Äntligen hade hon lärt sig

Varsågod, en liten berättelse så här i juletid.

Äntligen hade hon lärt sig

Hon insåg att hon för första gången hade tagit sig tid att lyssna på någon, utan att avbryta.

Normalt var det hon som pratade, i ett och länge. Om någon hade något intressant att berätta, avbröt hon för att berätta om sina egna upplevelser. Ifall de inte var tillräckligt fängslande, broderade hon ut dem. Allt för att få vara bäst och få sista ordet.

Egentligen hade hon aldrig varit medveten om det, förrän nu. Det var bara sådan hon var. Beredd att sprida glädje, i tron att alla ville höra på vad hon hade att säga.

Istället för att lyssna på andra, funderade hon alltid på vad hon skulle kunna säga för att ta tag i konversationen. Hon misslyckades aldrig.

Visst hade hon sett sura, buttra, besvikna och ibland ledsna miner. Men hon hade aldrig satt dem i samband med att hon just hade avbrutit den som talat. Hon hade varit helt upptagen av att få ge sin version av en händelse, att tillföra något nytt till samtalet.

Ibland hade folk automatiskt tystnat när hon kommit in i rummet. Hon hade inte insett att det var för att de förstod att de ändå inte hade en chans att prata när hon var med. Eller de kanske hade pratat om henne, något hon inte ens hade funderat på. Hon hade bara varit glad över att få vara den som drog igång samtalet. Den person världen kretsade runt, den alla lyssnade på, den som var jordens mittpunkt.

Det var så hon alltid hade sett på sig själv.

Hon hade hört någon mumla besserwisser när hon gått förbi. En som tror sig veta allt, hade hon tänkt när hon hört ordet. Utan att för en sekund reflektera över att det kanske var henne de pratat om.

Hon var lycklig. Hon trivdes med livet. Allt flöt på precis som hon alltid hade velat. Ända till nu.

Tänk att det hade tagit femtio år för henne att ta sig tid att lyssna på en annan människa. Att låta den andra prata till punkt utan att avbryta. Det kändes som en hel evighet att sitta där och höra orden mala på, utan att själv säga något. Ändå var det inte svårt. Nej, det var något av det lättaste hon hade varit med om. Hon förstod inte varför hon inte hade provat det här tidigare.

Desto tystare hon var, ju mer malde mannen mittemot henne på. Han pratade och pratade och pratade, som om han aldrig hade fått en chans att tala förrän nu. Kanske han inte hade fått det. Han var ju gift med henne.

Det kändes nästan som en befrielse att inte behöva säga något, bara lyssna och ta in. Hon visste att hon hade ett leende på läpparna, medan ansiktet hade stelnat i en grimas. Hon kunde inte förändra något. Hon bara lyssnade på vartenda ord som kom ur hans mun.

Varje ord var som en pil som stack i henne, sårade, vred om, skadade, fick blodet att rinna ur henne. Ord. Det var hon som hade rätt till orden, inte han. Ändå satt hon kvar och lyssnade. Tyst. Utan ett ord.

När han talat färdigt hade hon fortfarande det stela leendet på läpparna. Hon reste sig långsamt och värdigt ur skinnfåtöljen. Slätade till klänningen och fäste en hårslinga som smitit ut från håruppsättningen.

Nu var det hennes tur att prata. Hon fann inte orden. Inte allt det hon ville säga. Hon ville skrika, förbanna, vråla. Men de enda ord som kom ur henne var:

”Packa din väska, lämna ifrån dig nycklarna och kom aldrig mer tillbaka!”

Hon kände sig rätt nöjd över sig själv. Hon hade lyckats hålla tillbaka alla känslor, spelat den värdiga kvinnan som tog otroheten lugnt och sansat. Hon skulle se till att byta ut lås direkt han var utanför dörren.

Med ens blev hennes leende varmare och ansiktet mjuknade, när hon insåg en sak.

Hon hade som vanligt fått sista ordet.

Hoppas du tyckte om min lilla berättelse, som tvingade sig på mig en morgon och krävde att få skrivas ner.

Jag med några av
mina drygt 40 böcker.
Foto Bertil Knoester

 

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius 

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2017 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!


