Skrivarbloggen Kim M. Kimselius: Första snön

Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med 60 böcker.

Arbetar som författare, skrivkurslärare, föreläsare och låtskrivare.

Håller distanskurser i skrivandet samt skrivkurser på Färgargården i Blekinge och Studieförbundet Vuxenskolan Karlskrona.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

Visar inlägg med etikett Första snön. Visa alla inlägg

måndag 2 december 2019

Årets första snö för Kooikerhunden Kotten

Årets första snö för Kooikerhunden Kotten

Då kom den, äntligen tycker hundarna. Visst är det fint, speciellt nu när snön ligger som ett täcke över allt, det inte är geggigt och smutsigt... Men det innebär halka och skrapa bilar. Än så länge har vi inte fått så mycket att vi har behövt skotta, bara sopa undan. Det är svårt att få Kotten och Kiara att komma in nu. De slår dövörat till och hör inget alls när de rusar runt och busar i snön, som blir allt plattare för varje dag efter att de har rullat runt i den.

Vilda, glada hundar i snön, Kotten och Kiara.

Men innan snön kom var det +8 grader och geggigt. Mycket träning blev det eftersom jag fortfarande inte promenerar något.

Jag har suttit inomhus och tittat på hundarnas lek genom fönstret, eller stått stilla ute och njutit av att se deras lek.

Vi besökte även Lena och Smilla. Efter att ha fått följa med i bilen under några timmar avslutade vi med ett besök i Lenas lägenhet. Hundarna nöjde sig med att vara ute i den lilla "hundgården". Här Kotten och Kiara. Fotot är inte så värst bra eftersom jag tog det genom fönstret. Smilla låg precis nedanför fönstret och är utanför bilden.

Det blev även ett besök hos Karina. På bilden är det Rambo längst fram, Kotten till vänster, Soya till höger och Kiara som sitter och kliar sig i bakgrunden.

Godisutdelning till alla lydiga hundar. Här är det Karina som sköter godiset.

Kotten med sina två tjejer, 17-åriga Bea, som Kotten har stor respekt för och är beredd att fly om hon gör utfall när han uppvaktar. Sedan är det 12-veckor gamla Soya.

Full fart på hundarna hemma hos Karina.

Då kom den äntligen, den första snön. Kotten och Kiara gör allt för att äta upp så mycket som möjligt av den.

Båda hundarna tyckte det var spännande med alla snöflingor som föll.

De rusade omkring i vår lilla skog, jagande varandra och snöflingorna.

Visst är det vackert med snön. Nu gäller det att tänka på att ta bort snön från växthuset i vinter. Förra vintern spräcktes två glasrutor av tyngden.

Kiara vill inte komma in när det snöar.

Inte heller Kotten, så de får stanna ute en stund till och busa runt i snön.

Och busar gör de, hela tiden. De är helt vilda nu när vi har snö.

Mitt paradis i vinterskrud.

Hundbus.

Jag behöver inte gå många meter just nu, för Kiara och Kotten busar hela tiden.

Helgen bjöd på soligt väder och vad är väl vackrare än när snöklädd omgivning glittrar i solstrålarna.

torsdag 22 januari 2015

Så kom första snön...

När jag sent igår skulle släppa ut hundarna upptäckte jag hur mycket snö som hade fallit. Det var svårt att få hundarna att gå ut och kissa, de ville hellre äta snön. Kan tänka mig att det är lite som glass för dem.

När morgonen grydde hade det kommit ännu mer snö och den låg tung över trädgrenar och på marken. Det var tungt att skotta och minstingen, Tickie, som inte har så långa ben, gick i mina fotspår. Följ med på vår morgonpromenad och se hur vacker snön är.

Här är det lite trångt att gå på stigen, eftersom grenarna är tunga av snö och jag får snö i nacken.

Det blir till att ta omvägar runt snötyngda, nedhängande grenar.

Inget som hundarna bryr sig om. De springer glatt in bland de snöiga grenarna och ser ut som om de verkligen njuter när snön dråsar ned över dem.

Allting ser så rent ut när snön är ny. När jag gick promenaden i mörkret behövde jag ingen ficklampa, snön gjorde det tillräckligt ljust för att jag skulle hitta. Det vilade en nästan magisk, främmande känsla över vår vanliga promenad. Det var helt tyst. Även ljuden var inbäddade i snö.

Minstingen, Tudor, är så lycklig att han försöker flytta på träden som står i vägen på promenaden. Till slut gav han upp. Det är en ung ek, som är alldeles för seg för att ge vika för Tudors krafter.

Härligt att se hundarnas glädje över snön. Ser du de snötäckta trädstammarna?

