Kallbrand av Cilla och Rolf Börjlind

Kallbrand av Cilla och Rolf Börjlind

Alltsedan första boken av Cilla och Rolf Börjlind har jag fängslats av berättelserna. Nu har jag läst den femte boken i serien, Kallbrand. Jag känner alla inblandade och vet vad som har hänt dem, men jag undrar om den som inte är insatt i vad som har hänt tidigare kanske har svårare att följa med i händelserna. Det skulle vara roligt att få höra någon som bara har läst den här boken.

Det börjar med en bilbomb, som Oliva Rönning får i uppdrag att lösa. Sedan förflyttas vi till Thailand där Tom Stilton, f.d. polis och uteliggaren, just nu håller hus. Av en kvinna får han i uppdrag att leta upp en man. Det enda han har är ett foto och en text på baksidan av det. Kvinnan berättar inte varför hon vill hitta honom. Men hon betalar oerhört bra och Tom tackar ja till uppdraget.

Berättelsen hoppar mellan Oliva och Tom och i början är det svårt att förstå sammanhanget, men till slut inser jag hur det hänger ihop. Då blir berättelsen ännu mer fängslande.

Rekommenderar dig varmt att läsa boken, men jag tror nog att du vinner på att läsa de andra böckerna i serien först!

Den får fyra stjärnor av fem möjliga

Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris, Bokus,  Akademibokhandeln eller Storytel.

För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Djungel i Skåne / Dalby Hage / Dalby Söderskog

Idag har jag och Tola varit i en bit av Skånes Djungel = Dalby Hage/Dalby Söderskog. Försöker alltid ta mig hit på våren för att se marken täckt av orkidéer. Men i år fick vi en tidig vår och de flesta orkidéer var utblommade.

Tola, vid den äldre delen av gångbanorna.

Dalby hage är en lövskog med kontinental prägel. Gynsamma förutsättningar har skapat en skog med få motsvarigheter i Sverige. Vårens blomsterprakt och sommarens grönska ger i sin storslagenhet en antydan om hur skogarna i de sydligaste delarna av vårt land kan ha sett ut innan människan förändrade landskapet.

Här tas inte nedfallna träd bort, utan man sågar bara en öppning i trädet så att stigen blir frilagd.
Just det här stora trädet verkar vara en populär lekplats för barn,
för barken var helt avskalad och trädstammarna slitna.

Den bäck som skär genom nationalparken ger ett tvärsnitt av av de förutsättningar som har skapat skogen. Överst ligger en kalkrik moränlera, som ger förutsättningar för näringsrikedom, hög markfuktighet, ytligt grundvatten ger god växtlighet.

Det vilar en trolsk stämning över Dalby Hage

Dalby Söderskog är en del av Dalby Hage, som från medeltid och fram till 1700-talets början använts som hästbete. Därefter minskade betestrycket, men ännu långt in på 1800-talet betade nötkreatur här. Under hela denna tid har människor hämtat både ved och byggnadsvirke från skogen.

Höjdpunkten på våren är att se alla orkidéerna som blommar i Nationalparken.

De äldsta träden i skogen är stora ekar som spirat i början av 1700-talet. De vida kronorna vittnar om att de har vuxit upp i ett öppet beteslandskap. En andra generation ekar samt de flesta av skogens vidkronade bokar visar på en kraftig gallring på 1800-talet.

Tyvärr var jag lite sent ute och hittade bara några enstaka exemplar.
Inte gjorde Tola saken bättre genom att sticka fram svansen precis när jag knäppte av...

Sedan trycket på skogen, från människorna, avtaget under 1800-talet och helt upphörde vid sekelskiftet, har de naturliga förutsättningarna gynnat alm och ask. Skogen har slutit sig och den skuggkänsliga eken förmår inte längre föryngra sig. Almsjukans angrepp och de äldsta trädens död har dock åter börjat öppna upp gläntor.

Karta över nationalparken

Den betesgynnade hagmarksfloran som fanns när Nationalparken bildades, har med tiden ersatts av skogslevande arter. Innan lövverket tätnat är vårblomningen överdådig med mattor av vit- och gulsippa, vårlök, svalört, lungört och Skånsk nunneört. Under sommarens täta lövverk dominerar skogsbingel och kirskål.

