Höstliga tankar

Idag har hösten gjort sitt intåg. Gräset knastrade fruset under mina fötter och den fodrade jackan kom på för första gången på länge.

Det är inte lika motiverande att stiga upp när mörkret pressar sig mot fönstret, men när väl morgonförberedelserna är klara och jag stiger ut får jag min belöning. Ännu ligger dimman tät över sjön när jag och hundarna vandrar ned mot den.













Ju närmare vi kommer desto fortare skingras dimmorna, som om det är jag och mina hundar som på något magiskt sätt viftar undan dimmorna med våra rörelser i luften. Så är det inte, men ändå...













Tola gör sig beredd för första morgondoppet. Idag ser hon lite tvekande ut och slänger sig inte handlöst i vattnet som hon brukar.













Det är just det här som gör det värt att stiga upp i mörker, att få se solen stiga upp över trädtopparna och spegla sina första strålar i vattnets stillhet. Ännu dansar dimslöjor över sjön, likt bortflyende älvor.

Jag drar ett djupt andetag och insuper naturens under, innan jag vänder hemåt igen för att sätta mig vid datorn och skriva, inspirerad av allt det jag just upplevt.

Varje ny dag är ett mirakel, ett stilla ögonblick att njuta av och ta vara på.

Carpe diem/Fånga dagen är passande ord, eftersom dagarna flyr undan alldeles för fort ifrån oss. Nyss var det högsommar med +32 grader. Nu biter frosten i gräset. Men ännu kan vi njuta av några soliga, varma höstdagar innan den riktiga, blåsiga, regniga hösten nalkas. Så fånga dagen, ta vara på den, för den här dagen är din.

Kramisar Kim