Jag har ingenting att göra...

Som ni förstår stämmer rubriken inte in på mig, även om jag nog någon gång kan ha sagt det när jag var liten. Förmodligen då i samband med att boken jag höll på att läsa just tagit slut. Det var långt till biblioteket och bussarna gick inte så ofta. Vi bodde på landet.

Här ser ni mig sitta och läsa på mitt rum. Alla bilderna i detta blogginlägg är gamla och färgerna har bleknat. Min erfarenhet av Photoshop är inte tillräckligt stor ännu, men jag har försökt att få bilderna så tydliga som möjligt.



När jag inte läste satt jag uppflugen på någon häst. Här är det grannens arbetshäst som fått bli buss för mig, min bror och kusiner. Det var bara jag som kunde "styra" hästen, även om de mindre gärna ville försöka. Den här hästen var stor och bred som en fåtölj. Det var jobbigt att komma upp och jag fick kämpa varje gång jag hade öppnat en grind när jag var ute och red. Men jag gav mig inte.



Sedan jag var åtta år har jag skrivit böcker, korta berättelser och kasperdockspjäser. Men jag har också älskat hästar och hundar. Här ser ni en bild på mig och min allra första hund, Bianca.

Bianca och jag smög på bovar ute i skogen. Vi låtsades att vi var med i motståndsrörelsen, att det fanns fiender överallt. Bianca var bra på det, hon kröp bredvid mig, låg still och lyssnade och kunde studsa upp och springa iväg lika hastigt som jag.




Jag och Bianca promenade ofta till stallet, en promenad på två timmar. Sedan tillbringade vi hela dagen i stallet. Här är jag och min älsklingshäst Pinto.

När mockning och ridning var klar var det dags att promenera hem igen, två timmar...








Vi fick mycket motion Bianca och jag. Här har jag en ny häst, Kingsburn, som fick smeknamnet Burnie. Det var en eldig liten hingst, som inte blev så långvarig eftersom han blev söndersparkad av ett sto han gärna ville ha föl med. En helt underbar häst som jag älskade mycket.

På vardagarna åkte jag buss till stallet och då fick Bianca stanna hemma. För om det redan fanns en hund på bussen fick vi inte följa med. Bussarna gick sällan och det var inte så kul att vänta ytterligare en timma eller två på att få komma hem.

Min första fasta anställning hade jag när jag var fjorton år. Då hade jag redan i två somrar arbetat på Göteborgs Postens redaktion i Göteborg. Men detta var mitt första riktiga arbete, på en reklambyrå. Jag var så lycklig. Min huvuduppgift var att ta hand om de tre hundarna på kontoret, två mopsar och en bulldog. Och det bästa av allt var att Bianca fick vara med på arbetet. Jag tog långa promenader med hundarna bara för att slippa sköta kontorsarbetet. Jag tror att chefen var glad, för då slapp han promenera sina hundar.

När jag inte höll på med hästar och hundar, eller skrev böcker, var jag detektiv. Något som har varit till stor hjälp i mitt författarskap eftersom jag lärde mig iaktta allting och lägga det på minnet.

Som om inte detta var nog för att fördriva tiden fanns skolan med alla sina läxor. Dessutom var vi fyra barn tvungna att hjälpa till hemma, med disk, strykning, trädgårdsarbete, saftning, bakning och mycket mer.

Jag lovar dig... De gånger jag sa "Jag har ingenting att göra" var väldigt, väldigt få och om jag någon gång skulle råka säga det fick jag raskt någonting att göra av mamma. Jag aktade mig noga för att yttra de orden, istället försvann jag bort i fantasins värld. Något jag fortfarande gör.

Kramisar från Kim som ALLTID har något att göra.

Kreativitet och vardagsbestyr

Ett bra sätt att få inspiration är att "tömma hjärnan" på alla tankar genom att syssla med de små enkla vardagsbestyren: damma, skura, dammsuga.

Det gäller att inte ha en störande radio på, kanske klassisk musik, men inte någon som pratar och får tankarna att vandra runt i radioröstens vindlingar.

Det ska vara tyst och ju längre du håller på, desto mer spirar fantasin. I alla fall gäller det för mig. Nu är jag inte en person som tycker om att städa, vilket mina vänner mycket väl är medvetna om. Jag tycker inte om att städa, men tycker om att ha det fint omkring mig. Därför är städningen ett nödvändigt ont och ett mycket bra sätt att försvinna bort i fantasin och egentligen göra något helt annat än att köra dammsugaren.

