Ord föder ord...

Ord föder ord, det är en sak som är säker. Just nu är jag inne i ett mycket kreativt tillstånd och skriver och skriver och skriver... Som du vet håller jag på med mina böcker om andra världskriget På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa.

Mitt i allt detta arbete föds nya böcker. Som jag alltid gör när en ny idé dyker upp, sätter jag mig ned och skriver av mig alla ord jag har inom mig, trots att jag egentligen borde skriva på mina krigetböcker.

Vilket innebär att jag den här veckan har påbörjat TVÅ nya böcker, ja, jag vet att det låter tokigt, men det är sant. Idéerna bara sprutar ur mig och ju mer jag skriver desto fler idéer och ord kommer det. Har hunnit skriva rätt mycket på de två nya böckerna. Vilket har gjort att jag funnit ännu mer inspiration att jobba med mina krigetböcker och dessutom skrivit en hel del på dem!

Om jag satt här hela tiden och skrev kanske jag till slut skulle komma upp till den fantastiska summa av utgivna böcker som Nora Roberts.

Älskar de här månaderna som är vikta åt skrivandet. Inga måsten, inga resor, bara kreativitet och ord!

Glöm det där med att sitta och vänta på inspiration, sätt dig vid datorn och låt fingrarna ta över, då kommer orden. Ju mer du skriver, desto fler ord kommer det, så är det bara. I alla fall för mig!

Kramisar Kim

Nora Roberts, en otroligt produktiv författare

För några år sedan stötte jag på en bok skriven av författaren Nora Roberts. När jag väl hade börjat läsa den kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Allt sedan den dagen köper jag nästan allt hon har skrivit. Ska förklara "nästan" längre fram.

Nora Roberts böcker är spänningsromaner, uppblandat med kärlek. Jag kunde ha varit utan kärleken, för spänningen i böckerna är otroligt bra utan kärleksspänningen, om du förstår vad jag menar. Ibland skulle jag vilja se lite av att "han red bort mot solnedgången", istället för att de förenades lyckliga i slutet...

Något som fascinerar med Nora Roberts böcker är att de utspelar sig på många olika platser, nya miljöer och det känns som om författaren har lagt ned mycket arbete på researchen, för allt känns så rätt.
Mördande Hetta är en otroligt spännande bok:

Reena Hale var bara elva år då familjens italienska restaurang en augustinatt brann ner till grunden. Det visade sig vara ett pyromandåd och förövaren greps så småningom. När Reena betraktade brandmännens kamp formades hennes framtid. Hon bestämde sig för att lära sig mer om elden för att förstå och behärska dess våldsamma kraft. Men hon var inte den enda som den natten fascinerades av katastrofen. Någon blev besatt av eld som ett verktyg att kontrollera, att hämnas.

Flera år senare arbetar Reena som brandutredare och hon är mycket skicklig. Men hon har otur i kärlek. Hennes första pojkvän på college dog av sängrökning i sitt studentrum - det kom polisen fram till trots att Reena aldrig sett honom med en cigarett. En annan pojkvän omkom i en bilbrand. Nu har hon äntligen träffat en man att älska, en man som accepterar hennes farliga jobb, oregelbundna arbetstider och brandröken i hennes hår och kläder. Då börjar det komma obehagliga, hotfulla telefonsamtal. Reena försöker desperat att spåra ursprunget - och hon går rätt in i det värsta inferno hon någonsin


Men Dödligt Villospår är ännu mer spännande och utspelar sig i en helt fantastisk, för mig okänd värld:

De två vännerna Cooper Sullivan och Lil Chance påminns ständigt om den kusliga upptäckten de gjorde som tonåringar. Djupt in i Black Hills bergsområde i South Dakota hittade de ett skändat lik. Fallet förblir olöst. Men Cooper och Lil kan inte släppa tanken på hur kvinnan dog.

De flesta tror att hon blev dödad av en puma. Men kan det vara så att hon blev brutalt mördad? Tolv år senare återkommer Cooper till sina barndomstrakter. Han är nu mordutredare vid New York polisen. Mycket snart får han reda på att Lils vildmarksjour har utsatts för hot och skadegörelse. Han beslutar sig för att stanna och hjälpa henne. Tillsammans börjar de förstå att hoten är mycket allvarligt menade. Kan det vara så att det går en mördare lös? En mördare med stört sinne och onaturlig instinkt som har siktet inställt på Lil?

