Kimselius är tillbaka från en lyckad signering på Akademibokhandeln Gleerups i Lund

Att signera på Påskafton var en vild chansning som lyckades och jag sålde en hel del böcker

Det var en underbar solig vårdag, med isande kall vind, vilket skulle locka folk ut ur lägenheter och hus för att snabbt ta sig in i värmande butiker, perfekt!

Människorna strömmade in. Det var många utländska besökare som blev nyfikna på mina färggranna omslag och plockade på sig broschyrer.

Som vanligt hade Gleerups skyltat upp rejält med mina böcker och när jag såg att de hade en hel bokhylla fylld med mina böcker stående bakom signeringsbordet, insåg jag hur många böcker jag verkligen har skrivit. MÅNGA!
På Akademibokhandeln Gleerups i Lund har jag även en alldeles egen hylla där mitt namn står, något både fansen och jag tycker är häftigt. Ser du den lilla skylten under boken Faraos förbannelse? Där står det Kim M. Kimselius.








Idag mötte jag många nya läsare som nyfiket betraktade böckerna och stolta tog emot sitt första signerade exemplar av Theo och Ramona- eller Kimberlie-böckerna.














Här har jag fått besök av mina danska fans Lea och Ellen, som älskar mina böcker och läser dem på svenska. De längtar efter att alla mina böcker ska översättas till danska så att andra danskar som inte behärskar svenska språket ska få möjlighet att läsa böckerna. (Kanske de även själva föredrar att läsa dem på danska?)







En av mina stora fans är Roxana som även har bloggen Kimseliusbooks KLICKA HÄR för att komma till hennes blogg. Jag tror att Roxana nästan kan mina böcker utantill, för hon är så kunnig och om det är något jag undrar över i mina böcker frågar jag henne. Hon vet nästan alltid i vilken bok jag har skrivit vad.








Så dök ett bekant ansikte upp och jag frågade: "Är vi vänner på facebook", vilket vi också var. My och jag har pratat en hel del eftersom My var iväg till Nya Zeeland i vintras och hon tycker mycket om min Nya Zeeländska serie om Kimberlie.

Det har varit en fantastiskt rolig dag, med många trevliga möten och nya bekantskaper och jag har fått möjlighet att träna både engelska, tyska och italienska. Akademibokhandeln Gleerups i Lund har ofta många utländska besökare, vilket är jättekul. Här mötte jag en gång en lärare från Svenska skolan i Bryssel som köpte mina böcker att användas i undervisningen där.

Det har varit en mycket givande påsk, men jag måste medge att jag saknar familjen, barnen och alla barnbarnen och vännerna. Men det får jag ta igen en annan helg. Påskhelgen är en helg då det händer många trafikolyckor och det är skönt att veta att ingen av mina nära och kära är ute och kör på vägarna just nu.

Till alla er som jag träffat idag vill jag bara säga att mötet med er har berikat denna dag och lärt mig nya saker. Till alla andra av mina vänner och alla läsare av bloggen vill jag passa på att önska en fortsatt glad och trevlig påsk!

Kramisar från Kim

Varför känner man saknad...

Påsken är eftertankens tid. Är det därför saknaden känns extra stor, eller är det för att våren är på väg. Kanske beror det på att min mamma skulle ha fyllt år för någon dag sedan, eller att det är ett år sedan senaste dödsfallet inom familjen. Eller är det för att så många har försvunnit från oss inom loppet av några år, ja när det var som värst försvann tre personer inom loppet av en vecka, alla i olika åldrar.

Är det då underligt att man känner saknad, längtar till tider som har flytt, när vi var små, när vi var mamma-pappa-barn med mostrar och morbröder, fastrar och farbröder och kusiner, där alla fortfarande fanns i livet. Mormor, morfar, farmor, farfar. De flesta är borta, älskade och saknade.

Kanske jag springer genom livet för att jag inte ska hinna känna saknaden efter alla de kära som har försvunnit ur mitt liv. Eller springer jag så fort för att jag själv är rädd för att försvinna?

