Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med närmare 50 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare, föreläsare och låtskrivare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

måndag 25 april 2011

Sista dagen...

Det var hennes sista dag i livet, men det visste hon inte när hon vaknade med ett leende på läpparna. Lojt sträckte hon ut sig likt en katt i den solstråle som letat sig fram genom fönstret. Hon njöt av solen och väderleksutsikterna, som hade lovat strålande solsken och mycket varmt. Hon älskade solen! Det skulle bli en perfekt dag för en tur med motorcykeln.

Det var ingen brådska, ändå längtade hon ut till solen och värmen, att få kända vinden susa runt henne när hon for fram på vägen. Idag bestämde hon sig för att hon inte skulle köra sin egen motorcykel. Hon skulle åka med sin man, för att komma nära honom, tätt intill.

Maken och hojen väntade utanför, hon rusade ut ur huset, med hjälmen i handen. Svingade sig lätt upp bakpå motorcykeln, vred på huvudet och såg på huset som hon redan kommit att älska så mycket. "Hej då huset" tänkte hon, sedan vrålade cykeln till och de körde ut på den lilla landsvägen som gick utanför deras hus.

Min syster Birgitta
De körde inte fort, de ville njuta av försommarens grönska och sommarens första varma dag. Träden stod nyutslagna runt dem när de åkte den slingrande smala landsvägen framåt. "Det här är livet", tänkte hon.

Hon kramade extra hårt om sin mans midja. I samma stund ställde han sig på bromsen och hon lyfte huvudet för att se vad som stod på.

En bil gjorde en plötsligt vänstersväng, rakt mot dem. I nästa sekund smällde det. Hennes man slets ur hennes grepp och for bort. Själv satt hon kvar på motorcykeln och slungades iväg rakt mot en stolpe. Luften gick ur henne när hon slogs mot stolpen och fick motorcykeln över sig. "Nu dör jag", tänkte hon.

Ändå gjorde hon inte det. Hon var förvånad över att hon inte kände någon smärta. Hon undrade var hennes man fanns. Strax stod han på knä bredvid henne och höll hennes hand. Sedan sjönk han ned bredvid henne och höll om henne.

"Jag känner ingenting", sa hon och han förklarade att allt skulle bli bra. Hon litade på honom.

Plötsligt var ambulansen där, hon lyftes upp och fördes iväg. "Min man!" ville hon skrika, men hon hade inte krafter att prata. Hon kände en mask sättas för sitt ansikte, sedan domnade hon bort.

Hon måste ha somnat, för plötsligt befann hon sig i ett svart vakuum. Röster skrek och kved runt henne, men hon såg ingenting. Hon famlade sig fram utan att känna något, rädslan växte inom henne och till slut stämde hon in i de skrikandes kör av fasa.

Sedan var hon där igen, i ljuset. Hon såg sin kropp ligga livlös på en bädd och hennes första tanke var: "Men vad är det för färg på läppstiftet, kunde de inte valt någon bättre." Då blev hon medveten om sin familj som satt runt hennes bädd. Hennes syster strök undan håret från hennes panna, medan tårarna rann nedför hennes kinder. Hennes barn stod gråtande bredvid och hennes man satt vid huvudänden och hade handen på hennes axel.

"Varför gråter ni? Jag är ju här!" skrek hon. "Jag vet!" svarade hennes syster, utan att röra på läpparna, utan att vända sig om och titta på henne.

Istället sa syster högt: "Det här är inte min syster. Det är bara ett tomt skal. Min syster finns här!" Och så svepte hennes syster med handen i luften.

Hon log, men leendet försvann snabbt när hon insåg att det verkligen var hennes tomma skal som låg där på bädden. Hon själv svävade i luften omkring dem. Hon talade med sin syster inne i systerns huvud.

Då var mörkret tillbaka igen. Skriken av fasa, kvidandet, gråten. Hon ville sätta händerna för öronen, men hon hade inga händer. Istället skrek hon.

Nästa gång hon var tillbaka i de levandes värld var vid sin begravning. Ett blomsterhav fyllde kyrkan, där inte en bänkplats var ledig. Hon såg alla sina vänner, sina syjuntaväninnor, sina motorcykelvänner, sin familj, sin man, sina barn, sina åldriga föräldrar. Alla grät de, och hon grät med dem. Över allt hon hade förlorat, över allt hon inte skulle få uppleva, över att hon inte hade tagit sin egen motorcykel den där dagen... Hon grät utan tårar för hon hade inte längre några ögon.

Det svarta mörkret var tillbaka, med all sin fasa och rop av förtvivlan. Den här gången stannade hon inte länge där, innan hon lyckades ta sig tillbaka till de levandes värld igen. Hon kom till sin syster och talade till henne. Hon berättade allt, om det svarta, mörka och hur rädd hon var och systern tröstade henne: "Jag förstår att du är rädd. Men det är inget farligt. Släpp taget så blir allt bättre."

Men hon ville inte släppa taget, hon ville inte lämna sina barn, hon ville inte gå. Men hon kände att hon var tvungen. "Ta hand om mina barn!" sa hon till systern. "Jag lovar att ta hand om dem!" sa systern, medan tårarna rann nedför hennes kinder.

Då äntligen vågade hon släppa det krampaktiga tag hon hade hållit om livet. Systern försvann, men istället för att komma till den mörka, fasansfulla platsen stod hon på en färggrann blomsteräng, där en ljummen sommarvind strök mot hennes kind. Solens strålar värmde behagligt och hon hade kropp igen. Hon kunde röra sig. Skrattande sprang hon över blomsterängen och kände glädjen fylla hennes bröst. Hon var hemma!

Till minne av min syster Birgitta som dog i en motorcykelolycka 3 juni 2006.


Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.