Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

måndag 25 april 2011

Sista dagen...

Det var hennes sista dag i livet, men det visste hon inte när hon vaknade med ett leende på läpparna. Lojt sträckte hon ut sig likt en katt i den solstråle som letat sig fram genom fönstret. Hon njöt av solen och väderleksutsikterna, som hade lovat strålande solsken och mycket varmt. Hon älskade solen! Det skulle bli en perfekt dag för en tur med motorcykeln.

Det var ingen brådska, ändå längtade hon ut till solen och värmen, att få kända vinden susa runt henne när hon for fram på vägen. Idag bestämde hon sig för att hon inte skulle köra sin egen motorcykel. Hon skulle åka med sin man, för att komma nära honom, tätt intill.

Maken och hojen väntade utanför, hon rusade ut ur huset, med hjälmen i handen. Svingade sig lätt upp bakpå motorcykeln, vred på huvudet och såg på huset som hon redan kommit att älska så mycket. "Hej då huset" tänkte hon, sedan vrålade cykeln till och de körde ut på den lilla landsvägen som gick utanför deras hus.

Min syster Birgitta
De körde inte fort, de ville njuta av försommarens grönska och sommarens första varma dag. Träden stod nyutslagna runt dem när de åkte den slingrande smala landsvägen framåt. "Det här är livet", tänkte hon.

Hon kramade extra hårt om sin mans midja. I samma stund ställde han sig på bromsen och hon lyfte huvudet för att se vad som stod på.

En bil gjorde en plötsligt vänstersväng, rakt mot dem. I nästa sekund smällde det. Hennes man slets ur hennes grepp och for bort. Själv satt hon kvar på motorcykeln och slungades iväg rakt mot en stolpe. Luften gick ur henne när hon slogs mot stolpen och fick motorcykeln över sig. "Nu dör jag", tänkte hon.

Ändå gjorde hon inte det. Hon var förvånad över att hon inte kände någon smärta. Hon undrade var hennes man fanns. Strax stod han på knä bredvid henne och höll hennes hand. Sedan sjönk han ned bredvid henne och höll om henne.

"Jag känner ingenting", sa hon och han förklarade att allt skulle bli bra. Hon litade på honom.

Plötsligt var ambulansen där, hon lyftes upp och fördes iväg. "Min man!" ville hon skrika, men hon hade inte krafter att prata. Hon kände en mask sättas för sitt ansikte, sedan domnade hon bort.

Hon måste ha somnat, för plötsligt befann hon sig i ett svart vakuum. Röster skrek och kved runt henne, men hon såg ingenting. Hon famlade sig fram utan att känna något, rädslan växte inom henne och till slut stämde hon in i de skrikandes kör av fasa.

Sedan var hon där igen, i ljuset. Hon såg sin kropp ligga livlös på en bädd och hennes första tanke var: "Men vad är det för färg på läppstiftet, kunde de inte valt någon bättre." Då blev hon medveten om sin familj som satt runt hennes bädd. Hennes syster strök undan håret från hennes panna, medan tårarna rann nedför hennes kinder. Hennes barn stod gråtande bredvid och hennes man satt vid huvudänden och hade handen på hennes axel.

"Varför gråter ni? Jag är ju här!" skrek hon. "Jag vet!" svarade hennes syster, utan att röra på läpparna, utan att vända sig om och titta på henne.

Istället sa syster högt: "Det här är inte min syster. Det är bara ett tomt skal. Min syster finns här!" Och så svepte hennes syster med handen i luften.

Hon log, men leendet försvann snabbt när hon insåg att det verkligen var hennes tomma skal som låg där på bädden. Hon själv svävade i luften omkring dem. Hon talade med sin syster inne i systerns huvud.

Då var mörkret tillbaka igen. Skriken av fasa, kvidandet, gråten. Hon ville sätta händerna för öronen, men hon hade inga händer. Istället skrek hon.

