Signering Akademibokhandeln Gleerups i Lund augusti 2010

Oj, vilken intensiv och rolig dag det har varit. Idag har jag varit och signerat mina böcker hos Akademibokhandeln Gleerups i Lund. Det är en butik som alltid är fylld med folk i alla åldrar.

När jag kom in i butiken en halvtimma före jag skulle signera, satt en man i en stol där mitt signeringsbord stod. "Han väntar nog på mig", tänkte jag, men slog genast bort tanken som "dumheter".

Men det visade sig att han faktiskt väntade på att jag skulle komma och signera boken Tillbaka till Pompeji.

Därefter kom Kristina och Samuel med lillebror. Både mamma och Samuel är stora fan till mina böcker. Kristina har startat gruppen Kim M. Kimselius fanklubb på Facebook.


Det dröjde inte länge förrän Roxana som har fanbloggen kimseliusbooks också kom. Hon fick i uppdrag att fotografera dagens signering och det blev MÅNGA foton. Tack Roxana!


















Visst är det underligt att "folk drar folk". Det är nämligen så att om någon stannar till vid mitt bord, då kommer det genast flera och tittar intresserat på böckerna. Antar att det är detsamma för mina författarkollegor!?


















Det var väldigt intensivt ett tag, med båda nya och gamla läsare. De allra flesta köpte Theos Pompeji, men även flera andra titlar.






















De flesta köpte både 3 eller 6 böcker, så det blev mycket att signera.




















En del läste noga igenom baksidestexterna innan beslut fattades.























Eftersom alla baksidestexter är spännande blev det svårt att välja och Moa fick med sig tre nya böcker hem.


















På Gleerups bokhandel i Lund har jag en alldeles egen hylla med mina böcker där mitt namn står. Något som känns otroligt roligt. Nu har jag så många böcker att de har en hel vagn med mina böcker när jag signerar. En mäktig känsla att stå bredvid alla böcker och känna "Tänk, alla de här har jag gjort!" Måste medge att jag känner mig väldigt stolt.























Roxana har redan läst alla mina böcker, många gånger, men ändå passar hon på att bläddra igenom och läsa favoritavsnitten igen. I sin egen bok, som hon hade med sig för att få signerad.























Till slut dök Linda också upp. Även hon är en stor fan till mina böcker och har fanbloggen kimseliusfan.





















Linda hade en jättefin present med till mig. Eftersom hon vet att jag samlar på grisar hade hon köpt luffarschack med grisar som pjäser. Ursöta. Tack snälla Linda! Jag blev så glad!!!























Det var inte många lugna ögonblick vid signeringsbordet, vilket jag älskar! Vill ha fart och fläkt, diskutera böcker, ta del av andra människors liv, berättelser och tankar. Det är en bit av tjusningen med att signera: att träffa så många olika personer.





















Det blev många autografer skrivna.





















Någon sa att jag inte behövde signera alla böckerna, om jag tyckte det blev för jobbigt. Inte då! Jag älskar att signera mina böcker och skulle ha kunnat signera många fler.




















Eftersom Roxana hade ansvaret för min kamera passade hon på att ta denna fina bild på sig och Linda. Givetvis med den senaste boken om Theo och Ramona med i bild: Boudicas strid mot Romarna. Boken som båda älskar och säger är den bästa bok jag har gjort. Bättre än Twilight var det någon av dem som sa.























Här är några av mina fans, alltid lika glada och det gör att jag blir så glad.


















Här ser du Roxana, Mats som illustrerat de senaste böckerna, jag och Linda.



















Så var då ännu en signeringsdag över. När jag kliver ut ur butiken kan jag inte låta bli att fotografera skyltfönstret, där MINA böcker står. Undrar om jag någonsin vänjer mig vid den känsla som överväldigar mig när jag ser mina böcker i ett skyltfönster, i en butik, när någon läser dem...

Hoppas inte det, för jag vill ha kvar den där pirrande glädjekänslan som alltid infinner sig när jag ser mina böcker. Mina "barn", något jag har skapat genom hårt arbete och skrivarglädje.

Jag älskar att vara författare!

Tack alla ni som förgyllde den här roliga dagen på Akademibokhandeln Gleerups i Lund.

