Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 5 mars 2011

Mojje hos Underbara Ungar i Kristianstad

 Idag har jag haft en jätterolig dag hos evenemanget Underbara Ungar  på Yllan i Kristianstad. Där träffade jag bland annat Mojje, som uppträdde och skrev autografer.


 Även om Mojje hade bråttom hann vi prata några minuter och jag fick signera en av mina böcker till honom. Boken blev Theos Pompeji och när Mojje sa att boken skulle signeras till hans son Theo trodde jag först att han skämtade. Men nej, det är sant, Mojjes son heter faktiskt Theo, precis som min Theo i böckerna om Theo och Ramona.



Jan såg till så att Mojje höll tiden och togs om hand ordentligt, precis som Jan gör med alla oss utställare hos Underbara Ungar. Mojje hann komma med ett mycket roligt förslag, som jag kommer att berätta mer om vid ett annat tillfälle. Vill inte avslöja något ännu, eftersom vi inte hann bestämma så mycket. Men mycket spännande förslag var det, givetvis tackade jag ja...


 Här ser du mig i montern med en liten pojke som beundrar böckerna.


Snett mitt emot oss fanns Epilepsiföreningen som visade en jättefin tecknad film. Det tog mig precis hela dagen (från 11.00-17.00) innan jag hade sett hela filmen från början till slut. Det kom nämligen hela tiden folk till våra montrar och jag såg bara små snuttar av filmen lite då och då, men till slut hade jag fått ihop vad den handlade om: Epilepsi, berättad på ett mycket bra sätt.


Utklädda figurer gick omkring och hejade på barnen. Till många barns förtjusning.


Däremot lyckades den här talande kon skrämma en liten flicka rejält, vilket fick mig att tänka på när barn möter tomten för första gången...


I montern bredvid oss hade vi Anita och Monica från www.sagovarld.com. De har har gett ut många skivor om Lill-Nalle & Stor-Nalle, samt böcker och spel. Här sjunger de en av sina medryckande glada sånger. Ser fram emot att höra fler imorgon.


Den här salen var ny för i år. Här kunde man göra många roliga saker, bland annat spela minigolf.


Barnsjukhuset var på plats i år med sin Nalleakut, där skadade nallar togs om hand. Barnen fick även ge dockor och nallar sprutor. Mycket populär plats.


Hoppborgarna var ständigt fulla med barn. Här är bilden tagen strax före stängningsdags, annars hade du inte sett något av borgarna...


Glassen hos Underbara Ungar är som alltid lika god och köerna ringlar ständigt långa.


Här var det också ständigt mycket folk, här är ingången till Underbara Ungar, här kunde barnen få sina ansikten målade och det gick omkring många fantasifullt målade barn.


Här kunde barnen få prova på Sumobrottning, just när jag kom klädde barnen av sig dräkterna, det var slut för dagen. I bakgrunden spelar de innebandy.


Peters marknadsgodis var något av det godaste godis jag har ätit. Farligt gott!!! 


Hittade även dessa vackra smycken som jag ska ta och kika lite närmare på imorgon.

Ja, det har varit en fantastisk dag. Och det bästa av allt: Imorgon ska jag tillbaka till Underbara Ungar och ha ännu en rolig arbetsdag. Hoppas vi ses på Yllan i Kristianstad imorgon! För det finns betydligt mycket mer att se än det jag har berättat om idag!


Kramar från en trött men mycket glad Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

fredag 4 mars 2011

En skrämmande händelse

Det var en ljuvlig sommardag, solen strålade från en blå himmel med små bomullstussar till moln. Mellan trädens stammar glittrade sjön inbjudande när jag stannade bilen vid det stora huset, långt ute på landet.

Jag hade lovat att titta på ett hus för en vän. Mäklaren stod och väntade. Trädgården var så där härligt lummig, som den blir när den har fått vara i fred ett tag. Inga jordplättar skymtade i rabatterna, allt var blommor, ogräs och buskar.

Tillsammans utforskade vi trädgården, med alla sina uthus och skjul, sina lummiga bersåer och nästan igenväxta grusgångar. En stor härlig trädgård, som en gång i tiden hade varit mycket välskött och älskad. Jag tyckte redan om huset och omgivningen!

