Bästa julklappen

Bästa julklappen

Den bästa julklappen för mig just nu är att jag har fått hem Kiara från veterinären och att hon är i stort sett helt återställd. 

Kiara hemma i sin soffa

Det började i måndags med att Kiara verkade ha ont i nacken. Vi åkte till veterinären som konstaterade att hon hade sträckt en muskel. Skönt! Jag var rädd att det var hjärnhinneinflammation, eftersom hon gick som om hon vandrade på is.

På tisdagen mådde hon jättebra. Men på onsdagen blev Kiara  jättedålig, med hög feber, trots att hon gick på medicin på grund av nackont. 

Kiara hos veterinären

Jag satt hela onsdagskvällen till 23.00 hos distriktsveterinären i Karlskrona med henne, där veterinären gick igenom hela henne och tog massor av blodprov. Det enda han såg då var benbitar i magen, som han inte tyckte kunde ge upphov till feber. Vi åkte hem och jag sov knappt något, tempade henne under natten och hon blev hela tiden sämre. På torsdags morgon stoppade jag in henne i bilen och körde direkt till distriktsveterinären och var där strax innan de öppnade. De tog in henne direkt. Efteråt, när jag hämtade Kiara, sa veterinären att han trodde han skulle bli tvungen att operera henne direkt när han såg henne komma in, eftersom hon var så dålig. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se min hund levande. Kanske kom oron från att vi för två år sedan miste vår hund Tickie just den 21 december. Den hund som Kiara "ersatt".

Jag åkte hem och försökte jobba, men det gick inte, så jag gjorde julgodis och julskinka istället. Det blir ändå ingen riktig jul i det här huset i år, med oro över Kiara, och vår katt Grynet som dog i tisdags. Vi började julen redan i fredags genom att äta skinkan till frukost och lunch. Vi firade att flocken var samlad, även om en flockmedlem saknades.

Kiara åt inte på två dagar, så du kan tänka dig min glädje när hon åt frukost klockan 5 på fredags morgonen och sedan gjorde ifrån sig och benbitar kom ut i avföringen.
 

Jag och Kiara. Äntligen mår hon bättre!

Nu är hon i stort sett tillbaka till det normala. Det är bara i ögonen jag ser att något är fel, dessutom har hon fortfarande ont i nacken och jag har satt upp vattenskål och matskål på en pall så hon slipper böja sig.

Det är skönt att ha hittat en veterinär som har jour dygnet om, nu slipper vi åka till Kalmar mitt i natten på hala vägar om det skulle bli kris. Onsdag/torsdag blev det 30 mil för mig i bilen... Nu har jag varit ute i hundgården och rensat bort de sista märgbenen, medan Kiara hela tiden försökte plocka upp benen ur påsen.

Bästa vännerna, Kiara och Tudor.

Inte har det blivit så mycket skrivit de här dagarna, jag har inte kunnat samla tankarna. Bara tänkt på Kiara och Grynet. 

Hoppas du har en fin dan före dan och inte köper alltför många julklappar utan tänker på att julen är glädjens tid, då vi ska tänka på våra nära och kära.

Tudor och Kiara, äntligen tillsammans igen.

God Jul!

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2018 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se. 


 

Livet går vidare...

Jag, Kim, dagen efter Pluto dog

"Livet går vidare" säger folk ofta till en när man har mist någon man älskar. Självklart går livet vidare, det vet man, men just då har livet stannat upp ett litet tag och något fattas.

Allteftersom åren går har jag mist fler och fler personer som jag älskat, min älskade syster, min kära mor, mina kära mostrar, morbröder, farbröder, fastrar, mormor och morfar, farmor och farfar, svåger, två barn inom familjen och alla mina älskade hundar.

Ibland blir jag arg när någon säger åt mig att skärpa mig, att livet går vidare och det är   dags att börja leva igen. Speciellt om jag får de orden samma dag som min syster har dött, något jag fick.

Livet har gått vidare utan henne, men något fattas mig varje dag. Jag kan inte längre lyfta luren och ringa för att prata med henne om sådant jag tänker på. Jag får aldrig mer hennes samtal vid fyratiden då hon just hade slutat arbetet och väntade på att bli hämtad. Jag kan aldrig mer prata med min mamma, eller någon av alla de andra jag har mist. Jag får aldrig mer en puss av de hundar jag har förlorat, de vandrar aldrig mer vid min sida.

Men livet går vidare, det gör det. Ett steg i taget, sekunderna tickar iväg, blir till minuter, till timmar, till dagar, till veckor och år. Det känns som om jag har sörjt halva mitt liv, så många har jag mist, ändå lever jag och livet går vidare.