Kramisar från en trött, men nöjd och glad Kim

Alla vägar bär till Rom...

I alla år har jag fått höra "alla vägar bär till Rom"... Men det är först när jag började läsa in fakta för min bok Boudicas strid mot Romarna som jag insåg att det faktiskt låg en hel del sanning bakom de orden.

Romarna var duktiga vägbyggare och de flesta av antikens vägar utgick från Rom. Vägarna anlades för att senaten snabbt skulle kunna förflytta sina legioner till alla imperiets hörn.












Staden Rom ligger som en spindel i mitten av sitt nät med vägarna strålande ut mot alla världens hörn. Många av vägarna bär fortfarande sina antika namn: Via Appia, Via Cassia, Via Aurelia och många fler.




Den äldsta av Roms vägar, Via Salaria, vilket betyder Saltvägen, är äldre än själva staden Rom. Vägen utgick från de saltvattensbassänger som låg vid Tiberns mynning. Så småningom kom staden Rom att grundas just där, nedanför kullarna Palatinen och Capitolium. (Se tidigare inlägg om Roms kullar).
Många forskare tror att de första romarna valde att bosätta sig just där för att kontrollera salthandeln, eftersom handelsvägarna korsades här och förde vidare det livsviktiga saltet till etruskerna, sabinerna och latinerna.

De första vägarna i Europa uppstod naturligt och förbättrades efterhand, precis som på alla andra platser runt om i världen. Tänk bara på hur många av gårdarna här i Sverige som har en väg som passerar mellan boningshuset och ladugården i våra dagar. Dessa vägar har uppkommit genom att de först trampats upp av människor och lastdjur och sedan förbättrats och blivit till dagens vägar.

Den här typen av vägar ringlade sig fram från by till by och gjorde omvägar runt naturliga hinder. Istället för att som i dag spränga bort ett berg gick man alltså runt det.

Efterhand som det romerska imperiet utvidgades uppstod behovet att så snabbt som möjligt förflytta stora härar och förnödenheter. Det gick ju inte an att den stora romerska hären skulle färdas längs krokiga åsnestigar. Det var till fiendens favör som då skulle ha god tid på sig innan undsättning kom till de romerska medborgarna.

Därför började romarna bygga de stora vägarna, så kallade konsulärvägar. Vägarna finansierades av staten och planerades av lantmätare och ingenjörer och ledde så rakt som möjligt från Rom till slutdestinationen långt bort. Så fort ett nytt område var erövrat byggdes en väg för att underlätta för transporter och truppförstärkningar.

Att bygga en väg var också ett sätt att visa ortsbefolkningen att romarna hade kommit för att stanna...

De tidigaste vägarna hade bara en yta av stampat grus, men så småningom började man stenlägga vägarna. En stenbelagd väg kallades via strata och från detta ord härstammar det engelska ordet street och det tyska ordet strasse, det danska straede och det svenska stråt.

Oavsett hur ytbeläggningen såg ut var underarbetet gjort på samma sätt. Det börjades med att man grävde två diken för att leda bort vatten. Mellan dikena grävdes marken ut och sidorna bekläddes med stora stenar. Mellanrummet fylldes med sten av mindre storlek som sedan täcktes av sand eller grus. Vägbanan gjordes lätt välvd för att vattnet skulle rinna av.

Till slut lade man på ett ytlager av stampat grus eller sten, antingen av kullersten eller av tillhuggna stenblock. Mellanrummet kunde ibland fyllas ut med ett lager romersk betong för att få en så slät yta som möjligt. Vägarnas bredd varierade mellan två och sju meter.

När det romerska imperiet var som störst och mäktigast hade man byggt nästan 100.000 kilometer vägar som sträckte sig över tre kontinenter (cirka år 100 e.Kr.).

Från Hadrianus mur uppe vid skotska gränsen kunde man ta sig längs romerska vägar söderut till Persiska viken eller Nordafrika. Från Spaniens Atlantkust gick ett vägnät österut ända bort till Kaspiska havet.

För det mesta var det soldater som användes till att anlägga vägarna, vilket inte var så populärt bland soldaterna. Men även krigsfångar, slavar och civila arbetare användes.

