Tar du dig tid?

Tar du dig tid?

Veckan före julafton. De är mycket som ska hinna göras, de sista julklapparna ska köpas, slås in och kanske skickas. Julmat ska handlas och tillagas. Kanske tillhör du dem som julstädar hela huset, med garderober och skåp, inför julen.

Eller så kanske du är som jag var förr, kör land och rike runt och signerar sju dagar i veckan hela december?

Vet du, det är jätteviktigt att du tar dig tid att bara vara, att stanna upp och se snöflingorna dala, sitta framför brasan, ta en promenad, eller sätta dig vid datorn och försvinna bort i fantasin genom att skriva på din berättelse.

Jag har lärt mig att stanna upp och ta mig tid. När man har fått några skrämskott om att livet inte är oändligt blir det viktigt att leva i nuet.

En december för några år sedan fick jag en varning
Alla dagar var uppbokade och jag körde kors och tvärs i Skåne för att signera. När jag satt på hotellrummet i Helsingborg ringde pappa. Mamma var jättedålig, skulle förmodligen inte överleva natten. Jag slängde mig i bilen och körde de 2,5 timmarna för att hämta pappa, sedan körde vi vidare till sjukhuset där vi satt och vakade över mamma. Hon klarade natten och jag körde tillbaka till Helsingborg för att signera.

Vidare ned till Malmö, oron över mamma i kroppen, tankarna for omkring och när jag kom till rondellen vid Jägersro center dog bilen.

Jag skrek rakt ut INTE DET OCKSÅ! JAG ORKAR INTE MER!

Sedan fick jag hjälp att knuffa undan bilen. Alldeles där låg ett Volvo servicecenter. Jag gick in och undrade om de kunde hjälpa mig med bilen. Det fanns ingen chans.

Tankarna rusade genom huvudet. Jag var tvungen att ha bilen ifall jag behövde åka till mamma och pappa, jag var tvungen att ha den för att köra runt och signera.

Och tvärs över gatan väntade butiken på att jag skulle komma och signera. Hjärtat slog allt fortare, det började bli svårt att andas. Jag tog stöd i disken och frågade om det fanns någon stol jag kunde sitta på. Sedan minns jag inte så mycket mer. Jag har orden "Hon får en hjärtattack!" i huvudet. Sedan minns jag hur jag vaknar upp i ambulansen, med elektroder på mig.

"Fixa till mig! Jag måste iväg och signera!" sa jag till ambulanssjukvårdaren.

Han klappade mig på axeln och sa:

"Jag skulle bli rik om jag hade fått en krona för alla de som legat här i min ambulans och bett mig fixa till dem för att de ska iväg och jobba. Och vet du! De flesta överlever inte."

Sedan minns jag inget mer förrän jag körs in på sjukhuset...

Det blev inga fler signeringar den julen för min del. Mamma överlevde julen, men dog två månader senare i en hjärtinfarkt.

Numera tar jag mig tid att stanna upp för att njuta av stunden. Vad gör det om jag inte säljer så många böcker varje dag, jag säljer så det går runt. Jag klarar mig och det är det viktigaste för min del. Jag vill leva många, många år till, för jag har ett oändligt antal böcker inom mig och de pockar på att få komma ut.

Ta dig tid till det du tycker är viktigast i livet, du behöver inte hinna med allt. Gör något roligt också, inte bara alla måsten. Och du! Var rädd om dig!

Kramisar från Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå min skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.

Boktips: Min bästa tid av Jane Fonda

Min bästa tid av Jane Fonda
Det här var en oväntat mycket bra bok. Inte alls den typ av självbiografi jag hade tänkt mig. Istället fick jag ta del av amerikanernas syn på åldrandet och allt man kan göra för att förhindra det. När jag läste boken tänkte jag att jag skulle tipsa min 91-årige far om den, eftersom boken genomsyras av livsglädje även högt upp i åldrarna, och om nyfunnen kärlek. En bok som passar de som blivit lite äldre.

I sin självbiografiska och mycket uppskattade bok Mitt liv så här långt berättade Jane Fonda om sitt liv och delade in det i två akter. I sin nya bok Min bästa tid har hon kommit till akt tre. Här skriver hon om åren från femtio och framåt. Jane Fonda menar att det är en tid då kvinnan har nått sin fulla mognad och blivit mer balanserad, initiativrik, säker och kärleksfull. Men för att nå dit och för att fullt ut kunna leva ett liv i harmoni krävs att vi tar hand om oss, både till kropp och själ. Vi måste motionera, äta rätt, sova bra och framför allt omge oss med mycket kärlek, vänskap och gemenskap.

Den får fyra stjärnor av fem möjliga.


För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.

Idag är rubriken "Datastrul" på Kim M Kimselius Författarblogg.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Det här är det svåraste jag någonsin har gjort...

Den 27 januari 2014 var jag i Radio Blekinge och avslöjade en hemlighet som jag har burit inom mig i många, många, många år. Händelsen har jag bearbetat i boken Den där dagen.

Här kan du lyssna på hela intervjun. (Tryck på pilen vid texten "Jag grät när jag skrev boken".)

Så här skrev de på Sveriges Radio P4 Blekinge efter att jag hade varit i direktsändning:

I 40 år låg boken "Den där dagen" i byrålådan innan den gavs ut. Författaren Kim M Kimselius från Eringsboda var rädd för vad folk skulle säga. Nu när boken är släppt berättar hon om hur nära hon själv var att ta sitt liv.


När hon var i 20-årsåldern stod Kim M Kimselius på en klippa. Hennes liv hade varit så tumultartat och så mycket hade hänt att hon kände att hon inte orkade leva längre.

– Jag tänkte att det var dags, nu hoppar jag, jag orkar inte mer. Jag var så nära att jag hade ena benet utanför kanten. Men då stack min hund nosen i min hand, jag kände att jag inte kan, jag tog steget tillbaka och kramade om min hund.

I byrån i 40 år
Hon skrev boken "Den där dagen" men la den i byrålådan. Trots att hon tycker att det är den bästa boken hon någonsin skrivit fick den ligga där i 40 år. Hon var rädd för vad folk skulle säga och för alla frågor hon skulle få.

Boken handlar om unga Angelica som blir våldtagen och som går sönder inombords efter det. Hon förlorar sina vänner och sina fritidsintressen, står inte ut längre och bestämmer sig för att ta sitt liv.

"Du måste ge ut den"
Boken kunde fortfarande legat där i byrålådan. Men för två år sedan när två fans var hemma hos henne och sov över undrade de om hon inte hade något hon inte gett ut som de kunde få läsa. Då plockade hon upp "Den där dagen".

– De sa "du måste ge ut den, kommer hjälpa jättemånga". Dagen efter skickade jag den till tryck. Jag grät när jag skrev den, jag gråter när jag läser den och jag är rörd när jag pratar om den, säger Kim M Kimselius.

"Man måste inte ta steget"
Handlingen i boken berör Kim M Kimselius mycket. Själv har hon aldrig berättat för någon om att hon var nära att ta sitt liv för 40 år sedan. Inte ens för sin man. Nu valde hon att berätta sin historia i radion.

– Jag gör det för att jag tycker det är viktigt att folk ska veta att man inte måste ta steget även om det är jobbigt just då. Det kommer bli bättre. Man måste kämpa sig igenom det svåra och gå vidare. Man kan leva lyckligt, säger Kim M Kimselius.

