Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 14 maj 2011

Stephen King

Den första bok jag läste av Stephen King var Cujo, en otroligt spännande och otäck berättelse om en stor Sankt Bernardshund som får rabies och blir helt galen. Boken var så otroligt skickligt skriven att jag nästan blev rädd för mina egna stora Berner Sennenhundar, tur att de inte dreglade...

Sedan den boken har jag slukat Stephen Kings böcker och samlat på dem. Några andra favoriter är Det, en läskig bok om en clown, Carrie, Eldfödd, Pestens tid, som jag även sett som en sex timmars lång film. Minns att jag och min syster såg hela filmen i ett sträck, den var så otroligt spännande att vi inte kunde sluta.

Drömfångaren är en bok som jag älskar. Fick den som ljudbok på engelska när jag var i USA och då köpte jag också min första drömfångare. Hade inte en aning om vad det var för något tidigare. Nu symboliserar min drömfångare Stephen Kings otroligt läskiga och spännande bok.

Den gröna milen är en helt otrolig berättelse som också har filmats med Tom Hanks och jag vet inte vilken som är bäst, boken eller filmen...

Stark är också en fascinerande historia om en författare vars skrivande och personlighet tas över av huvudpersonen i berättelsen. Jag kan förstå den boken, eftersom det är så jag känner mig när jag skriver, som om det är någon annan som formar mina ord. Men jag hoppas att det aldrig kommer att gå så långt som i Kings bok Stark!

Stephen King har även skrivit under psedonymen Richard Bachman och de berättelserna har jag också läst. Maratonmarschen är den jag tycker bäst om av de böckerna.

Just nu håller jag på och lyssnar på Det mörka tornet, en serie om sju böcker. Tyvärr har bara fyra böcker kommit ut som CD-böcker, så nu blir jag tvungen att läsa resten av böckerna i serien. Inte bra, för jag har inte så mycket tid för att läsa, däremot lyssnar jag en hel del på ljudböcker nu när jag kör runt och föreläser.

King började tidigt att skriva, och en av de första berättelser han fick betalt för var "Jonathan and the Witches" som han skrev vid 9 års ålder till sin moster Gert.

Vid 12 års ålder fick King en egen skrivmaskin och inledde sitt författarskap. Han skickade in berättelser till olika tidningar, men blev ständigt refuserad. King lät sig inte hejdas av detta utan stencilerade själv upp sina berättelser och sålde till sina skolkamrater. En rektor satte dock stopp för detta.

Skrivandet tog fart under skoltiden då King satte sig i en riktig knipa. Han skrev och tryckte upp en liten satirisk tidskrift kallad "The Village Vomit" där han häcklade lärare på Lisbon High School. Det var inga snälla tidskrifter och (o)lyckligtvis hamnade ett exemplar hos en fakultetsmedlem, och den sofistikerade satirikern förvandlades tillbaka till den 14-åring som helt plötsligt funderade på vad sitt författande kunde få för efterföljder. King blev givetvis bestraffad, men det ledde till att motsvarande syokonsulenten såg till att King utnyttjade sin talang på ett bättre sätt, och ordnade så att King fick skriva om sport för Lisbon Enterprise. Redaktören på tidningen - John Gould - tog hand om King, och "lärde mig allt jag kan om att skriva på 10 minuter".

År 1965 fick King sin första berättelse publicerad, och titeln säger ganska mycket om hur hans karriär blev: "I was a Teenage Graverobber" ("Jag var en tonårig gravskändare"). Lite senare under universitetsperioden var King en flitig skribent för skoltidningen där han hade sin egen spalt "King's Garbage Truck" under sina sista år på college: 1969-1970.

Han gifte sig med Tabitha Spurce den andra januari 1971 och fick dottern Naomi och senare sönerna Joe Hill och Owen. Han fick jobb som engelsklärare på Hampden Academy High School. Efter varje arbetsdag satte han sig i skolans pannrum och gjorde det han älskade - skrev.

År 1972 hade King skrivit ett stort antal berättelser och fått fyra romaner refuserade, och var besviken och deprimerad. "Jag började tro att det var bara redaktörernas kusiner som fick böcker publicerade", har King sagt. Men så kom vändningen...

