh, vad söt, jag måste få klappa!" var de ord som skreks efter oss. Jag gick bara vidare. Kotten och Kiara har även besökt helgens skrivarkurs, något som var mycket populärt. Hundarna kom till lunch och vi gick alla en promenad tillsammans med dem.
Det är jobbigt att hjälpa matte. Kotten blir mycket trött bara av att sitta och titta.
I Vämöparken i Karlskrona gick Vilsestigen mellan två stora stenar/klippor. Lite läskigt var det att gå in där tyckte Kiara och Kotten gäspar avledande.
Men vi tog oss igenom klipporna och ut på stora stigen igen. Underbart väder, sol och värme.
Det syns inte riktigt på bilden, men trädet har format sig efter klippan. Kika till vänster om det skuggiga partiet på trädet så ser du kanske hur det ser ut.
På morgonpromenaden passerar vi ibland fåren. De blir lika rädda för oss varje gång, och Kiara och Kotten är lika fascinerade av att titta på dem när de sätter fart.
Promenadslingan runt Togölen är fullt gåbar, självklart passade vi på att gå där när det var skrivarkurs. Så har även många andra hundägare gjort. Kotten och Kiara älskar att gå runt den lilla gölen.
Varje morgon innan jag åkt för att hålla skrivarkurs har det varit full fart på tomten. Kiara lägger sig ned och Kotten hoppar fram och tillbaka över och runt henne.
Till slut är leken över, det är dags att gå och mata katterna och gå in.
Där somnar Kotten gott i en av alla de biabäddar som finns i huset. Den här är perfekt, för den finns i köket och där har han full uppsikt över mig när jag förbereder frukosten.
Kotten skänker så mycket glädje till vår familj. Kiara är gladare och tryggare, jag rör på mig mer, eftersom han inte är nöjd med att bara vara, så som bernersennenhundarna har varit. Men jag älskar att röra på mig, så jag tycker det är perfekt. Ibland tycker dock Kiara att det blir lite väl långa promenader och väl mycket rörelser. Men hon följer med och älskar verkligen Kotten lika mycket som vi gör, om inte mer.
Ha en fin dag!
Läs tidigare inlägg om Kotten, en Nederlandse Kooikerhondje, Kooiker:
Välkommen hem lilla Kotten.
En vecka med Kotten.
En vecka utan Tudor två med Kotten.
Kotten, Kiara och Smilla.
Snön ligger lika djup som Kotten är hög.
Kooikervalpen Kotten 13 veckor.
Intensiv vecka för Kooikervalpen Kotten.
Så mycket folk tyckte Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten ute på nya äventyr.
Kooikervalpen Kotten fyra månader.
Kooikervalpen Kotten får nya lekkamrater.
Kooikervalpen Kotten börjar grundkurs på Brukshundsklubben.
Nästan en vecka utan Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten fem månader.
Kooikervalpen Kottens första värmebölja.
Kooikervalpen Kotten testar spår.
Kooikervalpen möter haren.
Kotten på Kooikerträff och Berner Sennenträff.
Kooikervalpen Kotten sex månader.
Kooikervalpen Kotten tar sin första simtur.
Bernersennenträff och simning för Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten 7 månader.
Kooikervalpen Kotten en sakletare.
Utställningsträning för Kooikerhunden Kotten.
Kooikerhunden Kottens första besök i skrivarstugan.
Kooikerhunden Kotten på skrivarkurs.
Kooikerhunden Kotten får besök av Berner Sennenvalparna M och M.
Kooikerhunden Kotten på upptäcktsfärd i Kristianopel.
Kooikerhunden Kottens första arbetsdag i Kimselius skrivarlya.
Kooikerhunden Kotten på Kimselius Öppet hus.
Kooikerhunden Kotten på sin första utställning.
Kooikerhunden Kotten åker hiss för första gången.
Kooikerhunden Kotten börjar fortsättningskurs.
En varm vecka för Kooikerhunden Kotten.
Kooikerhunden Kotten 10 månader.
Kooikerhunden Kotten ute i spårskogen.
Kooikerhunden Kotten testar rallylydnad.
Kooikerhunden Koten 11 månader.
Kotten och Kiara njuter av att vara i skrivarstugan i Skåne.
Kotten på besök hos mormor Smilla.