Just nu sörjer jag en älskad hund som dog hastigt för precis en vecka sedan.

Pluto 9 år.

Jag saknar honom så oerhört mycket. Han föddes i mitt hem den 29 december 2005 och har bott hos mig i hela sitt liv. Han har skänkt mig så mycket glädje att det är svårt att låta bli att gråta, trots att jag ler vid alla glada minnen.

Jag och Pluto, 8 veckor

"Bara en hund" ändå är sorgen lika stor som om det är en människa jag har mist. Tårarna kommer över mig när någon av de andra hundarna visar sin saknad. Tudor, som är 20 månader, hämtar en av mina skor och lägger i Plutos bädd. Tickie, 11 år, springer omkring som en galning på morgonen och letar efter Pluto. Då kniper det till lite extra i hjärtat och tårarna kommer.

Jag tar en dag i taget, jag föreläser och arbetar med mina böcker. Det kan gå några minuter då jag inte tänker på Pluto och jag vet att det till slut kommer att bli allt längre stunder då jag inte tänker intensivt på honom. Just nu gör det bara ont, så ont.

Det bästa sättet för mig är att skriva, därav detta blogginlägg. Men jag skriver också in Pluto i mina böcker. Han har fått stå som modell för omslaget till Theos Pompeji.

Illustrationen är mycket lik min Pluto, även om illustratören inte har lyckats fånga den milda, kärleksfulla blick Pluto alltid hade. Pluto döptes efter min bok Tillbaka till Pompeji, där en av huvudpersonerna är en hund som heter Pluto.

Allteftersom åren har gått och jag har skrivit om Pluto i böckerna, har han fått karaktärsdrag av min Pluto. Nu känner jag att jag måste ha med romanfiguren Pluto i min nästa historiska äventyrsbok, för att kunna skriva av mig lite om min verkliga Pluto.

Livet går vidare, trots att alla de jag har mist fattas mig och jag vet att ju längre jag lever, desto fler kommer jag att vara tvungen att sörja. Livet går vidare... Men snälla du, säg inte det till någon som just mist någon de älskar, för just då har livet stannat upp ett tag. Till slut går livet vidare för alla, men det är inget man vill höra mitt i sorgen.

Livet går vidare...

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina drygt 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Mina Berner Sennenhundar och skrivarstugan

Hemma igen efter några intensiva, helt underbara signeringsveckor i Skåne. Då bor jag i min skrivarstuga, mitt i naturen. När jag öppnar dörren på morgonen händer det att himlen är så här vacker.

En liten stund senare börjar solen ta sig uppför horisonten.

Tudor och Pluto i morgonljuset.

Pluto har våtexem på låret och har därför tratt. Det gör att han är vansinnigt lik sin halvsyster Tola, som dog januari 2013. Både Tola och Pluto är min uppfödning och mycket älskade.

Tudor älskar att dra grenar, och det finns det gott om på tomten, även om de låg i fina högar innan Tudor började leka med dem. Nu är de utspridda över hela tomten. I bakgrunden Pluto med sitt fina täcke som skydd för det stora såret på låret.

Det är härliga omgivningar och här är det full fart på hundarna. Tudor springer så fort att han inte fastnar ordentligt på fotot.

Pluto och Tudor jagar varandra över kohagen och runt träden.

 Ibland hoppa Tudor på Pluto och så busar de ett tag.

Gamlingen Pluto, 9 år, orkar inte busa så länge, utan sätter sig ned och väntar medan Tudor glatt springer omkring och busar för sig själv.

Tudor.

Så är det dags för fotografering med båda hundarna. Tudor sätter sig på ena kanten, långt från Pluto.

När jag väl föser ihop dem tittar Tudor misstänksamt på Pluto som ser mycket nöjd ut.

"Vad har du ätit?" undrar Tudor och luktar Pluto i munnen.

"Fy, vad det luktar äckligt", tycks Tudor säga, medan Pluto vänder sig bort från honom, väl medveten om att även Tudor snart kommer att upptäcka hur gott det är att äta kobajs.

"Men ta det där fotot någon gång så vi får springa iväg igen!" Den här gången blev det rätt bra.

Stugan badar i solstrålar.

Rakt genom fönstret går strålarna, in i mitt lilla kompakta kök med kallvatten.

En populär sovplats för alla hundarna i familjen. Här är det Tudor som lagt beslag på den. (Här finns gott om sovplatser så det räcker och blir över för alla hundarna, men denna är speciellt populär.)

