Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 4 september 2010

Signering Barnbokshandeln Balthazar i Alingsås

Min första signering i Alingsås, en jättemysig stad. Var finns bokhandeln? Vi körde runt och letade. Till slut parkerade vi i närheten av stora torget och plötsligt utbrast barnbarnet Frida, åtta år: "Där är DU ju!" Hon pekade på en skylt med bild på mig och vi förstod att vi hade hittat butiken.

Fönstret var skyltat med mina böcker och Frida såg lycklig och stolt ut när hon såg från skyltfönstret till mig.





















Plötsligt var butiken fylld av folk som pratade med mig och personalen om mina böcker och mitt i allt detta såg jag något som såg ut som en fotograf, samt en journalist med block och penna i händerna. Familjen på bilden här under kan du se på TV5 på måndag klockan 20.00 då de är några av årets huvudpersoner i serien Ullared. Jag brukar inte se serien, men nu när jag träffat några av huvudpersonerna tänker jag titta, i alla fall på premiäravsnittet.

















En mycket trevlig dam köpte mina böcker om Kimberlie och Andy och även en Theo och Ramona-bok. Hon hade alltid längtat till Nya Zeeland sa hon. "Men det är bara att åka dit!" sa jag.
"Flicka lilla, du vet inte hur gammal jag är", sa den gamla damen.
"Nej, det vet jag inte. Men så gammal är du inte att du inte kan åka till Nya Zeeland", svarade jag.
"Jag är 95 år", sa damen då och jag kunde knappt tro det, för hon var så pigg och utstrålade sådan livsglädje.

Du som har läst böckerna om Kimberlie och Andy: Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland och Kimberlie - Ett nytt liv vet vem mrs Moonwind är. När jag hade pratat med den gamla damen kändes det som om jag hade träffat min mrs Moonwind, så som jag har beskrivit henne i böckerna. Det var en otrolig känsla. Vi blev fotograferade tillsammans för Alingsås Tidning och jag hoppas att vi kommer att vara tillsammans på bild i tidningen också.


Här är Lise-Lott och Johanna som jobbade i butiken med mig idag. Vi hade mycket trevligt tillsammans och skrattade en hel del.
Så har ännu en dag rusat iväg. Men det är en dag som har varit fylld av mycket glädje, många underbara möten, både med främmande och välkända.

När jag var klar med signeringen åkte vi vidare till en av mina pojkar som köpt radhus i Kungälv, ett hus jag ännu inte sett. Sedan var det dags att åka till nästa pojk för att se hans nya hus som jag inte heller har sett (vilket får mig att inse hur mycket jag har arbetat den senaste tiden...) och nu är jag hemma hos den tredje av mina pojkar och sitter här och skriver på min blogg, medan Patrik sitter vid sin dator... Undrar vad han jobbar med?

Ja, det har varit en fantastisk dag, helt underbart att få träffa alla barnen och barnbarnen och deras rara underbara fruar och fästmöer. Har haft två mycket intensiva dagar, med föreläsning igår och signering idag, ändå känns det som om jag haft en minisemester, en tröttande sådan, men ändock en liten semester. Imorgon bär det av hemåt igen, på vägen stannar jag till hos min 87-åriga pappa för att höra hur det står till med honom. Sedan kör jag vidare hem till mannen och hundarna för att se vad de har hittat på medan jag har varit borta...

Visst är det underbart att leva när man får chans att uppleva så mycket positivt och berörs av så mycket kärlek som jag har gjort den här helgen. När barnbarnen lägger armarna runt min hals och säger "Jag älskar dig" då känns det nästan som om hjärtat svämmar över av all den kärlek jag känner.

När jag sedan nu ikväll läser på fanbloggen att de skrivit att mina böcker är MYCKET MYCKET BÄTTRE än Twilight, då känner glädjen nästan inga gränser.

Tror jag kommer att sova väldigt gott i natt efter en sådan här händelserik, fantastisk dag.

