Kul signering med Elvis hos Bokia Killbergs i Kristianstad

Idag har jag haft jättekul tillsammans med Elvis skapare Tony Cronstam hos Bokia Killbergs Kristianstad.

Vädret var inte på vår sida, snöstorm var utlovad och folk vågade sig inte riktigt ut kändes det som. Vilket gav oss möjlighet att bekanta oss med varandra med jämna mellanrum när det var glest med folk i butiken. Till slut kom den utlovade snön söderifrån.

Det var första gången vi signerade tillsammans och jag har aldrig läst en Elvisberättelse och jag tror inte att Tony eller Maria har läst någon Theo/Ramona-bok eller. Men det har vi sett till att det blir ändring på nu.

Det är alltid roligt att signera med andra författare, för ibland blir det "döda stunder" i butiken och då är det kul att ha någon att prata med.

Som vanligt har jag haft många trevliga möten i butiken. Ett av dem var en man från Island som nyfiket stannade till vid mina böcker. Hans fru var historiker och skrev historiska böcker, på Island.
Han sa bestämt att han inte ville köpa någon bok eftersom han inte läste på svenska, men vi hade ändå en mycket trevlig pratstund och jag berättade att mina böcker var översatta till isländska och att Tillbaka till Pompeji blev utsedd som en av årets bästa utländska böcker på Island förra året. Mannen fick en broschyr och vandrade iväg.

En halvtimma/timma senare var han tillbaka och köpte en bok av mig, för han hade blivit intresserad av mina böcker när han läst broschyren. Kanske hade han även gått iväg och läst smakprov på min hemsida, där det går att läsa 2-3 kapitel ur varje bok...

Ett stor fan kom också och hälsade på. Ja, hela familjen älskade mina böcker och gick iväg med en hel hög med böcker. Det är underbart att höra när alla i familjen älskar mina böcker. För ibland tror jag inte att folk tror mig när jag säger att mina böcker har läsare i alla åldrar. Men det har de! Vilket bland annat den här familjen var ett levande bevis på.

Idag hade jag klätt mig varmare och det var först sista halvtimman som jag kände hur kylan började krypa in i kroppen. Det blir kallt när ytterdörren är öppen...

Jag blev väldigt imponerad av att Tony ritade i varje bok som han signerade. Jag sa att han var lika snabb på att rita gubbar som jag var på att skriva ord...

När jag fortsatte min resa söderut på väg till min stuga, började det snöa så kraftigt att det var svårt att se vägen. Hatar när jag i sådana stunder hör hur radioprogrammet bryts av trafikredaktionen som rapporterar om trafikolyckor. Samtidigt förstår jag att de inträffar. Speciellt när lastbilarna inte har vinterdäck och har svårt att ta sig upp- och nedför backarna.

Ser fram emot att läsa mitt första seriemagasin om Elvis och få lära känna alla de figurer som Tony idag har ritat av till sina fans.
Grannen knackade nyss på dörren och bjöd in mig på middag. Trevligt! Tror deras hus är betydligt varmare än min sommarstuga.
Imorgon väntar en ny signering i Höör. Hoppas det har slutat snöa till dess...


Kramisar från Kim

Lyckad signering hos Bokia Killbergs i Växjö

Idag åkte jag i strålande solsken till Växjö. Det var länge sedan jag såg solen och det var härligt att se den igen. Sjöarna jag passerade hade börjat frysa till. Snön låg tjock över marken. Det kändes som en gnistrande kall januaridag, fast det bara var den 26 november.

Det var nyinvigning av Bokia i Växjö som nu ägs av Killbergs.

Bokhandeln har slagit på stort och det är flera signeringar den närmsta tiden. På söndag Cajsa-Stina Åkesson och på onsdag Andreas Carlsson från Idoljuryn. När jag ursäktade mig för att jag var besvärlig eftersom jag ville ha en annan stol, tyckte personalen inte det var någon konstig begäran. Andreas Carlsson begärde ordningsvakt till sin signering...

Riktigt så många kom det nu inte till min signering, så att det behövdes ordningsvakt. Skulle bra gärna vilja vara med och se hur det ser ut när det behövs ordningsvakt/livvakt vid en signering. Men jag skulle inte vilja ha det så själv.