"Hallå där! Du ligger på min plats", säger Pluto.

Tudor lämnar snällt platsen och Pluto lägger sig bekvämt tillrätta.

På kvällarna har jag undrat varför ytterlampans sken har varit så svagt. Jag blev mycket förvånad när jag såg att det berodde på att Björnbärsbusken har krupit in i lampan och mår gott i värmen.

Det har varit en intensiv och händelserik decembervistelse i sommarstugan. Tyvärr klarade jag mig inte från storm i år heller, utan var tvungen att ställa in en av mina signeringar, på grund av stormen Alexander, som drabbade södra Sverige den 12 december. Dessutom har det kommit lite snö som snabbt har försvunnit.

Pluto ligger gärna nära vedkaminen efter att ha varit ute, lite frusen pga sin ålder, 9 år.

Tack alla fans/läsare för en härlig decembersignering 2015 och tack skrivarstugan för att du gav mig ett härligt krypin även vid detta års signering. Och tack mina älskade Berner Sennenhundar, Tudor och Pluto, som höll mig sällskap i år.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Ljuvlig höstdag i Blekinge tillsammans med mina Berner Sennenhundar

Tudor 5 månader, Pluto 9 år.

Söndagen den 17 november 2013 var något av de ljuvligaste höstdagar jag har upplevt. +11 grader, strålande sol, vindstilla och inte ett moln på himlen. Solen värmde så mycket att hundarna sökte sig till skuggan. Här kommer ett litet bildreportage från dagen. Mest är det foto på mina Berner Sennenhundar Tudor och Pluto, som hela tiden höll mig sällskap under trädgårdsarbetet.

Trollhasseln har fått fröhängen, färdiga att slå ut.

Första gången jag såg Trollhassel var nere i Skåne, när jag för första gången träffade mina svärföräldrar, det är nu 34 år sedan. Tänk vad tiden går... Jag har planterat trollhassel i trädgården till minne av den dagen.

Pluto följer mig som en skugga i trädgården, själv söker han skugga i den värmande höstsolen. Plutos fullständiga namn är Jamakis Pompeii Pluto. Han är döpt efter min bok Tillbaka till Pompeji, uppfödd av mig och har bott hela livet hos oss. En riktigt, riktigt underbar hund, som har tagit valpen Tudor till sitt hjärta och hjälper mig att fostra honom till en lika go hund som Pluto är.

Berner Sennenvalpen Tudor har spring i benen och passar på att ge sig ut på upptäcktsfärd medan Pluto sitter och tar det lugnt.

Vid Agilitydäcket hittade han något intressant.

Hej! Vill ni inte komma hit till mig, säger Tudor och försöker locka oss till sig.

 Jaha, då får väl jag komma till er då...

Full fart mot Pluto och matte har Tudor. Vill inte missa något spännande, kanske får man till och med godis...

Tickie kommer och hälsar på Pluto och mig. Annars går hon mest för sig själv och försöker hitta något ätbart på vår 2 tunnland stora tomt. Det finns fortfarande äpplen att äta.

Tudor och Pluto följer med mig in vår skog för att hämta grankvistar att täcka rosorna med.

 Pluto slår sig till ro medan jag fyller skottkärran med grenar.

 Tudor har fortfarande energi och försöker få igång Pluto att leka.

 "Om jag biter dig i foten då?"

Ingenting hjälper och till slut ger Tudor upp och lämnar Pluto för att istället gå på upptäcktsfärd bland granarna.

 Det finns många spännande dofter i skogen. Tudor går på jakt...

 Oj, vad var det där! Tudor stannar upp, lyssnar och tittar.

 Pluto håller hela tiden ett vakande öga över Tudor.

 In bland granarna bär det av. Allt ska undersökas.

 Lite läskigt var det allt där inne bland granarna.

Ska vi inte gå hem snart? Tudor ser längtansfullt bort mot boningshuset. Nu börjar han bli trött.

Okej, jag kommer väl tillbaka då, eftersom du ropar, säger Tudorvalpen och sätter full fart mot mig.

"Lägger du ut det här fotot på nätet, då biter jag dig i tårna", tänker Tudorvalpen, när han springer i full fart mot mig.

Kärran är lastad med grankvistar och det är dags att gå tillbaka in i trädgården för att täcka rosenrabatterna.

Äntligen! säger Tudorvalpen med sömnig blick. När jag skriver detta inlägg hörs ljudliga snarkningar från tre trötta hundar. Den som sover djupast är Tudor som har varit ute på äventyr idag!

Hoppas du också hade en underbar söndag! Ha det så gott!

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. 
Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här