Hur ärtor kan väcka orden till liv

Hur ärtor kan väcka orden till liv
Orden flödar ständigt inom mig, fantasin vet inga gränser och antalet utgivna böcker ökar med rasande fart.

Då kommer en helt vardaglig handling in i livet och minnena väller fram, väcks till liv av något så enkelt som att plocka och sprita ärtor.

Årets ärtskörd var god och jag hann lyssna färdigt på boken Virus av Daniel Åberg medan jag höll på att öppna ärtskidorna och plocka ut de små gröna vitaminbomberna.

Mitt i allt var jag tvungen att stoppa ljudboken, när ett minne dök upp inom mig. En varm solskensdag, i min barndom. Moster Kajsa (min extramamma) och min mamma satt och spritade ärtor. De vek ena hörnet på ärtskidan och drog av den. En tunn tråd följde med från ärtskidan, som om en dragkedja öppnades. Sedan satte de tumnageln i öppningen och ärtskidan sprack upp. Men en enda rörelser hade de tömt ärtskidan från de gröna ärtorna.

De satt på en vitmålad bänk, med det gula sommarhuset bakom sig. Mamma hade som vanligt sitt raka bomullsförkläde, som var mer som en jacka, över sina vanliga kläder. Allt för att vara ren och snygg till middagen. Men jag vet att när middagen kom behöll hon överdragsklänningen på, eftersom min lillebror behövde ha hjälp att matas.

Jag satt i skrädddarställning framför dem i det gröna gräset. Armbågarna mot knäna och huvudet vilande i händerna. Jag studerade dem fascinerat. De pratade vuxenspråk. Det var sommarsurr i luften och doft av rosor fladdrade då och då förbi med sommarvinden.

De var glada, systrarna, de tänkte inte på vad de gjorde, de bara arbetade på medan de pratade om livet, om barnen, om sommaren, om huset, om allt som jag egentligen inte lyssnade på, för jag var upptagen av min egen värld. Redan då fanns orden inom mig och jag byggde på en ny berättelse, där inga ärtor fanns med, men väl prinsar och prinsessor, drakar och stora slott med tinnar och torn.

Tänk att detta minne som så länge har legat fördolt inom mig dök upp igår medan jag satt och spritade ärtor.

Bättre nedvarvning efter en intensiv skrivperiod kunde jag inte ha fått. Barndomens rofylldhet kom över mig och inga bekymmer fanns. Allt var enkelt och livet var oändligt.

Synd att alla ärtorna är plockade och spritade nu. Jag hade god hjälp av kattungarna Troll och Trulsa som hängde i revorna och dök ned i den stora bunken för att se vad för intressant som dolde sig i den.

Här klättrar de på stengärdsgården en liten bit ifrån trädgårdslandet.

Jag är tacksam över att minnet dök upp, att bilden är så stark inom mig, trots att jag aldrig för ett ögonblick har tänkt på den där stunden. Nu kommer jag att förvalta den väl och stoppa den i min ask av fina minnen.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs till sommaren för mig, Kim M Kimselius?
Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans för mig?

Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. 

Här ser du mina skrivböcker:
Att hitta glädje i skrivandet  Fråga efter den hos din bokhandlare, eller beställ den på nätet.

"Kimselius delar frikostigt, handfast och inspirerande med sig av sina erfarenheter, kunskaper och upplevelser av att skriva berättelser och att vara författare. Att hitta glädje i skrivandet är en bok som fungerar som både sporre och handbok och passar för såväl deltagare på skrivarkurser
som aspirerande författare i blandade åldrar eller allmänt intresserade." BTJ-häftet nr 20, 2015. Lektör Henric Ahlgren

Att skriva med glädje, finns att låna på biblioteket, både som vanlig bok och e-bok. Tyvärr är boken tillfälligt slut och utkommer i nyreviderad utgåva september 2016. Boken finns fortfarande som e-bok.

"Det är en ovanligt inspirerande bok. Så fort du släpper den går du direkt till datorn och börjar skriva själv. Därför att lusten blir SÅ stor efter att ha läst i denna bok att du helt enkelt inte vill göra något annat än att skriva!" Helena Milton

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Jag med några av mina drygt 40 böcker.  Foto Bertil Knoester

En sak som gör mig glad!

