Skrivprocess, när allting finns där och har bråttom att komma ut

Alltför ofta händer det att jag har hela berättelsen inom mig. Jag vill bara spruta ur mig orden, jag vill berätta allt på en gång. Jag är ivrig och vill skriva färdigt boken.

I sådana lägen stannar jag upp och tänker till. Tar en runda med hundarna, besvarar mail eller något annat.

Visst låter det konstigt? Men jag har nämligen kommit underfund med att när jag har alltför stort flöde snubblar orden ur mig och berättelsen blir inte lika bra. Mycket beroende på att jag vill komma till slutet av boken alldeles för fort, jag vill se hur det går. Jag vill veta om mina huvudpersoner tar en helt annan väg än den jag har stakat ut för dem med mina gula lappar.

Just nu har jag en saknad inom mig, en saknad efter "Theos Pompeji", som var ett stort nöje att skriva. Samtidigt brinner jag av iver att få färdigt "Boudicas strid mot Romarna", för även där är Theo och Ramona med och jag älskar att umgås med dem. Jag tror faktiskt att jag tycker bättre om att läsa om dem än mina läsare gör. Men jag vet inte, jag kan ha fel. För mig är Theo och Ramona mina vänner, och jag har förstått av alla brev och mail att många av mina läsare och fans känner på samma sätt. De saknar Theo och Ramona och jag tror att fansen skulle bli överlyckliga om det kom ut en ny bok varannan månad...

Just nu har jag hela "Boudicas strid mot Romarna" inom mig och vill bara skriva på. Det är just därför jag sätter mig och skriver ett blogginlägg istället, för att tänka efter och lugna ned mig. Kanske innebär det också att handlingen tar ännu en väg, att den delar upp sig och för åt skilda håll mot vad jag tidigare tänkt. Hmm. Dags att gå tillbaka till skrivandet igen!

Men innan dess ska ni få lite smakprov ur boken:

Människorna spärrade upp ögonen och ryggade tillbaka när Ramona lyfte sina händer.

I samma stund for ett yrväder, i form av en ung flicka, in genom dörren. Hon visade ingen respekt för mannen och gästerna, utan rusade rakt fram till dem och sa:

Vad hon sa får ni veta en annan dag... Nu ska jag skriva igen.

Kramisar från Kim