Tycker det är perfekt med en jämn ström av intresserade så att jag får tid att prata med var och en. Ibland klumpar det ihop sig och då är det bara att försöka rikta mig till alla som samlats runt omkring.

Idag kom min facebookvän Malin och hälsade på. Hon hade sin bok Kinesiska Draken med sig, som hon höll på att läsa om. Dessutom köpte hon Riddarsvärdet och Faraos förbannelse, som hon redan hade läst, men tyckte var så bra att hon ville äga dem.

Det är alltid lika roligt att träffa alla dessa olika människor, få höra deras berättelser, se deras hängivna blickar på mina böcker och få dela med mig av min erfarenhet när det kommer skrivsugna. Att signera är en en mycket givande del av författarskapet.

Som vanligt när jag signerad var bordet placerat vid ingången. Det är en konst att klä sig rätt beroende på vilken butik jag ska till. Är det ett köpcentrum kan jag lätt bli för varm, är det i en butik som ligger med dörr ut till gatan blir jag snabbt kall. Vilket gällde idag. Tyckte att jag hade tagit rätt kläder på mig, lager på lager, men eftersom temperaturen hade sjunkit till -7 var det ovanligt kallt idag. Kroppen hade inte hunnit ställa om sig. Jag kände inte kylan när jag var där, men när jag gick därifrån kände jag hur kylan liksom kröp in genom fötterna, ut i hela kroppen och jag såg en bild inom mig hur jag långsamt förvandlades till en is-staty som skulle bli kvar hela vintern på gatorna i Växjö. Kunde inte sluta frysa när jag kom hem. Och då var jag tvungen att gå ut med hundarna... Gissa om jag tog på mig mycket kläder! Nu har jag äntligen blivit varm igen.

Ja, då är ännu en signering före jul avklarad. Imorgon ska jag till Kristianstad och på söndag till Höör. Nästa helg är det Stockholm som gäller. Sedan är det Skåne ända fram till jul.

Nu ska jag gå och packa väskan inför morgondagens resa. Kanske vi ses på Bokia i Kristianstad imorgon. Heller vid någon av de andra signeringarna. Kika in här till höger på bloggen så ser du samtliga datum, tider och platser dit jag kommer före jul. Eller titta här på min hemsida.

Vi ses!

Kramisar Kim

Skrivprocess: Tid att skriva

För många är hindren att skriva en bok oöverstigliga. Mycket på grund av att personen sätter upp för stora krav på sig själv. Men också för att man inte unnar sig tid till att skriva.

När jag var iväg och föreläste för någon månad sedan hörde jag berättelsen om en man som inte alls hade tid att skriva någon bok. Men han bestämde sig för att mellan 21.00 och 23.00 varje dag skulle han sätta sig för att skriva, hur trött och hur lite inspiration han än hade. Ett år senare hade han skrivit färdigt sin bok.

För hur det nu än är... Om du aldrig börjar skriva på din bok blir den aldrig klar. Du behöver inte bestämma att du ska sitta två timmar varje dag, men du måste ta dig tid att skriva!!!

Titta på dina dagliga rutiner. Finns det någon stund på dagen där du kan lägga om din planering. Kanske se mindre på tv, sätta skygglappar för dammtussarna, låta städningen vänta och istället sätta dig för att skriva.

Antingen kan du börja med att arbeta fram din berättelse med Gula Lappar, som jag talat om tidigare här på bloggen. Eller så kan du bara sätta fingrarna till tangenterna och börja skriva. Jag lovar, orden kommer!

Något som lätt händer när man skriver och även har internet på datorn är att man släpper fokus från skrivandet, tittar in på facebook, läser bloggar, ser om man fått något meddelande, kanske spelar något spel. Ja, man gör allt annat än att skriva. Stäng av internet när du har skrivtid (ja, det går faktiskt att stänga av internet), eller bara stäng ned det program du använder dig av för att komma ut på nätet.