Kramisar från Kim, (som springer allt fortare ju äldre jag blir)

Signering Junior Bok & Film Kronprinsen Malmö

Idag har jag varit och berättat om mina böcker och signerat på Junior Bok och Film på Kronprinsen i Malmö. En mycket trevlig butik som ägs av bokhandlare Ronny.


Eftersom det var skärtorsdag var det många häxor ute och snurrade och många passerade förbi mig, både stora och små häxor. Alla vackert utstyrda precis som häxor ska vara en skärtorsdag.
Jag har haft så många trevliga samtal med både unga och gamla.

Bland annat pratade jag med ägaren till cafeet inne på Kronprinsen, en mycket trevlig man som kom från Turkiet. Han kom senare med en mugg mycket gott kaffe med grädde till mig. Vilket uppskattades.

Det var full fart hela tiden och de flesta var utklädda till häxor, eftersom det var häxtävling på torget.















Den här gamla pigga damen var 90 år och hade läst det mesta. Hon hade mycket bestämda åsikter om författare och sådant "skit" som Liza Marklund och Jan Guilluo läste hon inte, sa hon bestämt. Hon tyckte inte deras böcker var värt att slösa någon tid på. Däremot blev hon mycket intresserad av mina böcker. Hoppas att hon tycker dem är läsvärda...

Här står jag inne i butiken tillsammans med butiksägaren Ronny, båda är vi nöjda efter en mycket lyckad dag.

En av många roliga stunder under dagen var när jag satt i fåtöljen ute på torget och läste högt ur flera av mina böcker. Det var mycket uppskattat. För de som lyssnade, men inte för min förkylningsdrabbade hals. Ikväll ska jag vila rösten så att jag har fått den tillbaka helt och hållit till Påskafton då jag ska till Akademibokhandeln Gleerups i Lund och signera. Hoppas få se många av mina fans där. (för tid se www.kimselius.se)

Kramisar från Kim som önskar er alla EN RIKTIGT GLAD PÅSK!!!

Skrivprocess, när allting finns där och har bråttom att komma ut

Alltför ofta händer det att jag har hela berättelsen inom mig. Jag vill bara spruta ur mig orden, jag vill berätta allt på en gång. Jag är ivrig och vill skriva färdigt boken.

I sådana lägen stannar jag upp och tänker till. Tar en runda med hundarna, besvarar mail eller något annat.

Visst låter det konstigt? Men jag har nämligen kommit underfund med att när jag har alltför stort flöde snubblar orden ur mig och berättelsen blir inte lika bra. Mycket beroende på att jag vill komma till slutet av boken alldeles för fort, jag vill se hur det går. Jag vill veta om mina huvudpersoner tar en helt annan väg än den jag har stakat ut för dem med mina gula lappar.

Just nu har jag en saknad inom mig, en saknad efter "Theos Pompeji", som var ett stort nöje att skriva. Samtidigt brinner jag av iver att få färdigt "Boudicas strid mot Romarna", för även där är Theo och Ramona med och jag älskar att umgås med dem. Jag tror faktiskt att jag tycker bättre om att läsa om dem än mina läsare gör. Men jag vet inte, jag kan ha fel. För mig är Theo och Ramona mina vänner, och jag har förstått av alla brev och mail att många av mina läsare och fans känner på samma sätt. De saknar Theo och Ramona och jag tror att fansen skulle bli överlyckliga om det kom ut en ny bok varannan månad...

Just nu har jag hela "Boudicas strid mot Romarna" inom mig och vill bara skriva på. Det är just därför jag sätter mig och skriver ett blogginlägg istället, för att tänka efter och lugna ned mig. Kanske innebär det också att handlingen tar ännu en väg, att den delar upp sig och för åt skilda håll mot vad jag tidigare tänkt. Hmm. Dags att gå tillbaka till skrivandet igen!

Men innan dess ska ni få lite smakprov ur boken:

Människorna spärrade upp ögonen och ryggade tillbaka när Ramona lyfte sina händer.

