Skrivprocess, många gula lappar

Nu börjar det bli många "gula lappar" på mitt skrivbord. Än så länge ligger de bara huller om buller om varandra. Fler och fler blir det, allteftersom jag läser fler faktaböcker.

Men mitt i läsandet och gula-lappar skrivandet händer det att ett helt kapitel plötsligt dyker upp i mitt huvud.

Då skriver jag givetvis ned det direkt. Ibland kan det följa direkt på ett kapitel jag redan har skrivit, men oftast kommer text som jag inte vet riktigt var den passar in. Då skriver jag in det i min dokument "mall". Det är ett dokument jag alltid hämtar upp när jag startar ett nytt kapitel, där ligger allt förprogrammerat för boken. Det är också lätt att skumma igenom de textbitar som jag har lagt in, ibland kan det vara flera kapitel som ligger där (så var fallet när jag skrev Kinesiska Draken). När det känns rätt att peta in texten från mallen i boken, då känns det samtidigt väldigt skönt, eftersom det plötsligt blir många fler kapitel, trots att det bara har tagit mig 10 minuter att göra dem, just då, texten är ju skriven långt tidigare.

Det känns som om jag har hittat ett bra sätt att arbeta med mina böcker. Det är flyt i skrivprocessen hela tiden, jag får ingen skrivkramp och aldrig problem med att hitta nya idéer. Det som har varit svårast med en av de nya böckerna är faktiskt titeln på boken. För jag visste att boken skulle handla om Romarriket, men inte vilken del av hela romarrikets historia. När jag hade valt ämne, var det många olika titlar som for igenom mitt huvud. Medan jag funderade över de olika titlarna fick jag några mail som uppmuntrade mig:

"Varje gång när man väntar tills böckerna kommer ut så tror man ungefär hur boken kommer vara så brukar det vara med de flesta författare. Men när man läser dina böcker så vet man ALDRIG vad som ska hända! Man blir överraskad varje gång man vänder blad. Och det lyckas inte många författare med. Så jag är SÅÅ glad att jag blev tipsad om dina böcker! För de gör mej lugn och när jag är ledsen eller deprimerad tar jag en av böckerna börjar läsa och känner mej genast gladare!"

"Jag började läsa dina böker när jag var cirka sju. Jag har alltid varit ett stor fan ska du veta. när jag var liten hadde vi inte dina böker i skol bibloteket jag blev helt förskräckt och tänkte "WOW har dom inte Kims Böcker!!!!????" så jag skrev en lista på folk som ville ha dom och sedan lämnade jag den till blotikarien. jag gillar Theo och ramona jätte super mycket och kimberlie bökerna med. men jag undrar om det kommer fler böker om theo och ramona och om dom kommer på film???"

Kan man bli annat än uppmuntrad av sådana här mail. Ni ska veta att jag får många mail varje dag och jag är lika tacksam för vartenda mail. Det kommer även vanliga brev, med post och de är nästan mer spännande, eftersom det oftast ligger ett foto på avsändaren i brevet. Och titeln... Ja, den blev till slut "Boudicas strid mot Romarna".

När jag behöver ta en paus ifrån faktaläsning, gula lappar och författandet går jag ned till mitt"sommarrum". Här sover nu alla växterna sin vintersömn, annars blommar bouganvillan, kaktusen, citron- och mandarinträd, tillsammans med pelargoner, olivträd, trumpetblommor och många, många fler blommor. Kan ni föreställa er doften när citronträden, mandarinträdet och trumpetblommorna slår ut sina knoppar.

Jag har ett bord här där jag sitter på våren och arbetar, samtidigt som jag ibland tittar ut över den blommande fruktträdgården, medan jag nästan bedövas av doften från citronträdet. I sådana stunder är jag mycket tacksam över att jag lever och har fått den stora förmånen att leva på något som jag alltid drömt om: att skriva böcker!

Kramisar Kim

Smakprov Kimberlie - Ett nytt liv

Nu kan du äntligen läsa ett nytt utdrag ur boken "Kimberlie ett nytt liv".

Klicka här eller på bilden för att komma till Smakprov.

Idag ligger Kimberlie ett nytt liv 2:a på Smakprovs lista över det mest lästa smakprovet. Jättekul!

Skriv gärna här i kommentarer vad du tycker om det nya Smakprovet. Tyckte du att det var kul att läsa det som en bok?