Jag är uppväxt med Abba. Har alla deras LP-skivor och med sorg i hjärtat konstaterade jag för några veckor sedan att min Skivspelare hade gjort sitt. Hur skulle jag nu kunna lyssna på mina skivor?

Då kom ett erbjudande på nätet om att köpa Abba The Albums. Jag slog till. Tänkte att det är väl en samlingsskiva med det bästa, men tänk vilken glad överraskning jag fick. Varje CD hade samma fodral som mina LP-skivor och dessutom såg de ut som en sådan:

Nu sitter jag här och lyssnar på Abba igen, samma skivor, samma ljud, samma Björn, Benny, Agneta och Frida. Det väcker minnen och får mig att drömma tillbaka. Även om jag inte skulle vilja ha tiden tillbaka, fast ändå... Både ock liksom. Skulle inte vilja ändra mitt liv på något sätt, ändå skulle det vara kul att leva om det igen och få njuta dubbelt upp, vara mer förberedd på smällarna som ska komma och kanske kunna försöka förhindra dem.

Ja, du ser vilka tankar musiken väcker inom mig, jag som skriver om personer som reser i tiden. För du vet väl att Theo och Ramona är mina ställföreträdare och reser för mig i tiden eftersom jag personligen inte kan göra det!

Det spritter i benen, ja i hela kroppen när ABBA spelar för fullt för mig! Ja, det var sannerligen ett bra köp som gör mig glad!

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

Tider som flytt

Hon tummade på sin virkade sjal, den var nött och solkig samt full av hål. Hon försökte förklara för personalen att sjalen var trasig, men de sa bara att den skulle vara så. Men inte kunde sjalen vara full av hål, då skulle den inte värma henne.

Den gamla kvinnan, strök undan en slinga av grått hår från ansiktet och återupptog sitt arbete att låta fingrarna fara fram över sjalen och känna på alla hålen. För ett ögonblick fick hon något fundersamt i blicken. Kanske personalen hade rätt. Det var ju trots allt rätt många hål på sjalen. I nästa sekund kom en ung flicka in i rummet och kvinnan ropade:

"Kan du hjälpa mig?" 

Den unga kvinnan gick fram till den gamla damen, som satt rakryggad i karmstolen vid fönstret. Solen sken in genom fönstret och bildade en gloria runt den gamla kvinnans silvriga hår.

"Javisst tant, vad kan jag göra för tant?" sa den unga kvinnan och böjde sig fram mot den gamla damen.

"Det är hål här. Kan du hjälpa mig att laga dem?" sa den gamla damen och såg bedjande på den unga kvinnan. 

"Men..." sa kvinnan och visste först inte vad hon skulle säga, trots att det inte var första gången hon hade fått den här frågan. Det var en virkad sjal och hålen den gamla damen satt och fingrade på, det var mönstret i den virkade sjalen.

"Det ska vara så!" sa den unga kvinnan och log vänligt mot den gamla damen, innan hon vände sig om och gick bort till sängen där hennes gamla farmor låg och stirrade upp i taket.

Hon slog sig ned vid farmoderns sida, tog hennes skrumpna livlösa hand i sin och strök den, ömt och försiktigt.

"Jag är här nu, farmor", sa den unga kvinnan, böjde sig fram och kysste farmodern på kinden.

Farmodern reagerade inte, utan stirrade stadigt upp mot taket.

"Kan någon hjälpa mig?" ropade den gamla kvinnan från fönstret.

Den unga kvinnan blinkade bort tårarna som steg upp i ögonen. Det kändes så tröstlöst att komma hit. Hon fick ingen kontakt med sin farmor och hon kunde inte göra någonting för den gamla damen, som farmodern delade rum med. Kvinnan som varje dag ville ha hjälp med att laga sin sjal.

"Kan du inte hjälpa mig" ropade den gamla kvinnan igen och den unga kvinnan reste sig och gick bort till henne.