Även om det är snö får man inte missa träningen säger Tickie och hoppas upp på den vanliga agilitystenen. Pluto står över träningen idag.

Öppna fält och snö är en bra kombination för att få en 1,5-åring att få glädjefnatt och rusa omkring som en galning. Det är Tudor jag pratar om, här på väg emot mig i full fart.

Ibland stannar Tudor upp och inväntar mig. Jag springer inte i snön, jag plumsar omkring. Den första morgonpromenaden hade jag mina trekvartstövlar. När jag kom in var de snöfyllda. Till andra promenaden tog jag mina höga stövlar och slapp få blöta sockar.

Snart är promenaden över. Här är det skottat en gång och genast faller hundarna in i led på gången. När Pluto var två månader var det så mycket snö att han inte syntes i gången. Han kunde inte heller ta sig upp över kanterna, utan var tvungen att göra sina behov i gången. Hoppas verkligen vi inte får så mycket snö i år...

Ja, då var vi hemma igen. Hundarna ligger och snusar gott i sina sängar och jag får tid att försvinna bort i fantasin och arbeta med min bok Sveriges Pompeji - Sandby borgs öde.

Ha en fin dag!

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Jag med några av mina drygt 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

torsdag 21 oktober 2010

Första snön kom alldeles för tidigt

Idag kom första snön till den del av Blekinge där jag bor. Här brukar vi alltid få mycket snö, eftersom vi bor på Blekinges "tredje trappsteg" (ni som läst Selma Lagerlöfs "Nils Holgersson", förstår vad jag pratar om.)

Här är det inte långt till Smålandsgränsen. På sommaren har vi gott om sol och lite regn. Ja ibland så lite regn att det är risk att brunnen ska bli torr.

På vintern brukar vi få väldigt kallt och mycket snö och då talar jag om MYCKET snö! När vi flyttade från Stockholm för snart sexton år sedan lämnade vi kvar snöskyfflarna, för "det skulle inte vara någon snö dit vi flyttade".

Den vintern vi flyttade in var den kallaste på hundra år. Pumpen frös, toaletten frös, och... ja det var mer saker som frös sönder, men jag befann mig lycklig och varm på Nya Zeeland och våra kära släktingar tog hand om alla problem. Men det var första och sista gången. Alltsedan dess har vi själva fått ta hand om snön och kylan.

Lagom till första kylan förra hösten gick pannan sönder. Då var jag glad att jag skulle resa iväg till Island, eftersom vi inte hade någon värme inne.

Nu har vi varmt och gott den här vintern. Hoppas jag.

Snön gick över mina vinterskor imorse på morgonpromenaden, och jag blev blöt om sockarna. Hundarna blev överlyckliga över den första snön, åt den, rullade sig i den och busade omkring med varandra som små valpar, trots att de är 8, 6 och 5 år.

Visst det är vackert med snö, men kallt, eländigt och halt. Blir det en lika sträng vinter som förra året blir det väldigt mycket att skotta igen. Förra året hade vi smala gångar som vi precis kunde ta oss runt i, för snön gick ända upp till skrevet på mig. Hundarna var olyckliga, för de kunde bara motionera i gångarna. Det gick inte att gå ut på vägen, för den var så smal på grund av snön att vi inte kunde undkomma bilarna när de kom. Snöhögarna var mycket höga på båda sidor om vägen.

Så du kanske förstår att jag inte blev så glad när jag gick upp i morse, öppnade dörren för att släppa ut hundarna och möttes av massor av snö som tyngde ned alla buskar och träd och låg vit överallt. Jag ville bara gå och lägga mig igen och dra täcket över huvudet. Men det är väl lika bra att vänja sig, tänkte jag och gav mig ut i eländet.

Snön ligger fortfarande kvar, trots att solen har strålat hela dagen. I våra fotspår på de soligaste ställena har snön smält undan. Meteorologerna har lovat regn ikväll, få se hur det blir med det. Kanske blir det istället mer snö här hos oss? Det är fullmåne och kallt och fullmåne brukar innebära molnfritt...

Tacka vet jag sommaren, med +30 grader, strålande sol och en lagom fläktande ljummen vind! Men det är långt dit och många månaders regn, snö och mörker väntar innan dess.

Ser fram emot advent när alla ljusstakarna plockas fram och lyser upp mörkret. Då kan snön vara riktigt vacker att se på, från insidan i stugvärmen, med brasan sprakande bakom ryggen och några stearinljus som kastar ett varmt gult sken i rummet.

Nu ska jag gå och tända brasan och tända de där stearinljusen, känns som om det är rätt utomhusstämning för det!

Kramisar Kim
(På bilderna ser du första snön som jag tog kort på i förmiddags. Visst är det vackert att se på?)