Godnatt och kramisar från Kim


fredag 3 september 2010

Föreläsning Björsareds skola Göteborg

Idag har jag rest från Blekinge till Göteborg, för att föreläsa i mitt barnbarn Fridas skola i Björsared.

Det var roligt att få se Fridas skola och möta hennes klasskamrater och jag förstod att Frida hade talat mycket om mitt besök, för barnen var väldigt entusiastiska.

Hade tänkt ta foton av barnen, men glömde av det, för det var väldigt intensivt. Så det fick bli en bild på mig och Frida istället när vi kommit hem.

Här i Göteborg är det ljuvligt väder, något jag inte är van vid, för här regnar det nästan jämnt. Det är i alla fall så jag minns min uppväxt i Göteborg.

Imorgon ska jag till Alingsås och signera. Då följer Frida med. Hon hoppas på att tidningen ska komma och intervjua mig så att hon får komma i tidningen tillsammans med mig. Det känns härligt när barnbarnet är så stolt över sin farmor, författaren. Frida berättade för alla sina klasskamrater att hon också ska bli författare när hon blir stor. Ska bli kul att se hur det blir med den saken.

Ha en skön helg, har ni vägarna förbi Alingsås i morgon hittar ni mig på Barnbokshandeln Balthazar 12.00-14.00. Hoppas vi ses!

Kramisar Kim

torsdag 2 september 2010

På liv och död i andra världskriget skugga, färdig bild

Nu har jag fått originalet till På liv och död i andra världskriget skugga. Nästa års bok. Det var snabbt jobbat av illustratören. Jag blir så inspirerad av bilden, så jag vill sätta mig och skriva NU. Mats Minnhagen har verkligen lyckats illustrera precis det jag bad om, trots min knapphändiga streckteckning.

Här kan du se Mats grovskiss till omslaget, i stort sett lika bra som det färdiga omslaget, eller vad tycker du.

Nu har du chansen att följa arbetet med den nya boken från början till slut. Hur känns det?

Kramisar Kim

onsdag 1 september 2010

Höstliga tankar

Idag har hösten gjort sitt intåg. Gräset knastrade fruset under mina fötter och den fodrade jackan kom på för första gången på länge.

Det är inte lika motiverande att stiga upp när mörkret pressar sig mot fönstret, men när väl morgonförberedelserna är klara och jag stiger ut får jag min belöning. Ännu ligger dimman tät över sjön när jag och hundarna vandrar ned mot den.













Ju närmare vi kommer desto fortare skingras dimmorna, som om det är jag och mina hundar som på något magiskt sätt viftar undan dimmorna med våra rörelser i luften. Så är det inte, men ändå...













Tola gör sig beredd för första morgondoppet. Idag ser hon lite tvekande ut och slänger sig inte handlöst i vattnet som hon brukar.













Det är just det här som gör det värt att stiga upp i mörker, att få se solen stiga upp över trädtopparna och spegla sina första strålar i vattnets stillhet. Ännu dansar dimslöjor över sjön, likt bortflyende älvor.

Jag drar ett djupt andetag och insuper naturens under, innan jag vänder hemåt igen för att sätta mig vid datorn och skriva, inspirerad av allt det jag just upplevt.

Varje ny dag är ett mirakel, ett stilla ögonblick att njuta av och ta vara på.

Carpe diem/Fånga dagen är passande ord, eftersom dagarna flyr undan alldeles för fort ifrån oss. Nyss var det högsommar med +32 grader. Nu biter frosten i gräset. Men ännu kan vi njuta av några soliga, varma höstdagar innan den riktiga, blåsiga, regniga hösten nalkas. Så fånga dagen, ta vara på den, för den här dagen är din.

Kramisar Kim

tisdag 31 augusti 2010

Snapphanar, Hovdala Slott och Tykarpsgrottan

En av de mysigaste researchresor jag har gjort, är faktiskt den jag gjorde till min Snapphanebok, eller rättare sagt: båda de researchresor jag har gjort för båda mina snapphaneböcker.