Rastställen byggdes längs vägarna för att resenärerna skulle få mat, vila och skydd för rövarband. Det fanns både enkla och finare värdshus och många av nutidens städer har sitt ursprung i dessa romerska tavernor, t.ex. Rheinzabern i Rhendalen och Saverne i Alsace.

De romerska vägarna krävde också broar, vilket gjorde romarna till mästare på att bygga valvbroar och viadukter. De första broarna byggdes i trä, därefter byggdes de i sten. Broarnas valv byggdes upp av kilformade stenar över en form av trä. Tiberiusbron i den italienska staden Rimini är en av de bäst bevarade broarna från romartiden. Den började byggas under kejsar Augustus 14 e.Kr., och slutfördes under kejsar Tiberius år 21 e.Kr.
Den mest kända bevarade romerska valvbron är Pont du Gard vid floden Nimes i södra Frankrike. Denna bro användes både för trafik och som akvedukt (till vatten).

Längs de romerska vägarna sattes milstolpar upp. Den vanligaste sorten var en cylindrisk kolonn med uppgifter om avstånd till olika orter och ibland vem som hade byggt och bekostat vägen. År 20 f.Kr. lät kejsar Augustus sätta upp en gyllene milstolpe nära Saturnustemplet på Forum Romanum. Milstolpen räknades som den nollpunkt från vilken alla vägar utgick, och på stolpen fanns avståndet till alla större städer i imperiet inskrivna med förgyllda bokstäver. Kejsar Konstantin gav detta monument namnet "Roms navel". Tyvärr finns inte mer än marmorfundamentet kvar, men tack vare otaliga beskrivningar i olika skrifter vet vi nu ungefär hur denna milstolpe har sett ut.

Men även innan romarna kom till kelternas ö och döpte den till Britannien, fanns det breda vägar av tjocka träplankor tillverkade av kelterna. Läs mer om kelterna och romerska vägar.

Läs tidigare historiska faktainlägg.

Ja, nu vet du lite mer om de romerska vägarna. Du har förmodligen någon gång vandrat på en sådan väg, utan att veta om det!

Kramisar Kim

Bluehenge och Stonehenge

"Been there, done that, never again" är ord som far genom mitt huvud när jag läser om Bluehenge, ett nytt Stonehenge. Inte för att jag aldrig mer vill återkomma till Stonehenge, som jag faktiskt har besökt, utan för att jag minns min nyzeeländska väns ord efter att vi varit ute och vandrat i Nya Zeelands berg och råkat komma in på en klätterled. Han var nästan blå i ansiktet när vi väl kom ned. Helt slut gled han ned till marken och vi blev riktigt oroliga för honom. Men... han fick nog blodad tand, för även om detta var hans första vandring, har han vandrat på många andra underbara leder på Nya Zeeland efter vårt första gemensamma äventyr. Och de orden jag inledde med, var just de ord han yttrade när han svimfärdig satt på marken för att hämta andan, BLÅ i ansiktet.

Stonehenge

Men det var ju inte det jag skulle berätta om egentligen. Du har säkert hört talas om Stonehenge som är ett av västvärldens mest kända byggnadsverk. Det består av en cirkelformad stensättning, omgiven av en ringgrav och direkt utanför denna en cirkelformad jordvall. Det ligger nära Amesbury i Wiltshire, Storbritannien, ungefär 13 km nordväst om Salisbury .

Stensättningen byggdes troligen mellan 2500 f.Kr. och 2000 f.Kr. (bronsåldern). Vallen och graven är från ungefär 3100 f.Kr. (yngre stenåldern).

Avebury

Namnet Stonehenge kommer från det fornengelska ordet Stanhengist som betyder "de hängande stenarna". Stonehenge, Avebury, och dess omgivningar upptogs1986 på Unescos världsarvslista.

Bluehenge
Nu har arkeologerna upptäckt en ny stencirkel som ligger nära floden Avon, bara ett par kilometer från den berömda stencirkeln Stonehenge. Den nya upptäckten har döpts till Bluehenge efter de blå stenar som har hittats där.

Arkeologerna tror att Stonehenge var en begravningsplats och slutstation för en rad religiösa ritualer. Den ceremoniella rutten har startat längre upp längs Avon och sedan stannat till vid Bluehenge. Här har de döda kremerats och därefter förts vidare till sin sista viloplats vid Stonehenge. Teorin stärks av den stora mängd aska som har hittats i hålor där de stora stenarna har stått.