King hade skrivit fyra sidor på "Carrie" när han insåg att det var skräp, och förpassade alltihop till papperskorgen. När han kom hem senare samma dag låg sidorna där igen. Tabitha hade plockat upp dem, läst dem, och skrivit en lapp som sa "Snälla fortsätt, detta är bra". "Carrie" slutfördes och skickades till Bill Thompson på Doubleday, och blev antagen.

"Jag satt en regnig eftermiddag i mars 1973 och förberedde en lektion i Amerikansk litteratur när min fru ringde, så upphetsad att hon knappt kunde prata. Hon hade ett telegram som hon läste upp: '"Carrie" officiellt en Doubleday book. $2500 i förskott mot royalties. Grattis grabben - framtiden ser ljus ut. Bill'".

Ja, det säger väl en hel del om att det gäller att aldrig ge upp, rätt som det är lyckas man. Många av Stephen Kings böcker har blivit filmatiserade och jag hoppas att fler blir film.

Har du ingen bok på nattduksbordet just nu och vill ha en bok som handlar om helt vanliga människor som råkar ut för otäcka saker, en bok som griper tag och får kalla kårar att löpa längs din rygg... Då kan jag varmt rekommendera någon av Stephen Kings böcker!

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

torsdag 12 maj 2011

Bloggvänner, Facebook och Twitter

Aldrig trodde jag att det skulle vara så roligt att blogga och följa andra bloggare över hela världen.

Ibland känns det som om jag kommer hem från en resa när jag hoppat runt bland mina bloggvänner och läst deras inlägg. Ibland blir det "aha-upplevelser", platser jag känner igen, saker som även jag har gjort och så vidare.

Ibland händer det sorgliga saker som mina bloggvänner skriver om, ibland händer de sorgliga sakerna mig och då finns bloggvännerna där som stöd. Visst är det fantastiskt? Vi har aldrig träffats och ändå känns det som om vi har känt varandra i stort sett hela livet...

Twitter och Facebook är också mycket bra! Här kan jag slänga ur mig en fråga om något och få svar inom några sekunder/minuter eller flera timmar senare, men svar får jag alltid. Som nu i veckan: Jag upptäckte att det var mögel på min surdeg och frågade på nätet om det skulle vara så, för det var mitt första försök att sätta surdeg. Genast fick jag många svar och bland annat en bra länk.

När jag skrev om min allergi ramlade det också ned bra länkar.

Just nu är jag inne i en intensiv föreläsningsperiod och ska dessutom avsluta mina två böcker om andra världskriget. Därför hinner jag tyvärr inte kika in hos mina bloggvänner varje dag.

Nu börjar även den del av året då det är risk för åska. Eftersom vi har ADSL och dessutom är sist på den elektriska ledningen gäller det att dra ur alla kontakter, så fort det mullrar i fjärran.

Även om tekniken är superbra och bekväm, så är det ändå i Moder Jord som får sista ordet!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

onsdag 11 maj 2011

Boktips: Godnatt Mister Tom

Det engelska omslaget är betydligt bättre än det svenska,
därför valde jag att lägga upp det,
eftersom det visar på den värme som hela boken genomsyras av
Det här är en bok att ta till sitt hjärta. När du har läst Godnatt Mister Tom stannar den för alltid kvar inom dig.

Det starkaste minnet jag har av boken är när pojken Willie för första gången ska klä av sig hos Mister Tom och mamman har sytt fast underkläderna på pojken. När Mister Tom klippt bort kläderna visas något skrämmande.

Under andra världskriget evakueras Willie Beech från London till engelska landsbygden. Han hamnar hos Tom Oakley, en gammal enstöring, i byn Little Weirwold.
Hos Mister Tom möter Willie för första gången i sitt liv vänlighet. Han får äta sig mätt, han får kläder - och han får sova i en egen säng. Han möter snälla människor och får nya vänner. Men det lyckliga livet avbryts när hans mamma plötsligt hämtar hem honom. Dagar och veckor går utan att Mister Tom får något livstecken från Willie. Har någonting hänt honom?
Till slut ger sig Mister Tom i väg till London för att söka efter Willie.


Godnatt Mister Tom är en av våra mest älskade böcker och har blivit en klassiker. Det är en bok du kan läsa om och om igen.




