Ny sida på min blogg: Mina Böcker

Nu kan du lätt läsa information om alla mina böcker genom att kika här till höger på bloggen under Mina Bloggsidor och titta under Mina Böcker. Du kommer lätt tillbaka hit till Bloggen igen genom att klicka på Startsida.

Tack Eva för hjälpen! Utan dina tips hade sidan Mina böcker inte blivit av.



Det har varit inspirerande att lägga upp sidan, eftersom jag ser helheten av mitt författarskap på ett lättöverskådligt sätt. Vilket givetvis inspirerar mig att sätta mig att skriva på min nya bok... Älskar att vara författare!

Missa nu inte att kika in på den nya sidan MINA BÖCKER.

Kramisar Kim

Skrivprocess, ge dig tid att stanna upp

Oftast sprudlar orden inom mig och vill komma ut på papperet, de historiska händelserna är spännande, fängslande, fascinerande och jag vill skriva mer och mer och mer. När jag är mitt uppe i det flödet tar jag mig ändå tid att stanna upp, mitt i skrivandet.

Det är för att jag måste ta mig tid att bygga upp berättelsen och inte bara stressa vidare från den ena dramatiska händelsen till den andra. Det gäller att bygga upp miljön och låta personerna träda fram och bli levande för läsaren.

Får ofta frågan: Hur kommer man på mitten? Det är väldigt vanligt att man har början och slutet på boken klar och sedan ingenting. Oftast är det för att man har haft för bråttom att berätta historien, inte gett sig tid att stanna upp, vara i nuet och skildra händelsen för läsaren.

Har du arbetat med min "Gula-Lappar-teknik" (KLICKA HÄR för att läsa om hur du gör) har du redan ramen för berättelsen klar. Var inte rädd för att spräcka ramen och gå utanför den historia du har tänkt dig att berätta. Låt personerna i boken berätta sin historia genom dig, låt dem få bestämma vad som ska hända.

En annan fråga är: Vem ska berätta historien? Oftast väljer yngre författare att skriva i jag-form. I mina böcker väljer jag att vara en allvetande berättare som bestämmer vad som ska hända, berättar vad bokens karaktärer tänker och drömmer. Jag kan även komma med förutsägelser för att låta berättelsen bli mer spännande.

Några frågar: Hur ofta ska jag skriva, hur många timmar varje dag? Skriv när det känns roligt, försök att skriva lite då och då, men låt inte skrivandet bli ett tvång, för då kommer inte orden av sig själv. Läsaren ska kunna känna din skrivarglädje när de läser boken. Om du är nöjd med vad du presterar, då blir även läsaren det!

Ha inte för bråttom med att komma till slutet av berättelsen, rusa inte fram i berättelsen. Stanna upp, tänk efter och var närvarande i berättelsen och njut av det du gör, då har du kommit långt! Lycka till!

Kramisar Kim (Bokomslagen är på några av mina otäckt, spännande böcker: Giljotinen, Theos Pompeji, Svarta Döden, Boudicas strid mot Romarna samt Det glömda kriget 1808-1809.)

Skrivprocess, om jag ändå kunde tänja på tiden...

Tiden rinner genom mina fingrar och försvinner bort alltför fort. Mycket pockar på uppmärksamhet i dessa dagar. Rabatterna ska vårrensas, de sista löven krattas upp. Huset ska vårstädas och jag har en bok som ska skrivas klar.

Mailen rasar in med många frågor om jag kan läsa berättelser för andra. Jag önskar jag hade tid till det, för jag vet att det finns många guldkorn där ute som bara väntar på upptäckt.

En gång läste jag en berättelse en flicka hade skrivit och tänkte "Åh, varför kan inte jag skriva så här underbart". När jag frågade henne om hon ville bli författare svarade hon att hon inte alls hade en tanke på det.