Nästa gång hon var tillbaka i de levandes värld var vid sin begravning. Ett blomsterhav fyllde kyrkan, där inte en bänkplats var ledig. Hon såg alla sina vänner, sina syjuntaväninnor, sina motorcykelvänner, sin familj, sin man, sina barn, sina åldriga föräldrar. Alla grät de, och hon grät med dem. Över allt hon hade förlorat, över allt hon inte skulle få uppleva, över att hon inte hade tagit sin egen motorcykel den där dagen... Hon grät utan tårar för hon hade inte längre några ögon.

Det svarta mörkret var tillbaka, med all sin fasa och rop av förtvivlan. Den här gången stannade hon inte länge där, innan hon lyckades ta sig tillbaka till de levandes värld igen. Hon kom till sin syster och talade till henne. Hon berättade allt, om det svarta, mörka och hur rädd hon var och systern tröstade henne: "Jag förstår att du är rädd. Men det är inget farligt. Släpp taget så blir allt bättre."

Men hon ville inte släppa taget, hon ville inte lämna sina barn, hon ville inte gå. Men hon kände att hon var tvungen. "Ta hand om mina barn!" sa hon till systern. "Jag lovar att ta hand om dem!" sa systern, medan tårarna rann nedför hennes kinder.

Då äntligen vågade hon släppa det krampaktiga tag hon hade hållit om livet. Systern försvann, men istället för att komma till den mörka, fasansfulla platsen stod hon på en färggrann blomsteräng, där en ljummen sommarvind strök mot hennes kind. Solens strålar värmde behagligt och hon hade kropp igen. Hon kunde röra sig. Skrattande sprang hon över blomsterängen och kände glädjen fylla hennes bröst. Hon var hemma!

Till minne av min syster Birgitta som dog i en motorcykelolycka 3 juni 2006.


Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

20 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Vilket otroligt starkt inlägg! Jag blev så berörd och tårarna rullar nedför mina kinder...En mardröm.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Trillingnöten
Tack! Ja, det är den mardröm jag har levt med ett par år nu...
Kram Kim

Katarina sa...

Kim! Jag har tårar i mina ögon nu, du skriver mycket gripande och det är ett starkt inlägg.

Det är bara sååå fruktansvärt. Jag har ju läst några av de tidigare inläggen du skrivit om det som hänt din kära syster.

Stor kram till dig!

razaha sa...

Så underbart vackert berättat. Jag blev alldeles tjock i halsen.
Jag har själv svävat ovanför min kropp då jag höll på att falla ifrån,och kan bekräfta att det är ungefär så som du skrivit.
Men jag kom tillbaka, och värnar om varje sekund som jag lever. Oviktiga saker trycks bort, och ersätts av det som är viktigt för att leva. Barnen, mannen och mitt skrivande får all plats. Människor som är negativa sållas bort.

Min mormor hade svårt att lämna oss, och visade sig för mig vid sin begravning. Då fullt frisk, och med glimten tillbaka i ögonen.

När jag födde barn satt hon tyst vid min sida med sin hand i min, så nog finns de runt oss fast de flyttat till en annan värld.

Om jag skulle ha en enda dag kvar att leva skulle jag lägga mig i vår stora dubbelsäng tillsammans med min familj, och ösa över dem kärlek.

Tack för att du delade med dig av din upplevelse.
Kramar

Författarvisionären Ebba sa...

Åhh - Kim jag gråter med dig<3 Det är alldeles dimmigt av tårar nu så jag ser nästan inte vad jag skriver.
Så oerhört fint du gestaltat din systers sista dag i livet och tiden efteråt och din egen och familjens sorg.
Och jag tänker oxå på din bror, dels hur chockartat det blev med hans egen motorcykelolycka och dels vad/hur han själv måste gå igenom känslomässigt med tanke på att er syster inte överlevde.
Hur mår han nu?
STOR KRAM Ebba

Kim M. Kimselius sa...

