 |
| Sista bilden på Tudor. Här ligger han mellan mina ben hos veterinären. Fortfarande hos mig och mitt hjärta håller på att brista för att jag vet att det bara rör sig om en liten stund till. Älskade Tudor. |
 |
| Kiara är den perfekta mamman, övervakad av sin mamma Smilla när hon sköter om Kotten. |
Det känns som jag har levt flera månader under de senaste veckorna. Först Kiaras försvinnande den 26 december, därefter hämtningen av Kotten veckan därpå och sedan Tudors död. Allt har gått så fort. Det är knappt jag hinner ta in alla förändringar.
Tack och lov att jag är van att leva i stunden och nuet. Det har burit mig den senaste veckan. Kiara, Kotten och min vän Lena Westerlunds hund Smilla, Kiaras mamma, har även hjälpt till. Smilla ska vara hos oss ett tag, eftersom Kiaras rädsla för att vara utomhus återkom när Tudor dog.
 |
| Kotten sover under mitt skrivbord, vid mina fötter. På fällen han fick av våra första besökare, Kristina och Torbjörn Fridensköld. |
 |
| Kiara övervakar Kotten som leker fint för sig själv. Som du ser samlar han på sig massor av leksaker i alla biabäddar, så de vuxna hundarna får sova på golvet. |
Kotten är en källa till glädje. Jag älskar Berner Sennenhundar, men jag har förlorat mitt hjärta till Nederlandse Kooikerhondje också. En så lättlärd ras, så lätt att hantera, men också en ras som ställer krav på att man är lyhörd och gör rätt, annars lär den sig fel saker.
 |
| Kiara med sin mamma Smilla. |
 |
| Kotten med sin älskade diskborste, som nu börjar bli alldeles full med Berner Sennenhår. |
 |
| Det här har blivit Kottens favoritplats, inklämt mellan Tudors apor. Men den absolut viktigaste apan finns inte där. |
Jag skrattade igår när det hade snöat och Kotten försökte springa omkring på frambenen för att undvika snön. Han såg ut som en liten cirkushund. I skrivande stund ligger han med huvudet på min ena fot.
 |
| När Kiara får nog av Kotten hoppar hon upp på sängen. Kotten gör försök att komma upp, men än så länge är han för liten, men snart så... Då är friden slut för Kiara. |
 |
| Kiara markerar tydligt att Smilla inte får röra Kotten. |
 |
| Kottens färger smälter ihop med underlaget. Kamouflage. |
Det är inte utan att jag är tacksam för att vi hann få Kotten innan Tudor gick bort. Livet är lite lättare när man har en valp i huset. Det går inte att sitta och sörja, det är bara att ta tag i vardagen, rasta, träna, ge massvis med kärlek och få Kotten att känna sig som en fullvärdig familjemedlem. Detsamma gäller Smilla. Hon är så lik Tudor att det ibland hugger till i hjärtat. Det kommer att bli tomt när hon åker tillbaka till sin matte igen. Men vi ska ha henne ännu ett litet tag.
 |
| Både Kiara och Smilla älskar att rulla. Här ligger de båda två på rygg, medans Kotten håller sig på behörigt avstånd. |
 |
| Smilla ser lite ledsen ut för att hon inte får vara med i leken, eller så är hon glad att hon slipper. |
De långa promenaderna jag hade tänkt ta med Smilla och Kiara gick om intet redan andra dagen Smilla var här, när jag halkade på en isfläck och stukade foten rejält. Har fortfarande ont, men behöver inte längre ha krycka.
 |
| Kotten och Kiara i full fart, som vanligt! |
Orden har kommit tillbaka och i morse vaknade jag med ord i huvudet för första gången på länge. Så skönt. Sakta återgår allt till det normala, förutom att Tudors älskade apa nu sitter på hyllan, tillsammans med de andra avlidna hundarnas favoritleksaker. Livet blir aldrig detsamma, men det går vidare och nya möjligheter öppnar sig.
Ha en fin dag!
Kramisar från Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Kanske vill du gå en skrivarkurs för mig, Kim M Kimselius?
Du kanske vill gå min skrivarkurs på distans?
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.
Inlägg