Här ser du några av årets nya böcker:

Döden på Island. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Boken är spännande hela vägen från början till slut. Något som bidrar till spänningen är att Kim Kimselius är en mästare på cliffhangers. Nästan varje kapitel avslutas med en, och det går inte att låta bli att läsa nästa kapitel." Jenny Forsberg

Det osynliga folket på Island. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Har just läst klart Döden på Island och Det osynliga folket på Island, och tycker att de är två av de bästa böckerna i serien så här långt (och det kommer från någon som älskar alla böckerna i Theo och Ramona-serien)! Fast det är förstås svårt att slå Tillbaka till Pompeji." Wattpad/Fish-out-of-Water-5

Mördande foto. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.
"Gud vilken rysare!" Wattpad/alejon03

"En av världens mest spännande och bästa böcker tycker jag!" Wattpad/arongustavsson

Staden på andra sidan Fjäderpennan. Fråga efter den hos din bokhandlare eller beställ den på nätet.

"Fantasyserien, Staden på andra sidan, utgör en härlig kontrast mot den historiska Theo och Ramonaserien. Kims fantasi är levande och man vet aldrig hur historien ska utveckla sig, eller vilka äventyr som väntar på nästa blad." Ingela Svensson

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Det är så många ord...

Långt innan jag hade slagit igenom som författare, då när jag fortfarande gick omkring och bar drömmen inom mig, lät jag en av mina vänner läsa ett manus.

Hon arbetade på ett stort svenskt förlag, och hon om någon borde väl veta om det jag skrev var bra. Vad jag inte berättade för henne var att jag faktiskt hade skickat in ett manus som låg hos ett annat förlag. Manus hade just gått iväg och du som själv går och väntar på ett svar, vet precis hur det känns. Varje dag tror man att telefonen ska ringa, att ett brev ska dimpa ner i brevlådan, men ingenting händer...

Ja, i alla fall läste hon mitt manus av en helt annan bok än den som jag skickat iväg. Hennes kommentar var: "Det är så många ord!"

Jaha, tänkte jag, men det är väl bra, eller?

"Jovisst, berättelsen är mycket bra, men som sagt, det är så många ord!"

Då förstod jag inte vad hon menade, men jag har kommit att göra det. Önskar att hon hade lyckats förklara redan då vad hon menade.

Långt senare sa en annan väninna till mig "Kill your darlings"... Ungefär lika underförstått som min första väns kommentar. Men nu förstod jag vad det innebar.

Det är nämligen så lätt när man skriver att man blir ÖVERTYDLIG, man lämnar ingenting åt läsaren att själv fantisera om. Utan man berättar och förklarar allt, med så många ord som möjligt.

Nästa gång du har skrivit din berättelse, läs igenom den noga, titta på den med en utomståendes ögon, läs gärna högt, för då hör du lättare vad som är fel, och STRYK! Du hittar lätt många meningar och ord du kan ta bort.

Fortfarande händer det att jag skriver för många ord, men jag är inte rädd för att ta bort dem, hela meningar, hela stycken, ibland ett helt kapitel. För det är ju inte mängden ord som är viktiga, det är vad orden berättar som är det viktiga, eller hur?

När så en av mina korrekturläsare strök ett helt stycke i ett av kapitlen i min senaste bok och skrev: "Vad tror du om att ta bort det här?" Då kände jag att det var helt okej att ta bort det där stycket, för det tillförde liksom ingenting till berättelsen.

Det finns också många utfyllnadsord man kan ta bort: ju, så, och...

Testa! Skriv en text rakt upp och ned. Läs igenom den för att se hur mycket du kan ta bort och ändå klara av att behålla själva kärnan i berättelsen. Du kommer att upptäcka att berättelsen blir betydligt bättre. Lycka till!

Hur gick det då med manuset jag hade skickat in? Jo, jag fick manus antaget, efter två års väntan, och gjorde dunderdebut med min bok Tillbaka till Pompeji genom att sälja 11.000 ex första veckan!  Läs mer här!

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Tänkvärda berättelser

Nu har jag lagt in en ny sida här på min blogg. Du hittar den till höger under  Mina Bloggsidor. Sidan heter  Tänkvärda berättelser. Tanken är att jag ska fylla på med de inlägg jag tycker bäst om och som jag märker har berört många läsare. Med andra ord kommer jag successivt att lägga in nya favoritinlägg på denna sida. Här har du ett smakprov på hur bloggsidan ser ut just nu.


