Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med 60 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare, föreläsare och låtskrivare.
Håller distanskurser i skrivandet samt skrivkurser på Färgargården i Blekinge och Studieförbundet Vuxenskolan Karlskrona.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 19 mars 2011

Davidsstjärnan, judendomens symbol

Under mitt arbete med mina böcker om andra världskriget, läser jag mycket olika fakta. Idag tänkte jag berätta om Davidsstjärnan, som spelade en väsentlig roll under andra världskriget, eftersom nazisterna tvingade judarna att bära davidsstjärnan/judestjärnan. Redan på medeltiden tvingades judarna att bära en symbol som liknade davidsstjärnan för att visa att man var jude.

Davidsstjärnan är en sexuddig stjärna, formad av två trianglar, ett så kallat hexagram.

Symbolen är känd ända sedan bronsåldern och har använts av många kulturer. I arabisk tradition kallas den för Davids stjärna eller Salomons sigill. Det berättas om att Kung David hade en stjärna på sin sköld och att samma symbol förekom på Kung Salomos signetring.

Symbolen har sedan länge varit känd i Mellanöstern och Nordafrika som en lyckoamulett. Ibland har den förekommit i judisk konst.

På 500-talet användes stjärnan av kristna på amuletter under namnet "Salomos sigill". I arabiska områden användes namnet både om den femuddiga stjärnan och om den sexuddiga.

För judarna är davidsstjärnan motsvarigheten till det kristna korset. Tidigare var det främst den sjuarmade ljusstaken (Menora) som symboliserade judendomen.

Numera är davidsstjärnan emblem på den Israeliska flaggan.

Det är oklart när beteckningen Davids sköld/Magen David togs i bruk, men namnet David förknippas med den sexuddiga stjärnan på en gravsten i Italien från 500-talet. På 1300-talet placerade Prags judar Davidsstjärnan på sin flagga.

Röda Davidsstjärnan/Magen David Adom, heter den israeliska motsvarigheten till Röda korset.

Ja, nu har du lärt dig lite om det som jag lär mig under mitt arbete med böckerna På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa.

Kramisar Kim
Här hittar du mina tidigare faktainlägg.

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

fredag 18 mars 2011

Vinnare av Theomugg och bok är...

Ja, så har det blivit dags för dragning i ännu en tävling.


Där du hade chans att vinna en Theo/Pluto-mugg
Och en signerad bok Theos Pompeji.





  


Vinnaren är Stine som på Theo och Ramona sidan skrev:
Skrivet av Stine | 8 februari 2011 12:13
Hej!
Jag älskar dina böcker om Ramona och Theo!!
Dom är sååååååååååååå spännande!!!
Du måste skriva många, många fler!!
Kramar ett stort fann!

Grattis Stine. Hör av dig till mig med din postadress så skickar jag vinsterna till dig.

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

torsdag 17 mars 2011

Ett stort tack...

Den rubriken hade det mail som kom idag och gjorde mig så otroligt glad. Här kan du ta läsa det mesta av mailet:
Jag måste få tacka dig för alla spännande timmar du bjudit mig och min elev på. Jag jobbar som assistent och under de senaste 2 åren har jag jobbat med en kille som har stora läs- och skrivsvårigheter samt autism. Trots sitt handikapp älskar han böcker och hans bästa stunder i skolan är när jag läser för honom. Han bara älskar dina böcker och nu är vi framme vid Kinesiska draken efter att ha läst alla i tur och ordning som de givits ut. D.v.s  att vi är inne på den 13:e vilket innebär att vi har läst ganska många timmar om Ramona och Theo. Jag vill göra dig uppmärksam på hur mycket dina böcker har betytt för denna pojke som med så stort intresse följt handlingarna med stort intresse och spänning. Tack för alla fina lästimmar

Kan du förstå hur glad jag blev över ett sådant här mail? När jag får mail och brev likt detta, blir jag alltid så skrivsugen, eftersom jag vill skriva  fler böcker som läsaren kan ta till sig och lära sig mer av.

Det känns varm och gott i magen efter att ha läst de här raderna. Speciellt skönt är det för självförtroendet att få höra hur någon slukar mina böcker så totalt.

En riktigt bra dag med andra ord!

Kramisar från en glad Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

onsdag 16 mars 2011

Det var en gång...

"Varför börjar inte dina böcker, Det var en gång?" frågade en liten flicka.

