Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

söndag 8 maj 2011

Ålderdom/Ungdom

Idag hade ungdomarna varit hemska mot henne. De hade först skrattat åt henne där hon kämpat sig uppför backen med sin rullator. Sedan hade de börjat följa efter henne. De hade kallat henne för häxa, kärring och sådana ord som hon aldrig skulle ta i sin mun. Om hon hade talat så, använt de orden, när hon var barn, hade hon fått tvätta munnen med såpa.

Orden hade gjort ont, men hon hade inte visat det. Hon hade fortsatt sätta en fot framför den andra, på sin mödosamma morgonpromenad. De hade hånat henne för att hon inte kunde gå fortare. De hade ryckt rullatorn från henne och knuffat omkull henne. Hon hade trott de skulle sparka på henne, för det hade hon sett på tv att ungdomar gjorde. Men de hade bara spottat på henne och fortsatt kalla henne för häxa och de där andra, hemska orden...

Hon strök tårarna från sina kinder och såg ned på sina svullna ben som låg på fotpallen. Hon visste att benen var tjocka och gropiga och fulla med blå märken av ådrorna som brutit fram genom huden. Hennes mage hängde ut över byxlinningen, som en stor extra skinnbit, en sådan som kängurur har. Hennes bröst var små taxöron, där de hängde slappa mot bröstet. Håret var silvervitt och glest. Tänderna var inte hennes egna och kunde behändigt plockas ut på kvällen och göras rena. Händerna var skrynkliga och ådriga.

Hon grät. Hon hade inte alltid sett ut så här. En gång hade även hon haft spänst i stegen. Hon hade trott hon kunde förändra världen och göra den till sin. Tänderna hade varit hennes egna, vita och starka. Hennes bröst hade varit fylliga och magen platt. Håret hade varit lockigt, långt och gyllenblont. Hon hade alltid blivit vald till Lucia. Männen hade visslat efter henne när hon passerat dem. Folk hade kommenterat hennes vackra hår, platta mage, hennes ungdom...

Hon hade trott att hon skulle vara för evigt ung, precis som de där pojkarna som alltid försökte göra henne illa, bara för att hon var gammal. Hon hade sett med förakt på de äldres slappa överarmar, deras tjocka magar, rynkiga händer och fårade ansikten. Sådan skulle hon aldrig bli, så där gammal och ful skulle hon aldrig se ut.

Nu satt hon här, med bordet fullt av pillerburkar. Hon hade plockat fram en av dem. Hon vägde den i sin hand, läste på receptet, såg varningstriangeln på burken. Det skulle vara så lätt, det skulle inte kännas alls, hon skulle bara somna bort från alltihop.

Hon satte ifrån sig burken igen. Hon ville inte pojkarna skulle vinna. Även de skulle bli gamla en dag, om de fick leva så länge. De skulle bli fula, rynkiga och stappla fram med rullator eller käpp.

Även om hon inte trodde att hon skulle få leva tillräckligt länge för att få njuta av deras kroppars förfall, ville hon ändå fortsätta leva ett litet tag till. För det var vår. Fåglarna sjöng ljuvligt från vartenda hörn av världen. Solen värmde hennes ledbrutna händer och värkande kropp. Människorna var glada och vänliga, skrattade och log. Barnbarnsbarnen skulle snart komma på besök. De kära små barnen.

Hon hade en sista uppgift innan hon lämnade jordelivet. Hon skulle lära de små barnbarnsbarnen att respektera livet, att vara rädd om de äldre. Hon ville få dem att inse att ingen levde för evigt, att ungdomen var förgänglig, att ålderdomen kom med stormsteg. De måste lära sig att njuta av stunden, av ögonblicket, av varje dag.

Det var så mycket hon hade kvar att göra, och tiden var så knapp.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

8 kommentarer:

Författarvisionären Ebba sa...

Tack Kim - så rörande och eftertänksamt.
Trots allt är det här med att bli gammal, så är det enda vi med säkerhet vet, att om vi får leva så blir vi gamla och ungdomens fräschör lämnar våra kroppar. Jo - vi vet en sak till förstås - vi vet att vi ska dö - men inte när.
Själv är jag hellre gammal och rynkig med förändrad kropp än att jag är död. Men bara för det är det inte lätt att titta mig i spegeln varje morgon och konstatera att jag inte alls ser ut som jag känner mig inuti. Samtidigt blir jag förundrad över att det är en sådan paradox.
Ha en skön och solig dag:-)
Kram Ebba

Monika Häägg sa...