Här kan du läsa de blogginlägg
som jag tycker mycket om och som har berört många läsare

Känner du mig...
...vet du vem jag är? Innerst inne...
Vet du att jag gråter när jag hör en ambulans, eftersom jag vet att någon mår dåligt och kanske inte kommer att klara sig...
Vet du att varje gång jag möter, eller blir omkörd av en motorcykel, griper skräcken tag i mig och jag mår illa, eftersom både min kusin och syster har dött i motorcykelolyckor...
Läs inlägget här 

Min källa till inspiration
Om det inte hade varit för min man, Jan, hade jag nog aldrig blivit etablerad författare. Visst hade jag redan som åttaåring bestämt att jag skulle bli författare och jag skrev. Som tonåring trodde jag inte längre på mina berättelser och stoppade dem i byrålådan och behöll drömmen inom mig. Så kom Jan.
Läs inlägget här
 

Sista dagen
Det var hennes sista dag i livet, men det visste hon inte när hon vaknade med ett leende på läpparna. Lojt sträckte hon ut sig likt en katt i den solstråle som letat sig fram genom fönstret. Hon njöt av solen och väderleksutsikterna, som hade lovat strålande solsken och mycket varmt. Hon älskade solen! Det skulle bli en perfekt dag för en tur med motorcykeln.

Läs inlägget

Tider som flytt
Hon tummade på sin virkade sjal, den var nött och solkig samt full av hål. Hon försökte förklara för personalen att sjalen var trasig, men de sa bara att den skulle vara så. Men inte kunde sjalen vara full av hål, då skulle den inte värma henne.
Läs inlägget 

En olycka händer så lätt
Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig. Läs inlägget 

När fantasin tar över...
Min häst är den vackraste som finns. Den är isabellfärgad, gyllengulbrun med vit man och svans, vit strimma och de fyra benen är vita just precis lagom högt upp. Sådär som om hästen har vita sockar på sig. Läs inlägget här


 
Svårigheter är till för att övervinnas
Ända sedan tonåren har jag haft orden "Svårigheter är till för att övervinnas" uppsatta på väggen. Varje gång något har tagit emot har de här orden fått mig att ta nya tag.  Läs inlägget här

Min pappa en krutgubbe
I år blir min pappa 87 år. Fotot på min pappa är från hans 85-årsdag. Han står tillsammans med sina pigga systrar Titti (Ingrid) och Elvy. Visst är han stilig för att vara 85 år på den här bilden. (Mamma hade dött ett halvår tidigare.) Den som stod för läsandet i vår familj var mamma, men pappa berättade sagor, när han var hemma.   
Läs inlägget här

En bit av paradiset
Funderar ofta på om andra människor ser omgivningen på samma sätt som jag gör. Om de njuter av att bara finnas till, av en "ogräsblomma" som plötsligt dyker upp i rabatten och är den vackraste av alla blommor där, eller om de går genom livet utan att se allt det där?
Stannar andra människor upp och bara andas, ser sig omkring i naturen och njuter, eller rusar de bara på? Läs inlägget här

 

Min mamma är en ängel
Mamma berättade ofta att hon alltid tyckt om att skriva och när jag slog igenom som författare sa hon: "Det har du från mig!"
Men eftersom jag aldrig sett henne skriva, trodde jag inte på henne. Men det kanske inte var så konstigt att hon inte hade tid att skriva, med oss fyra busiga ungar och hemmet att sköta.  Läs inlägget här

 

Död, sorg, smärta och o Livsglädje
Mina fötter slogs undan och jag föll till marken, samtidigt som jorden rämnade och jag föll ned i ett stort hål. Tiotusen hjärtinfarkter slog till mot mitt hjärta och ett blödande magsår slog upp. Någon bankade med boxhandskar i min mage och mitt bröst, samtidigt som en stor stark hand fattade tag om mitt hjärta och kramade så hårt att det kändes som om hjärtat skulle gå i tusen bitar.
Läs inlägget här

 Äppelfrossa

Just nu kör jag runt i Skåne och föreläser, tankarna flyger runt i huvudet och ett minne dök upp i morse: Äppelfrossa. Nu ska jag berätta för dig vad det innebär.
I min familj har det alltid varit noga att ta vara på vad naturen bjuder på och att inte slösa med naturens resurser. Det har kommit helt naturligt, utan tjat, redan från barnsben och det sitter fortfarande i, tack och lov!Läs inlägget här