Kotten provar på agility.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
Den här veckan har Kotten och Kiara åter varit i Vämöparken. Vi utforskade Vilsestigen. Mycket spännande tyckte de båda. Det kom en hel förskoleklass rusande mot oss och Kotten stelnade till. Han är inte riktigt förtjust i barn. Jag stannade, sa ingenting, lät bara hundarna stå och titta på barnen som rusade fram och tillbaka framför oss. Till slut gick vi över planen där barnen lekte, då först blev de medvetna om oss och kom rusande efter oss: "Åh, vad söt, jag måste få klappa!" var de ord som skreks efter oss. Jag gick bara vidare. Kotten och Kiara har även besökt helgens skrivarkurs, något som var mycket populärt. Hundarna kom till lunch och vi gick alla en promenad tillsammans med dem.
Kotten och Kiara sitter i hundgården och kontrollerar så jag gör rätt när jag byter till vinterdäck.
I Vämöparken i Karlskrona gick Vilsestigen mellan två stora stenar/klippor. Lite läskigt var det att gå in där tyckte Kiara och Kotten gäspar avledande.
Men vi tog oss igenom klipporna och ut på stora stigen igen. Underbart väder, sol och värme.
Det syns inte riktigt på bilden, men trädet har format sig efter klippan. Kika till vänster om det skuggiga partiet på trädet så ser du kanske hur det ser ut.
På morgonpromenaden passerar vi ibland fåren. De blir lika rädda för oss varje gång, och Kiara och Kotten är lika fascinerade av att titta på dem när de sätter fart.
Promenadslingan runt Togölen är fullt gåbar, självklart passade vi på att gå där när det var skrivarkurs. Så har även många andra hundägare gjort. Kotten och Kiara älskar att gå runt den lilla gölen.
Varje morgon innan jag åkt för att hålla skrivarkurs har det varit full fart på tomten. Kiara lägger sig ned och Kotten hoppar fram och tillbaka över och runt henne.
Till slut är leken över, det är dags att gå och mata katterna och gå in.
Där somnar Kotten gott i en av alla de biabäddar som finns i huset. Den här är perfekt, för den finns i köket och där har han full uppsikt över mig när jag förbereder frukosten.
Kotten skänker så mycket glädje till vår familj. Kiara är gladare och tryggare, jag rör på mig mer, eftersom han inte är nöjd med att bara vara, så som bernersennenhundarna har varit. Men jag älskar att röra på mig, så jag tycker det är perfekt. Ibland tycker dock Kiara att det blir lite väl långa promenader och väl mycket rörelser. Men hon följer med och älskar verkligen Kotten lika mycket som vi gör, om inte mer.
Ha en fin dag!
Läs tidigare inlägg om Kotten, en Nederlandse Kooikerhondje, Kooiker:
Välkommen hem lilla Kotten.
En vecka med Kotten.
En vecka utan Tudor två med Kotten.
Kotten, Kiara och Smilla.
Snön ligger lika djup som Kotten är hög.
Kooikervalpen Kotten 13 veckor.
Intensiv vecka för Kooikervalpen Kotten.
Så mycket folk tyckte Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten ute på nya äventyr.
Kooikervalpen Kotten fyra månader.
Kooikervalpen Kotten får nya lekkamrater.
Kooikervalpen Kotten börjar grundkurs på Brukshundsklubben.
Nästan en vecka utan Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten fem månader.
Kooikervalpen Kottens första värmebölja.
Kooikervalpen Kotten testar spår.
Kooikervalpen möter haren.
Kotten på Kooikerträff och Berner Sennenträff.
Kooikervalpen Kotten sex månader.
Kooikervalpen Kotten tar sin första simtur.
Bernersennenträff och simning för Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten 7 månader.
Kooikervalpen Kotten en sakletare.
Utställningsträning för Kooikerhunden Kotten.
Kooikerhunden Kottens första besök i skrivarstugan.
Kooikerhunden Kotten på skrivarkurs.
Kooikerhunden Kotten får besök av Berner Sennenvalparna M och M.
Kooikerhunden Kotten på upptäcktsfärd i Kristianopel.
Kooikerhunden Kottens första arbetsdag i Kimselius skrivarlya.
Kooikerhunden Kotten på Kimselius Öppet hus.
Kooikerhunden Kotten på sin första utställning.
Kooikerhunden Kotten åker hiss för första gången.
Kooikerhunden Kotten börjar fortsättningskurs.
En varm vecka för Kooikerhunden Kotten.
Kooikerhunden Kotten 10 månader.
Kooikerhunden Kotten ute i spårskogen.
Kooikerhunden Kotten testar rallylydnad.
Kooikerhunden Koten 11 månader.
Kotten och Kiara njuter av att vara i skrivarstugan i Skåne.
Kotten på besök hos mormor Smilla.