I samma stund for ett yrväder, i form av en ung flicka, in genom dörren. Hon visade ingen respekt för mannen och gästerna, utan rusade rakt fram till dem och sa:

Vad hon sa får ni veta en annan dag... Nu ska jag skriva igen.

Kramisar från Kim

Svårigheter är till för att övervinnas

Ända sedan tonåren har jag haft orden "Svårigheter är till för att övervinnas" uppsatta på väggen. Varje gång något har tagit emot har de här orden fått mig att ta nya tag.

Att jag valt denna bild för att illustrera orden beror på att det tog väldigt lång tid och var mycket svårt att få hundarna att sitta fint bredvid mig den här dagen. De bara bråkade med varandra, tror att de hellre ville gå en promenad. (På bilden från vänster, Namie som lämnade jordelivet för ett halvår sedan, hennes dotter Tola och Namies son Pluto (som har stått som förebild för omslaget till Theos Pompeji) samt tjuriga Tickie som absolut inte ville sitta med de andra...)

Några år efter att jag satt upp orden "Svårigheter är till för att övervinnas" på väggen hörde jag ett radioprogram som etsade sig in i mitt minne. En dam på 79 år blev intervjuad av en ung reporter. Den äldre damen berättade om allt hon hade gått igenom under sitt liv, vilket fick reportern att ställa frågan: "Men hur kan du vara så glad när du har gått igenom så många svårigheter?"

Jag hörde leendet i den gamla kvinnans röst när hon svarade: "Du förstår, jag låter inte svårigheterna sätta sig på mig, för då har de ju vunnit!"

Ord som jag sög i mig och har burit med mig genom livet tillsammans med min lapp "Svårigheter är till för att övervinnas", för de handlade ju om samma sak.

Några år därefter arbetade jag med en bok åt ett förlag. Det var en hälsobok skriven av en äldre dam som under hela sin uppväxt hade varit sjuklig. Det var först när hon blev äldre och lade om sin kost, slutade med sötsaker och onyttigheter, som hon blev frisk. Bilden av den gamla damen som strålar av livsenergi och hälsa har också varit en inspiration för mig genom livet.

När jag nu sitter här och skriver detta, med feber, snörvlar, hostar och nyser och är täppt i öronen, då tänker jag på orden som alltid hjälper mig och inser att hur dåligt jag än mår idag, så kommer jag att må betydligt bättre imorgon. För jag ger inte upp för en liten enkel förkylning, jag har gått igenom värre saker i livet. Men dem ska jag tala om någon annan gång.

Låt inte svårigheterna sätta sig på dig så blir livet lättare!

Kramisar från Kim

Alla behöver beröm

Alla mår bra av beröm, vilket många glömmer.

Idag blev jag överöst av beröm från en av korrekturläsarna som nu läser "Theos Pompeji". Bland annat skrev hon: denna boken är din bästa "so far"...

Hon skrev fler underbara, berömmande ord som satte guldkant på min dag, speciellt som jag verkligen saknar "Theos Pompeji", eftersom jag tycker väldigt mycket om den boken.

Varför har de flesta människor så svårt för att berömma andra? Det rör sig bara om några få ord. Ord som gör en annan människa oerhört glad.

Minns för många, många år sedan när jag hade privatlärare i dressyr. Jag satt där på hästen och tränade, kämpade och slet så svetten for omkring mig, men jag fick aldrig något beröm. Hur bra jag än jobbade, hur fint hästen än gick. Det kändes hopplöst och jag var nästan på väg att ge upp, det var ju ingen mening att kämpa vidare om det aldrig blev bättre. Ändå visste jag innerst inne att jag gjorde ett bra jobb. En dag sa ridläraren "Bra Kim!" Endast två ord, men de gjorde mig så enastående glad att jag tvärstannade hästen, flög av den och slängde mig om halsen på ridläraren och tackade för berömmet. Efter den dagen var hon noga med att inte bara påpeka de fel jag gjorde, utan även när jag gjorde rätt, vilket också utvecklade mina kunskaper inom hästdressyren.