"Jovisst, kan jag hjälpa tant!" sa hon och tog bort sjalen från den gamla kvinnans axlar. "Vänta så ska jag laga tants sjal."

Hon gick bort till den gamla kvinnans säng, vek ihop sjalen och lade den vid fotändan av sängen och tog upp bomullsfilten som låg där. Med ett leende på läpparna gick hon fram till den gamla damen, lutade henne försiktigt framåt i stolen och svepte bomullsfilten runt den gamla kvinnans axlar.

"Sådär. Nu är den lagad!" sa den unga kvinnan och log frånvarande, eftersom hon fick en föraning av att hon själv skulle vara som någon av dessa två gamla kvinnor en dag. 

Den gamla kvinnan fingrade på bomullsfilten, strök över dess jämna yta och visade ett brett leende utan några tänder, eftersom de låg i sitt vattenglas vid sängen.

"Du är duktig du!" sa den gamla damen och klappade den unga kvinnans hand. "Du skulle kunna bli sömmerska när du blir stor, lilla flicka!"

Den unga kvinnan log och smekte den gamla kvinnans hand, sedan gick hon tillbaka till farmoderns säng, slog sig ned på stolen och tog den gamla kvinnans hand i sin.

"Farmor. Jag är här igen!" sa hon, som så många gånger tidigare, utan att få något svar.

Kramisar Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

En olycka händer så lätt...

Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig.

Här är jag (i röd klänning) med min far, mina bröder Peter och Olle, samt min guddotter Linda.

Pappa berättade att min bror Olles dotter Linda hade ringt och berättat att Olle låg på sjukhuset efter en motorcykelolycka.

Sist jag fick ett samtal om en motorcykelolycka var när min syster dog i en sådan 2006. Gången dessförinnan var när min kusin förolyckades på en motorcykel. Så du kanske förstår att jag blev alldeles kall när jag fick samtalet. Hitintills har varje motorcykelolycka i mitt liv slutat med död och begravning.

Det dröjde några timmar innan pappa hörde av sig igen och berättade att han hade talat med min bror Olle. Vilket då måste innebära att han mår rätt bra, annars hade han inte kunnat prata. Min bror minns ingenting, inte ens att han hade kört iväg hemifrån på motorcykeln. Han har ont överallt och jag vet faktiskt inte riktigt hur skadad han är, tror inte att pappa ville fråga, eller så var min bror för omtöcknad av smärtlindrande för att kunna berätta. Iallafall måste han stanna kvar på sjukhuset.

Den här gången slutade det inte med begravning, men det kunde ha gjort...

Många av mina kära vänner, kusiner och mina syskon kör motorcykel. Jag körde moped mycket när jag var yngre. Körde många mil, långa sträckor och flera timmar. Sedan dess har jag inget behov av att köra motorcykel. Tror också att rädslan sitter i från min kusins död. Har suttit på motorcykel en enda gång i mitt liv och då var jag skräckslagen, eftersom jag såg bilden av min döde kusin framför mig.

Den här gången var det inte min brors tur att förenas med min mor och syster...

Det gäller att inte ta något för givet här i livet, vi vet inte hur länge vi har våra nära och kära hos oss. Det gäller att ta vara på den korta tid vi har tillsammans här på jorden. Eller hur?

Kramisar Kim

12 april 2011

Min bror har fått sig några rejäla smällar, knäckta revben, totalt mörbultad, muskelbristningar, skrapsår över hela ansiktet och blödning ur öronen. Han mår rätt bra, egentligen... för det kunde ha gått värre. Olle minns ingenting från den dagen. Däremot har sjukhuspersonalen berättat att han sagt till ambulanspersonalen som kom och hämtade honom att han hade väjt för ett rådjur. Just nu retar han sig mest över att de har klippt sönder hans skinnställ, men jag tror att när han förstår hur nära det var att hela han hade blivit "sönderklippt", så bryr han sig nog inte så mycket om sitt skinnställ längre...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Äppelfrossa

Just nu kör jag runt i Skåne och föreläser, tankarna flyger runt i huvudet och ett minne dök upp i morse: Äppelfrossa. Nu ska jag berätta för dig vad det innebär.