Tyckte det var intressant att läsa om detta eftersom jag läst in mycket fakta om druider inför min bok Boudicas strid mot Romarna. Jag älskar mystisk, forntid och historia. Min fantasi väcks och jag vill skriva och skriva och skriva.

På den tiden jag besökte Stonehenge fick vi gå runt bland stenarna och ta på dem. Nu för tiden tror jag att det är avstängt så att man inte kommer ända fram till det ståtliga monumentet. Någon som vet om det stämmer?

Det var en mäktig känsla att gå runt bland dessa stora stenar, känna på dem och ta del av historiens brus som svävade runt stenarna. Kanske jag någon gång skriver om just dessa platser, för de lockar och väcker min fantasi oerhört mycket!

Kramisar Kim

Resa över hela världen, varje dag

Det är inte bara genom mina researchresor som jag "reser" runt hela världen. Jag har fått många bloggvänner över hela vår jord, vänner som inspirerar och beskriver sin miljö och vardag på sådant sätt att det känns som om jag varit där, gått bredvid dem och upplevt det de har gjort.

Livet på citronodlingen tar mig tillbaka till det citrondoftande Sicilien, men även på rockkonsert och visar mig underbara foton.

Utlandsmamma är en Italienblogg

Svensk tjej på Sicilien ger mig en inblick i det dagliga livet på ön, men jag får även följa med på ridlektioner. En stor lycka eftersom jag inte längre kan vara i närheten av hästar.

Aktuellt i Grekland påminner mig om mina Greklandssemestrar och får mig att längta tillbaka.

Life is like a box of chocolates tar mig med på en vandring i New York.

Katta's fikarum hjälper mig att utforska ett för mig helt främmande land, Filippinerna.

A home far away skildrar Singapore.

PocoLocoCreative får mig verkligen att drömma bort, både genom den uttrycksfulla texten och de fantastiska bilderna som är tagna i Dominikanska Republiken.

Nya äventyr är en blogg som tar mig med till många spännande platser runt om på vår jord: Egypten, Turkiet, Bulgarien...

Eva Linder i Malaysia visar mig en annorlunda kultur och hur livet ser ut för en svensk i ett främmande land.

Borneobloggen är också en spännande blogg och en spännande plats att resa till i fantasin.

Emmama goes Skottland får mig att längta tillbaka till Skottland där jag tillbringade några veckor i min ungdom och även när jag var något äldre.

Sedan har vi alla andra bloggar som jag följer. Bloggar som inspirerar, värmer och låter mig titta in i andras vardag. Otroligt spännande. Du ser alla de bloggar jag följer här till höger på min blogg. Kika in på dem, jag lovar dig, du blir inte besviken!



Insprängd i texten hittar du bilder från mina resor runt om i världen. Vill du se fler bilder kan du kika in på Mina resor här på min blogg under Mina sidor här till höger.
Här kan du läsa Intressant Fakta om många av de platser jag har besökt.

Det blir aldrig ensamt när jag har så många vänner runt om i världen, vänner som kommenterar mina blogginlägg, stöttar och finns där, bara några knapptryckningar härifrån.

Livet är otroligt spännande. Att resa är helt fantastiskt. Att ha möjlighet att få resa genom datorn... det är en upplevelse som lockar till att resa på riktigt till nya spännande platser.

Kramisar från Kim

Smakprov Theos Pompeji

Nu kan du äntligen läsa Smakprov ur Theos Pompeji, bläddra igenom ett par kapitel och se vad du tycker om boken.

Så här säger några av de som redan har läst boken:

"Du har en kraft i din skrivning Kim, en kraft som gör så att jag inte läser din bok utan att jag är med i boken. Jag är Theo, jag är Ramona, jag är Pluto, JAG ÄR ALLA, när jag läser dina böcker. Jag gillade boken väldigt mycket. Detta är en av de bästa böckerna jag har läst av dig ''ännu''."

"En recensent jämförde dina tidigare böcker med Blytons Fem-böcker och jag kan bara hålla med. Fast med Theos Pompeji har du höjt ribban.”