 
 

Min syster vandrar på himlens blomsteräng
För fyra år sedan dog min syster. En bilist såg sig inte för när han gjorde en vänstersväng och körde rakt på min syster. Min mamma blev förtvivlad, satte sig ned för att dö och dog efter en tid...
Läs inlägget här

  


Farmor
Min farmor hade stor betydelse för mig när jag var liten. Hon bodde i huset bredvid vårt, hon ägde affären som låg huset bredvid hennes. Hela min värld kretsade runt denna lilla yta på jorden.
Farmor och farfar hade ett stort, magiskt hus, med långa garderober som sträckte sig runt huset. Mörka, mystiska, spännande platser när jag var barn, men också skrämmande, läskiga, otäcka. Med andra ord, platser som väckte fantasin.
Läs inlägget här


En solstråle har slocknat
Idag begravs min gudsons förstfödde, min brors sonson och min snart 88-åriga fars barnbarnsbarn.
Lille William blev bara tre år, efter att i halva sitt liv ha kämpat mot cancer gav han till slut upp. När det såg ut att vända och sjukdomen verkade vara besegrade, somnade han in lugnt och stilla i sitt hem.
Läs inlägget här 


Andar, spöken, finns de?
Ni som har läst mina böcker om Kimberlie och Andys äventyr på Nya Zeeland, vet att det ingår lite andar och andra spännande saker i handlingarna. Vissa människor tycker sådant är löjligt och tror inte på andar, men jag är en sådan där person som både ser och talar med andar, på deras villkor.
Idag har jag varit och besökt goda vänner. När jag var i deras hus för första gången, berättade jag att de hade en ande. En grå gammal farbror som gladdes åt de nya ägarna.
Läs inlägget här
 

Var rädda om varandra!
Vi vet inte vilken dag som är vår sista, hur många dagar av vårt liv som är kvar.
Därför gäller det att ta vara på dem, varje stund. Njuta av dem tillsammans med vänner, familj och sina djur.
Inte kasta bort dyrbara minuter på struntsaker, ovänskap, tjafs och annat oviktigt.
Läs inlägget här


Ungdomlig iver / Milstolpar i livet
Med ungdomens iver tar vi oss an livet. Ivrigt väntar vi på första skoldagen. Tänk att få köpa allra första skolväskan, få åka skolbuss för första gången, träffa sina nya klasskamrater...
Tänk att få fylla TIO år. Det är stort. Plötsligt har jag inte bara en siffra i min ålder utan två!
Läs inlägget här

Tänk om jag inte hinner
Orden tumlar runt inom mig, nya idéer dyker upp. Flitigt antecknar jag, skriver första kapitlet eller sista kapitlet till någon ny bok och då dyker ännu en ny idé upp.
Glädjerusig antecknar jag, skriver, låter fingrarna löpa som maratonlöpare över tangenterna, timma efter timma. Pustar ut när orden lämnar mig för en stund.
 Läs inlägget här

Höstliga tankar
Idag har hösten gjort sitt intåg. Gräset knastrade fruset under mina fötter och den fodrade jackan kom på för första gången på länge.
Det är inte lika motiverande att stiga upp när mörkret pressar sig mot fönstret, men när väl morgonförberedelserna är klara och jag stiger ut får jag min belöning. Ännu ligger dimman tät över sjön när jag och hundarna vandrar ned mot den.
Läs inlägget här

Dagen är min
Tystnaden ligger runt mig. Det är inget obehagligt, bara en tystnad fylld av förväntan. En ny dag har börjat. Den här dagen är min att fyllas med precis det jag vill att den ska innehålla. Jag kan välja att sitta vid datorn hela dagen och låta fingrarna löpa fram över tangenterna, forma ord, meningar och bygga vidare på min berättelse.
Läs inlägget här

 Bara en hund, men sorgen sliter i mitt hjärta
"Min" Theo finns inte längre. Den lille valp som fick namnet efter huvudpersonen i mina böcker om Theo och Ramona. En av de valpar som var min favorit och som jag gärna hade velat behålla själv.
Läs inlägget här


En skrämmande händelse
Det var en ljuvlig sommardag, solen strålade från en blå himmel med små bomullstussar till moln. Mellan trädens stammar glittrade sjön inbjudande när jag stannade bilen vid det stora huset, långt ute på landet.
Läs inlägget här


Ja, så såg den nya sidan ut. Tyckte du om den?