Hundarna och Jan gav styrka
För henne var det hundarna och hennes man Jan, som hon träffade några år senare, som tog henne igenom den svåra tiden.

Hennes man fick henne att känna sig som världens bästa människa. Kim M Kimselius vill att man ska våga prata om att man mår dåligt och söka hjälp för att ta sig igenom det svåra.

– Jag är så lycklig att jag inte tog steget. Tänk så många oskrivna böcker det blivit, tänk så mycket glädje jag förmedlat, säger hon.

Yamile Lindgren och Daniel Kjellander är reportrarna som stod för det här inslaget.

Läs hela inlägget på Sveriges Radio P4 Blekinge här.

Nu vet du en hel del mer om mig än du visste innan. Du anar inte hur svårt det var att tala om det och att lägga ut det här blogginlägget. Jag gör det för att hjälpa andra, för att få andra att förstå att hur mörkt och tufft det än är just nu, kan framtiden bli betydligt ljusare. Ta inte steget!

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 26 böcker. Foto Bertil Knoester.

Berättelserna får mig att tänka på Hitchcocks skrämmande historier, Mysrys av Kim M Kimselius

"Flera av berättelserna får mig att tänka på Hitchcocks skrämmande historier där vanliga människor dras in i skrämmande och kusliga situationer", skriver läraren Anna Palm om min bok Mysrys. Anna har skrivit en helt underbar recension av min novellsamling som jag tycker så oändligt mycket om. Nedan kan du läsa hela recensionen: 

”Känner du mig…” frågar Kim M Kimselius sina läsare i sin novellsamling Mysrys och lovar att hennes läsare kommer att lära känna henne på ett nytt och mer personligt vis genom denna bok.

Läsaren får veta att hon bär på en hemlighet som endast få får dela med henne. Möjligen kan det vara att hon talar om att hon är synsk och kan se andar. Men bara möjligen är det detta som är hennes hemlighet. Vad som egentligen är hennes hemlighet sägs aldrig rent ut, men finns där mellan raderna i bokens alla berättelser. En hemlighet att finna för var och en som läser boken. 

Med ett enkelt, rakt och okomplicerat språk tar hon med sig läsaren in i sin tankevärld och känsloliv. Man virvlas med av hennes intensiva berättarglädje och slukar berättelse efter berättelse. Novellerna spänner över många olika motiv; ond bråd död, sorg och längtan efter våra bortgångna, sjukdom, hemsökelse, förälskelse, rymningsförsök, eller åldrande. Men alla handlar om vår längtan efter kärlek och trygghet på ett eller annat sätt hur otäcka historierna än är på ytplanet. Allt berättat med en ödmjukhet inför livet och människorna.

Flera av berättelserna får mig att tänka på Hitchcocks skrämmande historier där vanliga människor dras in i skrämmande och kusliga situationer. En sådan novell är ”Turisten som försvann” där berättarjaget befinner sig på en turistresa och plötsligt saknar en medresenär. Vilket inte hade skett om det inte berott på slumpen; att berättarjaget själv hade burit en liknande hatt en gång som den kvinnliga turisten var iklädd. 

Andra berättelser få mig att tänka på att här bakom bokens mjuka pärmar kan unga läsare få en större förståelse inför olika livsöden, liksom berättelsen om flickan vars pappa håller hela sin familj i skräck, eller berättelsen om kvinnan som terroriseras av ungdomar för att hon nu är svag och åldrad. 

Men det är egentligen på det inre planet som novellerna egentligen är kusligast. Hur sorgset, otryggt, ensamt, ja rent hotfullt, vi människor kan uppleva vår tillvaro. Och här kan jag tänka att författaren gör sin största gärning när hon låter den gamla och av ungdomarna häcklade kvinnan framföra ett budskap till de nya generationerna som ska ta över en gång:

”Hon skulle lära de små barnbarnen att respektera livet, att vara rädd om de äldre. Hon ville få dem att inse att ingen levde för evigt, att ungdomen var förgänglig, att ålderdomen kom med stormsteg. De måste lära sig att njuta av stunden, av ögonblicket, av varje dag.”

Trots de mörka och kusliga novellerna sprider författaren livsglädje och framtidstro genom sina berättelser som få är förunnat. Titeln "Mysrys" kan inte ha valts bättre för denna bok och novellsamling. Därtill hittar nog varje läsare sin egen hemlighet att dela med författaren. Jag hittade min hemlighet att dela. 

Anna Palm

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. 
Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

"Ämnet tillsammans med Kimselius berättartalang göra att boken lämnar ett starkt avtryck hos läsaren" Tidningen BLT om Den där dagen av Kim M Kimselius

Om du har följt min blogg under ett tag, och läst alla de tidigare recensionerna av min bok, Den där dagen, förstår du hur glad jag blir även för denna otroligt fina recension.

Den här gången är det tidningen BLTs recensent Hanna Lindbom som har skrivit ett omdöme om boken. Läs och tyck till!

Den där dagen handlar om sjuttonåriga Angelica, som efter en fruktansvärd händelse drar sig undan, förändras och sluter sig inom sig själv. Hon försöker glömma, men händelsen tär på henne och minnena tar över hennes liv.

Ingen i hennes omgivning förstår allvaret och Angelicas nedåtgående spiral fortsätter. Till slut fattar hon ett beslut, hon har insett att det bara finns en utväg kvar. Men först skriver hon ner berättelsen, från början till slut, om vad som hände den där dagen.

Kimselius beskrivning av Angelicas känslor, hennes tvivel och rädsla, skuld och självförakt, är uttrycksfull och levande. Likaså sättet på vilket hon beskriver kärleken mellan Angelica och Rickard.

Boken rymmer två starka, otäcka scener, där det som inträffat beskrivs detaljerat, men utan att frossa i det hemska. Spänningen byggs upp skickligt och stegras genom hela boken och läsaren sugs in i en historia som är svår att lägga ifrån sig.

Den där dagen tar upp ett viktigt ämne och Kimselius lyckas leverera flera viktiga budskap.

Det är tydligt att boken har skrivits med ett syfte. I slutet av boken finns, som vanligt, en faktadel. För bakom handlingen i boken ligger en otrevlig verklighet.

Ämnet tillsammans med Kimselius berättartalang göra att boken lämnar ett starkt avtryck hos läsaren.

Hanna Lindbom, BLT

Visst var det en otroligt bra recension? Jag är jätteglad för den. Tack snälla Hanna!

Väntar med spänning på fler recensioner! Har du läst någon av mina böcker? Skriv gärna till mig och berätta vad du tycker om boken/böckerna. Klicka här för att skriva din recension.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Är du nyfiken på mina böcker finns de att köpa här

Jag med några av mina 23 böcker.
Foto Bertil Knoester.

"En viktig bok" skriver LitteraturMagazinet om Den där dagen av Kim M Kimselius

Du anar inte hur glad jag blir för varje positiv recension av mina böcker. Jag borde ha vant mig, efter 15 år som etablerad författare, ändå pirrar det av glädje i mig varje gång jag läser bra omdömen om någon av mina böcker. Den här gången är det LitteraturMagazinet och Emma Kreü som recenserat min bok Den där dagen.