Vi steg in genom altandörren istället för den stora ingången, något som senare skulle visa sig betydelsefullt. Här låg ett STORT vardagsrum, med gammaldags spröjsade fönster från golv till tak och med bedårande utsikt ned mot sjön. Rummet var helt tomt. Gammalt trägolv, en stor öppen vit spis med spiskrans. Ingenting fanns i rummet.

Vi gick in i nästa rum som också var stort som ett vardagsrum, matsalen... Vidare till serveringsgången och minnen från barndomen vällde upp, eftersom det i min farmors hus också hade funnits en serveringsgång, som var en smygväg för oss barn.

Köket var bara en smal gång, men med tanke på den otroliga matsalen tänkte jag att det nog kunde fungera. Här var också gammaldags inredning, med riktiga träluckor och skåpen sträckte sig ända upp till taket. Mysigt och ombonat.

Ut i stora hallen, där en magnifik trätrappa lockande ledde upp till övervåningen, men först skulle vi se alla rum på bottenvåningen. Där fanns även en toalett och ett stort härligt skafferi. På motsatta kortsidan mot köket låg ett stort rum, ljust och trevligt.

Ivrigt sprang jag uppför den stora breda trätrappan, en sådan där trappa som man alltid ser i gamla filmer. Vilket otroligt härligt hus, här skulle jag kunna tänka mig att bo. Där uppe var rummen små, eftersom där fanns många sovrum och samtliga hade en öppen spis eller kakelugn. Men trots sin storlek kändes varje rum gemytliga och hemtrevliga. Trots att det inte fanns en enda möbel i hela huset.

Det blev bara bättre och bättre, allteftersom jag gick mellan de olika rummen.

Det gamla trägolvet knarrade hemtrevligt när vi vandrade omkring i huset och inspekterade. Från övervåningen kunde jag se nedför trappan ända ned till hallen. Det här var ett toppenhus!

Så kom vi till det allra sista rummet i hela huset. Det låg ovanför det rum som låg på motsatta kortsidan av köket. Jag såg framför mig ännu ett ljust, hemtrevligt rum, och jag kunde tänka mig att man härifrån hade en fantastisk utsikt över sjön.

Det här var enda rummet i hela huset där den gamla utsirade trädörren var stängd. Jag stod tätt intill mäklaren, beredd på att kliva in i rummet, när hon sträckte fram handen och öppnade dörren.

I samma stund som dörren öppnades fylldes jag av en fruktansvärd skräck. För vad jag såg när dörren öppnades var inte ett soligt ljust rum, utan ett enda stort svart tomrum fyllt av fasa. Det var något oerhört skrämmande med rummet och jag sa snabbt:

"Här kan jag inte gå in. Här har någon dött!"

Sedan kunde jag inte fort nog komma därifrån, nedför trapporna och till det stora vardagsrummet där vi först hade stigit in.

Mäklaren hade stängt till dörren igen och skyndade efter mig. Jag stannade i det ljusa rummet som badade av solsken. Utanför kvittrade fåglarna och jag borde vara varm och känna mig tillfredsställd över att huset var så vackert, men det enda jag kunde tänka på var det otäcka, sista rummet.

När jag stod där mitt i det stora rummet fastnade min blick på den stora, öppna spisen, där den vita spiskransen löpte runt hela överkanten. Tidigare hade det inte funnits något där, nu stod det ett foto på kanten. Ett foto som talade till mig och sa:

"Titta på mig! Titta på mig!"

Mäklaren hade nu kommit ned och stod vid min sida, jag gick fram och lyfte upp kortet, tittade på det och såg tre mycket söta flickor sitta, sida vid sida, på en träbänk utanför det hus jag stod inuti. Ett mycket vackert, lyckligt kort, om det inte hade varit för känslan jag fick av det.

Jag sträckte ut pekfingret, vidrörde en av flickorna på bilden och sa till mäklaren:

"Hon är det som har dött och fortfarande är kvar i rummet på övervåningen."

Kvinnan såg forskande på mig innan hon svarade: "Ja, det stämmer. Den flickan dog i det rummet."