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Vindlande stigar till ordens källa

I natt har jag vandrat på barndomens stigar. På de välkända, i drömmen  igenväxta vägarna, har jag trängt mig fram som genom en djungel. Växtligheten har nått mig strax över huvudet, ändå har jag utefter ena sidan av vägen skymtat de oklanderligt avlånga välskötta villaträdgårdarna, med husen långt där borta i andra ändan. De långa grusade gångarna, med sina rosenrabatter på båda sidor, som leder upp till vitkalkade mindre villor. Fruktträden dignande av frukt på de båda gräshalvor som delas av grusgången. Längre bort stentrappor som leder upp till husen. De röda tegeltaken lyser starka i solens sken.

I drömmen gick jag till slutet av vägen, till grisfarmen, där jag lekt som barn. Den låga, vita stenlängan ligger vid foten av berget och där uppe skymtar jag vår koja mellan träden. Jag går in i stenbyggnaden, pussar på griskultingarna, smeker dem och klappar suggan.

På baksidan av grisfarmen ligger en stor mjuk sandgrop, dit för mina fötter mig. Här har jag många gånger legat lutad mot de ännu solvarma sidorna av sandgropen och berättat sagor för mina vänner. Här har jag funnit orden, här är källan till mitt författarskap...

...I en sandgrop bakom en grisfarm, på Hisingen utanför Göteborg...

...Här har jag skrämt både mig själv och mina vänner med spökhistorier innan vi i skymningen sprang för livet tillbaka till våra hem. Bort från rädslan i mörkret, mot ljuset och tryggheten. Bort från källan till mitt författarskap. Ordkällan som jag sedan den tiden alltid bär inom mig.

För många, många, många år sedan skrev jag en bok om den här platsen. Nu känner jag att det snart är dags för den boken att få se dagens ljus, precis som alla mina ord redan har fått göra.

Har du någon källa, där du har sett dina ord födas?

Kramisar Kim 

Inga ord

Idag har jag inga ord att förmedla. Det är tomt i huvudet, i alla fall vad det gäller bloggord. Däremot har jag desto fler ord till mina böcker. Men de orden måste stanna i huvudet, eftersom det är så många andra saker som måste göras först. Allt det där tråkiga vanliga kontorsarbetet, därefter det betydligt trevligare, som att besvara frågor på Unga Fakta, tala med butikerna jag ska komma och signera hos och mycket annat.

Kanske är det inte så konstigt att orden tar slut, när jag hela tiden när en intensiv längtan efter att få skriva på någon av mina böcker istället.

Jag funderade ett tag på att skriva om Philip Pullman som jag mötte på Waltic i Stockholm för några år sedan. Han berättade att Astrid Lindgrenpriset var det värsta som hade hänt honom, eftersom han aldrig hade tid att skriva alltsedan den dagen han hade fått besked om priset. Den som ändå hade fått det priset, tänkte jag, ändå förstod jag honom när han berättade hur han reste över hela världen för att föreläsa om sina böcker. Ser ju bara hur mycket tid det går åt för mig till att resa för att föreläsa och signera. Ändå tror jag att han var mycket glad för priset. Men det blev inget inlägg om Philip Pullman, hade inte tillräckligt många ord för det.

Jag tror att det allra bästa jag kan göra nu är att avsluta alla "måsten" och sätta mig för att få ur mig alla de bokord jag har inom mig. För de ska ut till slut, varför inte lika gärna låta dem komma ut nu?

Kramisar Kim

Ord

Ord kan betyda så mycket, ett ord, flera ord, tusen ord: snäll, glad, ledsen...

Ett enda ord kan säga väldigt mycket. När det tumlar tusentals och åter tusentals ord omkring i mitt huvud då vill jag bara ropa STOPP! Sluta! Tyst!

För jag har inte tid att skriva ned alla de meningar och berättelser som ständigt formas inuti mitt huvud, i mina tankar under promenaden, när jag sover, äter, ser på tv, rensar rabatterna... De gånger orden är minst pockande är när jag ser på film, därför gör jag det när jag vill vila. Läser jag en bok, ja då är orden där, trots att det är en fängslande berättelse, formas ändå min egen berättelse i huvudet. Ord, ord, ord.