Eftersom vi håller på att renovera köket har det blivit en hel del städning de senaste veckorna och mycket kreativitet, vilket ofta har slutat med att jag avbryter jobbet i köket och går till min skrivarlya och skriver istället. Perfekt sätt att vila musklerna på samtidigt.

Det finns många sätt att få inspiration, det här är bara ett av många. Har du ännu inte provat på det, sätt igång, fatta skurborsten och skurtrasan och gnugga igång kreativiteten!

Lycka till!

På bilden är jag i vår "vinterträdgård" tillsammans med min väninna Kristina och hennes barn Jonathan och Hampus. Kristina provar min nya lilla gulliga röda dammsugare, som ser bättre ut än vad den gör nytta. Men om den får mina gäster att dammsuga är det helt okej!

Kramisar Kim

Pompeji drömmarnas stad

För mig är Pompeji drömmarnas stad, en plats dit jag drömmer mig bort tillsammans med mina huvudpersoner Theo och Ramona.

Men jag har även insett att det är flera som drömmer sig bort till Pompeji, det är en stad som aldrig slutar fascinera människor.

Första gången jag besökte staden var det lätt att ta sig fram, inte alls mycket folk, men det var många, många, många år sedan.

Nästa gång vi kom dit var för tre år sedan. Då var där så mycket folk att det var svårt att ta sig fram och se något. Det gällde att försöka smita in på någon annan gata än de där de stora turistgrupperna gick.

Ändå fascinerade staden mig, mycket för att den har kommit att bli en stor del av mitt författarskap, på grund av min debutbok "Tillbaka till Pompeji". Men också för att jag har lärt känna staden rätt väl: vägen till Mysterivillan som kantas av stora gravkomplex, vackert utformade kryptor som känns både spännande och lite otäcka, där de står på båda sidor om vägen. Mysterivillan i sig är fantastisk, den bör man absolut inte missa när man besöker Pompeji.

Ett besök till ruinstaden Herculaneum är också något som bör ligga på samma resschema som ruinstaden Pompeji, mycket på grund av att Herculaneum är mer bevarad med all träinredning och därför är en alldeles speciell upplevelse.

Om ni har kondition och ork bör ni också bestiga Vesuvius topp, blicka ned i kratern där röken från vulkanen sipprar ut genom många små hål. Från toppen ser ni ända bort till Pompeji, ut över staden Neapel och Neapelbukten. Att stå där uppe på toppen är hänförande och att ha kommit dit är en bedrift, för det är en rätt jobbig vandring.

Hoppas jag nu har väckt er nyfikenhet för staden och att ni kanske reser dit för att uppleva historiens vingslag, precis som jag gjorde allra första gången jag gick in genom stadsporten.

Ni som nu går och väntar på boken "Theos Pompeji, för att ännu en gång drömma er bort till staden Pompeji (som förintades i ett vulkanutbrott år 79 e.Kr.), ni kan passa på att läsa Hans Furuhagens bok "Pompeji bakom ruinerna" (se bild överst på bloggen). En fascinerande bok som verkligen får er att drömma er bort till förgången tid.

Ni som har missat min bok "Tillbaka till Pompeji" kanske vill läsa den och drömma er bort en liten stund.

Men vad ni än gör, missa inte en resa till ruinstaden Pompeji, drömmarnas stad!

Kramisar Kim

Doris Lessing och jag

"Jag vet inte så mycket om skrivarutbildningar, men de lär inte ut sanningen om de inte berättat att, för det första, skrivande är hårt arbete och, för det andra, att man måste försaka en stor del av sitt sociala liv för att bli författare."

Ord som Dorris Lessing har sagt, men som lika gärna kunnat komma ur min egen mun.

För det är sant: Skrivandet är ett hårt arbete och man försakar mycket av sitt sociala liv. Visst träffar man mycket folk när man är ute och signerar och föreläser, eller gör researchresor. Men det är arbete, och den tiden tas från den tid man skulle kunna ha tillbringat med släkt och vänner.

Själva skrivandet tar också stor plats i en författares liv. Det är inte ett 8-5 jobb, utan skrivprocessen pågår dygnet om. Man är liksom aldrig ledig, eftersom böckerna hela tiden jobbar i huvudet.

Nu tänker jag inte beklaga mig, för jag älskar att vara författare och ha böckerna svävande inom mig hela tiden. Det finns säkerligen andra i min omgivning som tycker att jag borde träffa dem mycket mer än vad jag gör. Men det är som med allt annat i livet, man måste välja och prioritera, och ibland måste man helt enkelt avstå från något.