"Du skriver magiskt, man vill inte sluta läsa. Jag vill inte det ska ta slut fast jag vill ändå veta hur det slutar."

"Det här är en väldigt fin öppning till hela bokserien om Theo och Ramona. Här får läsaren en utmärkt bakgrund och förståelse för Theos liv. Bra flyt, spännande och inte för otäck."

"Kimselius bästa bok hittills! Hennes språk har utvecklats alldeles otroligt. Nu väntar jag på nästa och nästa och nästa!"

"Ännu en härlig läsupplevelse. Jag fick rysningar i kroppen. Att få lära känna Theo mer ger även en ny krydda till de andra böckerna. Jag blir sugen på att läsa dem igen."

Ja, det var några av alla de röster som har läst Theos Pompeji, än så länge.

Om du ännu inte tillhör dem och vill ha ett signerat ex, gå in på min hemsida och se om jag kommer till en plats nära dig för att signera snart!

Hoppas vi ses!

Kramisar Kim

Nya Zeelands fantastiska natur, del två

Ett starkt minne från Nya Zeeland är Foxglaciären.

Denna glaciär är en av de fåtal glaciärer i världen som fortfarande avancerar, den rör sig cirka en halv meter per dag. Isen smälter och omvandlas till en mindre flod. Det vatten som rinner idag kan ha fallit som snö uppe på toppen för femton år sedan.
Det är en mäktig känsla att stå vid något så magnifikt. Vi klättrade uppför kanten av glaciären och vidrörde den. Ser du hålet där vattnet kommer ut under glaciären?












Här kan du se hur glaciären dragit sig tillbaka. Den lilla människan på bilden är jag. Det var precis så jag kände mig, väldigt liten i jämförelse med naturens under.












Kontrasterna avbröt varandra under vår Nya Zeelandsresa. Nu är vi åter vid havet på västkusten. Milslånga tomma sandstränder, ljuvliga stenformationer som sticker upp ur vattnet och väcker fantasin.












Här är vi i Shantytown, en gammal guldgrävargruva. Här kunde vi få vaska guld. Man fick betala och så fick man hjälp att vaska. Givetvis hittade man några små guldkorn, som de säkert placerat ut och som var mindre värda än de pengar man betalt. Vi tittade bara på medan andra vaskade fram sitt guld.












Här är vi vid fängelset och galgen, där jag skämtar till det lite granna framför kameran.












När vi var på Nya Zeeland såg vi till vår glädje ett gammalt ånglok. Eftersom en av våra vänner var en stor fantast till ånglok, gick vi fram och frågade om vi fick ställa några frågor...












...det fick vi, och jag fick till och med vara med och köra loket! Ser ni mig när jag skyfflar in kol?












Vidare utefter havet på väg mot Greymouth












Önskar jag kunde ta mig ut till den här ön... Tänk vad fantastisk växtlighet är som klänger sig fast på en så karg klippa. Den lilla ön väcker min fantasi.












Här är vi vid Pannkaksklipporna, norr om Punakaiki. En plats som fascinerade mig mycket och som jag gärna återvänder till. Något du absolut inte får missa om du reser till NZ!












Vilka krafter havet har som kan mejsla ut klippan till olika formationer.












Här kan du se vågorna rulla in och slita ned klippan mer och mer.


















Det gick att vandra omkring bland klippblocken som låg stapplade på varandra likt pannkakor. Här är jag på väg uppför stigen.












Vågorna har nästlat sig in under klipporna och åstadkommit hål mitt i dem, så kallade blåshål. Rätt som det var sprutade vattnet upp ur hålet, en magnifik syn.












Vi körde över bergen för att ta oss till norra delen av sydön. Högt uppe i bergen fann vi en fantastisk rastplats. Här sprutade en källa rakt ut ur berget och det var det mest fantastiska vatten jag någonsin har druckit. Åh, vad vi drack. Dessutom fyllde vi vartenda kärl och flaska med detta ljuvliga vatten som inte ens champagne kan mäta sig med.
Spännande vandringsleder löpte ut från den här rastplatsen och vi vandrade några av dem.