Nora Roberts tar oss djupt in i det vilda landskapet runt bergsmassiven Black Hills i South Dakota där skuggorna gömmer hemligheter, jägare går tyst över markerna och vänskap från barndomen övergår i en mogen och vuxen kärlekspassion.

Många förundras över hur många böcker jag har skrivit på kort tid: Sedan 1997 har jag kommit ut med sexton böcker och tre till är på gång innan detta året är slut. Det innebär att jag från 1997 till 2011 har gjort nitton böcker på fjorton år. Något jag tycker är mycket. Tills jag läste hur många böcker Nora Robert har gett ut.

Hon har gett ut TVÅHUNDRA böcker, men så har hon också skrivit sedan 1980-talet... Men ändå!

Hon har skrivit under psedonymerna: Jill March, J.D. Robb (Tycker om böckerna av J.D. Robb, eftersom böckerna utspelar sig i framtiden) och Sarah Hardesty. (Med psedonymen Sarah Hardesy kom Nora Roberts böcker ut i Storbritannien, samtidigt som de gavs ut i USA under Nora Roberts riktiga namn.)

Första gången en bok av Nora Roberts låg på New York Times bästsäljarlistorna var 1991 och hennes böcker har legat totalt 806 veckor på listorna.

Hennes böcker har sålt i över 400 miljoner exemplar över hela världen och bara i lilla Sverige har hennes böcker sålt i tre miljoner exemplar!

Hennes böcker är publicerade i över 34 länder! Jag som tyckte fem länder var mycket... Fast, jag är glad för de översättningarna, de betyder mycket för mig.

Nora Roberts toppar ständigt bästsäljarlistorna i USA och har legat på första plats cirka 80 gånger. Tror aldrig jag har toppat någon bästsäljarlista... Men vem vet, det är inte för sent ännu.

En sak har Nora Roberts och jag gemensamt: Hon skriver mycket disciplinerat, åtta timmar om dagen (fast ibland kan jag skriva mer, förmodligen hon också, med den produktiviteten hon har). Hon jobbar från nio på morgonen till fem på eftermiddagen. Om man håller de arbetstiderna konstant då blir det böcker skrivna!

Precis som jag, gör Nora Roberts mycket grundlig research inför sina böcker. Men jag undrar om hon gör all research själv. Kanske hon har anställda som letar upp allt material för henne (tänker på mina hjälpsamma bibliotekarier som hjälper mig), kanske de till och med gör några av researchresorna för henne, för hur skulle hon annars hinna skriva så mycket som hon gör?

Nora Roberts skrev sin allra första roman när hon satt isolerad i sitt hus efter en snöstorm. Vet att jag har läst en bok av henne som utspelar sig i en rykande snöstorm (minns inte titeln), kanske var det den boken hon skrev vid det tillfället?

Under de senaste 28 åren har det sålts ungefär 27 Nora Robertsromaner i MINUTEN!

Nora Roberts var en av de första författarna som började använda webben för att hålla kontakten med sina fans. Hennes hemsida startade 1996 och har nu 800.000 besökare i månaden. Jag som är glad för att jag har mellan 6.000-8.000 besökare i månaden på min blogg...

Ja, så var det det där med att jag har "nästan" alla hennes böcker. Sprang till min glädje på hennes böcker i en livsmedelsbutik för några år sedan och köpte dem, salig av lycka. Nora Robertsböcker jag inte hade! Men så besviken jag blev. Om jag tycker att de andra böckerna kunde vara utan kärlek ibland, så var det här BARA kärlek, ja min kära mor skulle ha kallat böckerna för TANTSNUSK. Då förstår du kanske vad jag menar. Det är hennes Harlequin-romaner jag inte klarar av att läsa. Kanske det är tack vare dem som hon har lyckats komma upp i den otroliga siffran av över cirka 200 utgivna titlar.