Ja, varför börjar de inte så? Minns själv att de flesta berättelser jag läste som barn alltid började med Det var en gång...

Det är ju just det mina böcker handlar om, en svunnen tid, något som en gång har varit.

Ändå känns det inte passande att börja mina historiska äventyrsböcker med Det var en gång, eftersom det får mig att tänka på sagor och fantasifulla berättelser. Det stämmer inte riktigt in på det jag skriver. Mina berättelser baserar sig på riktig fakta och riktiga personer, jag skriver om saker som har hänt en gång för länge sedan. En riktig historisk händelse...

Vilket får mig att tänka på de böcker jag arbetar med just nu, som handlar om andra världskriget. Tänk om jag skulle börja dem med: Det var en gång en farbror som hette Hitler... Inte låter det spännande.

Istället har jag valt att börja böckerna så här:
Trampet av militärstövlar ekade mellan husväggarna när klackarna rytmiskt slog mot gatans stenläggning.
Det var till boken På liv och död i andra världskriget skugga
och
 
Obehaget växte sig större för varje minut.
Det är den första raden på boken På flykt från andra världskrigets fasa.

Men om jag nu leker med tanken och gör om de här två raderna, till:
Det var en gång soldater som marscherade rytmiskt genom en stad, så att ljudet av klackarna mot gatans stenläggning ekade mellan husväggarna.
Eller
Det var en gång en flicka som kände hur obehaget inom henne växte sig allt större för varje minut.

Då blir det ju plötsligt Det var en gång, men min känsla för dramatiken i den historiska äventyrsboken försvinner och jag får genast en känsla av att det är en sagobok, där det visst finns elaka människor och obehagliga saker, men där det trots allt alltid ordnar sig till slut. Vilket det inte alltid gör i de riktiga historiska händelserna.

Ja, det var lite lek med orden, ett sätt att tämja alla de fruktansvärda bilder som finns inom mig, både från katastrofens Japan, men också från andra världskrigets offer. Hemska bilder som jag ständigt bär inom mig, dag och natt, när orden byggs upp inom mig och jag försöker bli en röst åt de som inte längre kan föra sin egen talan.

Nå, vad tycker du om Det var en gång?

Kramisar Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

tisdag 15 mars 2011

Famlar efter ord... Japan...

Efter att igår ha slarvat bort hela sista kapitlet ur en av mina pågående böcker, har jag inte känt mig så motiverad för att skriva under förmiddagen. Jag har famlat efter de borttappade orden, letat in i minsta lilla vrå av min hjärna, men de är och förblir borta.

Därför har jag ägnat förmiddagen åt att läsa in ännu mer fakta om andra världskriget. Fasansfulla bilder som blandas med de senaste synintrycken från tv-skärmen ifrån katastrofen i Japan. Den japanska premiärministern sa igår att detta är den värsta katastrof som har hänt Japan sedan andra världskriget och jag tror att han syftade på atombomberna som släpptes av amerikanerna över Nagasaki och Hiroshima. Liknande bilder har visats från helt utplånade städer från bombningarna under andra världskriget, som det nu visas från städer som är helt bortspolade av tsunamin efter jordbävningen. Det är svårt att förstå naturens krafter.

Såg ett mycket intressant program om vulkanen Eyjafjallajökull igår. Det var några forskare som undersökte den vulkanen och klättrade ned i vulkankratern. Ser fortfarande de färgsprakande bilderna framför mig av vulkanens innandöme. Sedan säger en av forskarna att färgerna kommer från ROST... 

När jag besökte Island i samband med att min bok Tillbaka till Pompeji släpptes på isländska, var det mitt första besök i landet. Jag älskade alla de skiftande färgerna på marken. Längtar verkligen tillbaka dit under en annan årstid för att få se andra färger, och nya delar av landet.

Forskarna i gårdagens tv-program berättade också att jordbävningen på Japan kunde få vulkanerna på Island att få utbrott, vilket kändes långsökt för mina öron, men de kanske har rätt. För amerikanska forskare befarar ju att vulkanen i Japan ska få utbrott. Det är verkligen något jag hoppas inte sker, för jag tycker att japanerna har fått sin beskärda del av Helvetet just nu.

Så med den jämförelsen är ett borttappat slutkapitel på en bok ingenting. Jag slutar famla efter de borttappade orden och skriver nya istället!