I min familj har det alltid varit noga att ta vara på vad naturen bjuder på och att inte slösa med naturens resurser. Det har kommit helt naturligt, utan tjat, redan från barnsben och det sitter fortfarande i, tack och lov!

Att ta vara på det naturen bjuder på, innebar att vi hade en trädgård som dignade av frukt och bär. Något som vi barn tyckte om att frossa på, men det var inte så roligt att ta vara på det. Men som mamma sa, vill ni äta sylten och dricka saften, då får ni hjälpa till att plocka också... Vilket vi gjorde, oftast under vilda protester...

Det innebar att vi alltid hade egen hemmagjord saft i huset, året om. De gånger vi fick "köpesaft" var lyxigt och kändes lite extra. Vår trädgård hade allt: Jordgubbar, olika sorters äpplen, plommon, bigarråer, vinbär, krusbär och rabarber. Päron behövde vi inte ha, för de hade farmor på sin tomt, STORA päronträd, och vi bodde grannar med farmor. Skogen bjöd på lingon och blåbär och lite annat smått och gott!

Allt togs till vara. Äpplen lindades in i tidningspapper och lades på hög i matkällaren, plommon konserverades, i den mån vi barn inte hade ätit upp dem innan. Rader av saftflaskor stod i matkällaren, lökar hängde från taket, där fanns burkar med äppelmos, vinbärsgelé och mycket annat gott.

Men det som väckte mitt minne i morse när jag körde till Helsingborg, 1,5 timmas bilfärd, det var när jag på vintern gick ned i matkällaren för att hämta något för mamma. Doften från de inlindade äpplena lockade förföriskt och jag älskade att plocka ut de nu lite mjuka, lätt skrumpna äpplena ur sina paket och frossa på äpplen när ingen såg. Det var belöningen för att ha vågat mig ned i källarens mörker för att hämta upp något helt annat till mamma: Äppelfrossa! Det var aldrig någon som sa något om att jag vräkte i mig äpplen, kanske jag inte åt så många att de inte gick att undvara, eller så tyckte mina föräldrar att jag kunde äta alla de där äpplena, eftersom jag var rätt kinkig med mat när jag var yngre.

Tror att jag till hösten ska ta och slå in några äpplen i tidningspapper, bara för nöjet att få öppna de små paketen till jul, med små, mjuka, lätt skrumpa, helt obesprutade, ogasade äpplen. Mums!

Nu ska jag gå och lägga upp benen ett tag och läsa böcker om andra världskriget. Börjar kännas i benet att jag har stått upp och föreläst i två dagar nu. Har ännu en föreläsningsdag att se fram emot i morgon. Men om dagens och morgondagens föreläsning berättar jag mer om i morgon här på bloggen.

Åh, vad jag längtar efter ett hemmaodlat litet skrumpet äpple!

Kramisar Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Farmor

Min farmor hade stor betydelse för mig när jag var liten. Hon bodde i huset bredvid vårt, hon ägde affären som låg huset bredvid hennes. Hela min värld kretsade runt denna lilla yta på jorden.

Farmor och farfar hade ett stort, magiskt hus, med långa garderober som sträckte sig runt huset. Mörka, mystiska, spännande platser när jag var barn, men också skrämmande, läskiga, otäcka. Med andra ord, platser som väckte fantasin.

Där fanns också en stor trädgård, uppdelat i olika terrasser, med päronträd som nådde ända upp till himlen i mina barnaögon. Där fanns ljuvliga söta päron, gråpäron, steniga päron, päron som mamma lade i byrålådan för att mogna, när jag föredrog dem knastrigt hårda och lite sura.

Farmor hade en jättestor AGA-spis, som eldades med ved. Den var gul, ett riktigt monster som tog upp halva köket, men även spred gudomlig värme och därför var en mycket populär plats för oss barn. Vi bänkade oss runt farmors köksbord och lekte, medan farmor bakade bullar, slängde in mer ved, kokade mat, gjorde varm choklad åt oss och gav oss färska bullar.