Kramisar Kim

Smakprov Kimberlie -Äventyr på Nya Zeeland

Här kan ni läsa Smakprov ur Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland.

Klicka på bilden, eller denna text.

Nästa vecka kommer ett utdrag ur nästa Kimberliebok: Ett nytt liv. Då blir det text som inte har publicerats tidigare. Spännande, inte sant?

Kramisar Kim

Strömlöst, kallt och mycket snö

En kall dag tog sin början. Ingen ström, -17 grader, för att därefter sjunka ned till -18 innan det vände och gick uppåt.

Vackert när solen stiger över trädtopparna och fönstren är frostnypna.

Jag var glad för min varma Goosejacka när jag tog ut hundarna på två olika rundor. Skottade runt fågelborden och lade ut extra mycket frö och nötter för att ingen fågel skulle flyga förgäves till matplatsen.
Tycker det är vackert med frostflingorna runt fönstren, påminner mig om barndomen.
Det är inte ofta man ser det nuförtiden.








Här är frostflingorna i närbild, visst är de ljuvligt vackra?











Rådjuren har skrapat undan snön under natten för att komma åt löven. Ibland råkar vi skrämma iväg dem när vi kommer ut på sista kissrundan och de står och mumsar på löven.






Tola, med sitt onda ben, har det kämpigt i snön och försöker i det längsta hålla sig till de uppskottade gångarna, men där kan hon inte göra alla sin behov, enligt henne, så till slut kopplar jag loss henne och släpper henne i hundgården. För att snabbt fånga in henne igen när hon är klar.

På grund av strömavbrottet har jag hunnit läsa massor med research på morgonen, ingen dator som stal timmar från mig. Solen hade börjat gå upp och det var hyfsat ljust i rummet. Idéerna har flödat och nu ska jag strax sätta mig och skriva på "Theos Pompeji".

Har du också drabbats av snöovädret som dragit fram över Sverige? Du kan väl berätta lite om hur du har det där du bor just nu. Det skulle vara kul att få höra hur det ser ut i vårt avlånga land.

Många kramisar från Kim

Böcker och hundar är mitt liv

Den här bilden är tagen förra veckan. Pluto, Tola och Tickie. Här har snön sjunkit undan rejält och vi kände förhoppning inför våren, men så icke, igår/inatt och förmodligen idag har det kommit massor av ny snö.

Pluto som är född den 29 december älskar snö. Han mötte snön första gången när han var fyra veckor och snö är hans rätta element. Tola är en sommarvalp och tycker om snö, men är inte lika tokig i den som Pluto. Tickie tycker att snön är jobbig, den fastnar i hennes päls och hon är bara hälften så stor som de andra, vilket innebär att snön oftast går över henne när det är mycket snö. Idag fick hon pulsa i mina fotspår och hon såg väldigt olycklig ut.
Här är Jamakis Pompeii-kull. Pluto är den valp som sitter på nedersta trappsteget, längst till höger. Visst är han gudomligt söt redan då?








Tickie var bara nio månader när valparna kom och hon tyckte de var lagom roliga och hoppade alltid upp på stolen och satte sig, vilket retade valparna rejält, för de tyckte hon var i lagom storlek för att leka med. Men eftersom deras tänder var vassa och de var våldsamma flydde Tickie undan.


Här är snön nedtryckt av valparna som har ägnat sig åt att åka kana nedför de höga snöhögarna som faktiskt var ända upp till kanten av staketet när det var som värst snö. Då rymde valparna, så vi var tvungna att skotta ned högarna lite för att valparna inte skulle kunna ta sig ut.



I valphagen finns det en valphundkoja. Den hade valparna jättekul i. Oftast var det en valp som sprang in och lade sig i öppningen och stoppade alla andra genom att morra som det värsta lejon.






En valp som just bestigit "Mount Everst". Valparna såg så nöjda ut när de kom upp på toppen. Här är det Romulus. Så heter Theos pappa i "Tillbaka till Pompeji". Alla valparna i denna kullen är döpta efter Pompejiboken.





Nu har valparna blivit lite större och får komma ut i de stora hundarnas rasthage. Här nosar Romulus modigt på vår stora hanhund Zacko.








Att föda upp hundar innebär mycket arbete, lite sömn, men åh så mycket kärlek. För hundarna och valparna är jag Nummer 1 i hela världen och de följer mig troget varthän jag än går och ser upp till mig.






Här ser ni hur alla valparna kretsar runt "tryggheten" i form av mig.