Hej Katarina
Tack för dina fina ord om mitt blogginlägg. Satt själv med tårar i ögonen när jag skrev det och även nu när jag läser allt fint som mina bloggvänner skrivit här till mig.
Kram Kim

Hej Anita
Tack! Har upplevt det själv och även genom min syster, som faktiskt har kontakt med mig. Härligt att du klarade dig! Förstår att du värdesätter varenda minut av livet.
Visst är det härligt när de kommer och besöker en, bara de själva mår bra. Så fint att hon kom till dig när du födde ditt barn.
Det låter som en härlig tanke att samla hela familjen i dubbelsängen och bara vara!
Kram Kim

Hej Ebba
Ledsen att jag fått dig att gråta. Recensenterna säger att jag är bra på att beskriva känslor i mina böcker, och av alla era bloggläsares kommentarer förstår jag att det nog är så.
Tack för dina fina ord!
Han har fortfarande ont överallt och försöker leva livet snabbare än förut, i den mån han kan... Han går med käpp och känner sig som en gammal gubbe (förlåt Olle för jag berättar det), men det viktigaste är att han överlevde!
Kram Kim

Författarvisionären Ebba sa...

Nej, nej Kim - var inte ledsen - jag anser att det är läkande att gråta. En period i livet kunde jag inte gråta alls, var som fryst inuti. Fruktansvärt tillstånd - efter det uppskattar jag varje liten tår som kommer. Så jag tackar dig istället:-)
Skönt att höra att din bror kan röra sig, om än inskränkt ännu så länge.
Kram igen Ebba

Kim M. Kimselius sa...

Hej Ebba
Ja, jag tror också att det är bra att gråta, istället för att stänga in om sina känslor! Åh, vad hemskt att du har befunnit dig i det tillståndet. Härligt då att jag kan få dina tårar att rinna...
Kram Kim

Anneli sa...

Så fantastiskt vackert och kärleksfullt beskrivet.
Kramar!

Kim M. Kimselius sa...

Hej Anneli
Tack för dina fina ord!
Kram Kim

franziengland sa...

Usch så sorgligt. Jag tycker det är jättejobbigt att tänka på att det kommer en dag när jag inte ska ha alla mina närmaste kvar. Vill inte tänka på det, men försöker göra det så tillvida att jag bryr mig om och tar tillvara på den tid man nu har tillsammans med dem.
Förstår att du saknar din syster väldigt mycket! Hur har hennes man det, hur klarade han att gå vidare?
Nu ska jag gå vidare till några av dina mindre sorgliga inlägg. KRAM.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Ingrid
Ja, det känns som att ju äldre jag blir ju fler försvinner för mig, och så är ju livet...
Ja, jag saknar min syster mycket. Hennes man har gått vidare. Han träffade en granne, vars man nyss dött och tillsammans bearbetade de sina sorger och har nu blivit ett par. Det är jag glad för, en mycket trevlig kvinna, som påminner om min syster...
Kram Kim

franziengland sa...

Naturligtvis har du rätt och så måste det vara, om inte alternativet är att man själv ska gå bort först och det önskar förhoppningsvis inte så många av oss. Men det är ändå en så tung del av livet, att förlora de som betyder riktigt mycket för oss.
Det är trösterikt att de som blir lämnade hittar ett nytt sätt att leva vidare.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Ingrid
Ja, det tyngden i bröstet blir större för varje gång någon nära går bort. Den tyngden försvinner inte, men man lär sig leva med den.
Kram Kim

Linda Harström sa...

<3 så fint skrivet om en underbar människa!!!<3

Kim M. Kimselius sa...

Hej Linda
Tack!
Kram Kim

Anonym sa...

Otroligt berörande och vackert skrivet! Så sorgligt - det gör ont i mig. Skickar dig mina varmaste tröstekramar i en saknad som aldrig dör. /Skrivmoster

Kim M. Kimselius sa...

Hej Skrivmoster
Tack för dina fina ord! De värmer.
Kram Kim

Anonym sa...

Jag tycker om din berättelse. Nu är din syster kanske din skyddsängel och lever vidare i en annan dimension. Jag tror att de stora författarna är personer med mycket livserfarenhet som har upplevt exempelvis djup sorg. Livserfarenheterna berikar deras böcker. Jag har inte läst dina böcker men tycker att du skriver på ett sätt som berör vilket är positivt.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Anonym

Tack för din kommentar. Ja, min syster vandrar hela tiden vid min sida. Härligt att du tycker om min berättelse. Om du vill läsa fler av den här sorten rekommenderar jag dig min bok Mysrys, där denna berättelse ingår.
Kram Kim :-)