Något av det allra bästa med AGA-spisen var att den alltid var varm, eftersom det ständigt eldades i den. På den tiden höll vi på mycket med modellera, gjorde figurer, byggde upp hela städer, med hus, bilar, hästar, kor, människor etc. När farmor inte befann sig i köket hade vi extra roligt genom att lägga små klumpar av modellera på spisen och se hur den sakta löstes upp och blev flytande. Tror inte farmor tyckte det var speciellt kul när hon kom tillbaka, men vi hade otroligt roligt.

Farfar fanns där också, någonstans i periferin, en svart figur som jag alltid var lite rädd för. Att han var svart berodde på att han alltid satt nere vid pannan i källaren och stoppade i pinnar. Ja, han satt ju inte ALLTID där, men det var vad jag trodde som litet barn.

Farmor var liksom den där runda, bullbakande goa perfekta farmodern. Och sådana såser hon gjorde... Mums!

Hon hade ett stort skafferi som jag kunde gå in i, där fanns de mest förunderliga saker, inlagda plommon, sylt, kakor, bullar, konserver och en massa saker som jag inte hade en aning om vad det var på den tiden. Men spännande var det.

Eftersom vi bodde grannar var jag ofta inne hos farmor, mina kusiner kom också dit och då var det farmors kök som gällde. Om det inte var kalas, för då åt man i den stora matsalen och jag samlade mina kusiner i den STORA hallen där vi kröp under ett täcke och så berättade jag spökhistorier tills alla skrek av skräck. Kul!

Farmor stod bakom disken i sin lanthandeln ända tills hon var över åttio år. Hon var otroligt duktig på att räkna i huvudet och hade fullständig kontroll på allting.

Så en dag slutade farmor i affären. Det gick fort utför. Hon kom in på ålderdomshem. Jag fick jobb inte långt ifrån ålderdomshemmet och besökte farmor varenda lunchrast. Tog med mina smörgåsar och åt hos farmor och henne väninnor som hon delade rum med.

Farmor blev alltid lika glad över att se mig, även om hon inte alltid kände igen mig. Ibland var jag Titti, eller Elvy, eller Eivor, hennes döttrar. Men jag var aldrig jag i farmors ögon, utan jag var ett av hennes barn. Varje dag frågade hon samma sak, och jag svarade samma sak.

Men en dag var det annorlunda. Då berättade farmor att hon och en väninna hade varit ute med ett par karlar på stan. Jo minsann, sa farmor, riktigt snygga karlar var det. De hade promenerat länge på stan.

Hon lät så övertygande att jag först trodde henne, men till slut insåg jag att det bara var som hon hade färdats i minnets labyrint, en svunnen tid som hon hade drömt sig tillbaka till, ett minne jag hade väckt henne ur när jag kom.

Varje dag presenterade farmor mig stolt för personalen, givetvis som någon av sina döttrar. Personalen höll med och hälsade artigt på mig, trots att de visste vem jag var och trots att samma sak spelades upp varje dag.

Mina arbetskamrater kunde inte förstå hur jag kunde gå och hälsa på min gamla farmor varje lunch, istället för att gå ut och äta med dem. De förstod nog aldrig hur mycket farmor hade tillfört min barndom och att jag nu kunde tillföra hennes liv samma glädje som hon en gång hade skänkt mig.

Vi måste ta vara på och respektera våra äldre. De har byggt upp vårt samhälle, de har lagt grunden för vårt liv och vi kan inte slänga dem på soptippen och säga att vi inte har tid med dem bara för att de blir gamla och inte "duger något till" längre. Våra äldre är en kunskapskälla att ösa ur, en varm öm famn att krypa in i för ett ledset barn, vars föräldrar "inte förstår".

Släng inte bort något av det finaste vi har, våra rötter till det förflutna, våra far- och morföräldrar. En dag finns de inte längre där och då sitter du kanske där och längtar tillbaka till den där trygga famnen att krypa in i, precis som jag gör just nu när jag längtar efter min farmor, som försvann ur mitt liv för alldeles för många år sedan.

Kramisar Kim
PS. När du läser Kimberlie - Främlingar kommer du att känna igen några saker från det här inlägget.

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.