Här kan du läsa recensionen:
Det här är en bok om skuld och skam, om rädslan för att berätta om vad man utsatts för och för omgivningens reaktioner på ens berättelse. En bok om hur fel det kan gå om man i livet känner att det inte finns någon som man kan anförtro sig till och väljer att sluta sig inombords när man upplever saker som borde komma upp till ytan.

Angelica går på gymnasiet och tycker att hon har det mesta i livet, bra kompisar, en kille som hon är kär i och mycket tid över för sitt stora fritidsintresse, fotbollen. Men så är hon med om en fruktansvärd upplevelse och går sönder inombords, vilket gör att hon sluter sig allt längre inom sig. När hon varken klarar av sig själv eller närhet till andra så börjar en spiral av självdestruktivt beteende, där hon allt mer isolerar sig från sin omgivning. Hennes kille och kompisar förstår inte varför hon inte längre vill veta av dem och plågandet av sig själv upptar snart all hennes vakna tid. Men Angelica har bestämt sig för att hämnas och börjar med att skriva ned hela sin berättelse, steg för steg.

Jag tror att det här är en bok som skulle vara bra för många ungdomar, killar som tjejer, i högstadieåldern att läsa. För även om de inte har varit med om samma upplevelser som huvudpersonen Angelica så är det nog många som har varit med om liknande, alternativt känner personer som har det, och som kämpar med samma frågor som Angelica gör. Gärna då det finns möjlighet att diskutera i grupp tillsammans, jag tror att många skulle kunna komma till bra insikter om hur man kan agera i sådana situationer istället för att tiga ihjäl dem.

Jag tycker att det här är en viktig bok som tar upp ämnen som egentligen inte bara berör ungdomar utan människor i alla åldrar. Bristen på krishantering drabbar människor i alla åldrar, även om man förhoppningsvis blir bättre på det med åldern, men för det finns det inga garantier. Alla borde tala om det, för att bli bättre på att hantera det, inte bara hos sig själv utan även hos sin omgivning. Det tror jag att vi alla skulle kunna tjäna mycket på, oavsett ålder.

Tack snälla Emma för den fina recensionen. Den där dagen var en bok som jag hade så svårt att publicera, så jag lät den ligga i mina byrålådor i 30 år. Därför är det extra roligt att boken har fått så jättefina omdömen, ja den säljer så bra att vi snart har sålt slut på första tryckningen.

Jag får många mail om boken, många tackar mig för att jag har skrivit boken, många berättar om sina tankar och upplevelser. Aldrig hade jag kunnat ana att boken skulle göra så stort intryck på så många.

Eller kanske jag anade det och att det var därför jag lät den ligga i lådan fram till 2012. Kanske var jag rädd för att få negativa omdömen om berättelsen. Men än så länge har jag bara läst och hört positiva saker om boken.

Tack för att ni hör av er och berättar vad ni tycker om Den där dagen, och alla mina andra böcker. Ännu en gång stort tack Emma för din fina recension!

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Välkommen tillbaka! 

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Tycker du att mina böcker låter intressanta finns de att köpa här

Tonårsboken Den där dagen av Kim M Kimselius. "Starkt skrivet av Kimselius!"

Angelica är med om en fruktansvärd upplevelse, som för all framtid förändrar hennes liv. Hon bryter kontakten med alla hon känner och går in i sig själv. Till slut står hon inte ut längre och fattar ett beslut: Hon ska berätta! Hon ska hämnas, på sitt alldeles egna sätt. Angelica sätter sig ned och börjar skriva:

"Jag har försökt att glömma det som har hänt. Jag har försökt att intala mig, att du säkert inte skulle ta illa vid dig. Att du skulle tro på mig och förstå. Men jag kan inte glömma det som hände den där dagen, därför har jag bestämt mig för att...

Det här är berättelsen om en tonårsflickas tysta rop på hjälp.

"Starkt skrivet av Kimselius!" Lektör Ingela Svensson

"Kimselius beskriver mycket målande känslorna hos en ung flicka. Man 'ser" flickans känslor inifrån hennes tankar. Det är skrämmande verklighet bakom beskrivningen. Jag hoppas innerligt att denna bok kan hjälpa någon..." Lektör Anneli Nilsson

Utdrag ur Den där dagen:
Minns du första dagen efter sommarlovet? Du kom leende emot mig. Vinden försökte rufsa om ditt ljusa, korta hår. Det hår som jag smeksamt brukade dra genom mina fingrar. Du gick med lätta steg och såg glad ut. Du riktigt strålade. Det var härligt att se dig, men samtidigt...

En smärta sköt upp genom magen, for genom min kropp och jag stelnade till.

Förmodligen såg du min förändrade kroppshållning, för dina steg var inte längre lika självsäkra och lätta. De saktade lite, tvekade, men fortsatte ändå sin färd framåt. Men leendet fanns kvar på dina läppar, ja över hela ditt ansikte. Där visades inte den tvekan som fanns i dina steg. Åh, vad ditt leende värmde. Det sköt en ny intensiv smärtvåg genom min kropp. Jag ville suga i mitt det leendet, få det att stanna kvar för evigt i ditt ansikte, få det att etsas fast i mitt minne. 

För jag var rädd att det kanske inte skulle stanna kvar där. Jag var rädd för att du inte längre ville ha mig.

Rädd...

Du ropade... Minns du? Du ropade på långt håll mitt namn. Det tycktes eka över skolgården, det kändes som om allas blickar vändes mot dig och mig.

"Angelica!"

Det låg glädje i ropet. Mycket glädje, längtan och samtidigt... anade jag inte också lite smärta?

Min blick flaxade osäkert bort från dig och din utstrålning, ned till asfaltens svarta tomhet. Ett kolapapper fångade min blick, en färgklick i allt det svarta. När jag lyfte blicken igen, insåg jag att det var samma sak med dig. Du var färgklicken i allt det grå som omslöt mig. Du var den som stod mig närmast. Säkert den som skulle förstå mig bäst om jag berättade.

Men du skrämde mig. Din självsäkerhet, din ägandemin, din lycka och glädje. Allt det skrämde mig. Helst ville jag bara vända mig om, rusa därifrån, gömma mig, gå upp i rök. Vad som helst utom att befinna mig just här, just nu. Och det fastän du, den person som jag tyckte mest om i hela världen, just nu befann sig bara några meter ifrån mig. Det lyste av glädje i ditt ansikte. Jag kunde tydligt se att du älskade mig. Skulle du fortsätta att älska mig om jag berättade?

Den där dagen är Angelicas berättelse, något hon skriver till sin pojkvän Rikard. Boken är berättelsen om en alldeles speciell dag. Den här boken var både lätt och svår att skriva. När jag började skriva den flödade orden ur mig, samtidigt som jag satt och grät över orden som formades på papperet. Ja, den skrevs faktiskt på papper, för Den där dagen skrev jag för 30 år sedan. Långt innan jag slog igenom som författare.

Minns hur vår sons (17 år) flickvän låg i soffan och läste mitt manus. Hon låg med huvudet i sonens knä och läste. Vi andra såg en spännande film. Någonstans i bakhuvudet hörde jag hur hon vände manusblad. Efter ett tag insåg jag att det hade blivit helt tyst. Hon hade vänt huvudet in mot sonens mage. Jag frågade om hon inte tyckte om boken. Då vred hon på huvudet och visade upp ett rödgråtet ansikte, och svarade att det var den bästa bok hon hade läst i hela sitt liv! Då fick jag tårar i ögonen.