Jag är oändligt tacksam för alla orden inuti mig, annars hade jag inte varit författare och kommit ut med så många böcker som jag har gjort. Böckerna kanske inte hade fångat läsarna på samma sätt, om inte alla dessa ord hade tagit över mig och krävt på att få komma ut.

I natt låg jag då där, igen, och orden formades utan mitt medgivande. En ny bok blev till i huvudet, meningar, intriger och jag ville bara säga STOPP, ändå tog jag emot och när jag sitter vid min dator flödar orden ut i fingrarna, ned till tangenterna och in i datorn. Där är de, alla de ord som kom till mig i natt. De ser så nakna ut mot den vita bakgrunden, men när jag läser dem känns det som om de glöder och förmedlar just det budskap de ville när de pockade på uppmärksamhet i nattens mörker.

Nu har jag gjort vad jag skulle, nu har jag skrivit ned alla orden. Nu ska jag sätta mig och skriva ännu fler ord, på en helt annan berättelse, som har funnits inuti mig under en mycket lång tid.

Har du många ord inom dig? Håller orden dig vaken på natten? Sätter du dem på pränt när du vaknar?

Ett enda ord till vill jag ge dig innan jag slutar: Lycka!

Kramisar Kim

Feberrus och sladdriga fingrar

Det går inte så bra att skriva idag. Jag har feber och fingrarna sladdrar hit och ditt över tangentbordet. Dessutom känns armarna SÅ TUNGA.

Ändå finns orden där och vill ut. Jag vänder och vrider dem i huvudet, smakar på dem, byter plats, tänker om och funderar. Ibland försvinner orden i feberruset och jag somnar. Men i sömnen fortsätter jag tänka på min berättelse och jag försvinner bort i drömmarnas värld tillsammans med Theo och alla hans vänner. Snart är Theos Pompeji färdigskriven, "benet", alltså själva grundhistorien. Därefter ska boken läsas och det ska till mer "kött på benet". Sedan är det dags för korrekturläsarna att göra sitt eminenta arbete igen.

Vårsolen skiner utanför fönstret och jag längtar ut. Läser om andra som är ute och joggar, pysslar med hästar, tar promenader och då önskar jag att jag var frisk. Men alla är vi sjuka lite då och då, jag ska inte klaga. Jag njuter av att solen skiner in genom fönstret, av hundarna som blir glada varje gång de ser mig, av min mans omtänksamhet och av lyckan av att bara finnas till.

För trots feber och förkylning är det underbart att leva och höra alla orden inom mig!

Kramisar Kim
(Tyckte jag behövde pigga upp det här inlägget med lite blommor. Bilden är tagen på en del av de blommor som min far fick på sin 85-årsdag.)

Tänk vad ett ord betyder mycket

En dag gick jag in på google och googlade på Kimselius. Upptäckte en spännande länk som hette Backaboken. Att jag kom till denna sida berodde på att de hade recenserat mina böcker "Tillbaka till Pompeji" samt "Vikingaträl".

Det var så roligt att läsa kommentarerna, för jag kunde läsa glädjen mellan raderna. De som skrivit recensionerna hade verkligen tyckt om att göra det.

Dessutom hade eleverna läst in några rader ur varje bok och jag lyssnade. Tänk, att jag som har skrivit dessa böcker blev som trollbunden av att lyssna och kände "Oj, vad spännande!" Dessutom blev jag sugen på att gå och hämta "Vikingaträl" och läsa den direkt, för det var några år sedan sist. "Tillbaka till Pompeji" läste jag om rätt nyligen.

Jag kunde inte låta bli att kommentera recensionerna på Backabokens sida, eftersom jag tyckte att sidan var så ren och lättläst, ja trevlig.

I början av veckan blev jag uppringd av en journalist från Ystads Allehanda med anledningen av min kommentar på sidan. Det var nämligen så att eleverna precis hade startat sidan och direkt fått kommentar från en författare, vilket gjorde att de sporrades att fortsätta sitt arbete.

Det hela slutade med en mycket fin artikel, som jag tror också kommer att sporra eleverna i sitt fortsatta arbete med att läsa och recensera böcker.

Tänk vad ett ord kan betyda mycket! Ha det i minnet nästa gång du tvekar att kommentera något. Ditt ord kan göra stor skillnad för den som lyssnar eller läser det.

Kramisar Kim