De gamla träden och den stora mängden död ved skapar en god miljö för lavar, mossor, vedlevande insekter och hålhäckande fåglar såsom hackspettar, starar, mesar, kajor och kattugglor. Även sångarna trivs här och från lövverkets fågelkörer hörs under vår/försommaren bland annat svarthätta, härmsångare och grönsångare. Bland däggdjuren kan man träffa på flera arter fladdermöss, igelkott, fälthare och räv. En liten rådjursstam håller till i skogen och dess närhet.

Dalby Söderskog sköts för att skogen huvudsakligen ska få utvecklas fritt. Målet är en ädellövskog på den skånska sydvästslätten i sitt naturliga tillstånd. Viss skötsel förekommer. Ett område med gamla ekar underhålls med återkommande röjningar. Utan hjälp av människan skulle ekarna konkurreras ut av ask och alm. Även på fornlämningen Hästhagevallen röjs en del sly bort. Hästhagevallen är en upp till 10 meter bred och 1,5 meter hög jordvall med vallgrav som omsluter nationalparkens sydöstra del. Vallens ålder och ursprungliga funktion är höljt i dunkel, men en teori är att  vallen är inhägnaden till en "djurhage", det vill säga en jaktpark för kungar och herremän.

Nationalparken bildades 1918 och är Skånes första nationalpark (och en av landets första). Den omfattar cirka 36 ha och ingår i EUs ekologiska nätverk av skyddade områden.

Idag när jag gick i Dalby hage fördes jag iväg till Nya Zeeland, eftersom fuktigheten och den täta växtligheten, i kombination med värmen, påminde mig så mycket om många av de promenader jag tog på Nya Zeeland. Att ha vandrat i Dalby hage är som att ha mediterat, för det stärker både kropp och själ och gör att jag mår så bra!

Delar av Dalby Hage är handikappsanpassad med stora breda trädplankor. Här och där ligger små gläntor med fikaplatser där bord och stolar är gjorda av riktiga stockar, allt för att det ska smälta in i naturen.

Om du ännu inte har besökt Dalby Hage kan jag varmt rekommendera en tur dit. Passa på när det inte är turistsäsong, då är chansen störst att du får njuta av fågelkören, vattnets porlande och den frid som råder i skogen.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Julmat över hela världen

Idag är det Julafton, vilket innebär mycket mat för de flesta.

Men alla länder har inte samma traditioner vad det gäller julmat. Här kan du se vad som äts över hela världen:

Australiens julmat är en blandning av lokala specialiteter och traditioner som införts från Storbritannien och andra länder. Kalkon eller skinka, ofta serverad kall och barbecuegrillade skaldjur som tigerräkor och marronkräfta är vanliga huvudrätter på juldagen. Pavlovatårta (som jag ÄLSKAR och har recept till men aldrig blir som den jag åt på Nya Zeeland, där de också äter Pavlovatårta) och julpudding är vanliga efterrätter.

Storbritannien: I Storbritannien brukar huvudrätten på juldagen vara ugnsbakad gås eller kalkon med potatis, följt av Plum Pudding.

Danmark: I Danmark har den traditionella måltiden på julen varit flæskesteg (skinkstek), tillagad med svål som rostas till dess att den är krispig genom att man höjer temperaturen i ugnen ett tag innan steken tas ut. Man kan även äta anka eller gås på julafton, vilket på senare tid blivit allt mer populärt. Tillbehören är oftast desamma oavsett vilket kött man väljer. De består av brunede kartoffler - små potatisar som kanderas i socker och smör, vanliga potatisar, brun sås, rödkålsgelé eller lingonsylt. Efter huvudrätten serveras Risalamande med varm körsbärssås. I Risalamanden blandar man hackade mandlar av olika storlek, samt en hel mandel. Den som hittar den hela mandeln får en mandelgåva, traditionellt sett en marsipangris. På juldagen äter man i Danmark julefrokost, en dansk motsvarighet till vårt julbord där man dukar upp det som faller en i smaken. Traditionella rätter är stekt medisterkorv, ugnsbakad grovhackad leverpastej med bacon samt blodkorv, men även saker som man hittar på svenska julbord som sill, köttbullar och sylta. och ibland även någon vinbärsgele.Under julen dricker de äldsta julöl, medan barnen får hvidtøl, även kallat nisseøl, en söt mörk lättöl bryggd på vete, malt, socker och lakrits. Andra drycker som dricks under julen är glögg och snaps - oftast någon slags juleakvavit. Runt julen äts även flera godsaker. Liksom i Sverige äter man i Danmark pepparkakor, men även pebernødder, som kan beskrivas som små pepparkakor i storlek med nötter, och honningkager, ännu en variant av pepparkakor. Utöver detta äts juledrømme, klejner och jødekager.