Intressant blogginlägg om Jordbävningen i Japan
Skrämmande foton från katastrofområden i Japan

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

måndag 14 mars 2011

Skrivprocess: Viktigt med Backup

Tänk dig att du har skrivit en hel bok och den bara försvinner för att datorn går sönder, eller du glömmer att spara. Eller som i fallet med en författarkollega, där hennes dator blev stulen när hon just hade avslutat sin deckare... Ingen backup, inga papperskopior, så det var bara att sätta sig och skriva om boken. Finns inget mer frustrerande.

Vet att jag har talat om det här många gånger tidigare: hur viktigt det är att spara sina ord så att de inte försvinner.

Jag brukar både skriva ut allt på papper och spara på ett USB-minne. Men ibland händer det ändå att något går fel, precis som det har gjort idag...

Minns du att jag har berättat hur jag lägger upp en "Mall" för varje kapitel. I den mallen skriver jag in text som jag inte riktigt vet var i boken den ska komma. Ibland händer det att ett helt kapitel dyker upp i mitt huvud, men jag har inte riktigt kommit dit i handlingen. Då skriver jag in det i min mall.

Den här gången har det blivit många A-4sidor på mallen. Som mest 13 stycken... I helgen skrev jag slutet på en av mina böcker om Andra världskriget. Superbra slut. Givetvis skrev jag in texten i mallen, eftersom jag inte är riktigt framme vid slutet ännu.

Jag har hela tiden skrivit ut den här mallen för att inte tappa bort alla de där 12-13 A-4 sidorna med text. Men det har varit rätt mycket nu den senaste veckan och av någon anledning gjorde jag inte det, och inte heller sparade jag ned det på mitt USB-minne. Vilket straffade sig i dag...

Idag har varit en sådan där dag då texten bara sprutat ur mig och jag har skrivit och skrivit och skrivit. Märkte inte ens att Jan gick "hem" och lämnade mig ensam i min skrivarlya.

Jag hämtade upp min Mall och sparade den till ett nytt kapitel och skrev, och när det kapitlet var klart hämtade jag upp mallen igen och skrev. Och så höll jag på, men till slut blev jag väldigt ivrig och glömde att döpa om mallen till ett kapitel, och som jag alltid gör när kapitlet är klart tar jag bort all text som ligger i slutet på mallen = 12 A-4 sidor, med slutet på boken... Sparade kapitlet och upptäcker först då att jag hade raderat ALL min text i mallen!!!

Som tur var hade jag backup, både på USB-minnet och som utskrivna papperskopior, på allt, förutom slutet på boken...

Det blev alldeles tomt i mitt huvud medan jag satt och försökte lista ut hur slutet var. Visst vet jag hur boken ska sluta, men orden, formuleringarna, känslorna, beskrivning av omgivningen... Allt det är borta. Kanske att det dyker upp under min kvällspromenad, mitt under mitt dagliga telefonsamtal med min far. Eller... så kommer det under natten när jag sover. I värsta fall får jag sätta mig ned och skriva ett helt nytt slut och hoppas att det blir minst lika bra som det andra, och vet du...

Ibland tror jag att det är en mening med att saker och ting händer. Därför tänker jag som så, att det var säkert meningen att det här slutet skulle försvinna, för det nya slutet som jag kommer att skriva kommer att bli dubbelt så bra. Så det så!

Kramisar från Kim, som alltid försöker se livet från den positiva sidan

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

söndag 13 mars 2011

Farmor

Min farmor hade stor betydelse för mig när jag var liten. Hon bodde i huset bredvid vårt, hon ägde affären som låg huset bredvid hennes. Hela min värld kretsade runt denna lilla yta på jorden.

Farmor och farfar hade ett stort, magiskt hus, med långa garderober som sträckte sig runt huset. Mörka, mystiska, spännande platser när jag var barn, men också skrämmande, läskiga, otäcka. Med andra ord, platser som väckte fantasin.

Där fanns också en stor trädgård, uppdelat i olika terrasser, med päronträd som nådde ända upp till himlen i mina barnaögon. Där fanns ljuvliga söta päron, gråpäron, steniga päron, päron som mamma lade i byrålådan för att mogna, när jag föredrog dem knastrigt hårda och lite sura.