Ja kära författarkollegor och blivande författare som har läst detta, nu vet ni vilka mål ni ska försöka uppnå! Eller gör du som jag, nöjer dig med att skriva till dig själv, för att få ställa boken i Din bokhylla? Kanske det är dags att ändra inriktning på tänkandet. Det skulle vara rätt kul att hamna på en topplista, eller hur?

Kramisar Kim

Mina böcker som film...

Kan du se det framför dig... Tillbaka till Pompeji som film... När vulkanen får utbrott, människor som springer i panik, det gigantiska askmolnen som hänger som ett atombombsmoln över vulkanen, för att sedan falla över staden Pompeji, förinta den och döda alla invånarna. Visst skulle det vara häftigt? (Klicka här att se filmen om du inte får upp den direkt!)





Eller boken Riddarsvärdet, när slaget utspelar sig i riddarborgen Château de Pirou, när tidvattnet stormar mot Ramona när hon sitter fast i kvicksanden. DET skulle vara häftigt!

Eller Kinesiska Draken, med de färggranna kläderna, Förbjudna staden, Terrakottaarmén som tillverkas... Hmm.

Eller varför inte Svarta döden, när pestliken ligger i högar i staden, och Theo och Ramona försöker fly från det oundvikliga ödet att dö i pesten.

En bok som jag gärna skulle vilja se som film är Theos Pompeji. Jag skulle vilja vandra runt på gatorna i filmen så som Theo vandrar runt i Pompeji och Herculaneum. Jag skulle vilja uppleva vulkanens uppvaknande, människornas misstro, slavarna, miljöerna... Dessutom skulle jag vilja vara med vid inspelningen, jag skulle vilja att MIN Pluto var filmens Pluto, för han är ju den hund jag beskriver i boken och han skulle passa perfekt för rollen som filmhund.

Nu undrar du säkert varför jag skriver om detta. För det första har du två filmklipp som fansen har satt ihop om Tillbaka till Pompeji och Riddarsvärdet, dem kan du titta på. För det andra får jag ofta förfrågan om jag inte kan göra film av mina böcker. Då brukar jag svara att jag skulle väldigt gärna vilja se mina böcker som film, men det är inte jag som bestämmer det!

Jag lever på hoppet om att en dag en filmproducent ska läsa någon av mina böcker och tänka: "Haha! Det här blir en bra film!" Då kommer både du och jag att till slut få se några av mina böcker som film. Det skulle vara jättekul! Fram tills dess får vi nöja oss med de filmtrailers som fansen har gjort om böckerna. Håll till godo!

Kramisar från Kim, som lever på hoppet!

Vann Maria Svelands bok Att springa

Tänk, jag som ständigt lottar ut mina egna böcker har nu vunnit en bok själv. Det är Maria Svelands Bok "Att springa".

Att springa är berättelsen om tolvåriga Emma och Julia. De befinner sig i en brytningstid; precis på steget in i vuxenvärlden. Julia lever i en traditionell kärnfamilj med mamma, pappa och lillebror. Emma med sin ensamstående mamma, den bohemiska och rödvinspimplande Annika. Julia är tyst och blyg, Emma högljudd och ständigt pladdrande. Ändå blir de bästa vänner.

De sista dagarna på sommarlovet, då staden dignar under en värmebölja, dyker det plötsligt upp en man på stigen i skogen där Emma och Julia har sitt tillhåll. En man med rabarbersvaj som både lockar och skrämmer. Hans uppdykande blir startskottet för en rad händelser som för alltid förändrar dem.

Boken vann jag på sajten 1av3. En sida för de som tycker om böcker och de som skriver själv. En kul sida. Kika gärna in och titta på den.

Idag känns det lite granna som vår, om jag blundar och inte ser snön, utan bara hör fåglarnas enstaka kvittrande, känner solen värma mitt ansikte och låter den något varmare vinden smeka mitt ansikte. När jag öppnar ögonen igen och ser all snön förstår jag inte hur det kan kännas som vår och undrar samtidigt hur länge snön tänker ligga kvar... Ja, vi får väl se.

Har våren kommit till dig, snön smält bort och du kan promenera utan broddar på fötterna? Isåfall måste jag medge att jag är lite avundsjuk!

Kramisar från Kim

Vinnare i tävlingen: Vinn en författare är...