Kotten provar på agility.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
söndag 3 november 2019
Makten av Dean Koontz riktigt skrämmande verklighet
Makten av Dean Koontz riktigt skrämmande verklighet
Makten av Dean Koontz är andra delen om FBI-agenten Jane Hawk, vars man begår självmord i första boken, Tystnaden. Något hon tycker är helt ofattbart. Hon försöker ta reda på vad som har hänt och upptäcker att det finns en organisation som genom nanoteknik försöker ta makten över alla människor i USA. De som hotar dess existens dödar sig själva, genom att de blir styrda av organisationen.
Det här är en mycket skrämmande bok. Tänk om det här är möjligt? Redan nu övervakas vi av internet, vad vi gör, vad vi tycker om. Kameror överallt. Allt detta slåss Jane Hawk mot när hon försöker bekämpa och förhindra att alla människor förslavas av organisationen. Hon har allt och alla emot sig, det känns som en oövervinnlig kamp.
Hela boken är olidligt spännande och det går inte att sluta lyssna förrän boken är klar, precis som med alla andra böcker Dean Koontz har skrivit. Det här är inte bara en bok jag rekommenderar dig att läsa, jag uppmanar dig att läsa den, för verkligheten är nog så skrämmande. Läs boken!
Du kan kan inte vänta. Befäst ditt ditt öde. Din belöning blir berömmelse.
Orden upprepas, gång på gång, i den vänliga och älskade läraren Cora Gundersuns huvud medan hon spränger sig själv och sin bil på öppen gata. Offren för det kallblodiga dådet är många.
Dagboksanteckningar som hittas efter det blodiga dådet tyder på att Cora måste ha varit galen, men FBI-agenten Jane Hawk vet bättre.
Hennes utredning leder henne till en hemlig sammanslutning, som konspirerar att ta makten över USA med ny skrämmande teknik. USA:s framtid står och faller med Jane Hawk.
Jane Hawk, FBI-agenten som blivit en ostoppbar jägare efter att ha förlorat sin man och tvingats förtränga minnet av sin son, fortsätter sin kamp mot ondskan i uppföljaren till Tystnaden. Del tre, Hotet, utkommer 2020.
Böckerna får fem stjärnor av fem möjliga.
Blev du nyfiken på böckerna? Fråga efter dem hos din bokhandlare eller ditt bibliotek, annars finns de på nätet, till exempel hos Adlibris, Bokus, Akademibokhandeln eller Storytel.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
Makten av Dean Koontz är andra delen om FBI-agenten Jane Hawk, vars man begår självmord i första boken, Tystnaden. Något hon tycker är helt ofattbart. Hon försöker ta reda på vad som har hänt och upptäcker att det finns en organisation som genom nanoteknik försöker ta makten över alla människor i USA. De som hotar dess existens dödar sig själva, genom att de blir styrda av organisationen.
Det här är en mycket skrämmande bok. Tänk om det här är möjligt? Redan nu övervakas vi av internet, vad vi gör, vad vi tycker om. Kameror överallt. Allt detta slåss Jane Hawk mot när hon försöker bekämpa och förhindra att alla människor förslavas av organisationen. Hon har allt och alla emot sig, det känns som en oövervinnlig kamp.
Hela boken är olidligt spännande och det går inte att sluta lyssna förrän boken är klar, precis som med alla andra böcker Dean Koontz har skrivit. Det här är inte bara en bok jag rekommenderar dig att läsa, jag uppmanar dig att läsa den, för verkligheten är nog så skrämmande. Läs boken!
Du kan kan inte vänta. Befäst ditt ditt öde. Din belöning blir berömmelse.
Orden upprepas, gång på gång, i den vänliga och älskade läraren Cora Gundersuns huvud medan hon spränger sig själv och sin bil på öppen gata. Offren för det kallblodiga dådet är många.
Dagboksanteckningar som hittas efter det blodiga dådet tyder på att Cora måste ha varit galen, men FBI-agenten Jane Hawk vet bättre.
Hennes utredning leder henne till en hemlig sammanslutning, som konspirerar att ta makten över USA med ny skrämmande teknik. USA:s framtid står och faller med Jane Hawk.
Jane Hawk, FBI-agenten som blivit en ostoppbar jägare efter att ha förlorat sin man och tvingats förtränga minnet av sin son, fortsätter sin kamp mot ondskan i uppföljaren till Tystnaden. Del tre, Hotet, utkommer 2020.
Böckerna får fem stjärnor av fem möjliga.
Blev du nyfiken på böckerna? Fråga efter dem hos din bokhandlare eller ditt bibliotek, annars finns de på nätet, till exempel hos Adlibris, Bokus, Akademibokhandeln eller Storytel.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!