Ja, alla blir gamla och skröpliga till slut (om vi får leva tillräckligt länge).
Det kanske är svårt att förstå som ung människa med en oändlighet framför sig. Sådana här berättelser kan göra det lättare att förstå!
Bra Kim!

Maria (husetfullt) sa...

Så rörande och tänkvärt. Det är ju en självklarhet att respektera äldre och det är något som jag försöker lära mina barn. Men tyvärr har samhället tappat respekten för den äldre generationen, son byggt upp det som vi har idag. Jag vet inte men jag tror att samhället speglar av sig på ungdomen och dess syn på ålderdomen. Jag menar bara en sådan grej att vara rynkig anses fel att det är bättre att smörja in ansiktet med dyra krämer än att acceptera den ålderdomliga skönheten. Att äldre har svårt i samhället att klara sig, synen på ålerdomshemmen, pensionen mm. Jag tycker att hela samhället måste respektera de äldre bättre. Att ungdomar inte har någon respekt för äldre är förskräckligt att sparka på någon som redan ligger. Bara en sådan sak att resa sig på bussen för en äldre människa och erbjuda sin sittplats är en självklarhet , men tyvärr inte för alla.

razaha sa...

Hejsan Kim
Vilken hemsk berättelse.
Orden som du skriver om skriks till lärarna på skolan av barn som knappt börjat första klass, och det gör så ont i mig att de inte har mer förstånd.
Jag bloggar ofta om att världen håller på att förvandlas till något svart, och att föräldrar måste börja vara just föräldrar.

Min stora övertygelse är att det är där skon klämmer.
Numera förväntar sig många att förskolan, skola och fritis skall fostra de små. Hur i helskotta skall de hinna det? För stora klasser och för få lärare är tyvärr alltför vanligt.

I barnens förskola är de tre lärare på 24 småttingar. Gissa om det är kaos?

Sådär nu känns det bättre. Din novell gjorde mig tårögd.
Kram

franziengland sa...

Fin berättelse. Igen!!
Här i England märker jag att de fortfarande har mer kvar av respekt för äldre än vi har hemma. T ex reser sig nästan alla för äldre på tunnelbanan, hur "vilda" de yngre än ser ut, så visar de den respekten. Det är fint tycker jag.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Ingrid
Tack! Ibland känns det som det bara är här i Sverige som ungdomar inte respekterar äldre längre. När jag var ung reste man sig alltid upp och lämnade sin sittplats när det kom in någon som var äldre, ungefär i den åldern jag är nu...
Håller med dig om att det är fint att de håller fast vid det i England.
Kram kim

Anonym sa...

Hej!
Jag måste bara få inflika en egen åsikt; nämligen hur fel det är att kategoriskt säga att ungdomar inte respekterar äldre. Det är snarare ett förhållande som går åt båda hållen. Otaliga gånger har jag varit med om äldre som snörper på munnen, som inte säger tack när man håller upp dörren eller erbjuder dem sitt säte på bussen, som går före i köer, och så vidare. Jag tror snarare att det har att göra med det stora glappet som finns mellan dem. Både ungdomar och äldre befinner sig liksom på livets yttersta poler och jag tror att det är det som gör att de har svårt att förstå varandra, och därför tycker att det är enklare att säga "ni respekterar inte mig". Vilket naturligtvis KAN vara fallet, men långt ifrån så kategoriskt som alltid framhålls.

När jag hade brutit mitt ben och genomgått en stor operation, blev jag utskälld av en äldre man för att jag satt på handikapplatsen. Först när jag höll upp mina kryckor och han såg gipset, som gick upp till ljumsken, tystnade han.

Men inte ett ord till förlåt eller ursäkta.

Bara en liten reflektion såhär på kvällskvisten.

Kram
Moa

Kim M. Kimselius sa...

Hej Moa
Tack för din kommentar. Roligt att någon yngre också vill berätta sin syn på saken.
Kanske samhället har blivit så som det är, på grund av att de yngre och äldre inte har någon närmare relation till varandra längre. Ungdomarna håller på med sitt, de äldre sitter på hemmet (nu drar jag väldigt generella gränser). Det innebär att generationerna inte träffas, inte får utbyta erfarenhet och då får svårare att förstå varandra.
Vi lever i en värld där familjerna är spridda över hela världen, inte boende i samma by, med nära kontakt, så som det var för länge sedan. Då var det bara någon enstaka som lämnade familjen, nu är det endast någon enstaka som stannar kvar.
Tråkigt att mannen inte bad dig om ursäkt. Har själv rest med gipsat ben och fått många oförstående kommentarer, men också mycket hjälp.
Jag tror att vi har mycket att lära av alla generationer, det gäller bara att alla åldrar börjar prata med varandra!
Kram Kim