Finland ett äventyr

Tror inte det finns så många platser i världen där busschauffören tar en omväg för att släppa av en passagerare alldeles vid dörren.

Det har hänt mig. På översta bilden här ser ni busstationen i Kuopio. Där tillbringade jag många kalla morgnar, väntande på bussen. Det var -18 grader i stort sett hela veckan jag var där. Jag bodde i Kuopio och tog bussen runt om till olika städer och föreläste. Det enda problemet var att busschaufförerna inte talade något annat än finska och jag kunde inte så mycket finska. Faktiskt inte ett ord vid den tiden.
Därför hade jag noga skrivit upp staden, bussnumret och skolan jag skulle till och visade upp den för chauffören när jag klev på. Han sa hur mycket det kostade, på finska givetvis, och jag höll fram min hand med pengar så att han fick plocka ut så mycket som behövdes. (Tänk, det var aldrig någon kvinnlig busschaufför!)


En dag åkte jag väldigt långt, nästan ända till ryska gränsen och till slut satt jag på helspänn, rädd att missa staden. När stadsskylten dök upp reste jag mig och gick framåt bussen. Chauffören gestikulerade och pratade med mig och jag förstod att jag skulle sätta mig ned.

Varje gång bussen stannade for jag upp och mannen stoppade mig. Så lämnade han huvudgatan och körde in på smala vägar, där hans stora buss fick krångla sig runt. Till slut körde han in på en stor gård och stannade framför ett hus som såg ut att vara en skola. När han öppnade bussdörren stod bussen så att jag bara hade att kliva nästan rakt in genom porten till skolan.
Mannen viftade åt mig att här var det och han log så brett, nöjd över att han kunde leverera mig ända fram till dörren. Jag var jätteglad!

Vid andra tillfällen har folk gjort mig sällskap och visat mig vägen till den plats jag varit på väg till. Alltid vänliga och hjälpsamma, även om vi inte förstått ett ord av vad den andre sa.

Något av mina starkaste minnen från Finland är just från den här resan. Det är tidig morgon, solen står strax ovanför horisonten, det är "gnistrande" kallt. Ja, så säger man ju, eller hur? Den här gången fick jag verkligen uppleva vad gnistrande kallt betydde. Luften var nämligen fylld av små iskristaller vilket gjorde att luften gnistrade och skimrade i olika färger.

Önskar jag hade dragit upp kameran och tagit ett foto av det, för detta är något jag aldrig mer tror jag kommer att få uppleva och jag önskar så att du skulle ha fått se det. För det var något helt underbart vackert och tog andan ur mig.

Eftersom det är ganska ensamt på sådana här resor, brukar jag utforska staden där jag bor för tillfället. Ibland är jag ute och går i timmar, ibland är jag trött och går bara någon enstaka timma, men ut måste jag, van som jag är att promenera varje dag.
Bilderna i det här inlägget är alla tagna i Kuopio.

Om ni undrar varför jag tagit en bild på skylten Hesburger, är det för att jag blev mycket förtjust i maten i den finska hamburgerkedjan. Fräsch och nylagad och de hade mer än bara hamburgare. Minns att ungdomarna ibland fnittrade när jag frågade efter närmaste Hesburgerrestaurang.

Att vara ute på egen hand i ett okänt land är ett enda stort äventyr, även om det också är mycket jobb och långa dagar.

Just här i Kuopio blev det långa dagar på grund av att jag åkte buss flera timmar per dag, men också för att jag varje eftermiddag satte mig och skrev på min bok Kinesiska Draken.

Minns fortfarande hur jag satt på hotellrummet i fem timmar, drack tio koppar te och skrev om blommande körsbärsträd, värme, fåglar, fjärilar, ja, jag drömde mig verkligen bort i fantasin, trots att det var snö och 18 minusgrader utomhus. Det blev en mycket sen kväll och min rygg värkte när jag skrivit klart. Hotellstolarna är inte gjorda för att man ska sitta flera timmar och arbeta.

Under två års tid reste jag runt vid olika tillfällen i Finland och föreläste om kriget 1808-1809, eftersom jag hade skrivit boken Det glömda kriget 1808-1809.

Det göms fortfarande många fina minnen inom mig från de två åren och jag är mycket tacksam över att jag har fått tillfälle att uppleva allt detta, att jag har fått se så mycket av Finland, möta folket och lära mig älska den bit av Sverige som förlorades i kriget mot Ryssland år 1808-1809.

Min 87-åriga pappa skriver sina memoarer och jag lyssnar med spänning när han berättar om vad han upplevt under sitt långa liv. Jag undrar om någon kommer att lyssna på mina berättelser, om mitt liv, när jag kommer upp i hans ålder. Kommer jag att sitta och skriva mina memoarer då? Isåfall kommer det att bli en MYCKET tjock bok!

Kramisar Kim