När jag väl stod ute i solens värme kände jag hur iskylan började lämna min kropp. Jag tyckte det var så synd på ett så perfekt hus för min vän. Jag skulle aldrig kunna besöka det här huset igen och jag visste att min vän inte skulle vilja bo i ett hemsökt hus, även om varken hon eller någon i hennes familj skulle ha känt av den rädda lilla flickans skräck.

Det var första och sista gången jag besökte det huset, men jag har fortfarande kvar känslan av att ramla in i ett stort svart skräckfyllt tomrum, varje gång jag tänker på huset. En mycket obehaglig upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

Kramisar Kim




Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

torsdag 3 mars 2011

Att ta kritik

Antingen du har gett ut en bok, eller skickar in ditt första manus är det bra att kunna ta kritik på rätt sätt.

Alla kan ju inte tycka om det som skrivs, alla har olika åsikter och kan inte tycka likadant. Därför är det ju inte hela världen om en recensent eller en lektör på ett förlag inte tycker om det som just du har skrivit.

Tänk själv... Du tycker väl inte likadant som alla andra om en bok, en film, en maträtt?

Tänk på att ta till dig kritiken och se om du kan lära dig något av den, kanske lyfter den din nästa berättelse, eller du kanske kan förbättra den du håller på med?

Ibland kan det till och med vara så att den som har läst din text inte haft tid att läsa hela, utan bara har läst lite här och lite där och då inte fått ihop helheten och därför inte tycker att berättelsen är bra. Ja, det händer faktiskt, hur otroligt det än låter.

Det som är det allra viktigaste i ditt skrivande är ju att du älskar det du gör, att du tycker om din text och är nöjd med den.

Dessutom är det otroligt roligt om läsarna tycker om det du skriver. Ska då en enda människa få förstöra den glädjen? Nej då! För även recensenter kan ha en dålig dag, eller ha fått en helt fel typ av berättelse i sin hand.

Om du får en dålig recension gäller det därför att försöka hitta det positiva i den. Du kommer säkert att hitta något du kan känna dig nöjd över, även om det är skrivet i negativ form av personen som har recenserat din text.

Någon gång har det hänt att jag har fått en "aha-upplevelse" när jag läst en recension, "Ja, just det, så är det ju", kan jag tänka när jag läser något negativt om min bok. För jag är inte sämre än att jag kan erkänna att boken kunde ha blivit bättre om jag hade förändrat den precis så som recensenten skriver.

Istället för att deppa över kritiken, ser jag till att förbättra mig framöver. För det är ju som så, att det är av misstagen vi lär oss. I alla fall sa mina föräldrar alltid så och de litar jag på.

Lycka till, med vad det än är du skriver, för livet innehåller ju så många andra texter än böcker, eller hur?

Kramisar Kim



Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

onsdag 2 mars 2011

Finansiera ditt projekt

Anita på Novellbloggen skrev idag på facebook och tipsade om en intressant sida.

Sajten heter Funded By Me. På sajten kan du försöka hitta finansiärer till ditt projekt, antingen du vill ge ut en bok, en skiva, resa jorden runt... Ja, vad det än är du vill göra.

Här kan du läsa mer om sajten, hur det går till, varför den startades och mycket mer. Just den här biten var rolig att läsa, eftersom det är ett annorlunda sätt att finansiera något man vill göra.

Så här skriver de på Funded By Me:
Har du någonsin haft en bra idé som du inte förverkligade för att du inte fick ihop till en budget eller nådde rätt människor? Den goda nyheten är att sociala nätverk gör det möjligt att nå ut till fler - finansiärer, köpare, publik och världen.
Lägg upp ditt projekt idag och presentera dig själv och din idé. Vi utvärderar den, ger dig feedback, och sedan är det upp till dig att berätta om det för världen.
Vi vet att crowdfunding fungerar - det har fungerat i hundratals år, och nu är det dags att få det att fungera för dig!  

Ja, nu är det bara att sätta igång med det där projektet du har gått och funderat över länge! Lycka till!