Den där dagen har legat i mina byrålådor och följt med på flytt runt om i landet. Nu har den äntligen fått se dagens ljus och jag hoppas att du kommer att tycka lika mycket om boken som jag gör, för det här är den absolut bästa bok jag har skrivit! Det är i alla fall min åsikt! Vad tycker du? Hör av dig när du har läst boken så jag får veta!

Kramisar Kim

Vinn en signerad bok (Välj fritt bland mina utkomna böcker.) Läs mer om Den där dagen.

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

Inspelning av Vem tror du att du är med Siw Malmkvist och Kim M Kimselius om Snapphanar

Idag har jag gjort något mycket roligt och spännande. Jag har varit med på inspelningen av Vem tror du att du är. Huvudpersonen var Siw Malmkvist och jag var där för att berätta om snapphanar och den anknytning som Siws anfäder har med snapphanarna.

Det var roligt att få träffa Siw Malmkvist på riktigt och se att hon verkligen är den där hjärtevarma, härliga person som hon ger intryck av att vara när man ser henne på scen och tv.

Tro nu inte att det bara var att sätta sig ner och börja spela in. Nej först skulle det förberedas en hel del. Här har vi Mattias i röd tröja, som var den som bestämda, Theo som såg till att allt fanns där det skulle vara och tog alla dessa fantastiska foton med min kamera. TACK Theo! I bakgrunden skymtar du Siw Malmkvist.

Här är det kameramannen Jojje som ställer in kameran, och som du förstår är det jag som har tagit de här första bilderna.

Siw och jag får instruktioner av Mattias innan inspelningen sätter igång. Lite nervös var jag allt, det måste jag medge.

Jojje filmar för fullt medan jag berättar för Siw om hennes anfader som jag har skrivit om i min bok Snapphanar. Om du vill veta vem det var får du se programmet Vem tror du att du är med Siw Malmkvist när det sänds i höst. Jag lovar att meddela dig här på bloggen när det är dags!

Inte hade jag en aning om att just den här mannen var Siw Malmkvist anfader när jag skrev om honom.

Sedan är det dags att försöka säga samma sak igen, när Jojje filmar oss från en annan vinkel.

Det var så härligt att höra Siws spontana utrop när jag berättade något. Dessutom är hon en mycket duktig artist för hon lyckades låta lika spontant alla gånger vi tog om samma sak.

Här har vi lite tjejsnack glömska av att vi fortfarande är riggade med mikrofoner. Vi väntar på att Jojje ska flytta kameran till en ny inspelningsplats.

Tänk att man får ha så här oförskämt roligt under sin arbetsdag! Här får vi nya instruktioner. Dags att byta ställning.

Tyckte det var fantastiskt med den här lilla bärbara lampan där ljusinställningen lätt kunde ändras. Har ju sett amerikanska filmer med stora skivor och strålkastare vid filminspelningar. Lite annorlunda det här, men med samma fina effekt!

Mattias ligger bekvämt och lyssnar, beredd på att kommentera om det är något jag glömmer att berätta vid denna nya omtagning.

Därefter var det dags att gå ut i den underbara sommarvärmen, +27 grader! Siw var lite varm i sin tröja, men hon var tvungen att ha den på sig, eftersom hon hade filmats i de kläderna dagen innan och tanken är att detta ska visas som en enda dag när det kommer på tv.

Så får vi gå in igen och göra omtagning, eftersom Jojje hade snubblat till när vi gick ut första gången. Men det hade vi ingenting emot.

Här tar vi en liten paus medan Jojje ändrar kameravinkel igen...

Mattias tyckte det var så fint på Sporrakulla gård att hela inslaget spelades in där, även om han hade haft en annan inspelningsplats i åtanke också. Jag tyckte det var mycket bra att spela in allt på samma plats, för det är så otroligt vackert på Sporrakulla gård, speciellt en sådan här underbar försommardag.

Så här efteråt är det mycket roligt att se dessa bilder som Theo var snäll och tog för mig. De kommer att vara ett underbart minne från denna spännande dag. Tro inte att han bara tog dessa bilder, nej han tog VÄLDIGT många foton från olika vinklar och under alla inspelningarna.

Ja, då var den här intensiva, varma soliga, roliga inspelningsdagen över. Här står jag i blommig skjorta (köpt i Singapore) tillsammans med Mattias (han som bestämde) i röd t-shirt, Siw Malmkvist som hela programmet, Vem tror du att du är, kommer att handla om och Jojje, kameramannen i rödrutig skjorta.

Tänk vad många fantastiska saker jag har upplevt under årets första fem månader. Jag har varit i Mexiko på researchresa för min bok Mayafolkets Hemlighet, jag har varit i Singapore och föreläst på Svenska Skolan, dessutom har jag varit runt på en hel del föreläsningar här i Sverige, samtidigt som jag hunnit vara sjuk i åtta veckor och då menar jag RIKTIGT sjuk så att jag inte kunde arbeta. Och nu, denna tv-inspelning. Helt otroligt vad mycket som kan hända på fem månader!

Förstår du hur roligt livet kan vara för en författare? I alla fall för mig som skriver historiska äventyrsböcker, baserade på riktiga historiska händelser, vilka tar mig runt hela världen på research.

Undrar vad resten av året för med sig?

Om du vill se det färdiga programmet Vem tror du att du är om Siw Malmkvist kommer det att sändas i slutet augusti/början av september, tror jag. Lovar att berätta för dig när det sänds. Ska bli spännande att se hur många minuter det blev av den här fyra timmars inspelningsdagen...

 Kramisar Kim



 PS: Om du tycker om Snapphanar kanske du även är intresserad av min andra bok Snapphaneresan. Boken har snarlikt omslag som Snapphanar på grund av att illustratören inte hade tid att göra ett nytt omslag.



Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

Den här gången var det på riktigt

Varsågod, här kommer en liten novell att läsa:

Den här gången var det på riktigt
Hon vaknade till insikten om att hon faktiskt var gammal nu.

Hela sitt liv hade hon jagat fram, sökt efter lyckan, nya mål, nya upplevelser, nya upptäckter. Nu var hon här, vid livets slutskede och vad hade hon egentligen åstadkommit?

När hon var barn hade hon längtat efter att fylla tio. Det var en magisk siffra. Då hade man TVÅ siffror istället för en, då var man stor! När födelsedagen kom hade det inte känns så mycket annorlunda. Bara det att hon kunde skriva två siffror.

När jag blir tretton, då är jag stor, hade hon tänkt. Hon blev tretton och kände sig inte så värst mycket större. Livet hade blivit lite jobbigare, skolan tuffare och skolkamraterna hade varit riktigt hemska i den nya skolan. Hemma hade de krävt att hon skulle ta hand om småsyskonen, nu "när hon var så stor". Själv hade hon känt sig mycket liten.

Femton år, tänk när jag blir femton! Då kan jag skaffa mig moped, då blir jag mer rörlig och kan ta mig fram alldeles själv, hade hon tänkt. Femtonårsdagen hade kommit, moped inhandlades, men istället för att njuta av det nya hade hon sett ännu längre in i framtiden: 18-årsdagen!