Efter en stund i snön är det skönt att komma in och sova i värmen.

Här är det Livia, enda tiken i kullen, som har somnat i sin säng. Den har hon fortfarande kvar, men nu ryms endast hennes huvud i den.

Om ni tittar i nederkanten ser ni Plutos huvud som använder Livias säng som huvudkudde. Livia och Pluto var oskiljaktiga som valpar och när de nu träffas som vuxna blir de överlyckliga över att se varandra igen.

Hundarna ger mig ro och en känsla av välbefinnande, vilket gör att jag blir stimulerad att skriva. Många av mina böcker har skrivits med hundar liggande på mina fötter tills fötterna domnat. Ibland är det nästan slagsmål om vem som ska ligga på mattes fötter, ibland har jag ett hundhuvud på varje fot.

Alla hundar som passerat genom mitt liv försöker jag skildra i mina böcker. I Theo och Ramona serien har Pluto fått visa hur underbara mina hundar är. I Kimberlie och Andy serien har Tickie fått en stor plats. Trots att det egentligen inte var Tickie jag skrev om från början när böckerna skrevs mellan 1990-1992.

Som ni förstår älskar jag mina hundar lika mycket som jag älskar mina böcker. Skulle inte klara mig utan någon av dem.

Utanför fönstret vräker snön ner, Tola som har kämpat sig fram i snön med sitt onda ben ligger i sängen och sover. Pluto väntar förmodligen på nästa promenad i snön, medan Tickie sannolikt fasar för en ny promenad i snön.

Jag längtar bara efter att få skriva på mina böcker medan jag hör snön vina runt knutarna.

Kramisar Kim

Bokutgivning på eget förlag

Efter att ha slagit igenom på B. Wahlströms förlag julen 1997 med min debutbok "Tillbaka till Pompeji" som sålde i 11.000 ex första veckan, bestämde vi oss 2002 för att ge ut mina böcker på eget förlag.

Jag har jobbat inom tryckeri-, sätteri- och reklambranschen i många år och hade mycket erfarenhet, trodde jag. Men det fanns fortfarande otroligt mycket jag behövde lära mig.

Jag hade turen att ha vänner som ställde upp som mentorer och gav mig goda råd och tips. Något jag är mycket tacksam för och har försökt återgälda genom att i min tur ställa upp och hjälpa andra med goda råd när de ger sig in i branschen.

ISBN-nummer (bokens födelsenummer) fick jag tag på från Kungliga Biblioteket i Stockholm. Varje bok måste ha ett sådant nummer. Precis som vi människor måste ha ett personnummer.

Jag hade jobbat med "sättning av böcker", alltså att göra helt färdiga boksidor som därefter går iväg till tryckning. Men när jag nu skulle göra min egna bok hade jag inte det program som krävdes, utan fick överlåta det till en vän som arbetade med detta. Han hjälpte mig även att lägga ut offerter till olika tryckerier, eftersom han hade eget förlag hade han erfarenhet av den biten.

Nuförtiden har jag ett bra program och "bryter om" (gör färdiga boksidor) själv.

Bokmässan i Göteborg förstod jag var viktig att synas på, och lyckades komma med på ett hörn i en monter och sedan var mitt eget förlag i full fart. Nu har jag sedan några år en alldeles egen monter på bokmässan i Göteborg. Kom gärna in och hälsa på i vår monter i år. Monternummer och datum hittar ni på www.kimselius.se till våren.

"Faraos förbannelse" var första boken som vi gav ut på eget förlag och den sålde slut på en månad.

Vi tog tillbaka rättigheterna på de böcker som B. Wahlströms hade gett ut och tryckte upp även dem på eget förlag, så att alla böckerna skulle ha en enhetlig stil.

Böckerna trycktes upp i Finland och på första bilden ser ni hur böckerna kommer med långtradare, en finsk chaufför som inte kunde många ord engelska. Han hade ingenting att lyfta ut böckerna med så vi fick ringa vår snälle granne som släppte vad han höll på med, satte gafflar på traktorn och kom och hjälpte oss lyfte av de 8.000 böckerna.

Första gången vi fick böcker kom de i kartong, nästa gång kom de i "lösvikt" (se bilderna). Då var det bara att packa om böckerna ned i kartonger och bära in dem. Eller bära dem, 10 stycken åt gången, i famnen för att därefter stoppa in dem i hyllor och stappla dem på pallar.