Jag vill absolut inte vara något annat än författare. Däremot vill jag att alla som drömmer om författaryrket ska veta att det inte alltid är en dans på rosor och att man verkligen måste satsa på sin dröm för att nå ända fram. Det tror jag att även Doris Lessing håller med om, en fantastisk författare!

Kramisar från Kim

Har jag skrivit det här...

Efter att ha läst igenom gårdagens kapitel infann sig en konstig känsla: Har jag verkligen skrivit det här?

Anledningen till min undran var att jag tyckte texten var så bra. Men kanske är det som jag alltid har sagt, att när jag sätter fingrarna till tangenterna tar mina huvudpersoner över och för handlingen framåt.

Här ett smakprov på vad de åstadkom igår:

"Theo! Från och med denna dag gör jag precis vad som helst för dig. Precis vad som helst! Det är bara att be mig. Jag gör det inte som slav, jag gör det av tacksamhet, för att betala tillbaka den stora skuld jag från och med nu är skyldig dig."

Utklippt ur sitt sammanhang låter texten inte lika bra som om man läser helheten. När ni läser allt, förstår ni bättre min känsla.

Men nu har jag inte tid att sitta här och prata med er. Nu ska jag försvinna bort i Theos Pompeji och se hur det går för Theo, för nu är det mycket spännande...

Kramisar Kim

Fantasi och glimtar ur Theos Pompeji

Fantasi! Ett ord jag älskar. Jag har så mycket fantasi inom mig att jag inte hinner skriva ned allt. Det är en underbar känsla att alltid ha någonting att berätta. Lite frustrerande att inte hinna skriva ned all fantasi som pockar på att komma ut. Önskar att dygnet hade haft dubbelt så många timmar.

Igår jobbade jag med "Theos Pompeji". Här kommer några rader ur den texten:

"Vad har du nu gjort, Theo? Din far kommer inte att bli glad", sa bagaren.
"Menar ni att ni inte vill låna ut er dragkärra?" undrade Theo, utan att svara på mannens fråga, eftersom svaret var så tydligt att inget svar behövdes.
"Du kan låna min kärra. Men det är ingenting jag vet om att du gör, och jag har inte heller sett dig här nu på morgonen. Se så, skynda dig iväg nu!" sa bagaren och vände därpå ryggen åt Theo.

Ja, detta var några rader ur boken "Theos Pompeji". Antar att du nu blir ännu mer frustrerad än tidigare och undrar vad Theo nu har hittat på.

Vad tror DU att Theo har gjort som får bagaren att tro att Theos far kommer att bli arg på honom?

Om du undrar över bilderna här i inlägget så är de utklippta ur omslaget till Theos Pompeji. Mannen ser jag som Theos far och kvinnan som Poltia. Ni som har läst boken "Tillbaka till Pompeji" vet vem Poltia är. Ni andra får ge er till tåls tills ni har läst "Theos Pompeji" eller börja med att läsa "Tillbaka till Pompeji".

Ser fram emot era kommentarer över dagens inlägg!

Kramisar från Kim

44.900 träffar på Google

YES! Så här glad blir jag när jag sökte på mitt namn och fick 44.900 träffar på Google idag.

Minns fortfarande första gången jag sökte på mitt namn och fick 40 träffar. Det tyckte jag var häftigt och stort. Lite skillnad mot dagens siffra.

Våren 2009 var jag uppe i 83.000 träffar när min bok Snapphaneresan släpptes här i Sverige och min bok Tillbaka till Pompeji släpptes i Spanien, Sydamerika, USA och Norge.

Med andra ord har jag varit uppe i högre siffror, men det var för en kort period. Jag hoppas att dagens siffror håller i sig och eventuellt stegras.

Kan förstå att 44.900 träffar bara är småpotatis för många av mina författarkollegor, för mig är det stort.

Bläddrade mig igenom en del av sökträffarna och blev överraskad över att så många har tipsat om mina böcker. Samtliga inlägg som jag läste har höjt böckerna till skyarna, tyckt att de "ägt" "är grymma" "är bäst" "inte går att lägga ifrån sig".

Äsch, allt det här låter som skryt nu när jag läser igenom texten, men det är det inte, jag är bara så otroligt glad att mitt skrivande ger utdelning. Att fler och fler läsare upptäcker böckerna och fängslas av dem. För på så sätt har de också fått i sig en hel del nya historiska kunskaper som de förhoppningsvis kommer att bära med sig genom livet. Och kanske, kanske har jag också lyckats inspirera dem till att älska orden lika mycket som jag gör.

Skrev riktigt mycket igår och efter att ha läst så mycket berömmande ord idag har jag blivit riktigt riktigt skrivsugen. Vi hörs om ett tag.

Kramisar från Kim