Andar/Spöken... Finns de?

Ni som har läst mina böcker om Kimberlie och Andys äventyr på Nya Zeeland, vet att det ingår lite andar och andra spännande saker i handlingarna. Vissa människor tycker sådant är löjligt och tror inte på andar, men jag är en sådan där person som både ser och talar med andar, på deras villkor.

Idag har jag varit och besökt goda vänner. När jag var i deras hus för första gången, berättade jag att de hade en ande. En grå gammal farbror som gladdes åt de nya ägarna.

När vi några dagar senare hjäptes åt att packa upp deras kartonger i köket och samtidigt skulle laga mat, letades det febrilt i lådorna efter ett visst köksredskap utan att något hittade det. Jag satt vid bordet och höll på att ta bort tidningspapper runt glas. Då kom "Grålle" som familjen kallade sitt spöke. Han talade om för mig var köksredskapet fanns och jag sa: "Det ligger i den där lådan" och pekade. Föremålet låg där och alla var väldigt förvånade och undrade hur jag kunde veta det. "Jag fick lite hjälp", sa jag, utan att förklara närmare, eftersom alla som befann sig i köket inte hade hört historien om husets ande/spöke.

Många saker har hänt därefter som visar på att spöket fortfarande vandrar runt i huset. Idag när jag var på besök hos familjen dök "Grålle" upp och var tillsammans med oss i köket. Jag kände hur han myste och hade trevligt tillsammans med oss. Jag sa ingenting om att han var där. Men så plötsligt berättade kvinnan att hennes lille son plötsligt hade sagt en dag "Vem är det?" och pekat bakom henne. Hon hade vänt sig om men inte sett någon. Sedan den dagen har pojken flera gånger pekat på en person i rummet, utan att hon ser någon. Både hon och jag är övertygade om att det är "Grålle" som visar sig även för pojken. Det känns skönt att ha en bundsförvant, att det inte bara är jag som ser den gamla grå farbror.

Att "tala" med andar och att kunna se dem, är både positivt och negativt. Det positiva är att jag i mina berättelser vet vad jag talar om när jag beskriver andar och mina huvudpersoners upplevelser. Det negativa är att jag ibland känner väldigt negativ energi från andar som får mig att känna mig väldigt illa till mods och ibland kan jag bara inte förmå mig att gå in i vissa rum.

Det mest positiva är, att jag aldrig behöver förlora kontakten helt och hållet med mina nära och kära när de dör, för de finns fortfarande runt omkring mig, men bara på deras villkor och bara när de själva vill. Det är inte bara att "lyfta luren" och ringa till dem längre, utan jag får snällt invänta de stunder de behagar dyka upp.

Så nu vet du att jag inte bara hittar på när jag skriver om andar i  mina böcker, mycket av det är självupplevt!

Det är helt okej om du inte tror på andar, det spelar ingen roll för mig, för jag vet att de finns, och det är många med mig som också vet det och det är det ända som betyder något för mig.

Har du träffat någon ande/spöke någon gång?

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.