Varje gång jag fick ny bokleverans var jag lika glad. För det innebar nämligen att jag hade lyckats sälja den tidigare tryckningen av böcker, som därefter finansierade nästa bok. Det rullade på.

Att ta emot böcker utomhus var lite vanskligt och många gånger hängde regnet i luften. Ibland när vänner ringde och frågade om de fick komma på besök bokade vi in dem till den väntade leveransen. På så sätt hade vi några fler händer som kunde bära och det gick mycket snabbare att få in böckerna.

Det får mig att tänka på när vi hade hjälp av goda vänner med en femåring och en sjuåring. De bar också, några ex i taget. När vi stod och tittade på den stora stapeln av boken "Svarta Döden" sa femåringen: Men Kim... Varför köper du så många av samma bok? Jag svarade då: "Jag har inte köpt alla de här böckerna, det är jag som har skrivit de." 5-åringen rynkade pannan och sa: "Men varför skriver du så många samma böcker, är det inte bättre om du skrev olika böcker." Inom mig skrattade jag, men jag var allvarlig när jag svarade henne: "Jag har bara skrivit en bok och sedan har jag kopierat den så att det har blivit så här många." Femåringen stirrade oförstående på mig och då kom sjuåringen till min hjälp: "Du förstår hon har klonat den!" "Jaha!" sa femåringen och såg väldigt nöjd ut. Nu visste hon varför jag hade så många av samma bok. En förklaring jag aldrig skulle ha tagit till, för jag hade inte trott att femåringen visste vad klonad var för något.

En gång var jag ensam hemma och var tvungen att körde in alla böckerna själv. Jag lade presenning över böckerna och sedan jobbade jag så fort jag kunde, eftersom himlen var täckt av svarta regnmoln. Det tog mig sex timmar att få in böckerna och när jag klev in genom dörren med de sista böckerna i famnen släppte molnen slutligen ifrån sig en störtflod av regn. Turen var på min sida.

Det blir en hel del böcker när det kommer 8.000 böcker på en gång. Innan vi har fått stapplat upp böckerna och fått in dem i hyllor och garderober, är det böcker överallt! Men bara för ett tag, för snart går böckerna iväg ut till butikerna och det blir genast mer utrymme i huset.

Med 14 titlar går det inte längre att ha böckerna i huset. Det insåg vi redan till 9:e titeln och vi sökte andra lagermöjligheter, eftersom vi knappt kunde ta oss fram mellan kartonger och bokstaplar.

Nu finns böckerna på ett lagerhotell fyra mil härifrån. I början kändes det konstigt att inte långtradaren kom hem, att jag inte behövde bära in alla böckerna själv.

Men åh, vilken lättnad det ändå är. Jag behöver inte vara hemma och passa långtradaren, jag behöver inte vara rädd för att det ska vara dåligt väder och framförallt behöver jag inte bära alla böckerna. Nu ringer de från lagerhotellet när böckerna har kommit. Då slänger jag mig i bilen och åker iväg för att se de första exemplaren. Jag lyfter ut det första exemplaret, luktar på det och bläddrar igenom det för att se om det är korrekt. Varje gång känner jag stolthet och glädje över att jag har åstadkommit ännu en bok att sätta i MIN bokhylla. För även om mina böcker nu säljer mycket bra, skriver jag fortfarande bara för mig själv och för att jag ska kunna sätta en ny bok i min hylla.

Med jämna mellanrum måste vi hämta hem böcker ifrån lagerhotellet eftersom vi fortfarande sköter packningen och faktureringen av böckerna. Det blir en hel del körningen, speciellt i november/december då vi säljer många böcker.

DHL kommer och hämtar våra paket och kör ut dem till bokhandlarna. Vi har ett par hundra böcker av varje titel hemma, så det är fortfarande väldigt många böcker, men nu på begränsade ytor.

Både jag och min man har lärt oss mycket under de år jag har haft förlag. Det har varit jobbigt, tufft med ekonomin, långa arbetsdagar och mycket slit. Men... det har varit värt det. Vi har så roligt tillsammans och jobbar för något gemensamt. Dessutom känns det skönt att ha möjlighet att bestämma ALLT: Vad boken ska handla om, omslaget, när boken ska komma ut, hur många exemplar den ska tryckas i och hur många olika titlar jag kan ge ut per år. Det är en stor frihet att kunna bestämma så mycket. Jag älskar det!

