"När Howard Carter och Carnarvon skulle öppna den förseglade graven fann de en förbannelse. Den löd så här: 'Döden ska komma på snabba vingar till den som rör faraos grav.' De infödda blev lite oroliga vid de orden, men Carter och Carnarvon skakade bara på huvudet åt den och tog itu med att bryta upp dörren."...
"Men hur var det med förbannelsen?" undrade Theo.
"Ja, det var ingen som trodde på den till att börja med. Men du förstår, Carter hade en fågel i en gyllene bur som följde med på alla hans resor. När han först anlände till Kairo och blev mött av sina nya tjänare blev de mycket lyckliga när de såg fågeln. De sa att det var en gyllene fågel som skulle föra tur med sig. De sa också 'in Shallah', vilket betyder 'med Guds vilja'. De trodde att fågeln var ett tecken på att de skulle hitta en grav fylld med guld detta år. Som du förstår var kanariefågeln väldigt speciell, inte bara för Howard Carter utan för hela sällskapet som var med om utgrävningen.
Samma dag som de öppnade graven blev fågeln uppäten av en kobra. Kobran är faraos symbol som du kanske vet. Men det var bara början. Lord Carnarvon avled en kort tid efter öppnandet och fick alltså inte vara med om att undersöka alla de fynd som graven innehöll. Och det sägs att samma dag som Lord Carnarvon dog slocknade ljusen i Kairo och samtidigt, i England, började Carnarvons terrier tik att yla och föll sedan död ned.
Det var flera människor som dog, bland annat en röntgenspecialist som undersökte den kungliga mumien. En egyptier som var med vid upptäckten av graven blev skjuten av sin fru strax därpå. Den franske egyptologen Georges Bénedicte dog efter att ha sett graven. Carters sekreterare, Richard Bell, dog under mystiska omständigheter. Ja, det här är bara en bråkdel av de som har drabbats av faraos ilska över att ha blivit störd i sin eviga sömn. Det verkar som om det var en verksam förbannelse", sa professor Möller leende när han såg Theos förskräckta ansikte.(Utdrag ur boken Faraos förbannelse)
1922 upptäckte britten
Howard Carter Tutankhamons grav, efter åratal av sökande i Egyptens ökensand. Upptäckten var en av de största arkeologiska sensationer någonsin.
Howard Carter hade letat efter graven i över tjugo år, så du kanske kan tänka dig vilken glädje han kände när han äntligen fann den. Han hade gått samman med den mycket rike engelske lorden
George Herbert Carnarvon, som finansierade Carters utgrävningar.
Mest av en slump hittades farao Tutankhamons grav vid Carters utgrävning, när en pojke på skoj rotade med en pinne i sanden och upptäckte ett trappsteg.
Eftersom lord Carnarvon inte fanns där vid tillfället, gjordes bara utgrävningarna fram till en vertikal vägg med ett kungligt sigill. Carter fick stålsätta sig och vänta i tre veckor för att fortsätta utgrävningen, tills Carnarvon anlänt. Utgrävningen fortsatte då, och till slut hittades ett nytt sigill med Tutankhamons namn, till Carters glädje.
På kvällen söndagen den 26 november 1922 knackade Carter upp ett hål in till graven och varm luft strömmade ut. I skenet av ett levande ljus kikade han in. "Ser du något?" frågade Carnarvon och fick till svar: "Ja, underbara ting".
Hålet görs större så att både kan kika in. När de får en elektrisk lampa ser de hur hela rummet glimmar av guld.
Tutankhamons grav bestod av flera rum, det allra heligaste, själva gravkammaren fanns allra längst in. Där låg farao Tutankhamons mumie, innesluten i flera lager av kistor, likt en rysk docka.
För att nå Tutankhamons mumie fick Carter ta sig igenom flera lager av skrin och kistor. Själva sarkofagen var innesluten i fyra förgyllda skrin. Inne i sarkofagen fanns en kista i förgyllt cypressträ utformad som en praktfull avbild av faraon - den första av tre kistor inpassade i varandra som ryska dockor. I den yttersta träkistan låg ytterligare ett förkylt träfodral utformat som faraos avbild och försett med dyrbara inläggningar. I detta träfodral låg ännu en kista, av rent guld. Totalt var det åtta lager av kistor.
Howard Carter hade äntligen funnits den länge eftersökta farao Tutankhamon.
När han skulle lätta på locket till guldkistan var Carter mycket berörd. Han beskriver det så här: "Sådana stunder förmår ord inte uttrycka känslorna inom en. Tretusen år och mer har gått sedan någon människa senast blickat ner i den gyllene kistan."
När han lättade på locket fann han Tutankhamons mumfierade ansikte täckt av en enastående elva kilo tung mask av solitt guld med inläggningar av lapis lazuli och glaspasta. Mellan alla lindor hittades över 150 smycken och amuletter, som var noggrannt ditplacerade enligt den egyptiska dödsbokens föreskrifter.
Trots att Howard Carter upptäckte farao Tutankhamons grav blev han aldrig erkänd som en betydande arkeolog.
Howard Carter, som var den person som tillbringade mer tid än någon annan i graven, och därmed borde löpa störst risk att drabbas av faraos förbannelse, avled först 1939, 17 år efter gravens öppnande och 7 år efter det att han avslutat sitt arbete i Konungarnas dal.
Vill du läsa fler inlägg om Egypten?
Här kan du läsa om mumier.Här kan du läsa om farao Tutankhamons kläderOm du ännu aldrig varit i Egypten och besökt Konungarnas Dal, vill jag bara säga: Gör det! Och missa inte farao Tutankhamons grav och se så många gravar du bara kan, för de är så enastående och helt fantastiska. En dag ska jag blogga om min researchresa till Egypten och visa dig många fina bilder därifrån.
Kramisar Kim
Min bok Faraos förbannelse har fått en jättefin recension av Helena på bloggen Livet på Citronodlingen. Så här säger Helena bland annat om boken:
enska böcker, men ändå läckert med en helt annan titel och helt oförstående text inuti boken.
elegant ut, eller vad tycker du?