Vilket slöseri med ord... Kanske hon en dag ändrar åsikt och skriver ännu en fantastisk berättelse. Det var på den tiden då min tid räckte till för att läsa det andra hade skrivit, nu är jag glad om jag hinner med mina egna berättelser.

Tänk om man kunde tänja på tiden allt efter behov. En dag kunde ha 48 timmar när vi var i behov av det, andra dagar bara 12 när vi ville att dygnet skulle gå fort. För ibland vill man det, att tiden ska rusa iväg, eftersom man med spänning väntar på något: en resa, en speciell dag, en speciell händelse.

Mina fans skriver och undrar hur långt jag har kommit på "Boudicas strid mot Romarna". De frågar om boken blir tjock, om den är spännande, om den kommer ut tidigare. Det är inspirerande med alla deras frågor, eftersom jag inser att det är många som väntar på nästa bok om Theo och Ramona. Samtidigt är det lite stressande, eftersom jag känner att jag aldrig kan skriva en tillräckligt tjock bok för att mina stora fans ska bli nöjda.

Dessa dagar varvar jag mitt skrivande med otaliga hundpromenader, drar kvistar, krattar en liten stund och plockar upp efter hundarna. Det blir många fler hundpromenader än vanligt, eftersom Tola ska ha sin träning på grund av sin knäskada, Tickie inte ska gå så långt eftersom hon är helt nyopererad och Pluto ska ha sina vanliga långa rundor.

Istället för att bli stressad över att den vanliga 1-timmas promenaden nu sträcker ut sig över 2 timmar uppdelat på tre promenader, går jag och funderar över vad jag ska skriva när jag kommer in igen. Ibland känns det som om jag precis har kommit in i handlingen när det är dags för en ny hundpromenad. Jag biter ihop, slutar skriva och behåller berättelsen inom mig och jobbar vidare på min promenad. Jag får mycket frisk luft och motion, vilket ger energi och inspiration. Men tiden flyger alltför fort varje dag och innan jag vet ordet av är det kväll och dags att gå till sängs.

Tänk om jag ändå kunde tänja på tiden, åh, så många böcker jag skulle kunna skriva, så många vänner jag kunde hälsa på... så mycket annat kul jag kunde hitta på.

Men det är inte möjligt att tänja på tiden, så jag gör det mesta möjliga av den. Tackar nej till alla förslag om att läsa andras manus, pratar inte så mycket i telefon, ser ytterst lite på tv, ägnar mig åt att läsa fakta istället för skönlitteratur och arbetar i huvudet den tid jag inte sitter vid datorn. Jag vet att jag kommer att bli klar med även denna bok i tid, för på något konstigt sätt verkar det som om jag ändå lyckas tänja lite på tiden varje dag...

Kramisar från Kim

Skrivprocess: Det kom ett mail...

Det kom ett mail, ett bland många andra, ett mail som var skrivet från hjärtat och som gjorde mig mycket glad:

"Dina tips har verkligen hjälpt mig extremt mycket! Vill så gärna tacka dig på något sätt men vet inte riktigt hur, jag är mitt inne i min första bok just nu. Jag är bara 19 år och hade inte en tanke på att det kunde finnas möjlighet för mig att bli publicerad förens jag hittade din blogg. Men jag tror verkligen på min bok och det känns som att det är det viktigaste. Jag hoppas att jag någon gång blir publicerad, du har fått mig att tro att det finns en möjlighet. Tack!"

Eftersom jag själv har lyckats uppnå mina drömmars mål och vet hur lång och svår vägen kan vara, brinner jag för att inspirera andra och hjälpa dem i sitt skrivande. Dels gör jag det på Unga faktas Panel (KLICKA HÄR för att komma dit), dels gör jag det på min egen hemsida www.kimselius.se under Författartips (KLICKA HÄR för att komma dit). Men framförallt brinner jag för att få andra att tro på sig själva och inte ge upp sin dröm. Det är just därför detta mail gjorde mig så glad.

