Nya Zeelands fantastiska natur, del två

Ett starkt minne från Nya Zeeland är Foxglaciären.

Denna glaciär är en av de fåtal glaciärer i världen som fortfarande avancerar, den rör sig cirka en halv meter per dag. Isen smälter och omvandlas till en mindre flod. Det vatten som rinner idag kan ha fallit som snö uppe på toppen för femton år sedan.
Det är en mäktig känsla att stå vid något så magnifikt. Vi klättrade uppför kanten av glaciären och vidrörde den. Ser du hålet där vattnet kommer ut under glaciären?












Här kan du se hur glaciären dragit sig tillbaka. Den lilla människan på bilden är jag. Det var precis så jag kände mig, väldigt liten i jämförelse med naturens under.












Kontrasterna avbröt varandra under vår Nya Zeelandsresa. Nu är vi åter vid havet på västkusten. Milslånga tomma sandstränder, ljuvliga stenformationer som sticker upp ur vattnet och väcker fantasin.












Här är vi i Shantytown, en gammal guldgrävargruva. Här kunde vi få vaska guld. Man fick betala och så fick man hjälp att vaska. Givetvis hittade man några små guldkorn, som de säkert placerat ut och som var mindre värda än de pengar man betalt. Vi tittade bara på medan andra vaskade fram sitt guld.












Här är vi vid fängelset och galgen, där jag skämtar till det lite granna framför kameran.












När vi var på Nya Zeeland såg vi till vår glädje ett gammalt ånglok. Eftersom en av våra vänner var en stor fantast till ånglok, gick vi fram och frågade om vi fick ställa några frågor...












...det fick vi, och jag fick till och med vara med och köra loket! Ser ni mig när jag skyfflar in kol?












Vidare utefter havet på väg mot Greymouth












Önskar jag kunde ta mig ut till den här ön... Tänk vad fantastisk växtlighet är som klänger sig fast på en så karg klippa. Den lilla ön väcker min fantasi.












Här är vi vid Pannkaksklipporna, norr om Punakaiki. En plats som fascinerade mig mycket och som jag gärna återvänder till. Något du absolut inte får missa om du reser till NZ!












Vilka krafter havet har som kan mejsla ut klippan till olika formationer.












Här kan du se vågorna rulla in och slita ned klippan mer och mer.


















Det gick att vandra omkring bland klippblocken som låg stapplade på varandra likt pannkakor. Här är jag på väg uppför stigen.












Vågorna har nästlat sig in under klipporna och åstadkommit hål mitt i dem, så kallade blåshål. Rätt som det var sprutade vattnet upp ur hålet, en magnifik syn.












Vi körde över bergen för att ta oss till norra delen av sydön. Högt uppe i bergen fann vi en fantastisk rastplats. Här sprutade en källa rakt ut ur berget och det var det mest fantastiska vatten jag någonsin har druckit. Åh, vad vi drack. Dessutom fyllde vi vartenda kärl och flaska med detta ljuvliga vatten som inte ens champagne kan mäta sig med.
Spännande vandringsleder löpte ut från den här rastplatsen och vi vandrade några av dem.

Tyvärr vaknade jag dagen därpå och var jättesjuk. Jag hade fått öroninflammation och nästan skrek av smärta. Nu gällde det att hitta en läkare så snabbt som möjligt!

Mina nyzeeländska vänner har berättat att det sker en jordbävning varje dag på Nya Zeeland, vilket åstadkommit jordras. Här har jag tagit foto på ett av dem. Vi råkade flera gånger ut för att det hade rasat ned jord och sten på den smala vägbanan här uppe i bergen.












Fortfarande högt uppe i bergen med de snötäckta bergen i fjärran. Vi skulle igenom allt detta innan vi kom till en läkarstation. Läkaren var ute och fiskade och en sjuksköterska tog hand om oss och hade konsultation med läkaren över en comradio. Jag fick penicillin och vi åkte vidare. Tyvärr hjälpte inte denna behandling utan vi fick besöka läkare en tid senare när vi kom till Norrön. Jag hörde knappt någonting och Jan fick agera "tolk", fastän jag mycket väl både kunde prata och förstå, men jag hörde nästan ingenting.
Något jag minns mycket från det besöket var när läkaren frågade om det var sant att man kunde åka till Sverige med en resväska full av alkohol och betala för sig med alkoholen i Sverige...

Hade fortfarande öroninflammation när jag flög hem flera veckor senare och har alltsedan den resan haft nedsatt hörsel på det örat. Den Nya Zeelandsresan blev ett minne för livet med andra ord.

Efter att ha tagit oss över bergen hamnade vi återigen vid havet och så här vackert var det när vi vaknade på morgonen. En enastående utsikt.











Här är vi på väg till Golden Bay och Farewell Spit. Ni som har läst Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland vet vad som händer där... Ännu en plats du inte får missa om du reser till NZ.











Här ser vi får första och enda Kiwifågel.












Staden Nelson ligger nedanför berget och här övernattar vi och tycker synd om alla cyklister som kommer in sent på kvällen till campingen, sätter upp sina tält, stupar i säng och är på väg innan vi har hunnit äta frukost nästa dag. En del av dem såg rätt slitna ut och jag förstår varför... Det är MÅNGA branta backar på NZ! Själva staden var rätt så tråkig efter alla fantastiska naturupplevelser, men det var skönt att komma till en campingplats.












Här är vi på väg till färjeläget vid Marlborough Sounds. Det blev en tuff överresa, men det sägs att det alltid blåser här. I alla fall var det väldigt blåsigt med stora vågor när vi korsade sundet på väg mot Norrön.












Napier tog oss med storm med sina otroligt vackra, färggranna träd...












...Det var som att komma till ett helt annat land, än det vi tidigare hade färdats genom. Här kantade palmer gatorna...












...och överallt stod träden i blom. Här Pohutukawa trädet. Färgen är mycket rödare i verkligheten, vilket du ser på länken.












Vi var väl förberedda och pålästa inför vår resa och visste vad vi ville se. Men titt som tätt dök det upp små skyltar med "sevärdhet" och då tvärbromsade vi och svängde in. Det var så vi upptäckte Huka Falls.

















En bred flod ska plötsligt trängas ihop i en trång passage och det får vattnet att formligen koka. Här ser ni mig i min rosa tröja stående på bron över floden.

Foto tagit från bron ned mot Huka Falls. En mäktig och lite skrämmande syn. Vattnet liksom sög tag i en och ville dra ned mig.

Färden fortsatte mot Rotorua och Waiotapu Thermal Wonderland. Det förstnämnda väldigt omtalat och känt, medan det sistnämnda tog andan ur mig. Men mer om det i nästa blogginlägg om Nya Zeeland.

Här kan du läsa mitt tidigare blogginlägg om Nya Zeeland: Nya Zeeland, del ett

Vill du följa fler av mina researchresor kan du kika in här.

Blev du sugen på att resa till Nya Zeeland? Det hoppas jag du blev och att du verkligen reser dit, för det är ett fantastiskt land med underbara människor.

Du kan även läsa mer om Nya Zeeland i någon av mina böcker: Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland och Kimberlie - Ett nytt liv. Tredje boken i serien Kimberlie - Främlingar kommer ut våren 2011.

Ser fram emot att få höra vad du tyckte om det här blogginlägget!

Kramisar Kim