Det finns olika sorters mörker beroende på var man bor.
I staden kan man, tack vare all belysning, se långt trots att det är mörkt. I staden är mörkret som en skymningszon där allt blir grått och lite olustigt.
På landet är mörkret så kompakt att det känns som om man kan skära det med kniv. Här, mitt ute i skogen, finns inga gatlampor, inget återsken från någon närliggande stad. Det är bara mörkt, mörkt, mörkt! Innan ögonen vant sig vid mörkret ser du inte din fot.
I början när jag flyttade hit hade jag starka ficklampor som nådde långt, då kunde jag se mina hundar även när de var långt ifrån mig. (Nu är det så att vi har stor, inhägnad tomt på 2 tunnland, därför kan hundarna springa lösa i mörkret tillsammans med mig.)
Efter ett tag insåg jag att det faktiskt var rätt skrämmande att ha en så stark ficklampa, för när jag lyste omkring mig i mörkret för att upptäcka hundarna, såg jag även många andra ögon som blänkte i mörkret. Läskigt och otäckt.
Nuförtiden har jag bara en liten ficklampa som kan döljas i handen och stoppas ned i fickan. Den lyser upp framför mina fötter och några meter framför mig, precis lagom för att jag ska se hundarna, men slippa se de omgivande, stirrande ögonen. Med min fantasi kan de där ögonen sitta på precis vad som helst, rådjur, grävlingar, monster, vampyrer, varulvar, spöken...
Det finns något väldigt positivt med det här kompakta mörkret, för när det är stjärnklart är det som att ha en gnistrande väv av diamanter ovanför sitt huvud. Stjärnorna lyser starkt och klart och de känns så nära att jag tror mig kunna sträcka ut handen och ta på dem. Sådana kvällar brukar jag släcka ficklampan och bara ta in skönheten, stillheten, och se ett och annat avlägset flygplan passera.
Att få ha förmånen att se alla dessa stjärnor är inget som är självklart för alla. När vi har gäster är de mycket imponerade av hur många stjärnor vi har. Ja, de har precis lika många stjärnor ovanför sina huvuden, det är bara det att de inte syns i storstädernas mörker/ljus.
Sedan finns fullmånekvällarna. Då är det som att vandra runt i en sagovärld i mörkret. Allting syns tydligt och klart, men i ett helt annat ljus än i solskenet. Naturen badar i ett silversken som känns överjordiskt. Fullmånen är gigantisk just när den stiger upp över horisonten, när den ännu inte börjat sprida sitt silverskimmer. När den slutligen hänger ovanför mig kan jag vandra omkring med ficklampan släckt och bara njuta av att finnas till.
Mörker kan vara båda skrämmande och helt underbart!
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
Visar inlägg med etikett Mörker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mörker. Visa alla inlägg
torsdag 1 december 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)