Tyvärr vaknade jag dagen därpå och var jättesjuk. Jag hade fått öroninflammation och nästan skrek av smärta. Nu gällde det att hitta en läkare så snabbt som möjligt!

Mina nyzeeländska vänner har berättat att det sker en jordbävning varje dag på Nya Zeeland, vilket åstadkommit jordras. Här har jag tagit foto på ett av dem. Vi råkade flera gånger ut för att det hade rasat ned jord och sten på den smala vägbanan här uppe i bergen.












Fortfarande högt uppe i bergen med de snötäckta bergen i fjärran. Vi skulle igenom allt detta innan vi kom till en läkarstation. Läkaren var ute och fiskade och en sjuksköterska tog hand om oss och hade konsultation med läkaren över en comradio. Jag fick penicillin och vi åkte vidare. Tyvärr hjälpte inte denna behandling utan vi fick besöka läkare en tid senare när vi kom till Norrön. Jag hörde knappt någonting och Jan fick agera "tolk", fastän jag mycket väl både kunde prata och förstå, men jag hörde nästan ingenting.
Något jag minns mycket från det besöket var när läkaren frågade om det var sant att man kunde åka till Sverige med en resväska full av alkohol och betala för sig med alkoholen i Sverige...

Hade fortfarande öroninflammation när jag flög hem flera veckor senare och har alltsedan den resan haft nedsatt hörsel på det örat. Den Nya Zeelandsresan blev ett minne för livet med andra ord.

Efter att ha tagit oss över bergen hamnade vi återigen vid havet och så här vackert var det när vi vaknade på morgonen. En enastående utsikt.











Här är vi på väg till Golden Bay och Farewell Spit. Ni som har läst Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland vet vad som händer där... Ännu en plats du inte får missa om du reser till NZ.











Här ser vi får första och enda Kiwifågel.












Staden Nelson ligger nedanför berget och här övernattar vi och tycker synd om alla cyklister som kommer in sent på kvällen till campingen, sätter upp sina tält, stupar i säng och är på väg innan vi har hunnit äta frukost nästa dag. En del av dem såg rätt slitna ut och jag förstår varför... Det är MÅNGA branta backar på NZ! Själva staden var rätt så tråkig efter alla fantastiska naturupplevelser, men det var skönt att komma till en campingplats.












Här är vi på väg till färjeläget vid Marlborough Sounds. Det blev en tuff överresa, men det sägs att det alltid blåser här. I alla fall var det väldigt blåsigt med stora vågor när vi korsade sundet på väg mot Norrön.












Napier tog oss med storm med sina otroligt vackra, färggranna träd...












...Det var som att komma till ett helt annat land, än det vi tidigare hade färdats genom. Här kantade palmer gatorna...












...och överallt stod träden i blom. Här Pohutukawa trädet. Färgen är mycket rödare i verkligheten, vilket du ser på länken.












Vi var väl förberedda och pålästa inför vår resa och visste vad vi ville se. Men titt som tätt dök det upp små skyltar med "sevärdhet" och då tvärbromsade vi och svängde in. Det var så vi upptäckte Huka Falls.

















En bred flod ska plötsligt trängas ihop i en trång passage och det får vattnet att formligen koka. Här ser ni mig i min rosa tröja stående på bron över floden.

Foto tagit från bron ned mot Huka Falls. En mäktig och lite skrämmande syn. Vattnet liksom sög tag i en och ville dra ned mig.

Färden fortsatte mot Rotorua och Waiotapu Thermal Wonderland. Det förstnämnda väldigt omtalat och känt, medan det sistnämnda tog andan ur mig. Men mer om det i nästa blogginlägg om Nya Zeeland.

Här kan du läsa mitt tidigare blogginlägg om Nya Zeeland: Nya Zeeland, del ett

Vill du följa fler av mina researchresor kan du kika in här.

Blev du sugen på att resa till Nya Zeeland? Det hoppas jag du blev och att du verkligen reser dit, för det är ett fantastiskt land med underbara människor.

Du kan även läsa mer om Nya Zeeland i någon av mina böcker: Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland och Kimberlie - Ett nytt liv. Tredje boken i serien Kimberlie - Främlingar kommer ut våren 2011.

Ser fram emot att få höra vad du tyckte om det här blogginlägget!

Kramisar Kim