Har just nåtts av sorgebudet att min kära faster Titti somnat in för en stund sedan.
Ja, egentligen heter hon Ingrid, men har kallats Titti så länge jag minns. Vi har känt varandra hela livet och träffats ofta.
Ända sedan jag slog igenom med min debutbok har faster Titti kommit varje år till bokmässan för att träffa mig.
Hon har berättat hur stolt hon har varit över mig och jag har talat om för henne hur stolt jag har varit över henne, att få ha just hennes som min faster. Ett år var hon även på bokmässan för att hon själv fanns med i en bok. Hon och min andra faster, Elvy, hade fått vara fotomodeller för en bok och det kan jag mycket väl förstå eftersom de båda är otroligt vackra för sin ålder.
En av höjdpunkterna på Bokmässan i Göteborg har för mig varit när faster Titti kommit och besökt mig. I höst kommer det att kännas väldigt tomt när jag inte kan skratta tillsammans med min faster, utbyta minnen, eller bara få en go kram.
Sist jag träffade min faster såg hon ut att ha åldrats väldigt mycket, väldigt fort på bara en månad. När jag visade fotot på henne för min far sa han "Det där är inte min syster". Ingen av oss visste då hur sjuk hon var, inte ens min faster.
Nu är hon borta och livet har blivit lite tystare...
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
Inlägg