När jag skriver använder jag mig av en dator som inte är uppkopplad mot nätet. Den är ALDRIG uppkopplad. Mycket på grund av att jag inte vill ha något virus i datorn, men jag vill heller inte störas av en massa uppdateringar, e-mail etc. När jag sätter mig för att skriva på min bok, då skriver jag, ingenting annat. Jag avsätter tid för att skriva och låter ingenting komma emellan och gör det ändå det... Ja då är det livet som tittar in mitt i fantasin.

När du läst färdigt det här inlägget ska du sätta dig ned och tänka ut när du har tid för att skriva på din bok. Om du inte hittar något hål för att skriva, SKAPA då ett hål i din planering. Det går alltid att omprioritera. Det gäller att du fokuserar på det du tycker är viktigast. Om du går omkring och drömmer om att skriva en bok... varför inte prioritera det och starta idag! Då ska du se att du uppnår dina drömmars mål fortare än du tror.

Tro på dig själv, ta dig tid till att skriva och låt ingenting annat störa dig under din skrivtid!

Lycka till!

Här hittar du fler skrivtips.

Kramisar Kim

Föreläsning för Bokjuryvinnaren Holmsjö Skola i Blekinge

I våras vann klass 4 på Holmsjö skola ett författarbesök av mig när de skickade in sitt bidrag till Bokjuryn.

Idag var det dags för besöket. Eleverna gick nu i 5:an. Två elever hade flyttat, varav den ena hade möjlighet att komma för att vara med på mitt besök i klassen. Jättekul.

På översta bilden ser du hela klassen samlad, med mig, läraren, bibliotekarien och rektorn i bakgrunden. Fotograf är Patric Söderström, som kom för att fotografera för tidningens räkning.

Jag mottogs med rungande applåder när jag kom in i klassrummet och blev för en stund alldeles stum av mottagandet.

Ser ni änglaglorian jag fått på bilden? Här står jag framför de 18 ivrigt lyssnande eleverna. De satt som tända ljus medan jag pratade på.













Filip hade turen att vinna utlottningen av en av mina böcker. Givetvis fick han boken signerad.


















Både bibliotekarien Magnus, läraren Christian (som jag tycker ser ut som en riktig snapphane, kanske påverkad av hans stora intresse för snapphanar) samt rektorn Ulf lyssnade på mitt föredrag. Här är det elevernas frågestund. Det märktes att alla hade engagerat sig mycket i mitt besök, för de var samtliga väldigt pålästa, både personal och elever. Därför blev det många intelligenta frågor.
















Här passade jag på att ta ett foto på tidningens fotograf Patric, som kanske är mer van att själv stå bakom kameran. Eleverna tyckte det var kul att jag fotograferade fotografen. Ser du hur fint de har ställt upp en del av mina böcker i fönstret?













Här har jag smygfotograferat tidningsjournalisten, minns tyvärr inte hennes namn, även en glad elev fastnade på bilden.















När föreläsning för 5:orna var klar gick vi vidare till biblioteket. Där satt två ivrigt väntande elever från 2:a klass, de ville också träffa författaren. Det visade sig att de var två blivande författare, lika ivriga i att skriva som jag var när jag var åtta år och bestämde mig för att bli författare. Jag fick läsa deras sagor och jag var imponerad, så imponerad att jag bad om att få deras autografer...


















Alla ni som känner mig vet att jag ALDRIG lånar ut min autografpenna, eftersom jag tror att det betyder otur. Men dagen till ära fick de två blivande författarna låna min autografpenna. Något som jag förstod kändes mycket stort för de båda flickorna.

















De skrev så vackert och höll så försiktigt i pennan, nästan som om den skulle kunna gå sönder. Jag ska spara deras autografer och minnas den här dagen, när de en dag är stora kända författare och jag sitter i min gungstol med en sjal över axlarna och läser deras böcker.














Här ser ni några av de sagor som eleverna hade skrivit.

Förr när jag reste runt och föreläste var jag otroligt trött och tömd på energi när jag kom hem. Nu för tiden får jag energi när jag håller föreläsningar, speciellt när dagen blir så inspirerande som den här dagen, med möten både med lärare, bibliotekarie, rektor, elever, journalist, fotograf och blivande författare. Dessutom bjöds jag på en jättegod lunch med nybakat bröd, vars doft fyllde hela korridoren redan vid min ankomst till skolan.