Då skulle hon skaffa körkort och bil. DÅ skulle hon verkligen bli oberoende och kunna ta sig fram som hon ville. Dessutom skulle hon bli myndig och kunna göra precis vad hon ville, hade hon tänkt. Ganska snart hade hon upptäckt att trots att hon blivit myndig var det föräldrarna som hade bestämt, så länge hon hade bott hemma. Något som var svårt att ändra på så länge hon hade studerat och inte haft råd att bo själv.

20-årsdagen hade hägrat, då skulle hon få gå på systemet. Då var hon mer vuxen än vad hon var nu, hade hon tänkt. När hon äntligen fick gå på systemet tyckte hon inte att alkohol var gott. Dessutom hade det blivit ett evigt tjat från småsyskonen om att hon skulle köpa ut alkohol till dem. Något hon hade vägrat att göra, vilket hade gjort att de ständigt varit arga och irriterade på henne.

Den dag hon hade fyllt 29 började hon inse att åren faktiskt sprang iväg från henne. Nästa gång skulle hon fylla 30 år. Då skulle hon vara JÄTTEGAMMAL! Ett helt år hade hon gått omkring och haft ont i magen för att hon skulle bli gammal. Hon som inte hade någon stadig pojkvän, inte var gift, inte hade villa och barn, så som de flesta av hennes klasskamrater hade vid det laget. Hon hade istället satsat på att utbilda sig, hon hade haft ett bra jobb och hade ständigt strävat efter att stiga i graderna, att tjäna mer pengar, att få beröm, att bli någon!

Jaha, var det inte värre än så här, tänkte hon när hon hade fyllt 30, som inte var så värst olikt att fylla 29. Hon hade fortsatt att jaga på, jobbade ständigt, fått råd att köpa eget hus, men ingen hade hon haft att dela det med. Men det var inget som hade bekymrat henne på den tiden, hon hade knappt varit hemma, arbetade hela tiden.

Plötsligt hade hon insett att det var hennes 40-årsdag. Vart hade tiden tagit vägen? hade hon frågat sig.  Hon hade tillbringat födelsedagen på restaurang, alldeles själv. Hon hade intalat sig att det var precis så hon ville ha det, ändå hade det nupit det till i hjärttrakten när hon sett paren i restaurangen, de par som log mot varandra, höll hand, växlade ringar och var lyckliga. De olyckliga, tysta paren hade hon först inte sett. Men när hon tittat närmare omkring hade de funnits där. De som knappt tittade på varandra eller sa ett ord till varandra under hela måltiden. Då hade det känts bättre att vara själv, hellre än att leva i ett sådant tråkigt förhållande.

När 40-årsdagen var över började krämporna komma. Inte så allvarliga, men hon hade börjat känna av lite värk i lederna ibland. Hennes armar hade blivit allt mer utsträckta när hon skulle läsa och till slut hade hon fått ge med sig och gått till optikern för att skaffa glasögon. Ett tag hade hon funderat på linser, något som hon hade tyckt skulle passa bättre till hennes långa, slanka, vältränade kropp. Ja, det var i alla fall så de flesta såg henne, utan att förstå att hon aldrig tränat en enda dag i sitt liv.

50 år! hade hon tänkt med bävan. Den dagen ringde både föräldrarna och syskonen, som om 50 år var mer än 20, 30 och 40. Det konstiga var att det hade fått henne att känna sig ännu mer ensam. Hon hade ljugit när de frågat vad hon skulle göra, och sagt att hon skulle ha fest för sina vänner. Vilka vänner? Sådana hade hon inte haft tid med. Hon hade varit chef för företaget, rest på konferenser, avskedat folk och haft fullt upp. Hon hade inte kunnat inte bli vän med någon, hur skulle hon då kunnat avskeda dem?

Livet hade rusat på i allt hastigare takt, utan att hon egentligen hade förstått det. Visst hade hon sett rynkorna som börjat dyka upp runt ögonen. Hon hade sett bistrare ut och insett att hon hade knipit ihop munnen alltför mycket under sitt liv, eftersom den också hade fått markanta rynkor. Hon hade bytt ansiktskrämer, satsat på anti-aging-krämer eller vad de nu kallades, i alla fall skulle de få huden att sluta åldras, enligt reklamen.

Men inte hjälpte det. När hon fyllde 60 år hade hon även fått en djup rynka mellan ögonen och betydligt fler rynkor i ansiktet. Företaget hade ställt till med fest för henne, ja det var nog hennes sekreterare som hade ordnat alltihop och ingen av de anställda hade vågat tacka nej. De kunde ju bli avskedade.

Den dag hon fyllde sjuttio hade hon gått  i pension. Det hade varit som att dö. Från att ha varit en fruktad företagsledare hade hon blivit ingen. En pensionär, en gammal person som ingen brydde sig om, ingen tog hänsyn till. Det var så hon hade tänkt, men riktigt så hade det inte blivit. Kroppen hade fortfarande varit smärt och rak, hon hade haft spänst i stegen, ingen rollator, inga hjälpmedel. Egentligen skulle hon haft tid för att ta upp kontakten med gamla klasskamrater, sina syskon, träffa syskonbarnen, besöka föräldrarnas grav. Hon hade haft  pengar tillräckligt för att resa flera gånger om året, bosätta sig utomlands, köpa kläder i Paris. Ja, hon hade kunnat göra vad hon ville.

Inget av det hade hon gjort. Bara suttit i den stora villan, ensam. Träffat städtanten när hon kom, men aldrig pratat med henne, så lågt tänkte hon inte sänka sig. Maten fick hon hemkörd, det var bara att beställa på nätet. Stor tv hade hon och genom den levde hon det liv som hon aldrig hade fått ta del av: familj, vänner, barn, kärlekstrubbel, lycka och resor. Tv:n och böckerna hade blivit hennes hela värld.

Idag fyllde hon 80 år. Hon satt vid köksbordet med knäppta händer och såg ut på sommargrönskan. Trädgårdsmästaren tog av kepsen för henne och viftade lite med den. Hon nickade mot honom, ja hon tillät sig till och med att le och lyfta handen till hälsning för första gången.

Trots att det varit samma man som skött hennes trädgård i alla år visste hon ingenting om honom, hade aldrig pratat med honom, bara skrivit lappar och skickat ut städerskan, eller lagt lappar i redskapsskjulet.

Solen brände från en klarblå himmel och hon såg den gamla trädgårdsmästaren torka svetten ur pannan otaliga gånger medan hon satt och studerade honom.

Vad har jag gjort av mitt liv? tänkte hon och suckade. Skulle hon ha handlat annorlunda om hon hade fått leva om det? Ja, det skulle hon ha gjort, hon skulle ha umgåtts med sina vänner, gift sig, skaffat barn och älskat istället för att hata. Hon skulle ha struntat i att göra karriär. Hon skulle ha bakat och pysslat och läst böcker för sina barn, hon skulle ha lekt som ett barn själv tillsammans med dem. Hon skulle ha levt!

I den stunden insåg hon att livet faktiskt inte var slut. För att vara 80 år såg hon bra ut, inga krämpor, pigg och kry. Livet var inte slut. Kanske skulle hon leva 20 år till, ja kanske bara 10...

Hon insåg att hon inte ville leva alla de åren ensam. Hon ville leva på riktigt.

Hon reste sig upp, gick fram till kylskåpet och plockade fram två flaskor läsk. Hon satte dem på en bricka tillsammans med två glas, ställde ett fat med kakor på brickan och bar ut den i sommarvärmen.