Visst är det kul och spännande att utforska främmande länder, en del exotiska och mycket annorlunda vårt eget land.
Men ingenting går ändå upp mot Sverige i sommarskrud, även om det just den här dagen bitvis blåste rejält och kom några regnskurar, när jag åkte runt i snapphanebygd och utforskade snapphanetrakten.
Min första bok Snapphanar! kom ut 2006. Det är faktiskt en bok som jag skrev före Tillbaka till Pompeji som blev min debutbok. När Snapphanar! kom ut hade jag turen att det var mycket snapphanar både i tv, radio och flera andra böcker. Alla ville läsa mer om snapphanar.

Boken sålde snabbt slut och är omtryckt flera gånger sedan dess. Jag blev kontaktad av Snapphanekommunerna Hässleholm, Östra Göinge och Osby kommuner, som undrade om jag kunde hjälpa dem med ett Snapphaneprojekt.
Jag tackade ja och det resulterade i min andra snapphanebok, Snapphaneresan, som kom ut 2009. Det är en bok gjord i samarbete med kommunerna och i boken finns en karta för att läsaren ska kunna resa i Theo och Ramona och snapphanarnas fotspår runt om i snapphanebygden.

I lördags körde jag igenom snapphanetrakterna på min väg till Hästveda och minnena kom tillbaka: hur jag vandrade i skogen och letade efter Snapphanehålan, Prästakällan och mycket annat spännande.
Men ett ännu starkare minne kom för mig och det var besöket på Hovdala slott. En plats där jag genomfors av rysningar, eftersom jag verkligen kände historiens vingar suga tag i mig och föra mig tillbaka i tiden.

Platsen blev betydelsefull i min berättelse och när jag skrev om slottet kände jag det som om jag verkligen befann mig på platsen. Jag vandrade åter igenom de salar som jag gått igenom på min researchresa.
Jag fick ta del av den äldsta delen av slottet, höra berättelsen runt Hovdala slott, se "Lille Mads bössa", jag kunde föreställa mig de vattenfyllda vallgravarna runt om slottet, krigslarmet, skriken från de sårade. Ja, jag var där i fantasin redan innan jag satt mig ned för att få ned orden på papperet.


Hovdala slott: Nära Finjasjöns södra strand i Hässleholms kommun ligger Hovdala slott, ett av de främsta minnesmärkena från snapphanetiden i Skåne. Sätesgården ligger inbäddad i lummig grönska mellan två åspartier. Det mäktiga porttornet bär årtalet MDC på fasaden. För att lättare kunna försvara anläggningen lät Sigvard Grubbe bygga tornet, vilket visade sig vara förutseende. Porten som leder genom tornet bär än i dag spår av de bittra strider som utkämpades i början av 1600-talet då svenskarna angrep Hovdala under Kalmarkriget. Tornet stod dock emot. Så även den 7 augusti 1678 då gården anfölls av retirerande danskar och snapphanar. Delar av slottet brändes men återuppbyggdes av dess dåvarande ägare Jens Mikkelsen. 1687 adlades han namnet Ehrenborg av Karl XI som tack för sina tjänster åt svenskarna. Ankarjärnen på Hovdala slotts norra länga bär årtalet 1511. Finjasjön nådde vid denna tid betydligt högre och det var möjligt att skydda anläggningen med en vallgrav, som fortfarande omger borgområdet. Numera är vallgraven torrlagd. Hovdala spelade med sitt läge i gränslandet en viktig roll under krigen mellan Sverige och Danmark på 1600-talet, men har också haft betydelse för bygden under tider av fred. I byn Broslätt, strax söder om Hovdala, bodde hantverkare som arbetade på slottet, men också förmedlade sin yrkeskunskap till bygden. I dag lever slottet upp igen genom de restaureringar som genomförts av Statens fastighetsverk och Hässleholms kommun. Hovdala slott är ett nationellt kulturarv och sedan 1947 ett statligt byggnadsminne. Vid restaureringen har man därför strävat efter att bevara anläggningen så orörd som möjligt. Man har som ambition att Hovdala slotts snart 500-åriga historia skall vara synlig för besökare även i framtiden.
1:a bilden. På väg till Hovdala slott.
2:a bilden: Teckning över slaget 1678.
3:e bilden Minnestavlor.
4:e bilden Den äldsta längan på slottet.
5:e bilden: På väg ut ur slottet.
6:e bilden: Del av slottet samt vallgraven.



