Skrivprocess, om jag ändå kunde tänja på tiden...

Tiden rinner genom mina fingrar och försvinner bort alltför fort. Mycket pockar på uppmärksamhet i dessa dagar. Rabatterna ska vårrensas, de sista löven krattas upp. Huset ska vårstädas och jag har en bok som ska skrivas klar.

Mailen rasar in med många frågor om jag kan läsa berättelser för andra. Jag önskar jag hade tid till det, för jag vet att det finns många guldkorn där ute som bara väntar på upptäckt.

En gång läste jag en berättelse en flicka hade skrivit och tänkte "Åh, varför kan inte jag skriva så här underbart". När jag frågade henne om hon ville bli författare svarade hon att hon inte alls hade en tanke på det.

Vilket slöseri med ord... Kanske hon en dag ändrar åsikt och skriver ännu en fantastisk berättelse. Det var på den tiden då min tid räckte till för att läsa det andra hade skrivit, nu är jag glad om jag hinner med mina egna berättelser.

Tänk om man kunde tänja på tiden allt efter behov. En dag kunde ha 48 timmar när vi var i behov av det, andra dagar bara 12 när vi ville att dygnet skulle gå fort. För ibland vill man det, att tiden ska rusa iväg, eftersom man med spänning väntar på något: en resa, en speciell dag, en speciell händelse.

Mina fans skriver och undrar hur långt jag har kommit på "Boudicas strid mot Romarna". De frågar om boken blir tjock, om den är spännande, om den kommer ut tidigare. Det är inspirerande med alla deras frågor, eftersom jag inser att det är många som väntar på nästa bok om Theo och Ramona. Samtidigt är det lite stressande, eftersom jag känner att jag aldrig kan skriva en tillräckligt tjock bok för att mina stora fans ska bli nöjda.

Dessa dagar varvar jag mitt skrivande med otaliga hundpromenader, drar kvistar, krattar en liten stund och plockar upp efter hundarna. Det blir många fler hundpromenader än vanligt, eftersom Tola ska ha sin träning på grund av sin knäskada, Tickie inte ska gå så långt eftersom hon är helt nyopererad och Pluto ska ha sina vanliga långa rundor.

Istället för att bli stressad över att den vanliga 1-timmas promenaden nu sträcker ut sig över 2 timmar uppdelat på tre promenader, går jag och funderar över vad jag ska skriva när jag kommer in igen. Ibland känns det som om jag precis har kommit in i handlingen när det är dags för en ny hundpromenad. Jag biter ihop, slutar skriva och behåller berättelsen inom mig och jobbar vidare på min promenad. Jag får mycket frisk luft och motion, vilket ger energi och inspiration. Men tiden flyger alltför fort varje dag och innan jag vet ordet av är det kväll och dags att gå till sängs.

Tänk om jag ändå kunde tänja på tiden, åh, så många böcker jag skulle kunna skriva, så många vänner jag kunde hälsa på... så mycket annat kul jag kunde hitta på.

Men det är inte möjligt att tänja på tiden, så jag gör det mesta möjliga av den. Tackar nej till alla förslag om att läsa andras manus, pratar inte så mycket i telefon, ser ytterst lite på tv, ägnar mig åt att läsa fakta istället för skönlitteratur och arbetar i huvudet den tid jag inte sitter vid datorn. Jag vet att jag kommer att bli klar med även denna bok i tid, för på något konstigt sätt verkar det som om jag ändå lyckas tänja lite på tiden varje dag...

Kramisar från Kim