Jag måste avsluta med att säga att utan min man, Jan, hade jag aldrig klarat det. Han har varit till ovärderlig hjälp, både med goda råd och som arbetskraft, han är chef på Roslagstext, lagerarbetare, packare, ekonomidirektör, ja, precis allt. Jag... jag är bara en vanlig författare, som får göra precis det jag alltid har drömt om att göra: Skriva böcker och sätta dem i min bokhylla.

Om ni har frågor angående att ge ut på förlag får ni gärna ställa dem här i kommentarer så ska jag försöka besvara dem i den mån jag kan.

kramisar Kim

Tjuvkik på Kims skrivarlya

Nyfiken på hur författaren bor? Här kan du se en bit av mitt hus.

I denna trappa springer jag upp och ned många gånger om dagen. Varje gång njuter jag av alla de fantastiska bokomslag som täcker väggarna i form av stora tavlor.

Tavlan Svarta Döden är skrämmande, med Döden själv som stirrar på mig med sina röda ögon.

Varje bild representerar för mig mycket mer än ett bokomslag: Researcharbete, researchresor, möten med nya människor, nya läsare, nya butiker som jag signerat i, kommentarer jag har fått om böckerna, utlandskontrakt, minnen, massor av minnen.

Om man går rakt fram, till höger om Kimberlie-tavlan, kommer man till min "skrivarlya". Med samma Pompejiröda färg på väggarna.

Kimberlietavlan är den enda som har rubrik, vilket är en miss från min sida. Tänk där hängde tavlan, hela bokmässan, plockades ned och forslades hem och hängdes upp på väggen, utan att jag såg att det var rubrik på den. Det var inte förrän Jan frågade mig varför jag hade titeln på Kimberlietavlan som jag insåg att den fanns där... Tänk vad "blind" man kan bli för något som man ser så ofta.

Tidigare fick vi omslagen så här stora och vi ramade in tavlorna. Nu för tiden får vi omslagen digitalt och låter trycka upp en tavla av omslagsbilden.

Tydligen har jag skickat fel bild till tryckeriet på Kimberlieomslaget, ja, jag HAR skickat fel bild till tryckeriet, annars skulle inte titeln ha varit på bilden. Men... den stör inte. Vi får se om vi låter trycka upp en ny bild till årets bokmässa, eller om tavlan får vara som den är. Den har ju då sin alldeles egna historia att berätta.

Var det roligt att få en liten titt in i min vardag och få se det liv tavlorna från bokmässan lever när de inte hänger på väggarna i montern på Bokmässan i Göteborg?

Kramisar Kim

Theo och Pluto mugg

Här ser ni årets mugg. Snygg, inte sant! Muggen kommer att säljas på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg i september.

På bilden nedan ser ni 2009 års mugg som vi sålde på bokmässan. Ett fåtal muggar finns kvar. De kommer att finnas till försäljning på årets bokmässa i vår monter.

Tanken är att det ska komma en ny mugg varje år, med motiv från någon av böckerna.

Har du någon önskan om vilken av böckerna du skulle vilja ha ett motiv ifrån? Kommentera här på bloggen, så kanske det blir 2011 års mugg.

Tyvärr fanns det inte så många färger att välja mellan, därför kunde jag inte få den färg som många av er önskade. Inte heller den färg jag egentligen ville ha på muggen fanns. Men... när jag ser muggen med motivet på Pluto och Theo då tycker jag att den svarta muggen är mycket, mycket snygg, eller hur?

Kramisar Kim

Skrivprocess, sista kapitlet skrivet

Många blev förvånade när jag igår lade ut på facebook att sista kapitlet på "Boudicas strid mot Romarna" var skrivet. Det var många som trodde att hela boken var klar, men se det är den inte.

Jag vet inte om mitt skrivsätt är helt annorlunda än alla andras, men jag skriver nästan aldrig boken i den följd som kapitlen kommer i den färdiga boken.

Ibland börjar jag skriva sista kapitlet först, men oftast kommer det allra första kapitlet, då när idén till en ny bok, en ny händelse dyker upp. Då sätter jag mig och skriver ned hela det kapitlet, för att kanske lägga undan det i många år, tills det är dags att skriva färdigt boken.