I höstas hade jag en tävling som hette "Vinn en författare", där man kunde vinna ett besök av mig till sin skolklass.

Här kan du se frågorna och de rätta svaret:

1. Vad heter Kim M. Kimselius debutbok? Tillbaka till Pompeji

2. Vad heter 14:e boken om Theo och Ramona? Boudicas strid mot Romarna

3. Vad heter den nya serien av Kim M. Kimselius som utspelar sig på Nya Zeeland? Kimberlie

4. I vilket land utsågs Tillbaka till Pompeji som en av de bästa utländska böckerna 2009? Island

5. Under vilket århundrade utspelar sig boken Vikingaträl? 900-talet

Det har kommit in väldigt många svar till tävlingen. I vissa skolor känns det som om varenda elev i varje klass i hela skolan har skickat in ett bidrag, för från de skolorna har jag fått MASSOR av svar.

Nu är vinnaren dragen och den lyckliga vinnaren som får ett besök i sin skolklass av mig nu i vår är:

Thanh tung le, Klass 4 i Ramdala Skola, Ramdala.

Grattis! Vi hörs snart!

Till er som inte vann vill jag bara säga: Lycka till nästa gång! Det kommer nämligen fler tävlingar, håll utkik efter dem här på min blogg och på min hemsida.

Kramisar Kim

Beundrarbrev och Läsnovor

Kan man börja en vecka bättre än med en hög beundrarbrev? Idag innehöll högen två brev från Finland, resten var från Sverige. Att få börja måndagen med att läsa om hur fantastiska böckerna om Theo och Ramona är... hur spännande Kimberlieböckerna är... hur otroligt duktig författare jag är... Ja, det stärker självförtroendet och gör att allt känns väldigt bra.

När jag sedan får en alldeles gudomligt mysig bok med posten, blir jag jätteglad. Boken heter Läsnovor och författaren Ingrid Jönsson.
Baksidestexten är så fin att jag genast vill sätta mig för att läsa boken:

Vet du vad en NOVA är för något?
Det är en stjärna som lyser alldeles särskilt starkt och klart på himlen under en kort tid.
Själva ordet NOVA kommer från det gamla språket latin och betyder NY. Varför berättar jag då allt detta?
Jo, boken du håller i din hand heter LÄSNOVOR. Den innehåller NOVELLER om allt möjligt som hör livet till: glädje, sorg, ilska, rädsla, kärlek... Jag hoppas att du bland de här berättelserna ska hitta någon som blir just din NOVA - något som lyser klart och som kan ge dig något nytt - kanske en kunskap, en känsla eller en insikt om sådant som är viktigt i just ditt liv, just nu!
Och så hoppas jag att du själv ska bli sugen på att skriva! Att berätta om egna erfarenheter, eller bara fantisera fram dina egna lysande, fantastiska texter. Dina NOVOR.

Visst är det fina ord. Så har min vecka börjat, här sitter jag och känner mig som den mest beundrade författare i hela världen (fast jag vet att det inte är så) och jag tror att det jag skriver är superbra, men där tar min man ner mig på jorden ganska snabbt, när han kommenterar något jag har skrivit. Att dessutom få ett fint signerat ex av Läsnovor gör att jag blir väldigt inspirerad att själv skriva ännu fler ord, ännu fler berättelser till mina läsare.

Ser fram emot vad resten av veckan kan föra med sig. Livet är allt bra spännande... Hoppas att det väntar flera goda, glada överraskningar på mig de närmaste dagarna. Jag kan ju alltid hoppas!

Kramisar Kim

Egypten, en oförglömlig resa

Egypten har allt, och lite till. Min researchresa till Egypten blev oförglömlig, ett minne för livet. Min bok om farao Tutankhamon var på gång, nu skulle jag ha de där sista detaljerna innan boken avslutades. Jag bokade en kryssning på Nilen. Till min glädje hette båten Tut III. Tut var Tutankahmons smeknamn, så jag kände på mig att det här skulle bli en bra resa.

Översta och undre bilden ser du Karnaktemplet i Luxor.

Även denna bild är från Karnaktemplet. Det var första utflyktsmålet på resan och jag var helt hänförd av allt det gamla.