7:e bilden På väg ut mot bron över vallgraven.













Bron över vallgraven.













Tornet vid Hovdala slott.













Du som har läst Snapphaneresan minns kanske att några tog sig ut genom en lönngång. Här är trappan ned till den.

















Snapphanebössan

















På väg bort från Hovdala slott













Det var inte bara slottet jag besökte denna dag, utan även Vittsjö Skans, som ligger otroligt vackert vid stranden av sjön. Om du ser den lilla ritningen mitt i texten ser du hur skansen såg ut på 1600-talet.













Så här ser Vittsjö skans ut idag. En helt underbar plats att bara sitta och filosofera på. Här blåste det inte så mycket och solen värmde behagligt.













Sådana här informationstavlor finns vid varje Snapphaneplats. Här kan du läsa mängder av information om varje plats och om snapphanarna.













En plats som jag gärna ville ha med i berättelsen var Tykarpsgrottan. Vem minns inte filmen Ronja Rövardotter, som delvis spelades in här i grottan. Det finns inga bevis på att snapphanarna någonsin befann sig här nere. Men jag ville ändå ha med grottan i min berättelse, mycket på grund av vad jag hade hört:

















Enligt sägnen gömde sig Lille Mads och hans snapphanemän i kalkstensgrottorna vid Ignaberga och det finns flera sägner som berättar om att snapphanar och bönder gömde sig i grottorna vid Ignaberga. Även om den mesta brytningen av Tykarpsgrottan skedde efter snapphanetiden är den ett väldigt spännande utflyktsmål och ett bra exempel på ett snapphanegömställe.


Nej, det är inget spöke nere i grottan, det är guiden Linda som visar mig grottsystemet. Det var bara jag och hon nere i grottan. Linda är den enda nu levande person som har fått vara med i mina böcker, hon är med i min bok Snapphaneresan.
Jag har fortfarande många bilder att visa dig ifrån mina snapphaneresearchresor, men det här inlägget har fått fantasin att flöda och gjort mig så skrivsugen att jag måste sätta mig och skriva på min nya bok.

Kramisar Kim

måndag 30 augusti 2010

En ny Bloggutmärkelse

Tack till Annelie på Trying to follow my Dreams för den fina utmärkelsen!

Regler:

Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den. Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av.
När man får den så ska man skriva 7 intressanta saker om sig själv
och sedan ge awarden till 7 andra bloggare
(Skriv till dem att de fått award).


Då ska vi se vad jag kan komma på som kan intressera er:

1. I högstadiet vann jag en orienteringstävling, bara för att jag ville hem och rida.

2. Är allergisk mot hästar sedan många år tillbaka och kan inte längre rida, tyvärr :-(

3. Bär alltid en önskan inom mig att hjälpa min medmänniskor på något sätt.

4. Pratar Engelska, Tyska, lite franska och italienska, kan några ord på grekiska och finska och hade lärt mig några ord isländska, men de har försvunnit ur mitt minne.

5. Älskar att ha gäster, men det kanske du redan har förstått om du har följt mig på facebook eller här på bloggen den här sommaren.

6. Har ridit Voltige (gymnastik på hästrygg).

7. Gav ut en egen hästtidning när jag var 10 år.

Jag vill ge denna award till följande fantastiska bloggare, ja egentligen vill jag ge många fler, men det får bli nästa gång, om jag får någon mer award.