En dag som började med snöiga, hala vägar, fortsatte på ett mycket behagligt, mysigt sätt. Jag är glad att vägen inte var helt oframkomlig, för den här dagen skulle jag inte ha velat vara utan.

Ett stort tack till alla er som jag träffat idag, tack för all energi och inspiration som ni har skänkt mig. Nu ska jag gå och skriva på min nästa bok, som jag vet att ni ivrigt väntar på!

Kramisar från Kim

100 år sedan sista avrättningen i Sverige med giljotin

Idag för exakt 100 år sedan avrättades Johan Alfred Andersson-Ander i den svenska giljotinen. Det var första och sista gången giljotinen användes i Sverige. Flera dömdes till döden efter denna avrättning, men ingen avrättning utfördes. Dödsstraffet avskaffades i Sverige 1921.



















Den som skötte avrättningen av Johan Alfred Andersson-Ander var skarprättare Anders Gustav Dalman, som även var Sveriges sista professionelle skarprättare. Under 35 år arbetade han som skarprättare. Han hade en fast årlig ersättning sedan han 1901 hade utsetts till riksskarprättare. Dessutom fick han en speciell "nackpeng" för varje avrättning. Totalt utförde han sex avrättningar, de fem första med handbila och den sista med giljotin.

Johan Alfred Andersson-Ander dömdes till döden efter att brutalt ha rånmördat en 24-årig kassörska vid namn Victoria Hellsten. Johan Alfred Andersson-Ander nekade in i det sista till att han var skyldig till något brott. Men dömdes ändå till döden eftersom bevisningen var så stark.

















Det fanns vittnen till brottet när Andersson-Ander steg in på Gerells växlingskontor på trettondagsafton 1910. Andersson-Ander slog kassörskan med full kraft i huvudet med ett järnbesman. Kassörskan föll till golvet och blev liggande i en stor pöl av blod.

Andersson-Ander samlade snabbt ihop vad han kunde hitta: värdepapper, sedlar, mynt och frimärken. Han stoppade ned det i sin medhavda väska och begav sig till hotel Temperance där han bodde för tillfället.

Vid ankomsten till hotellet märkte personalen genast att allt inte var som det skulle. Andersson-Ander var nervös och irriterad. Några timmar senare gav han sig av efter att ha bett att få lämna kvar en koffert.

När kofferten senare öppnades av polisen hittade de rånbytet nedsölat av blod. Men där fanns också Andersson-Ander personbevis och ett foto på honom. Vid gripandet nekade Andersson-Ander till att ha begått mordet.

Tänk om CSI hade funnits på den tiden. De kanske hade upptäckt att det inte alls var Andersson-Ander som var den skyldige, för allt pekar ju så tydligt på att någon vill att Andersson-Ander SKA hittas och bli ställd till svars för mordet. Ja, det är inte utan att fantasin sätter igång...

Visste du att när giljotinen importerades till Sverige ifrån Frankrike 1903, tulldeklarerades den som jordbruksredskap.

Inför min research till min bok Giljotinen fick jag vara med när den svenska giljotinen byggde ihop på Stockholms Stadsmuseum, inlånad ifrån Nordiska Museet i Stockholm. Här kan du läsa mitt blogginlägg om det.

Här hittar du fler intressanta faktainlägg.

Här kan du se foton från min researchresa till Stockholm/giljotinen och Paris inför boken Giljotinen.

Kramisar Kim

Nya Zeelands ursprungsbefolkning Maoriernas tatueringar

Maoriernas tatueringar kännetecknas bland annat av den skrovliga yta som bildas sedan målningarna skurits in i huden.

Den maoriska tatueringskonsten - ta moko - följde med maorierna när de kom från Polynesien till nuvarande Nya Zeeland under 800-talet e.Kr. De arbetade med ben från albatross och pigment från svamp och bränt timmer och skar ut mönster i huden, vilket då lämnade den skrovliga ytan.

Kroppssmyckningen var ett sätt att berätta folkets historia, men även att markera övergången mellan barndom och vuxenlivet. Tatueringarna gjordes i samband med olika ritualer.