Pelarna i Karnaktemplet var helt fantastiska med sina hieroglyfer.

Här en bild tagen upp mot taket på pelargången.

Som nålar mot himlen pekar dessa fantastiska pelare.

Här ser du hur rikt utsirade de är med hieroglyfer.

Här är jag utanför Luxortemplet för en midnattsvisning. En underbar uppvisning, när ljuset tändes och lyste upp alla statyer och pelare.

Här kan du se hur templet ser ut när belysningen tänds. Ännu finare blev det när mörkret lade sig helt över templet.

Här ser du mer fantastiska hieroglyfer.

Att besöka tempel och gravar var nästan en utomjordisk upplevelse, så oerhört vackert var det.

Här visar vår egyptiska guide Mahmoud på en kartusch. Så här skrevs kungliga namn med hieroglyfer i en avlång rundad ram. Den obrutna linjen är symbol för evigheten.

Givetvis fick vi se en riktig mumie, min första. Lite otäckt!

Här är vi på väg in i Konungarnas Dal. Den första farao som blev begravd i Konungarnas dal var Tuthmosis I. Efter det begravdes nästan alla faraoner på platsen. Dalen ligger på västra sidan av Nilen cirka fem kilometer från Luxor (forna Thebe). Fram till 2002 hade man funnit 62 gravar i dalen.

Du som har läst min bok "Faraos Förbannelse" känner säkert igen den här sarkofagen. Det är en stor stenkista, i vilken den mumiformade likkistan lades. Stenkistan var i regel prydd med tecken som skyddade mumien.

Här har vi kommit fram till Hatsheptsuts tempel, lika svårt att stava som att uttala. Det var lite otäckt att gå här, för året innan hade 62 turister skjutits ihjäl av terrorister som låg gömda i grottorna i de omgivande klipporna.

Under hela vår resa skrattade vi åt japanerna som gick omkring i tjocka jackor, långbyxor, hattar och sjalar, samt solglasögon. Men den dag vi kom till Horustemplet önskade vi säkert allihop att vi hade varit klädda på det viset. Det var en ovanligt kall och blåsig dag och till råga på allt kom en sandstorm och svepte in oss. På sätt och vis var det perfekt, för då kunde jag beskriva hur det kändes att hamna i en sandstorm. Något jag använda mig av i min bok Faraos förbannelse.

En mycket vacker bärstol i Horustemplet i Edfu.

Här har jag blivit "kidnappad". Kusken vägrade att släppa av mig och höll ett rejält tag i min arm (fick blåmärke av hans grepp). Han ville ha mer betalt, trots att han redan hade fått betalt. Det snälla, äldre paret, vägrade släppa taget om mig. Vi hade inga pengar med oss, allting var betalt. Kvinnans obevekliga grepp om min hand fick till slut kusken att ge upp, under svordomar föste han omilt av mig från kuskbocken.

På det här sättet tillbringade jag många timmar, skrivande på min bok, förandes anteckningar om dagens upplevelse, noteringar om vad jag ville ha med mer av i boken etc. Satt jag inte i solen på däck, var jag nere i sällskapsrummet och skrev. Många trodde att jag skrev en resebok om Egypten, men så var det ju inte, det var en historisk äventyrsbok som handlar om farao Tutankhamon.

Vi hade ett fantastiskt rum, med liten hall, badrum, sovrum och en trappa upp ett litet vardagsrum med panoramafönster. Här är ett kort taget från vårt hyttfönster som täckte hela väggen i hytten, från golv till tak.

Tyckte väldigt mycket om den egyptiska maten. Här är det dukat för eftermiddagsfika. Här fanns alltid mängder av frukter och grönsaker. Alla hade varnat för magsjuka i Egypten. Jag hade förberett mig och ätit naturmedicin i förväg och under själva resan och jag klarade mig helt och hållet från magsjuka. Min man däremot låg dödssjuk i tre dagar. Han som inte ville resa till Egypten för att man blev så magsjuk där. Men han ville inte heller låta mig åka själv, och så fick han sina farhågor besannade. Stackars Jan.