Trädgårdsmästaren lyfte förvånat på huvudet när han såg henne komma. Hon log och frågade om det skulle smaka med lite att dricka och äta. Den gamle mannen log tillbaka och hon kände hur hjärtat började bulta.

Plötsligt kände hon hur livet grep tag i henne, äntligen kände hon lycka. När han snuddade hennes hand av misstag sköljde en våg av glädje genom henne. Hon blev alldeles yr och grep tag i honom. Han såg på henne och log det raraste, varmaste leende hon någonsin hade sett.

Den här gången var det på riktigt och inte bara på film.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

Favoriter i repris: lär känna författaren Kim M Kimselius

Ibland skriver jag små korta noveller här på min blogg. Idag har jag samlat alla under rubriken "Favoriter i repris". Vet att alla bloggföljare inte har varit med ända från starten av min blogg och därför kan hitta nya noveller här. 

Under rubriken Tänkvärda Berättelser på min blogg blandar jag fantasi och självupplevda saker. Här lär du känna mig som privatperson, min familj och får ta del av mitt liv och min fantasi.
Nyaste inläggen hittar du längst ner här på sidan.

Känner du mig...
...vet du vem jag är? Innerst inne...
Vet du att jag gråter när jag hör en ambulans, eftersom jag vet att någon mår dåligt och kanske inte kommer att klara sig...
Vet du att varje gång jag möter, eller blir omkörd av en motorcykel, griper skräcken tag i mig och jag mår illa, eftersom både min kusin och syster har dött i motorcykelolyckor...
Läs inlägget här 

Min källa till inspiration
Om det inte hade varit för min man, Jan, hade jag nog aldrig blivit etablerad författare. Visst hade jag redan som åttaåring bestämt att jag skulle bli författare och jag skrev. Som tonåring trodde jag inte längre på mina berättelser och stoppade dem i byrålådan och behöll drömmen inom mig. Så kom Jan.
Läs inlägget här


Sista dagen
Det var hennes sista dag i livet, men det visste hon inte när hon vaknade med ett leende på läpparna. Lojt sträckte hon ut sig likt en katt i den solstråle som letat sig fram genom fönstret. Hon njöt av solen och väderleksutsikterna, som hade lovat strålande solsken och mycket varmt. Hon älskade solen! Det skulle bli en perfekt dag för en tur med motorcykeln.

Läs inlägget

Tider som flytt
Hon tummade på sin virkade sjal, den var nött och solkig samt full av hål. Hon försökte förklara för personalen att sjalen var trasig, men de sa bara att den skulle vara så. Men inte kunde sjalen vara full av hål, då skulle den inte värma henne.
Läs inlägget 

En olycka händer så lätt
Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig. Läs inlägget 

När fantasin tar över...
Min häst är den vackraste som finns. Den är isabellfärgad, gyllengulbrun med vit man och svans, vit strimma och de fyra benen är vita just precis lagom högt upp. Sådär som om hästen har vita sockar på sig. Läs inlägget här

 






 

Svårigheter är till för att övervinnas
Ända sedan tonåren har jag haft orden "Svårigheter är till för att övervinnas" uppsatta på väggen. Varje gång något har tagit emot har de här orden fått mig att ta nya tag.  Läs inlägget här

Min pappa en krutgubbe
I år blir min pappa 87 år. Fotot på min pappa är från hans 85-årsdag. Han står tillsammans med sina pigga systrar Titti (Ingrid) och Elvy. Visst är han stilig för att vara 85 år på den här bilden. (Mamma hade dött ett halvår tidigare.) Den som stod för läsandet i vår familj var mamma, men pappa berättade sagor, när han var hemma.   
Läs inlägget här

En bit av paradiset
Funderar ofta på om andra människor ser omgivningen på samma sätt som jag gör. Om de njuter av att bara finnas till, av en "ogräsblomma" som plötsligt dyker upp i rabatten och är den vackraste av alla blommor där, eller om de går genom livet utan att se allt det där?
Stannar andra människor upp och bara andas, ser sig omkring i naturen och njuter, eller rusar de bara på? Läs inlägget här

 

Min mamma är en ängel
Mamma berättade ofta att hon alltid tyckt om att skriva och när jag slog igenom som författare sa hon: "Det har du från mig!"
Men eftersom jag aldrig sett henne skriva, trodde jag inte på henne. Men det kanske inte var så konstigt att hon inte hade tid att skriva, med oss fyra busiga ungar och hemmet att sköta.  Läs inlägget här

 

Död, sorg, smärta och o Livsglädje
Mina fötter slogs undan och jag föll till marken, samtidigt som jorden rämnade och jag föll ned i ett stort hål. Tiotusen hjärtinfarkter slog till mot mitt hjärta och ett blödande magsår slog upp. Någon bankade med boxhandskar i min mage och mitt bröst, samtidigt som en stor stark hand fattade tag om mitt hjärta och kramade så hårt att det kändes som om hjärtat skulle gå i tusen bitar.
Läs inlägget här






Äppelfrossa
Just nu kör jag runt i Skåne och föreläser, tankarna flyger runt i huvudet och ett minne dök upp i morse: Äppelfrossa. Nu ska jag berätta för dig vad det innebär.
I min familj har det alltid varit noga att ta vara på vad naturen bjuder på och att inte slösa med naturens resurser. Det har kommit helt naturligt, utan tjat, redan från barnsben och det sitter fortfarande i, tack och lov! Läs inlägget här

 
 

Min syster vandrar på himlens blomsteräng
För fyra år sedan dog min syster. En bilist såg sig inte för när han gjorde en vänstersväng och körde rakt på min syster. Min mamma blev förtvivlad, satte sig ned för att dö och dog efter en tid...
Läs inlägget här

  


Farmor
Min farmor hade stor betydelse för mig när jag var liten. Hon bodde i huset bredvid vårt, hon ägde affären som låg huset bredvid hennes. Hela min värld kretsade runt denna lilla yta på jorden.
Farmor och farfar hade ett stort, magiskt hus, med långa garderober som sträckte sig runt huset. Mörka, mystiska, spännande platser när jag var barn, men också skrämmande, läskiga, otäcka. Med andra ord, platser som väckte fantasin.
Läs inlägget här


En solstråle har slocknat
Idag begravs min gudsons förstfödde, min brors sonson och min snart 88-åriga fars barnbarnsbarn.
Lille William blev bara tre år, efter att i halva sitt liv ha kämpat mot cancer gav han till slut upp. När det såg ut att vända och sjukdomen verkade vara besegrade, somnade han in lugnt och stilla i sitt hem.
Läs inlägget här 


Andar, spöken, finns de?
Ni som har läst mina böcker om Kimberlie och Andys äventyr på Nya Zeeland, vet att det ingår lite andar och andra spännande saker i handlingarna. Vissa människor tycker sådant är löjligt och tror inte på andar, men jag är en sådan där person som både ser och talar med andar, på deras villkor.
Idag har jag varit och besökt goda vänner. När jag var i deras hus för första gången, berättade jag att de hade en ande. En grå gammal farbror som gladdes åt de nya ägarna.
Läs inlägget här
 

Var rädda om varandra!
Vi vet inte vilken dag som är vår sista, hur många dagar av vårt liv som är kvar.
Därför gäller det att ta vara på dem, varje stund. Njuta av dem tillsammans med vänner, familj och sina djur.
Inte kasta bort dyrbara minuter på struntsaker, ovänskap, tjafs och annat oviktigt.
Läs inlägget här