Tatueringen hade även ett annat syfte: att attrahera det motsatta könet. Männen gjorde tatueringar i ansiktet, på låren, ryggen och baken. Kvinnorna gjorde tatueringar på läpparna, hakan och pannan.

Under 1800-talet började maorierna till viss del använda nålar för sin tatuering, både för att det minskade infektionsrisken men också gick snabbare. Vid denna tid minskade även ta moko när integrationen mellan ursprungsbefolkningen och européerna ökade.

Under 1900-talet blev den traditionella tauteringskonsten återigen populär eftersom många maorier ville återupptäcka sin kultur. Ta moko är endast för maorier, men idag finns även kirituhi, vilket är en tatuering som är inspirerad av ta moko. Kirituhi kan även icke-maorier utsmycka sig med.

















Maorier är Nya Zeelands ursprungsbefolkning. Under 800-talet invandrade de från Sällskapsöarna. En andra våg av invandring kom troligen under 1300-talet, då den klassiska maorikulturen utformades. De livnärde sig på jakt, odling av sötpotatis och taro, samt fiske. Byarna var befästa. Krigföring och kannibalism var karakteristiska i deras kultur. Deras materiella kultur präglades av rik ornamentering av hus och kanoter. Tatueringskonsten var högt utvecklad.
Samhället var indelat i ett antal klaner med var sin hövding. Hövdingen och hans inneboende kraft mana representerade klanen och dess ägarrätt till marken. Den brittiska koloniseringen av Nya Zeeland ledde till konflikter kring markägandet. Även om den brittiska regeringen skrev på Waitangitraktaten 1840, vilket skulle försäkra maorierna rätten till sitt land, hade väpnade konflikter under 1860-talet till följd att britterna lade beslag på drygt 40% av maoriernas land.
Vid britternas ankomst till Nya Zeeland fanns det cirka 150.000 maorier, vid 1900-talet hade krig och sjukdom gjort att de endast var 42.000. På 1970-talet hade antalet stigit till cirka 240.000. Sedan 1960-talet pågår ett målmedvetet återupplivande av maorikulturen, med tyngdpunkt på frågor kring landrättigheter samt utbildning på maoriespråket. Maorierna kallar sitt örike "Te Ika A Maui" eller "Aotearoa".

Maorierna fick sitt namn av de första västerlänningarna som anlände till ön. De frågade infödingarna vad de hette och fick svaret "maori", vilket betydde "de normala" på polynesiska.

I Kimberlieböckerna möter huvudpersonerna Kimberlie och Andy maorier vid ett flertal tillfällen:

Framför Kimberlie stod en mörkhyad man, med stor bred näsa och grova hårda ansiktsdrag. En blåsvart spiral ringlade sig från ögat ned mot hakan. Mannen var klädd i vit kortärmad skjorta och mörka shorts.
Mannen studerade Kimberlie intensivt. Hon stirrade tillbaka, oförmögen att släppa honom med blicken. Plötsligt blev hon medveten om den starka lukten av fuktig jord, döda löv och förmultnande blommor. Hon befann sig på en kyrkogård! Mitt ibland ålderstigna övergivna gravar, ensam med den här skrämmande mannen... (utdrag ur Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland)

Det var som om Maui förstod hennes förvirring och han fortsatte säga:
"Våra förfäder finns alltid omkring oss. Om man bara lyssnar tillräckligt mycket hör man dem. Du kan också höra dem, om du bara anstränger dig lite mer. Du måste kliva ur din sorgdräkt och ta på dig framtidens kläder. Öppna ditt sinne och lyssna Nutara", sa Maui.
"Varför kallar du henne för Nutara?" frågade Andy, som aldrig hade hört någon kalla Kimberlie för det tidigare.
"För att det är maoriernas namn för en liten larv. Nutara är ännu en larv, men hon är på väg att utvecklas till en fjäril. Det tar tid och mycket lidande, men en vacker dag slår fjärilen ut sina färgsprakande vingar och är flygfärdig. Då ska Nutara få sitt nya namn." (utdrag ur Kimberlie - Ett nytt liv)

Ja, det var lite om Nya Zeelands ursprungsbefolkning och dess tatueringskonst.

Här kan du läsa tidigare faktainlägg.