Men ibland är det så att när jag läser fakta inför en bok så kommer plötsligt sista kapitlet så klart och tydligt för mig, vilket hände igår när jag släckt ned i min skrivarlya och promenerade hem genom gången till boningshuset. DÅ kom hela sista kapitlet och jag slet åt mig första bästa penna och block och satte mig och skrev. Orden bara rusade ur mig, ned på papperet och sedan var det som en befrielse när det var över... Jag är SÅ nöjd med slutet på boken.

Nu har jag alltså skrivit början och slutet på "Bodicas strid mot Romarna". Nu gäller det att få till det på mitten också, men det blir inga problem, jag har hela handlingen (i stort sett, ibland vet man inte vad huvudpersonerna hittar på) klar för mig och har redan skrivit många gula lappar för att bygga upp boken.

Ännu återstår en hel del researcharbete och givetvis researchresa/resor.

En annan sak med att jag har skrivit färdigt slutet på Boudicas strid mot Romarna är, att jag har faktiskt redan börjat skriva på 15:e boken om Theo och Ramona, det liksom bara kom på köpet! Om de nu inte går och dör i striderna mot Romarna, för då blir det ingen mer bok. Vi får se. Det är alltid lika spännande att se vad fingrarna får för sig att skriva ned, medan ögonen läser vad fingrarna har skrivit.

Blev ni något klokare på vad boken handlar om? Eller ännu mer nyfikna? Tycker ni om att jag berättar om hur jag bygger upp boken, eller är det bara frustrerande?

Kramisar från Kim som flödar av energi och skrivarglädje just nu

Vem är förebild för Pluto i Kims böcker?

Om ni undrar vem som har stått förebild för omslaget till Theos Pompeji, så är det min hund Pluto.

Det är jag som har fött upp honom på min kennel: Jamakis kennel (se www.kimselius.se under länkar/Jamakis kennel för att se bilder från när valparna föddes). Även Plutos mamma, Namie har jag fött upp.

Min kennel startade för många år sedan. När jag döpte valparna fick de namn efter böckerna som jag höll på att skriva, t.ex. Jamakis Pompeii Pluto. Fast just Pompejiboken var skriven långt innan min Pluto föddes. Tanken var att den här kullen skulle döpas efter min bok "Snapphanar!".

Det en mycket jobbig förlossning, det var rykande snöstorm och KALLT! Det var den 29 december och efter att tre valpar kommit ut var det stopp. Vi satte oss i bilen och körde 2,5 timma till det enda öppna djursjukhuset. Det var närmare midnatt när vi började färden. (Allt detta kan ni läsa om på Jamakis kennel). En av valparna som hade fötts trodde vi inte skulle överleva, en liten tik, den enda tiken bland 5 hanar.

Men det var en seg liten tjej och när hon var tre dygn och det var dags att ta bort sporrarna på henne sträckte jag fram henne till veterinären med orden: "Det här är Livia!" Jag hade inte funderat ut namnet innan, utan namnet bara flög ur mig och det passade verkligen Livia som är en mycket livsglad hund.

Ni som har läst boken "Tillbaka till Pompeji" vet att Livia är Theos syster. Ja, sedan var det bara att döpa hela kullen efter Pompejiboken. En fick heta Theo (den valpen köpte min kusin) och en fick heta Pluto (se min hemsida för de andra namnen). Pluto kom att stanna hos oss. Han är precis lika snäll och glad som Pluto i böckerna, så namnet är mycket passande.

När nu Theos hund Pluto skulle förevigas på omslaget av "Theos Pompeji" var det självklart att det skulle bli min hund Pluto som skulle avbildas. Vad tycker ni, har illustratören Mats lyckats?

Ni har även en vacker vinterbild här i den här bloggen också, det visar hundarnas badplats som nu ligger igenfrusen, men det är en så vacker promenad att vi ändå går dit varje dag för att njuta av naturen. Pluto älskar att gå hit, så gör även de andra hundarna OCH jag!

Som ni förstår är min Pluto inte från början Theos Pluto, utan Theos Pluto har formats av alla de ljuvliga Berner Sennenhundar som jag har haft under åren sedan jag köpte min första Berner Sennenhund 1976. Men det som är roligt är att min Pluto verkligen har blivit den Pluto jag har beskrivit i böckerna. Kanske inte så konstigt, alla mina berner har varit lika underbara!

Ja, nu vet ni lite mer om Theos Pluto.

Tyckte ni det var kul att läsa om det här?
Vad vill ni veta mer om?
Har ni förslag på fler blogginlägg?

Kramisar Kim