Ungdomlig iver / Milstolpar i livet
Med ungdomens iver tar vi oss an livet. Ivrigt väntar vi på första skoldagen. Tänk att få köpa allra första skolväskan, få åka skolbuss för första gången, träffa sina nya klasskamrater...
Tänk att få fylla TIO år. Det är stort. Plötsligt har jag inte bara en siffra i min ålder utan två!
Läs inlägget här

Tänk om jag inte hinner
Orden tumlar runt inom mig, nya idéer dyker upp. Flitigt antecknar jag, skriver första kapitlet eller sista kapitlet till någon ny bok och då dyker ännu en ny idé upp.
Glädjerusig antecknar jag, skriver, låter fingrarna löpa som maratonlöpare över tangenterna, timma efter timma. Pustar ut när orden lämnar mig för en stund.
 Läs inlägget här

Höstliga tankar
Idag har hösten gjort sitt intåg. Gräset knastrade fruset under mina fötter och den fodrade jackan kom på för första gången på länge.
Det är inte lika motiverande att stiga upp när mörkret pressar sig mot fönstret, men när väl morgonförberedelserna är klara och jag stiger ut får jag min belöning. Ännu ligger dimman tät över sjön när jag och hundarna vandrar ned mot den.
Läs inlägget här

Dagen är min
Tystnaden ligger runt mig. Det är inget obehagligt, bara en tystnad fylld av förväntan. En ny dag har börjat. Den här dagen är min att fyllas med precis det jag vill att den ska innehålla. Jag kan välja att sitta vid datorn hela dagen och låta fingrarna löpa fram över tangenterna, forma ord, meningar och bygga vidare på min berättelse.
Läs inlägget här

 Bara en hund, men sorgen sliter i mitt hjärta
"Min" Theo finns inte längre. Den lille valp som fick namnet efter huvudpersonen i mina böcker om Theo och Ramona. En av de valpar som var min favorit och som jag gärna hade velat behålla själv.
Läs inlägget här



En skrämmande händelse
Det var en ljuvlig sommardag, solen strålade från en blå himmel med små bomullstussar till moln. Mellan trädens stammar glittrade sjön inbjudande när jag stannade bilen vid det stora huset, långt ute på landet.
Läs inlägget här


Ålderdom/Ungdom  
Idag hade ungdomarna varit hemska mot henne. De hade först skrattat åt henne där hon kämpat sig uppför backen med sin rullator. Sedan hade de börjat följa efter henne. De hade kallat henne för häxa, kärring och sådana ord som hon aldrig skulle ta i sin mun. Om hon hade talat så, använt de orden, när hon var barn, hade hon fått tvätta munnen med såpa.
Läs inlägget här

Förändringen / Stroke
Som vanligt vaknade hon med ett leende på läpparna och studsade upp ur sängen. Men det var ingen vanlig dag, för hur hon än försökte stiga upp föll hon bara tillbaka i sängen igen.
Till slut gav hon upp och väckte sin man. Med ett generat skratt berättade hon att det verkade vara något fel, hon kunde inte ta sig upp. Då var det han som studsade upp ur sängen och genast stod vid hennes sida. "Mår du bra?" frågade han och hon svarade skrattande att hon mådde jättebra. Hon kunde bara inte komma upp ur sängen.
Läs inlägget här  

Att välja...
Hon hade beslutat sig, det hade hon. Men ännu hade hon möjlighet att ändra sig. Ännu hade hon inte tagit steget.
Hon väntade. Kanske någon skulle hindra henne i sista stund. Var det därför hon väntade? Ville hon att någon stoppade henne?
Läs inlägget här

Döden knackar på
Njuter av att känna solen värma min kind och vinden rufsa om mitt hår. Det är inte alla som kan göra det längre. Det gäller att ta vara på den tid vi har, för den är alldeles för kort för en del, och ingen av oss vet när det är vår tur att lämna denna jord. Igår var det min käre svåger Stig som lämnade oss. Hela hans familj fanns runt hans dödsbädd och försökte skänka honom kärlek och värme i hans sista stund på jorden.
Läs inlägget här




När orden inte räcker till...
Hur tröstar man någon som mist sin livskamrat sedan drygt femtio år...?
Finns det några ord som överhuvudtaget kan trösta när man mist någon man älskat innerligt i så många år?
"Livet går vidare!" Visst, livet går vidare, men aldrig mer på samma sätt, aldrig mer med samma person.
Läs inlägget här

För bara en timma sedan...
För bara en timma sedan var hon glad och förväntansfull. Då fyllde fågelsången hennes bröst med glädje. Hon hade planer för framtiden, ja hon hade även planer för den närmaste timmen...
För bara en timma sedan packade hon ned det sista i väskan. Vände och vred den nyinköpta baddräkten, undrade hur hon skulle se ut i den när kroppen blivit lagom gyllenbrun. Hon stängde locket och drog åt remmen. Adresslappen satt redan på. Allt var förberett. Hennes man hade gått för att hämta bilen och köra fram den till porten. Snäll och omtänksam som alltid.
Läs inlägget här

På ett ögonblick
Det var en underbar försommardag, den första riktigt varma dagen. Redan dagen innan hade han bestämt sig för att ta en tur på motorcykeln, en liten kort tur, eftersom det var årets premiärtur med hojen.
När han väl gränsat motorcykeln och kände fartvinden omsluta kroppen, lockades han att fortsätta turen. Han bestämde sig för att köra vägen mellan Hindås och Lerum.
Det var en populär väg för motorcyklister, eftersom vägen slingrade sig fram mellan sjö och skog, upp och nedför backar. En väg som fick det att killa i magen många gånger, samtidigt som den var en fröjd för ögat.
Läs inlägget här

Se mig!
Vad ser ni systrar. Vad ser ni systrar, vad ser ni säj. ... Förklara vad ni ser när ni ser på mej. En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick, Osäker om vanor, med frånvarande blick. Som spiller ut maten och inte ger svar när ni muttrar om henne som aldrig blir klar. Som inte ser ut att märka vad ni gör Och ständigt tappar käppen och inte ser sig för. Som viljelöst låter er göra hur ni vill, Med matning och tvättning och allt som hör till. Är det så ni tänker när ni ser mej säj?
Öppna ögonen systrar, titta närmare på mej. Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still. Som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.
Jag är ett tioårs barn med en far och en mor, Som älskar mej och min syster och bror.
En sextonårs flicka smäcker och grann, Med drömmar att snart få möta en man. Läs inlägget här
Imorgon!
Imorgon kommer jag och hälsar på, sa sonen till sin far.
Lovar du, sa den gamle mannen och kände hoppet stiga inom sig, som så många gånger tidigare. Den gamle mannen visste att han inte borde känna så stor förväntan och glädje, eftersom det oftast inte blev så mycket av sonens löften.
Självklart, pappa. Den här gången ska ingenting få komma emellan. Jag lovar.
Den gamle mannen bet sig i läppen för att hindra sig från att berätta. Det kunde vänta till imorgon. Då skulle han berätta vad läkaren hade sagt. Det var inga nyheter någon borde få höra på telefon. Då ses vi imorgon då, sa den gamle mannen och hörde klicket i sitt öra när sonen lade på. Han satt kvar med telefonluren i handen en lång stund, som om han genom att hålla i luren fortfarande var sammankopplad med sonen. Till slut lade han ner luren och lyssnade på tystnaden som bredde ut sig som ett kvävande täcke. Han borde sätta på radion, eller tv:n. Han borde göra något. Men det var ingen idé. Ingenting var någon idé längre. Förutom sonens besök.
Det var länge sedan nu, alltför länge sedan. Nog var det minst ett år sedan sonen varit här? Den gamle mannen mindes inte riktigt, men han visste att det hade varit sommar och det var inte den här sommaren som just tagit slut, utan sommaren dessförinnan, eller kunde det vara för ännu längre sedan?
Men han ringer ibland, sa den gamle mannen, och försvarade sin son inför sina egna förebrående tankar som var på väg att poppa upp. Ändå lyckades en tanke stiga upp till ytan: Ja, men hur ofta ringer han? En gång om dagen, en gång i veckan, en gång i månaden, en gång i halvåret... 
Läs hela inlägget här