Pocoloco Creativo

Nya äventyr

Eva Linder i Malaysia

Fröken Anki i Amerikat

Livet på Citronodlingen

Svensk tjej på Sicilien

Kattas fikarum

HÄR KAN DU LÄSA OM DEN TIDIGARE BLOGGUTMÄRKELSEN

Finland ett äventyr

Tror inte det finns så många platser i världen där busschauffören tar en omväg för att släppa av en passagerare alldeles vid dörren.

Det har hänt mig. På översta bilden här ser ni busstationen i Kuopio. Där tillbringade jag många kalla morgnar, väntande på bussen. Det var -18 grader i stort sett hela veckan jag var där. Jag bodde i Kuopio och tog bussen runt om till olika städer och föreläste. Det enda problemet var att busschaufförerna inte talade något annat än finska och jag kunde inte så mycket finska. Faktiskt inte ett ord vid den tiden.
Därför hade jag noga skrivit upp staden, bussnumret och skolan jag skulle till och visade upp den för chauffören när jag klev på. Han sa hur mycket det kostade, på finska givetvis, och jag höll fram min hand med pengar så att han fick plocka ut så mycket som behövdes. (Tänk, det var aldrig någon kvinnlig busschaufför!)


En dag åkte jag väldigt långt, nästan ända till ryska gränsen och till slut satt jag på helspänn, rädd att missa staden. När stadsskylten dök upp reste jag mig och gick framåt bussen. Chauffören gestikulerade och pratade med mig och jag förstod att jag skulle sätta mig ned.

Varje gång bussen stannade for jag upp och mannen stoppade mig. Så lämnade han huvudgatan och körde in på smala vägar, där hans stora buss fick krångla sig runt. Till slut körde han in på en stor gård och stannade framför ett hus som såg ut att vara en skola. När han öppnade bussdörren stod bussen så att jag bara hade att kliva nästan rakt in genom porten till skolan.
Mannen viftade åt mig att här var det och han log så brett, nöjd över att han kunde leverera mig ända fram till dörren. Jag var jätteglad!

Vid andra tillfällen har folk gjort mig sällskap och visat mig vägen till den plats jag varit på väg till. Alltid vänliga och hjälpsamma, även om vi inte förstått ett ord av vad den andre sa.

Något av mina starkaste minnen från Finland är just från den här resan. Det är tidig morgon, solen står strax ovanför horisonten, det är "gnistrande" kallt. Ja, så säger man ju, eller hur? Den här gången fick jag verkligen uppleva vad gnistrande kallt betydde. Luften var nämligen fylld av små iskristaller vilket gjorde att luften gnistrade och skimrade i olika färger.

Önskar jag hade dragit upp kameran och tagit ett foto av det, för detta är något jag aldrig mer tror jag kommer att få uppleva och jag önskar så att du skulle ha fått se det. För det var något helt underbart vackert och tog andan ur mig.

Eftersom det är ganska ensamt på sådana här resor, brukar jag utforska staden där jag bor för tillfället. Ibland är jag ute och går i timmar, ibland är jag trött och går bara någon enstaka timma, men ut måste jag, van som jag är att promenera varje dag.
Bilderna i det här inlägget är alla tagna i Kuopio.

Om ni undrar varför jag tagit en bild på skylten Hesburger, är det för att jag blev mycket förtjust i maten i den finska hamburgerkedjan. Fräsch och nylagad och de hade mer än bara hamburgare. Minns att ungdomarna ibland fnittrade när jag frågade efter närmaste Hesburgerrestaurang.

Att vara ute på egen hand i ett okänt land är ett enda stort äventyr, även om det också är mycket jobb och långa dagar.

Just här i Kuopio blev det långa dagar på grund av att jag åkte buss flera timmar per dag, men också för att jag varje eftermiddag satte mig och skrev på min bok Kinesiska Draken.