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

tisdag 1 mars 2011

Brev från Hälleforsnäs

Har fått ett kuvert innehållande massor av brev från Hälleforsnäs och en skola där. En lärare berättade om hur hon hade upptäckt min bok Tillbaka till Pompeji, när hon letade efter skönlitterära böcker att arbeta med. Elevernas arbete gick ut på att de skulle "resa tillbaka i tiden" och skriva dagbok från romartiden. Enligt läraren blev eleverna mycket inspirerade av boken om Ramona som reser tillbaka i tiden och träffar Theo i Pompeji, strax innan vulkanen Vesuvius får sitt utbrott och förintar hela staden och dödar människorna.

Samtliga elever har skrivit varsitt brev till mig och plötsligt ökade brevhögen med väldigt många brev.

Några av kommentarerna är:
"Den var jättespännande och man vill bara veta mer och mer!"
"Jag gillade blandningen mellan fantasi och fakta."
"Den var rolig att läsa och man såg bilder i huvudet när man läste den."
"Jag tycker boken var bra för att du blandar sann fakta och fantasi."
"Jag skulle jättegärna kunna läsa mer böcker som du har skrivit."
"Det var roligare att läsa in faktan när det var i en bok blandat med fantasi."
"Jag tycker du är väldigt duktig på att skriva och få in "smygfakta"."
"Jag tycker boken bidrar med mycket fakta, romantik och spänning."
"Jag tycker din bok är jättebra, den var jättespännande i slutet."
"Egentligen tycker jag inte att fantasiböcker är så bra men Tillbaka till Pompeji är en väldigt bra bok."
"Den boken var superbra!"
"Den var bra för den var spännande och att man kunde se vad som hände framför sig."
"Jag tycker du ska fortsätta skriva sånna böcker, det är väldigt roligt att läsa dina böcker."
"Den var intressant och fantasifull plus att det var fakta i den samtidigt!"
"Jag blev jättefascinerad hur du fantiserar och blandar in fakta."
"Den var jättebra för att man lärde sig mer om Pompeji samtidigt som det var spännande."
"För att den hade bra spänning i sig, samtidigt var den lite rolig också."
"När man läser boken fantiserar man hur det var och ser ut."
"Så fort man slutade läsa så ville man veta mer." 

Ja, det var några av kommentarerna i breven. Härligt att få så mycket beröm. Det inspirerar att fortsätta läsa fakta inför andra världskriget, att bygga upp en ny spännande berättelse som fler kan ta del av och lära sig mer av.

Sådana här brev betyder mycket, i alla fall för mig. Tror att det gör det för de flesta författare, för det är rätt ensamt i skrivarlyan. Inte många som kommer med glada tillrop, positiva kommentarer och uppmuntran när jobbet känns tufft.

Nu ska jag återgå till mina böcker om andra världskriget.

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

måndag 28 februari 2011

Boktips: Auschwitz av Laurence Rees

Det här är en ohyggligt ruskig bok, eftersom den är baserad på ögonvittnesskildringar. Den berättar historien om förintelsen ur många människors ögon: SS-personal, vanliga människor och koncentrationsfångarna. Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen av Laurence Rees, är en bok jag nu tagit mig igenom och mått väldigt dåligt av. Men det är även en bok som jag tycker är viktig att så många som möjligt läser, för att inte samma sak ska hända igen!
 
Beskrivning:
Den 27 januari 1945 befriades de få överlevande i Auschwitz av sovjetiska trupper. Förintelsens mest kända döds- och koncentrationsläger hade då varit i bruk i nästan fem år och tagit livet av 1,1 miljoner människor.

Lägret i den lilla polska byn Oswiecim uppfördes från början för att hysa polska politiska fångar, men har gått till historien som platsen för världens mest omfattande massmord. Mellan juni 1940 och 27 januari 1945 passerade 1,3 miljoner människor in genom porten med den ökända devisen: Arbeit macht Frei. Endast en bråkdel överlevde.


Hur var Förintelsen möjlig? Och vad kan vi lära av historien?


Stommen i den brittiske historikern Laurence Rees bok utgörs av ett stort antal intervjuer med överlevande, både offer och gärningsmän. Kring deras berättelser sätter han in det ökända koncentrationslägret i ett större sammanhang, den kedja av döds- och koncentrationsläger som låg utspridd över hela Europa och som möjliggjorde Förintelsens mest aktiva fas åren 1942 till 1944.