Här kan du se foton från mina researchresor till bland annat Nya Zeeland

Kramisar Kim

Ungdomlig iver / Milstolpar i livet

Med ungdomens iver tar vi oss an livet. Ivrigt väntar vi på första skoldagen. Tänk att få köpa allra första skolväskan, få åka skolbuss för första gången, träffa sina nya klasskamrater...

Tänk att få fylla TIO år. Det är stort. Plötsligt har jag inte bara en siffra i min ålder utan två!

Tonåring! Det låter stort. Om jag ändå var tonåring. Då får jag högre veckopeng, får vara uppe längre, får andra privilegier...

Första arbetet! Tänk den som ändå slapp skolan och fick arbeta istället. Tjäna pengar, göra vad man vill... Mitt första arbete hade jag på Göteborgs-Posten i Göteborg när jag var fjorton år. Därefter började jag på reklambyrå. Upptäckte att det trots allt hade varit rätt skönt att gå i skolan, med lov, sovmorgon ibland, inga långa resor...

Moppe! Den som ändå var femton år och fick lov att köra moppe! Köpte min första moppe till min femtonårsdag. Den kostade 75 kronor och var en "gubbmoppe". En vespa. Fungerade bra för mig. Även om jag sneglade avundsjukt på de som hade Puch Dakota! Dröm-moppen för mig!

Körkort! Den som ändå var 18 år och hade körkort! Längtade hett efter friheten med körkort och egen bil. När man som jag bodde ute på landet blir man så lätt begränsad utan bil och trots att jag körde timtals på min moppe, tog det så lång tid att ta sig fram. På min 18-årsdag höll jag körkortet i min hand. Övningskörning, teori och praktik hade gått galant. Första bilen införskaffades.

Tänk om jag bara slapp bo hemma, få ha eget hus att fylla med hundar! När jag var 19 år köpte jag mitt första hus, tillsammans med min pojkvän. Som säkert inte tyckte det var lika kul som jag gjorde. Huset fylldes snabbt med hundar.

Om jag ändå var myndig! För det blev man inte som 18-åring på på min tid. Äntligen myndig, få gå på systemet, vilket inte visade sig vara så kul som alla hade sagt. Ändå få visa legitimation, jag som var myndig! Nu följde ännu mer ansvar.

Från 1700-talet kunde kungen besluta att en ogift kvinna blev myndig om hon hade en försumlig förmyndare, men dispenserna var mycket få. På 1800-talet blev dispenserna vanligare, och 1858 infördes en lagändring som innebar att alla ogifta kvinnor kunde söka tillstånd att bli myndiga när de fyllt 25 år. Från 1863 blev alla kvinnor automatiskt myndiga vid 25 års ålder, men gifte sig kvinnan blev hon åter omyndig med den äkta maken som förmyndare. Även ogifta kvinnor kunde avstå från sin myndighet genom att vid domstol begära en förmyndare. År 1874-1884 fick ogifta kvinnor samma myndighetsålder som mannen, 21 år. Men gifta kvinnor förblev omyndiga ända till år 1921 då även de fick bli myndiga vid 21 års ålder. Den 1 juli 1969 sänktes myndighetsåldern till 20 år och sedan den 1 juli 1974 gäller 18 år som myndighetsålder.

Nytt jobb. Bröllop. Barn. Nytt hus. Ny stad. Nya vänner. Nya arbeten... Livet rullade på i allt snabbare takt. Inte alls lika långsamt som när jag var sju och längtade efter att få börja skolan och få lära mig de där mystiska krumelurerna som fanns i böckerna...

Om jag ändå var pensionär. De verkar ha det bra, tar livet som det kommer. Långa sovmorgnar, vila på dagen, umgås med vänner, ta långa promenader, fikastunder...

Under alla dessa år har jag burit orden med mig. Skrivit och levt i fantasin. Nu när jag slagit igenom som författare inser jag att jag inte längre kommer att bli den där pensionären som jag drömde om för många år sedan. För som författare slutar man inte skriva bara för att man blir 65. Inte jag i alla fall, om jag får leva och ha hälsan.

Och i fjärran hägrar nya mål att nå fram till...

Kramisar Kim