Farmor hade en jättestor AGA-spis, som eldades med ved. Den var gul, ett riktigt monster som tog upp halva köket, men även spred gudomlig värme och därför var en mycket populär plats för oss barn. Vi bänkade oss runt farmors köksbord och lekte, medan farmor bakade bullar, slängde in mer ved, kokade mat, gjorde varm choklad åt oss och gav oss färska bullar.

Något av det allra bästa med AGA-spisen var att den alltid var varm, eftersom det ständigt eldades i den. På den tiden höll vi på mycket med modellera, gjorde figurer, byggde upp hela städer, med hus, bilar, hästar, kor, människor etc. När farmor inte befann sig i köket hade vi extra roligt genom att lägga små klumpar av modellera på spisen och se hur den sakta löstes upp och blev flytande. Tror inte farmor tyckte det var speciellt kul när hon kom tillbaka, men vi hade otroligt roligt.

Farfar fanns där också, någonstans i periferin, en svart figur som jag alltid var lite rädd för. Att han var svart berodde på att han alltid satt nere vid pannan i källaren och stoppade i pinnar. Ja, han satt ju inte ALLTID där, men det var vad jag trodde som litet barn.

Farmor var liksom den där runda, bullbakande goa perfekta farmodern. Och sådana såser hon gjorde... Mums!

Hon hade ett stort skafferi som jag kunde gå in i, där fanns de mest förunderliga saker, inlagda plommon, sylt, kakor, bullar, konserver och en massa saker som jag inte hade en aning om vad det var på den tiden. Men spännande var det.

Eftersom vi bodde grannar var jag ofta inne hos farmor, mina kusiner kom också dit och då var det farmors kök som gällde. Om det inte var kalas, för då åt man i den stora matsalen och jag samlade mina kusiner i den STORA hallen där vi kröp under ett täcke och så berättade jag spökhistorier tills alla skrek av skräck. Kul!

Farmor stod bakom disken i sin lanthandeln ända tills hon var över åttio år. Hon var otroligt duktig på att räkna i huvudet och hade fullständig kontroll på allting.

Så en dag slutade farmor i affären. Det gick fort utför. Hon kom in på ålderdomshem. Jag fick jobb inte långt ifrån ålderdomshemmet och besökte farmor varenda lunchrast. Tog med mina smörgåsar och åt hos farmor och henne väninnor som hon delade rum med.

Farmor blev alltid lika glad över att se mig, även om hon inte alltid kände igen mig. Ibland var jag Titti, eller Elvy, eller Eivor, hennes döttrar. Men jag var aldrig jag i farmors ögon, utan jag var ett av hennes barn. Varje dag frågade hon samma sak, och jag svarade samma sak.

Men en dag var det annorlunda. Då berättade farmor att hon och en väninna hade varit ute med ett par karlar på stan. Jo minsann, sa farmor, riktigt snygga karlar var det. De hade promenerat länge på stan.

Hon lät så övertygande att jag först trodde henne, men till slut insåg jag att det bara var som hon hade färdats i minnets labyrint, en svunnen tid som hon hade drömt sig tillbaka till, ett minne jag hade väckt henne ur när jag kom.

Varje dag presenterade farmor mig stolt för personalen, givetvis som någon av sina döttrar. Personalen höll med och hälsade artigt på mig, trots att de visste vem jag var och trots att samma sak spelades upp varje dag.

Mina arbetskamrater kunde inte förstå hur jag kunde gå och hälsa på min gamla farmor varje lunch, istället för att gå ut och äta med dem. De förstod nog aldrig hur mycket farmor hade tillfört min barndom och att jag nu kunde tillföra hennes liv samma glädje som hon en gång hade skänkt mig.

Vi måste ta vara på och respektera våra äldre. De har byggt upp vårt samhälle, de har lagt grunden för vårt liv och vi kan inte slänga dem på soptippen och säga att vi inte har tid med dem bara för att de blir gamla och inte "duger något till" längre. Våra äldre är en kunskapskälla att ösa ur, en varm öm famn att krypa in i för ett ledset barn, vars föräldrar "inte förstår".

Släng inte bort något av det finaste vi har, våra rötter till det förflutna, våra far- och morföräldrar. En dag finns de inte längre där och då sitter du kanske där och längtar tillbaka till den där trygga famnen att krypa in i, precis som jag gör just nu när jag längtar efter min farmor, som försvann ur mitt liv för alldeles för många år sedan.

Kramisar Kim
PS. När du läser Kimberlie - Främlingar kommer du att känna igen några saker från det här inlägget.

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.