Rees visar också hur osammanhängande och krokig beslutsgången som ledde fram till Förintelsen var, och att Förintelsen inte var oundviklig. I Frankrike ledde Vichy-regimens stöd till att tiotusentals judar mördades, i Danmark ledde regeringens motstånd till att tiotusentals judar räddades.
En grym och skoningslös skildring av en av historiens största tragedier.


Ja, nu vet du vad jag håller på med just nu: läser om sådana här hemskheter och skriver mina egna böcker om andra världskriget. I mina böcker vill jag berätta om allt det här, på ett annat sätt, i en skönlitterär berättelse som griper tag och får dig att förstå allt det hemska, utan att för den skull känna samma mardrömslika känsla som jag gör när jag har läst den här boken. 

Nu låter det kanske som om jag inte tycker boken är bra, men det är den. Den är otroligt bra! Det är just det som gör att boken om Auschwitz, och många av de andra dödslägren som skildras i boken, verkligen griper tag och förflyttar mig i tiden. Det här är en ren faktabok och inget för svaga nerver! Men jag vill ändå rekommendera dig att läsa boken, för att de som gick upp i rök i dödslägrens skorstenar inte ska glömmas bort!

Nu ska jag "koppla av" med att jobba på mina böcker På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa.

Kramisar Kim

  

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

söndag 27 februari 2011

Andar/Spöken... Finns de?

Ni som har läst mina böcker om Kimberlie och Andys äventyr på Nya Zeeland, vet att det ingår lite andar och andra spännande saker i handlingarna. Vissa människor tycker sådant är löjligt och tror inte på andar, men jag är en sådan där person som både ser och talar med andar, på deras villkor.

Idag har jag varit och besökt goda vänner. När jag var i deras hus för första gången, berättade jag att de hade en ande. En grå gammal farbror som gladdes åt de nya ägarna.

När vi några dagar senare hjäptes åt att packa upp deras kartonger i köket och samtidigt skulle laga mat, letades det febrilt i lådorna efter ett visst köksredskap utan att något hittade det. Jag satt vid bordet och höll på att ta bort tidningspapper runt glas. Då kom "Grålle" som familjen kallade sitt spöke. Han talade om för mig var köksredskapet fanns och jag sa: "Det ligger i den där lådan" och pekade. Föremålet låg där och alla var väldigt förvånade och undrade hur jag kunde veta det. "Jag fick lite hjälp", sa jag, utan att förklara närmare, eftersom alla som befann sig i köket inte hade hört historien om husets ande/spöke.

Många saker har hänt därefter som visar på att spöket fortfarande vandrar runt i huset. Idag när jag var på besök hos familjen dök "Grålle" upp och var tillsammans med oss i köket. Jag kände hur han myste och hade trevligt tillsammans med oss. Jag sa ingenting om att han var där. Men så plötsligt berättade kvinnan att hennes lille son plötsligt hade sagt en dag "Vem är det?" och pekat bakom henne. Hon hade vänt sig om men inte sett någon. Sedan den dagen har pojken flera gånger pekat på en person i rummet, utan att hon ser någon. Både hon och jag är övertygade om att det är "Grålle" som visar sig även för pojken. Det känns skönt att ha en bundsförvant, att det inte bara är jag som ser den gamla grå farbror.

Att "tala" med andar och att kunna se dem, är både positivt och negativt. Det positiva är att jag i mina berättelser vet vad jag talar om när jag beskriver andar och mina huvudpersoners upplevelser. Det negativa är att jag ibland känner väldigt negativ energi från andar som får mig att känna mig väldigt illa till mods och ibland kan jag bara inte förmå mig att gå in i vissa rum.

Det mest positiva är, att jag aldrig behöver förlora kontakten helt och hållet med mina nära och kära när de dör, för de finns fortfarande runt omkring mig, men bara på deras villkor och bara när de själva vill. Det är inte bara att "lyfta luren" och ringa till dem längre, utan jag får snällt invänta de stunder de behagar dyka upp.

Så nu vet du att jag inte bara hittar på när jag skriver om andar i  mina böcker, mycket av det är självupplevt!

Det är helt okej om du inte tror på andar, det spelar ingen roll för mig, för jag vet att de finns, och det är många med mig som också vet det och det är det ända som betyder något för mig.

Har du träffat någon ande/spöke någon gång?

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.