Estland: I Estland serveras julskinkan ofta med rutad och knaperstekt svål tillsammans med surkål och ugnstekt potatis. Aladåb gjord på grisfötter och kalvkött är en annan vanligt förekommande kötträtt. Rassolje är en sillsallad med rödbetor, potatis, mjölksyrefermenterad inlagd gurka, äpple, ägg, skinka och gräddfil.

Finland: Julen och dess företrädare i Finland, kekri (keyri / köyri), är traditionellt årets viktigaste fest. Julmaten skulle vara finare än vanlig husmanskost. I de olika landsdelarna skiljde sig rätterna från varandra. I de västra landskapen åt man olika typer "lådor" (puddingar) medan pirogerna var julmat i öst. I våra dagar har matkulturen blandats så att speciellt lådorna hör till julmenyn överallt i landet. Frossandet hör till julen i Finland och rätterna på julmenyn är många. På fiskmenyn finns gravad fisk, fiskinlägg och lutfisk. Skinka varvas med lever-, kålrots-, morots- och mältad potatislåda. Skinkan äts med tillbehör som jullimpa, hemost, svampsallad eller rosoll. Efterrätten kan bestå av risgrynsgröt (tid. korngrynsgröt) med saftsoppa eller av julkaffe, -te eller glögg med dopp. Doppen består oftast av pepparkakor och jultårtor.I våra dagar blir lutfisken allt ovanligare på julbordet. Lutfisk var en vanlig julrätt i västra Finland och speciellt i svenska Österbotten. Kalkon har blivit ett allt vanligare alternativ till julskinkan.

Israel: Den judiska ljushögtiden chanukka infaller runt jul varje år. Den brukar i västerlandet jämföras med den kristna julen. Karp och latkes har en centralplats på matbordet under chanukka. Den kristna befolkningen i Israel är delad i många inriktningar och de firar julen enligt sina traditioner.

Lettland: I Lettland äts bland annat ärtor vars skal kommit att mörkna till brungrått i färgen genom blötläggning. Till ärtorna är det tradition att dricka kefir.

Litauen: Traditionellt äts i Litauen den så kallade Tolv-rätters julmiddagen bestående av, som namnet antyder, 12 rätter vilka symboliserar årets 12 månader.Traditionen härrör från det forna tsarväldet och är starkt förknippad med den östortodoxa kristendomen . Seden förekommer även i Polen och Ukraina där den ser i stort sett likadan ut. Skillnader finns dock, till exempel rätten Kutia som förekommer i Polen och Ukraina men sällan i Litauen. Där äts istället Aguonų pienas vilket är en slags soppa gjord av blötlagda och krossade vallmofrön.. Vallmon symboliserar välgång och överflöd. Fisk, främst sill, karp och gädda, är vanligt förekommande. Till sillen äts morötter eller svamp. Friterade degknyten med olika fyllningar, såsom surkål, svamp eller vallmofrön, är en annan rätt. Till skillnad från i Polen och Ukraina äter man inte lika mycket söta rätter i Litauen; det anses inte passa med de övriga rätterna. Enligt traditionen påbörjas måltiden när den första stjärnan visar sig på himlen, en symbolisk koppling till Betlehemsstjärnan som visade på Jesus födelse.

Norge: I Norge förekommer olika julmatstraditioner. På Österlandet, Trondelag och Sörlandet är det vanligt med ribbe (revbensspjäll inklusive sidfläsket av gris) som vanligtvis serveras med surkål, skysås och kokt potatis medan pinnekjött (saltade och torkade revbensspjäll av lamm) är en vanligare rätt längs Vestlandskusten. Lutfisk, i regel tillredd av torsk och serverad med bacon och senap förekommer i så gott som hela landet. Andra populära rätter är medisterkaker och medisterkorv.