Förklädd skönhet. En berättelse om andar.
Redan från utsidan insåg hon att de hade hittat sitt drömhus. Hon smög handen under sin mans arm, kramade den, såg upp på honom och log. Han såg på henne med ett stort leende och nickade. Även han kände att de äntligen hade hittat rätt efter allt husletande.
De sa ingenting. De ville inte att mäklaren skulle förstå hur förtjusta de var, då kanske de inte skulle lyckas få ned priset.
Ska vi se trädgården först? undrade mäklaren och de nickade, medan deras ögon ivrigt tog in all grönska, alla små prång och bedårande byggnader som låg halvt gömda bland buskar och träd. De smala grusade gångarna ringlade fram genom trädgården.
Hennes fötter nästan flög fram av lycka. Här skulle hon kunna bo tills hon blev gammal. Hon stannade upp, vände sig om och såg på det gamla trähuset. Även det tycktes lika charmigt och ombonat som trädgården. Den som byggt huset måste ha tyckt om att snickra, för huset var utsmyckat med verklig snickarglädje, var mycket personligt och gav en varm känsla fylld av glädje. Läs hela inlägget här

Ändrade planer
Hon såg sig om i det lilla rummet. Hade hon glömt något? Den lilla blå väskan med vita kanter innehöll det allra viktigaste: En anteckningsbok, blyertspenna, pennvässare och radergummi. Hon såg nallen ligga i sängen och anklagande stirra på henne. Hon var för stor för den nu, ändå kunde hon inte låta bli att gå fram till sängen, plocka upp nallen och stoppa honom under armen. Han fick också följa med.
Hon röjde undan en bit på skrivbordsskivan och tänkte på sin mamma som alltid tjatade på henne att hon skulle städa sitt rum. Men hon älskade sitt belamrade skrivbord, hon visste var alla saker fanns och kunde lätt hitta det i någon av alla de högar som fanns där.
När hon lyft undan brev, högar med berättelser och pennor, fanns det en liten plats för henne att krypa upp på. Hon ställde sig på knä mot skrivbordsytan och sträckte sig fram mot fönstret. Försiktigt öppnade hon det, samtidigt som hon lyssnade på ljud inifrån huset. Ingen kom.
Läs hela inlägget här .

Säg vad jag ska göra...
Hon låg och tänkte på svärdotterns ständiga fråga: "Kan jag hjälpa till med något?" En fråga som ställdes i förhoppning om att inte behöva göra något. Svärdottern satt alltid vid köksbordet, med huvudet böjt över en tidning och mumlade fram frågan, knappt hörbar. Ibland retade hon sig på den unga kvinnan, men hon ville inte ha någon hjälp av en person som så tydligt visade att hon inte ville hjälpa till, även om hennes ord sa något helt annat.
Hennes tankar gick till den yngste sonens flickvän. Hon var som ett yrväder när hon for in genom dörren. Hennes ord var ständigt "Säg vad jag ska göra!" Hon backade inte för något, hon tog tag i saker och ting utan att fråga, hon satte sig aldrig ned när det var dags att laga mat, hon hjälpte till, skrubbade potatis, dukade fram, gjorde sås. Ja hon var en rejäl flicka att ha vid sin sida. Hon var glad för yngste sonens skull, men bekymrad över den äldste. Han fick slita i hemmet, medan hans fru satt försjunken i en bok, eller en veckotidning. Varför sa han inte till?
Hon kände en förändring i rummet och slog upp ögonen. Hennes man satt på en stol vid hennes sida och höll hennes slappa, orörliga hand. Han log när han såg att hon öppnat ögonen och strök henne försiktigt över kinden. Hon såg rörelsen, men hon kände ingenting. Jo, hon kände kärleken strömma mot sig i mannens blick och genom hans gest. Men hon kände inte beröringen. Hon hade inte känt någonting sedan bilolyckan.
Läs hela inlägget här .

Ensamhet och Glädje
Hon satt på bänken i köpcentret och såg människor skynda förbi. Alla hade bråttom, de släpade på paket, kassar och barn.
Mammor ryckte irriterat i de griniga små barnens händer och uppmanade dem att skynda på. Papporna bar surmulet påsarna med färgglada tryck från de olika butikerna i köpcentret.
En liten pojke satte sig trumpet ned på baken och vägrade stiga upp. Han lindade sina små armar framför bröstet och försökte göra sig så tung som möjligt när mamman skulle lyfta upp honom. När inte den taktiken fungerade blev han istället alldeles slapp i kroppen och lade sig på golvet. Mamman blev ursinnig och slet i pojken.
Hon tänkte på sin egen son. Så där skulle hon aldrig ha behandlat honom. Hon skulle ha satt sig ned på huk bredvid pojken och med lock och pock fått honom att resa sig upp. Hon skulle ha slutit honom i sin famn och viskat kärleksfulla ord, berättat att det snart var dags för jultomten att komma till alla snälla barn. Han som varit snäll hela året och skulle få många fina julklappar av tomten kunde väl vara snäll ännu ett litet tag. Det var så mycket som behövde göras innan jultomten kom och hälsade på, för visst ville han att det skulle vara fint hemma när de fick besök. Han ville väl att de skulle ha god mat hemma för att bjuda tomten på, kanske något gott att dricka, en fin julskinka, lite pepparkakor och julgodis förstås. Det var därför de gick från butik till butik och handlade och om han bara orkade ännu ett litet tag skulle han snart få vila.
Det var vad hon skulle ha viskat till sin son. Nu såg hon hur mamman gav upp och fräste några ilskna ord, innan hon reste sig upp, vände sig om till sin man och skrek att nu fick han ta hand om pojken. Mannen släppte paketen, böjde sig ned och slet upp pojken från golvet. Den lille pojken skrek hjärtskärande och såg rädd ut, som om han förväntade sig stryk och kanske var det precis vad som väntade honom när han kom hem.
Åter tänkte hon på sin lille son. Han skulle aldrig ha fått stryk, han skulle fått belöning när han kom hem, en kopp varm, god choklad med lite vispad grädde överst, så att han fick en sådan där ljuvlig liten söt gräddmustasch efter att ha druckit upp chokladen. Hon skulle kärleksfullt ha smekt bort gräddmustaschen, samtidigt som hon skulle ha stuckit till honom ännu en hembakad pepparkaka.
Läs hela inlägget här.

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se