Alla säger "Det är på felen man lär sig". Visst det stämmer, men det är också på berömmet, när man får reda på att man har gjort rätt som man lär sig något bra. Jag tror faktiskt att man lär sig mer av beröm än av påpekande om hur fel man gör.

Låt oss alla göra våra medmänniskor glada idag genom att berömma dem för något bra, ge dem komplimanger och låta dem få en bra dag. Le mot världen och den ler tillbaka mot dig!

En stor kram till alla mina underbara vänner som uppmuntrar mig och får mina böcker att bli bättre år efter år...

Tack Annelie för att du satte guldkant på min dag!

från Kim

Island, en oförglömlig resa

"Tillbaka till Pompeji" blev utsedd till en av årets fem bästa utländska böcker 2009 av bokhandlarna på Island. Då hade boken bara varit ute någon månad... "Aftur til Pompei" kom på tredje plats. Något som gjorde mig mycket glad.

Översättningen av "Tillbaka till Pompeji" till isländska innebar att jag även besökte Island när boken släpptes. Det var en fantastisk upplevelse, jag blev genast förälskad i landet och dess invånare och lovade mig själv att jag skulle återkomma.

Den ständiga frågan jag fick på Island var om jag skulle skriva en bok om Island. Ju mer jag såg av landet desto säkrare blev jag på att jag skulle komma att göra det. Island är ett fascinerande land, med storslagen natur och mytomspunnet förflutet. Jag längtar väldigt mycket efter att komma tillbaka dit, trots att en av vulkanerna nu har fått ett utbrott.
Här ser ni Pingvellir, en förkastningsspricka som uppstått när jordskorporna rör sig. Lite skrämmande och spännande att se.

När jag var på Island bloggade jag varje dag. Då hade jag precis lärt mig blogga och det tog lång tid för mig att lägga in fotona och skriva texten. Tänkte att du kanske skulle tycka det var intressant att läsa blogginläggen från min Islandsresa. Där får du se många fina foton från Island, men även få ta del av Islands berättelser.

Det första blogginlägget är "Kimselius är på Island för boksignering" KLICKA HÄR för att läsa blogginlägget.

Andra dagen var vi till Pingvellir "Kimselius är på Island andra dagen" KLICKA HÄR för att läsa blogginlägget.

Tredje dagen på Island blev jag medveten om min egen dödlighet när bilen vi åkte i fick sladd på den isblanka vägen: "Kimselius är på Island tredje dagen, en nära-döden-upplevelse" KLICKA HÄR för att läsa blogginlägget.

Varje dag hade Island något nytt att visa mig. Det var inte som jag hade hört: Bara lava, nej det var en enda stor underbar naturupplevelse: "Kimselius är på Island fjärde dagen, underbar natur" KLICKA HÄR för att läsa blogginlägget.

Varje dag när vi åkte omkring på Island fick jag berättat för mig mycket om Islands sägner av Jon, något som väckte min fantasi, men som jag även var noga med att skriva ned i mina blogginlägg så att även alla där hemma skulle få ta del av det.

Här är mitt femte blogginlägg: "Kimselius är på Island, femte dagen, Reykjavik" KLICKA HÄR för att läsa blogginlägget.


Sjätte dagen på Island skulle jag få se "Golden Circle" som inte sa mig någonting när förlagsredaktören Elin frågade om jag ville se den. I alla fall svarade jag ja och det är jag mycket glad för, eftersom det var en enorm upplevelse. Måste medge att jag också var rätt rädd ibland för det blåste så mycket att vinden grep tag i bilen flera gånger och med min "nära-döden-upplevelse" i färskt minne kunde jag inte vara lugn. "Kimselius är på Island, sjätte dagen, Golden Cirlce" KLICKA HÄR för att läsa blogginlägget.

Sista dagen på Island fick en underbar avslutning när jag fick besöka Blå Lagunen. Något min man Jan hade gjort under en av sina resor och från hans bilder tyckte jag inte det såg så märkvärdigt ut. Men nu var det en stor, ny spaanläggning där och det var en oslagbar upplevelse: "Kimselius är på Island, sjunde dagen, Blå Lagunen" KLICKA HÄR för att läsa blogginlägget.