Jag tipsar dig om just den här boken, eftersom jag vet att det är många som väntar på mina böcker om andra världskriget. Godnatt Mister Tom är en mycket bra bok att läsa i väntan på mina böcker!

Kramisar Kim

Läs mer på www.goodnightmistertom.co.uk



Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

tisdag 10 maj 2011

Superkul dag i Brännaregårdsskolan och Gränums skola

Tänk att få känna sig glad och fylld av inspiration efter en lång, intensiv arbetsdag, visst är det härligt? Det är precis så jag känner mig nu, efter att ha föreläst för fantastiska elever på Brännaregårdsskolan i Olofström och i Gränum skola.
Helt underbart vackert!
Lite av glädjen kommer även av den underbara vår/sommardagen. Över +20 grader, strålande sol och blommande träd och buskar varthän jag än såg. Vilket i och för sig också visade sig genom att jag vaknade med svår allergi i morse. Det värsta är att även om jag tar min astmamedicin sätter sig allergin på stämbanden och jag låter som om jag är mycket, mycket förkyld. Men skam den som ger sig.

Med underbara elever och lärares hjälp, massor av vatten och te har jag genomfört samtliga av dagens lektioner utan att tappa rösten helt och hållet. Mycket kommer sig också av den röstträningskurs som jag har gått för några år sedan hos Författarcentrum Syd, och de rösttips jag fick när jag turnerade runt med två skådespelare för några år sedan.

Kan man bli annat än glad vid åsynen av ett sådant här träd?
Idag har vi arbetat med skrivprocessen... Ja, i alla fall var tanken att vi skulle det, men vi har halkat in på mycket annat också. Bland annat har vi talat väldigt mycket om andra världskriget, koncentrationslägren och många av händelserna som skedde under krigsåren.

Jag passade nämligen på att hämta mina STORA vepor på omslagen av På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa, hos Bertil Knoester i Olofström. Visade upp några av bilderna och berättade om de stora veporna för eleverna, vilket gjorde att frågorna kom. När jag visade omslagen och frågade hur många som blev sugna på att läsa böckerna om andra världskriget, sträckte samtliga elever i klassen upp händerna! Wow! Känns som om jag valt ett mycket bra ämne den här gången!

De entusiastiska eleverna hade mängder av frågor OCH tips om vad de tyckte jag skulle skriva om nästa gång. Nu har jag besökt båda dessa skolor två gånger och det kändes vemodigt idag när jag visste att jag inte skulle komma tillbaka igen... Fick blommor på båda skolorna och blev jätteglad.

Hade skrivit om min allergi på nätet i morse och fick tips av en av mina Facebooksvänner om att det kanske var E330 som var boven...
Värt att testa!

Älskar att köra runt i Sverige och se vårens framfart över landet. Första gången jag var i Olofström hade björkarna precis börjat slå ut. Nu var nästan alla träd utslagna när jag körde genom skogen hem. Så vackert!

Imorgon är det skrivardag och på torsdag ska jag iväg på föreläsningar igen. Det snurrar på för fullt just nu. Tack och lov för Stephen Kings bok Det mörka tornet som snurrar som ljudbok i bilen! Längtar redan efter nästa föreläsningsresa!

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

måndag 9 maj 2011

Min faster Titti, R.I.P.

Har just nåtts av sorgebudet att min kära faster Titti somnat in för en stund sedan.
Ja, egentligen heter hon Ingrid, men har kallats Titti så länge jag minns. Vi  har känt varandra hela livet och träffats ofta.

Ända sedan jag slog igenom med min debutbok har faster Titti kommit varje år till bokmässan för att träffa mig.
Hon har berättat hur stolt hon har varit över mig och jag har talat om för henne hur stolt jag har varit över henne, att få ha just hennes som min faster. Ett år var hon även på bokmässan för att hon själv fanns med i en bok. Hon och min andra faster, Elvy, hade fått vara fotomodeller för en bok och det kan jag mycket väl förstå eftersom de båda är otroligt vackra för sin ålder.
En av höjdpunkterna på Bokmässan i Göteborg har för mig varit när faster Titti kommit och besökt mig. I höst kommer det att kännas väldigt tomt när jag inte kan skratta tillsammans med min faster, utbyta minnen, eller bara få en go kram.