Sedan jag startade mina försök att inspirera och hjälpa andra har jag fått reda på att flera av dem har lyckats få sina böcker utgivna, vilket har gjort mig jätteglad.

Under åren som gått har jag fått hjälp av många att förbättra mitt skrivande, att våga ta steget, att satsa på ett eget förlag och mycket, mycket annat. Det går aldrig att "betala tillbaka" all den erfarenhet som andra människor har delat med sig av till mig, därför tar jag inspiration av filmen "Skicka vidare" och delar med mig av min erfarenhet till de som har lika stort behov av det som jag en gång hade.

Tack alla ni som skriver till mig och berättar att mitt arbete med den här bloggen, med min Författartipssida och med Panelen Unga fakta verkligen har gjort nytta. Det känns underbart att höra att någon "lyssnar" på vad jag "säger" och vågar ta steget. Även om allt detta arbete tar mycket tid ifrån mitt eget skrivande, så är det samtidigt inspirerande att hjälpa andra. Den sprudlande fantasi som jag har fått och förmågan att sätta det på pränt, är en gåva som jag vill förvalta på bästa sätt och jag tror jag har hittat rätt sätt att göra det på.

Tack ännu en gång för era mail och brev, jag värdesätter dem mycket.

Kramisar från Kim
(Bilden är tagen för bara en liten stund sedan, en trött och nöjd Kim som längtar efter att sätta sig och skriva!)

Druider och Tickie

Idag har jag blivit mycket inspirerad när jag läste fakta till min bok "Boudicas strid mot Romarna". Dagens ämne var Druider, vilket alltid får mig att tänka på Merlin, trollkarlen som det har spelats in så många filmer om. Just nu går det en serie på tv om Merlin, en serie som jag följde med spänt intresse första gången den gick. Men jag måste ha riktig fakta till min bok och ägnar mig åt att läsa om druider, vilket inspirerar mig jättemycket och det blev många nya gula lappar idag (KLICKA HÄR för att läsa om min Gula-lappar-teknik).

Tickie hade tid hos veterinären på torsdag, men jag tyckte att hon verkade må mycket sämre idag, så jag ringde och fick en akuttid i Kalmar. Det var bara att upphöra med läsningen och hoppa in i bilen med hunden och köra 1,5 timma, för att sedan tillbringa drygt en timma hos veterinären och sedan till Karlskrona för att lämna paketen som Jan skulle ha kört in med på förmiddagen, men inte kunde eftersom jag tog bilen...

Tickie hade akut livmoderinflammation och är nu opererad och mår bra. Dagsplaneringen håller inte alltid, eller rättare sagt, dagen blir ALDRIG som jag har tänkt mig. Den här dagen var helt vikt för att läsa fakta och sedan skriva. Nu ska jag promenera i två omgångar, först med den opererade Tola och sedan med den helt friska Pluto som spritter av energi och saknar båda sina kompisar, eftersom han och Tola har levt åtskilda sedan hennes operation. När middagen är lagad ska jag sätta mig och sjunka ned i druidernas värld igen. Det blir säkert en sen kväll och en tidig morgon om jag ska hinna läsa och skriva, för imorgon ska jag till veterinären med Tola, på rehab och veterinärbesök. Få se vad de säger om henne.

Hela dagen har funderingarna runt druiderna legat i bakhuvudet och tumlat runt och kapitlen har byggts upp. Bilkörning kan vara nog så inspirerande och rogivande om man låter tankarna löpa fritt, samtidigt som man är fokuserad på trafiken. Skönt att det finns något som heter simultankapacitet.

Kramisar från Kim som är lite frånvarande idag...
(Översta bilden är på mig och Tickie när jag för första gången fick träffa henne, fem veckor gammal. Andra bilden är tagen på hundutställning när hon vann och fick sitt första certifikat. En mycket välborstad och vacker hund, just då.)

Var rädd om våra äldre, som bär en rik kunskapsskatt inom sig!

Läser om hur en äldre kvinna misshandlas till döds på en parkeringsplats, hur äldre rånas i sina hem och hur lite de respekteras i samhället.

