Ålderdom/Ungdom

Idag hade ungdomarna varit hemska mot henne. De hade först skrattat åt henne där hon kämpat sig uppför backen med sin rullator. Sedan hade de börjat följa efter henne. De hade kallat henne för häxa, kärring och sådana ord som hon aldrig skulle ta i sin mun. Om hon hade talat så, använt de orden, när hon var barn, hade hon fått tvätta munnen med såpa.

Orden hade gjort ont, men hon hade inte visat det. Hon hade fortsatt sätta en fot framför den andra, på sin mödosamma morgonpromenad. De hade hånat henne för att hon inte kunde gå fortare. De hade ryckt rullatorn från henne och knuffat omkull henne. Hon hade trott de skulle sparka på henne, för det hade hon sett på tv att ungdomar gjorde. Men de hade bara spottat på henne och fortsatt kalla henne för häxa och de där andra, hemska orden...

Hon strök tårarna från sina kinder och såg ned på sina svullna ben som låg på fotpallen. Hon visste att benen var tjocka och gropiga och fulla med blå märken av ådrorna som brutit fram genom huden. Hennes mage hängde ut över byxlinningen, som en stor extra skinnbit, en sådan som kängurur har. Hennes bröst var små taxöron, där de hängde slappa mot bröstet. Håret var silvervitt och glest. Tänderna var inte hennes egna och kunde behändigt plockas ut på kvällen och göras rena. Händerna var skrynkliga och ådriga.

Hon grät. Hon hade inte alltid sett ut så här. En gång hade även hon haft spänst i stegen. Hon hade trott hon kunde förändra världen och göra den till sin. Tänderna hade varit hennes egna, vita och starka. Hennes bröst hade varit fylliga och magen platt. Håret hade varit lockigt, långt och gyllenblont. Hon hade alltid blivit vald till Lucia. Männen hade visslat efter henne när hon passerat dem. Folk hade kommenterat hennes vackra hår, platta mage, hennes ungdom...

Hon hade trott att hon skulle vara för evigt ung, precis som de där pojkarna som alltid försökte göra henne illa, bara för att hon var gammal. Hon hade sett med förakt på de äldres slappa överarmar, deras tjocka magar, rynkiga händer och fårade ansikten. Sådan skulle hon aldrig bli, så där gammal och ful skulle hon aldrig se ut.

Nu satt hon här, med bordet fullt av pillerburkar. Hon hade plockat fram en av dem. Hon vägde den i sin hand, läste på receptet, såg varningstriangeln på burken. Det skulle vara så lätt, det skulle inte kännas alls, hon skulle bara somna bort från alltihop.

Hon satte ifrån sig burken igen. Hon ville inte pojkarna skulle vinna. Även de skulle bli gamla en dag, om de fick leva så länge. De skulle bli fula, rynkiga och stappla fram med rullator eller käpp.

Även om hon inte trodde att hon skulle få leva tillräckligt länge för att få njuta av deras kroppars förfall, ville hon ändå fortsätta leva ett litet tag till. För det var vår. Fåglarna sjöng ljuvligt från vartenda hörn av världen. Solen värmde hennes ledbrutna händer och värkande kropp. Människorna var glada och vänliga, skrattade och log. Barnbarnsbarnen skulle snart komma på besök. De kära små barnen.

Hon hade en sista uppgift innan hon lämnade jordelivet. Hon skulle lära de små barnbarnsbarnen att respektera livet, att vara rädd om de äldre. Hon ville få dem att inse att ingen levde för evigt, att ungdomen var förgänglig, att ålderdomen kom med stormsteg. De måste lära sig att njuta av stunden, av ögonblicket, av varje dag.

Det var så mycket hon hade kvar att göra, och tiden var så knapp.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.