Polen: Julafton, Wigilia, är den största familjehögtiden i Polen. Man börjar äta julmaten när den första stjärnan visar sig på himlen, och enligt polsk sed bryter man oblat med varandra och önskar varandra olika saker, innan maten intages. Julbordet är dukat med vit duk och bör innehålla 12 rätter. Man bör prova lite av var rätt, det sägs bringa lycka under det kommande året. Man dukar alltid till en person mer än vad som är bjudna; en oväntad gäst ska alltid vara välkommen. Maten består vanligtvis av olika sorters sill, svampsoppa gjord på torkad svamp med pasta eller klar rödbetssoppa med tortelliniliknande degknyten kallade uszka, stekt karp, surkål (ofta smaksatt med svamp), piroger med surkål samt pasta med vallmo och honung. Det hela avslutas med kompott av torkad frukt. Först på juldagen äter man skinka och olika korvar. Till julkaffet hör vallmokaka, polsk ostkaka, faworki, spröda klenäter och pepparkakor.

Slovakien: I Slovakien äts ofta surkålssoppa och stekt karp med potatissallad. Vanligt är också olika söta bakverk, i synnerhet ett kallat vianočné trubičky, som är en sötad deg som bakas i ugn och serveras med honung. På juldagen äts oftast kalkon eller gås.

Sverige: I särklass bland julmaten står i Sverige julaftonens julbord, vilket dessutom serveras lång tid före julen på restauranger. Julbordet består av många olika matvaror. Rätter baserade på griskött dominerar, såsom julskinka, julkorv (ibland i form av grynkorv), sylta, köttbullar, stekt prinskorv och dopp i grytan (man doppar vörtbrödsskivor i spad, som tagits till vara vid kokningen av alla de rätter som ingår i julbordet). Därtill är olika fiskrätter vanliga, inte minst inlagd sill men också strömming, ål, lax samt lutfisk, till vilken vit sås inte är ovanlig. Längs kusten, bland annat i Roslagen har det varit tradition att äta julgädda, en rätt som emellertid inte har förmått hävda sin ställning i takt med ett stigande välstånd. Även risgrynsgröt, rundkornigt ris långsamt kokt på helmjölk under många timmar, äts i juletid. Mjölken kan gärna förbättras med en skvätt grädde. I gröten läggs ofta en skållad sötmandel. Den som får mandeln spås bli gift under det kommande året. Särskilt i slutet av 1800-talet förekom det även att man rörde ned en bittermandel i gröten. Den som fick bittermandeln skulle, i motsats till sötmandeln, inte bli gift under det närmaste året. Under den tiden avsåg mandelseden främst de ogifta flickorna. Om samtliga husets flickor var gifta, kunde de istället få en mandelgåva. I det gamla bondesamhället var det viktigt att ställa en tallrik med julgröt utomhus, avsett för att hålla hustomten på gott humör. Om man glömde det kunde tomten bli arg, och hämnas genom att hela det kommande året ställa till otyg av skilda slag. Av gröten som blir över görs Ris a la Malta. En gammal, men numera övergiven tradition är duka med helstekt grishuvud, pyntat med ett grant äpple i munnen och krusat papper kring öronen. Julbordet inleds gärna med snaps. Som måltidsdryck serveras mumma eller julmust.

Tyskland: Julmaten i Tyskland varierar mellan olika områden. Folk brukade arbeta på julafton och då lagade man något enkelt som till exempel potatissallad och knackwurst. Tamgås och karp är vanliga julrätter. På juldagen eller annandag jul äter man ofta gås-, ank- eller viltkött med Kartoffelklösse. Typiska grönsaker är rödkål, grönkål och brysselkål. Man äter också bakverk som Lebkuchen och Stollen.

Här hittar du recept till vår svenska julmat.

Vet att det saknas många länders mat, så du får väldigt gärna lägga till fler länders julmat här i kommentarer.

Hoppas du har en riktigt bra julafton med god mat och glada vänner sällskap.