Här är det lördagskväll och Egyptisk fest, och jag har gjort mig fin inför kvällen. Till vänster sitter vår egyptiska guide Mahmoud, som var oerhört kunnig. Efter att hans arbetspass slutat tog han med Jan och mig ut och visade många andra sevärdheter, ofta till långt in på natten. Vi fick se det riktiga Egypten tillsammans med Mahmoud.

Till Isistemplet åkte vi båt. Nu låg Jan sjuk. Det var otroligt varm, därför var det skönt att det fläktade under båtturen.

Till Abu Simbel och Ramses II:s tempel. Jan fortfarande mycket sjuk och jag fick flyga själv tillsammans med några ur vår grupp. De övriga tog en kameltur ut i öknen. Eftersom jag vid den här tiden var mycket flygrädd var det väldigt otäckt när dörren in till cockpit stod öppen under hela flygfärden och passagerarna sprang fram och tillbaka i planet och pratade med kaptenen. I mina ögon såg de alla ut som terrorister.

Det var otroligt vackert inne i templet och jag var glad för min kamera som kunde ta foto utan blixt.

Vi var också ute och åkte feluck. Det är egyptiernas traditionella båt. Större feluckor användes som färjor förr och var då oftast bredare och bukigare.

Utsikten från båten var helt fantastisk. Här har öknen dragit sig ända ned till Nilen, annars var det grönt utefter hela floden.

Den här klippan kallas för Elefantklippan, du förstår säkert varför... I närheten här låg också det berömda hotellet där Agatha Christies ena bok filmades. Har tyvärr ingen bild på hotellet. Där fick man inte gå in som turist, utan endast boende släpptes in.

En av alla de minareter som jag såg under min resa i Egypten. Eftersom det var Ramadan under vår resa, tillhörde utropen från minareterna något som innebar väldigt mycket för vår egyptiska guide, eftersom han från gryning till skymning inte fick äta.

Vi landade och lyfte från Hurugada och fick åka karavan genom bergen, tillsammans med andra bussar och bilar. Tillsammans med oss färdades beväpnade vakter, allt för att skydda oss för banditer och terrorister. Vilket inte gjorde mig lugnare, tvärtom.

Eftersom jag valde Abu Simbel istället för kamelritten i öknen var jag tvungen att prova på hur det kändes att rida på kamel. En riktig obehaglig upplevelse... Men roligt att ha fått prova på.

Ja, det var lite om min Egyptenresa. Vill du följa med till Egypten i fantasin kan du läsa min bok Faraos förbannelse.
Så här skrev BTJ:s lektör Lars Rask om boken:
"Bokens styrka är den intresseväckande, faktamässigt tillförlitliga beskrivningen av den forntida egyptiska sociala och geografiska miljön. Författaren väver samman de historiska faktauppgifterna med en flödande berättarfantasi som hela tiden håller läsaren fängslad."

Gissa om jag blev glad för den recensionen!

Tycker att det är lika roligt varje gång jag bloggar om mina researchresor, för det får mig att uppleva hela resan igen. På bokmässan 2009 var det tio år sedan min resa till Egypten och många av de jag träffade på resan till Egypten 1999 kom och besökte mig på bokmässan. Helt otroligt! Det var jättekul att träffa dem alla igen.

Faraos förbannelse kommer alltid att betyda mycket för mig och även själva researchresan. Men den gladaste överraskningen kom när jag anlände till mitt hem. Jag hade blivit tilldelad Ronnebys Kommuns Kulturpris med motiveringen:

”Kim M. Kimselius tilldelas Ronneby kommuns Kulturpris 1999 för att hon genom sin författargärning inspirerar barn och ungdomar till att läsa och att skriva egna berättelser.

I sina historiska ungdomsromaner översätter hon den historiska verkligheten till dagens - för utan historia har vi ingen framtid. Genom att möta barn och ungdomar och använda det talade och skrivna ordet utför hon en viktig kulturgärning.”

Priset fick jag precis innan tolvslaget vid milleniumskiftet. Trumpetfanfarer, kanonsaluter och ett gigantiskt fyrverkeri fick jag när jag tog emot kulturpriset inför runt 3.000 åskådare. Ett oförglömligt minne, precis som min resa till Egypten.
Här kan du läsa om mina andra researchresor.
Kramisar Kim