Det är de äldre som har byggt upp samhället, nu straffas de med låga pensioner, höga skatter och blir behandlade som mindre vetande. Varför?

De äldre besitter en enorm kulturskatt, stort kunnande som försvinner om vi inte tar vara på det. I vissa kulturer högaktas de äldre för sin livserfarenhet, här i vårt land ser man ner på dem, något jag inte kan förstå.

Tänk på alla berättelser de har inom sig, hur mycket de äldre i min släkt har delat med sig av till mig som har format mig till den jag är. Tänk på all inspiration de har gett mig genom att berätta om sitt liv och uppväxt.

Bläddrade i min svärmors egenhändigt skrivna receptbok i helgen. Där låg små handskrivna kom-ihåg-lappar, genom vilka hon gjorde sin röst hörd, trots att hon sedan länge inte finns här hos oss.

Min pappa skriver ned sitt liv till sina barn och barnbarn och varje dag får jag höra hur långt han har kommit. Kanske stressar jag honom, för jag vill så gärna att han ska hinna skriva så mycket som möjligt och han är nu snart 87 år. Igår skrattade han och sa att om han skulle skriva ALLT han hade upplevt var han tvungen att leva tills han blev 150 år. "Bra", sa jag. "Då kan du ta hand om mig när jag blir gammal!" Vilket utlöste ännu ett skratt från pappa.

Är glad att jag har sparat brev från mamma, där hon har skickat kort från min barndom och berättat runtom bilderna.

Jag möter många äldre, lyssnar och lägger på minnet. De dyker upp i någon form i mina böcker. I Kimberlieböckerna (Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland och Kimberlie - Ett nytt liv) har vi fru Moonwind, en klok gammal 90-årig dam med barnasinnet kvar. Hon påminner om min mormor, men har även hämtat inspiration från mina fastrar (se bilden ovan) som båda har uppnått aktningsvärda åldrar och bär åldern med heder, både genom utseendet, mentaliteten och otrolig livsglädje som är mycket inspirerande.

När jag blir gammal/äldre (i ungdomars ögon är jag redan gammal) hoppas jag att synen på äldre människor har förändrats, att de äldre uppskattas för sina livserfarenheter, sina kunskaper och blir behandlade på ett människovärdigt sätt.

Jag fortsätter suga i mig kunskaper från de äldre och delar med mig till de yngre genom mina böcker och hoppas på så sätt bevara en kulturskatt, som annars skulle försvinna för evigt för att ingen lyssnar.

Kramisar från Kim

Om du inte har något att säga, var tyst...

Orden "Om du inte har något att säga, var tyst..." kommer från min barndom. Minns inte vem som alltid sa det till mig, men de orden har etsat sig fast inom mig. Kan inte minnas att jag pratade speciellt mycket när jag var liten, eftersom jag var väldigt blyg. Kanske jag hörde orden sägas till någon annan och tog till mig dem och blev ännu tystare, eftersom jag inte ansåg att jag hade något att säga. Istället för att uttala orden skrev jag alla mina ord på papperet i form av berättelser.

När jag nu är vuxen bär jag fortfarande orden "Om du inte har något att säga, var tyst!" inom mig och lyssnar mycket på folk när jag inte har något att säga. Däremot kan det vara svårt att få stopp på mitt ordflöde när jag väl sätter igång. Inom mig bor ju en liten berättare som har många ord att berätta och gärna vill dela med sig av alla sina berättelser.

Ibland önskar jag att alla politiker hade fått höra dessa ord när de var små "Om du inte har något att säga, var tyst!" För politiker kan prata på i all oändlighet utan att egentligen säga någonting.

Nu har jag inte mer att säga, så nu är jag tyst!

Kramisar från Kim (som tyckte en sommarbild, med hunden Namie i bakgrunden och katten Silke bredvid de vackra blommorna passade bra till detta inlägg.)