Sist jag träffade min faster såg hon ut att ha åldrats väldigt mycket, väldigt fort på bara en månad. När jag visade fotot på henne för min far sa han "Det där är inte min syster". Ingen av oss visste då hur sjuk hon var, inte ens min faster.

Nu är hon borta och livet har blivit lite tystare...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

söndag 8 maj 2011

Ålderdom/Ungdom

Idag hade ungdomarna varit hemska mot henne. De hade först skrattat åt henne där hon kämpat sig uppför backen med sin rullator. Sedan hade de börjat följa efter henne. De hade kallat henne för häxa, kärring och sådana ord som hon aldrig skulle ta i sin mun. Om hon hade talat så, använt de orden, när hon var barn, hade hon fått tvätta munnen med såpa.

Orden hade gjort ont, men hon hade inte visat det. Hon hade fortsatt sätta en fot framför den andra, på sin mödosamma morgonpromenad. De hade hånat henne för att hon inte kunde gå fortare. De hade ryckt rullatorn från henne och knuffat omkull henne. Hon hade trott de skulle sparka på henne, för det hade hon sett på tv att ungdomar gjorde. Men de hade bara spottat på henne och fortsatt kalla henne för häxa och de där andra, hemska orden...

Hon strök tårarna från sina kinder och såg ned på sina svullna ben som låg på fotpallen. Hon visste att benen var tjocka och gropiga och fulla med blå märken av ådrorna som brutit fram genom huden. Hennes mage hängde ut över byxlinningen, som en stor extra skinnbit, en sådan som kängurur har. Hennes bröst var små taxöron, där de hängde slappa mot bröstet. Håret var silvervitt och glest. Tänderna var inte hennes egna och kunde behändigt plockas ut på kvällen och göras rena. Händerna var skrynkliga och ådriga.

Hon grät. Hon hade inte alltid sett ut så här. En gång hade även hon haft spänst i stegen. Hon hade trott hon kunde förändra världen och göra den till sin. Tänderna hade varit hennes egna, vita och starka. Hennes bröst hade varit fylliga och magen platt. Håret hade varit lockigt, långt och gyllenblont. Hon hade alltid blivit vald till Lucia. Männen hade visslat efter henne när hon passerat dem. Folk hade kommenterat hennes vackra hår, platta mage, hennes ungdom...

Hon hade trott att hon skulle vara för evigt ung, precis som de där pojkarna som alltid försökte göra henne illa, bara för att hon var gammal. Hon hade sett med förakt på de äldres slappa överarmar, deras tjocka magar, rynkiga händer och fårade ansikten. Sådan skulle hon aldrig bli, så där gammal och ful skulle hon aldrig se ut.

Nu satt hon här, med bordet fullt av pillerburkar. Hon hade plockat fram en av dem. Hon vägde den i sin hand, läste på receptet, såg varningstriangeln på burken. Det skulle vara så lätt, det skulle inte kännas alls, hon skulle bara somna bort från alltihop.

Hon satte ifrån sig burken igen. Hon ville inte pojkarna skulle vinna. Även de skulle bli gamla en dag, om de fick leva så länge. De skulle bli fula, rynkiga och stappla fram med rullator eller käpp.

Även om hon inte trodde att hon skulle få leva tillräckligt länge för att få njuta av deras kroppars förfall, ville hon ändå fortsätta leva ett litet tag till. För det var vår. Fåglarna sjöng ljuvligt från vartenda hörn av världen. Solen värmde hennes ledbrutna händer och värkande kropp. Människorna var glada och vänliga, skrattade och log. Barnbarnsbarnen skulle snart komma på besök. De kära små barnen.

Hon hade en sista uppgift innan hon lämnade jordelivet. Hon skulle lära de små barnbarnsbarnen att respektera livet, att vara rädd om de äldre. Hon ville få dem att inse att ingen levde för evigt, att ungdomen var förgänglig, att ålderdomen kom med stormsteg. De måste lära sig att njuta av stunden, av ögonblicket, av varje dag.

Det var så mycket hon hade kvar att göra, och tiden var så knapp.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.