Jag roade mig också med att filma lite under mina resor. Filmsnuttarna tog jag med min vanliga kamera och satte sedan ihop den. När jag tittar på min film ser jag var vi upplevde "nära-döden-upplevelsen". Kanske ni också kan lista ut det när ni ser filmen? Tyvärr filmade jag inte själva upplevelsen, vilket jag borde ha gjort, för jag har själv svårt att inse hur många gånger bilen verkligen for fram och tillbaka på vägen och hur många gånger det var nära att vi körde av vägen: KLICKA HÄR för att se YouTube-filmen från min Islandsresa.

Vid min avresa frågade förlagschefen om jag kunde tänka mig att komma tillbaka till Island nästa höst (hösten 2010), vilket jag gärna gjorde, så jag svarade ja. Om resan blir av till hösten ska vi denna gång åka på andra halvan av Island och besöka nya städer, vilket även innebär att jag får nya naturupplevelser och ännu mer skrivinspiration och kanske påbörjar min bok om Island.

Hoppas få dela med mig av fler Islandsminnen till hösten.

Kramisar Kim
(Bilderna är hämtade från min Islandsresa, min bok Aftur til Pompeji, naturen, föreläsning och fans (som nu är vänner med mig på fb och medlemmar i fanklubben på fb. Kul!)

Kung Bore har släppt sitt grepp om Blekinge

Äntligen har Kung Bore släppt sitt grepp om Blekinge och mitt Paradis.

Kung Bore (Kung Vinter, Kung Frost) är en sentida namn på vintern och nordanvinden. Det är en litterär figur som förekommer i sagor och har förknippats med boreal. Namnet kommer från latinets borealis från grekiskans Boréas som betyder nordanvind.












Det är underbart att återigen kunna promenera över hela trädgården. Att slippa vara begränsad till de smala skottade gångar som kantats av snö långt upp över låren. Det märks på hundarna att de också gläds över sin nyfunna frihet att kunna rusa omkring som de vill. Återigen kunna springa i den vilda delen av tomten, vår egen lilla skog där vi har en liten agilitybana, äntligen kan hundarna träna igen.

Min joggingrunda är ännu inte helt fri från is och snö, men om det fortsätter så här med värme, sol och regn så är det bara fråga om någon dag innan allt är borta, förutom i de stora snöhögarna, dit hundarna rusar för att äta snö.

Vår trädgård är full av snödroppar, förunderliga blommor. Från att ha varit begravda i nästan metertjockt lager snö finns de plötsligt där när snön smälter bort. Det är som om blommorna har vuxit under snön.


Nu kliar det i fingrarna efter att räfsa i rabatterna, klippa ned växter, röja och fixa till. Men än så länge är det för tidigt, än kan det komma frostnätter.

Till dess får jag nöja mig med att ta kratta och spade och plocka upp det som hundarna har gjort under sina toalettbesök under vintern. Något som inte är lika kul som att röja i rabatterna, men ett nödvändigt ont. Dessutom är det bra maskmat och ger näring åt växterna när det har blivit jord igen i vår kompost.

Hundleksakerna dyker också upp nu när snön försvinner. Kan inte förstå att hundarna alltid vill ta med sig leksakerna ut, men aldrig tar med dem in igen... Det har varit väldigt tomt i leklådorna under vintern, eftersom leksak efter leksak försvunnit i snödrivorna.

Varje vår tänker jag: "Nu har jag överlevt ännu en vinter!" Vet egentligen inte varför jag tänker så, om det är för att jag är rädd för att dö i bilolycka eller om det bara är något jag säger för att jag är så glad över att få uppleva våren igen. Men i alla fall... Nu har jag överlevt ännu en vinter, och jag ser med tillförsikt fram emot våren och sommaren.

Mitt huvud fylls av inspiration, livsglädje och skrivlust när våren knackar på dörren. Därför ska jag nu sätta mig och vara kreativ, istället för att fortsätta skriva på min blogg. Vi hörs snart igen!

Kramisar Kim