Minns fortfarande hur jag satt på hotellrummet i fem timmar, drack tio koppar te och skrev om blommande körsbärsträd, värme, fåglar, fjärilar, ja, jag drömde mig verkligen bort i fantasin, trots att det var snö och 18 minusgrader utomhus. Det blev en mycket sen kväll och min rygg värkte när jag skrivit klart. Hotellstolarna är inte gjorda för att man ska sitta flera timmar och arbeta.

Under två års tid reste jag runt vid olika tillfällen i Finland och föreläste om kriget 1808-1809, eftersom jag hade skrivit boken Det glömda kriget 1808-1809.

Det göms fortfarande många fina minnen inom mig från de två åren och jag är mycket tacksam över att jag har fått tillfälle att uppleva allt detta, att jag har fått se så mycket av Finland, möta folket och lära mig älska den bit av Sverige som förlorades i kriget mot Ryssland år 1808-1809.

Min 87-åriga pappa skriver sina memoarer och jag lyssnar med spänning när han berättar om vad han upplevt under sitt långa liv. Jag undrar om någon kommer att lyssna på mina berättelser, om mitt liv, när jag kommer upp i hans ålder. Kommer jag att sitta och skriva mina memoarer då? Isåfall kommer det att bli en MYCKET tjock bok!

Kramisar Kim

söndag 29 augusti 2010

Dyslexiföreningen Runstenen, en magisk upplevelse

Igår var en hektisk, men helt underbar dag.

Dagen började med signering hos Lundins Bokhandel i Karlshamn. På väg dit vräkte regnet ned så att det inte gick att köra värst fort. Även när jag skulle ta mig från bilen till butiken vräkte regnet ned. Sedan kom solen igen och det var fint när jag körde hem.


Hann äta lite mat innan jag satte mig i bilen för att åka till Hästveda för att föreläsa för Dyslexiföreningen Runstenen. De hade sagt att vi skulle hålla till vid lägerelden på kvällen och när regnet vräkte ned med jämna mellanrum hela vägen kändes det inte speciellt kul att veta att vi skulle vara utomhus...
















Dyslexiföreningen Runsten höll till på Barnens By utanför Hästveda. En helt fantastisk, rent av magisk plats. När jag kom dit sprack molnen upp och skingrades och solen tittade fram. Här var det full fart vid badplatsen, både av kanotister och badande barn och vuxna.













Det var som att plötsligt befinna sig i en helt annan värld än den jag hade varit i under förmiddagen. Platsen gav mig energi.













Hade en jättetrevlig föreläsning med bra respons ifrån publiken. Blev utsedd som Hedersmedlem i föreningen, något jag är mycket glad för, mycket på grund av att det är första gången jag blivit Hedersmedlem av någonting.

Gruppen skingrades, några skulle åka hem, några skulle sova kvar. Då var det någon som ville bli fotograferad tillsammans med mig. Genast samlade vi ihop de kvarvarande och tog gruppfoto.












Och så ville fotografen också vara med på ett kort, så det byttes fotograf och togs ett foto till.















Därefter var det tänkt att det skulle bli hemfärd, men vi blev inbjudna att stanna kvar och grilla. Det tog rätt lång tid att få glöd på grillen, men det var en mysig stämning, speciellt sedan brasan också hade tänts och lågorna sprakade muntert.
Plötsligt kändes det inte som om jag var en föreläsare, utan som om jag var en av dem och det kändes jättehärligt. Vi mumsade på korv och drack saft tillsammans och småpratade om allt möjligt.

När mörkret började lägga sig över lägerplatsen var det dags för två timmars hemfärd. Direkt jag kom hem stupade jag i säng efter att ha haft ute hundarna.

Vilken underbar, magisk dag jag haft. En dag som berikat mig med nya vänner, nya platser och nya upplevelser. Tack alla ni som förgyllde min dag!

Kramisar från Kim