Kramisar Kim

100 år sedan sista avrättningen i Sverige med giljotin

Idag för exakt 100 år sedan avrättades Johan Alfred Andersson-Ander i den svenska giljotinen. Det var första och sista gången giljotinen användes i Sverige. Flera dömdes till döden efter denna avrättning, men ingen avrättning utfördes. Dödsstraffet avskaffades i Sverige 1921.



















Den som skötte avrättningen av Johan Alfred Andersson-Ander var skarprättare Anders Gustav Dalman, som även var Sveriges sista professionelle skarprättare. Under 35 år arbetade han som skarprättare. Han hade en fast årlig ersättning sedan han 1901 hade utsetts till riksskarprättare. Dessutom fick han en speciell "nackpeng" för varje avrättning. Totalt utförde han sex avrättningar, de fem första med handbila och den sista med giljotin.

Johan Alfred Andersson-Ander dömdes till döden efter att brutalt ha rånmördat en 24-årig kassörska vid namn Victoria Hellsten. Johan Alfred Andersson-Ander nekade in i det sista till att han var skyldig till något brott. Men dömdes ändå till döden eftersom bevisningen var så stark.

















Det fanns vittnen till brottet när Andersson-Ander steg in på Gerells växlingskontor på trettondagsafton 1910. Andersson-Ander slog kassörskan med full kraft i huvudet med ett järnbesman. Kassörskan föll till golvet och blev liggande i en stor pöl av blod.

Andersson-Ander samlade snabbt ihop vad han kunde hitta: värdepapper, sedlar, mynt och frimärken. Han stoppade ned det i sin medhavda väska och begav sig till hotel Temperance där han bodde för tillfället.

Vid ankomsten till hotellet märkte personalen genast att allt inte var som det skulle. Andersson-Ander var nervös och irriterad. Några timmar senare gav han sig av efter att ha bett att få lämna kvar en koffert.

När kofferten senare öppnades av polisen hittade de rånbytet nedsölat av blod. Men där fanns också Andersson-Ander personbevis och ett foto på honom. Vid gripandet nekade Andersson-Ander till att ha begått mordet.

Tänk om CSI hade funnits på den tiden. De kanske hade upptäckt att det inte alls var Andersson-Ander som var den skyldige, för allt pekar ju så tydligt på att någon vill att Andersson-Ander SKA hittas och bli ställd till svars för mordet. Ja, det är inte utan att fantasin sätter igång...

Visste du att när giljotinen importerades till Sverige ifrån Frankrike 1903, tulldeklarerades den som jordbruksredskap.

Inför min research till min bok Giljotinen fick jag vara med när den svenska giljotinen byggde ihop på Stockholms Stadsmuseum, inlånad ifrån Nordiska Museet i Stockholm. Här kan du läsa mitt blogginlägg om det.

Här hittar du fler intressanta faktainlägg.

Här kan du se foton från min researchresa till Stockholm/giljotinen och Paris inför boken Giljotinen.

Kramisar Kim

Nya Sverige, svensk koloni i Amerika

De båda skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip, lämnade Europa 1638 och seglade mot Amerika. Några månader senare landsteg svenska soldater i det som nu är Delaware i USA. Det var första gången den svenska blågula flaggan fladdrade i Amerika. De svenska soldaterna utropade en svensk koloni och döpte den till Nya Sverige.

Landskapet var flackt och bördigt med täta urskogar som bredde ut sig längs stränderna.

Även om skeppen var svenska och kolonin utropades som svensk, hade hälften av expeditionen finansierats av holländska köpmän och leddes av den holländske fartygskaptenen Peter Minuit. 14 år tidigare hade han varit guvernör för kolonin Nya Nederländerna och köpt halvön Manhattan av indianerna för en ringa summa.

Minuit hade på så sätt erfarenhet och köpte nu land på nytt av indianerna och var med och grundade kolonin New Sweden. De svenska soldaterna uppförde ett fort, vid namn Fort Christina, döpt efter Sveriges då elvaåriga drottning Christina. Fortet bestod av en jordvall och träpalissad. Den nya kolonin hade grundats på ett område som holländarna redan gjorde anspråk på, därför var det viktigt att ha ett fort som försvarade den nya svenska kolonin.

Under ett och ett halvt år liknade kolonin Nya Sverige mer en kolonilott än en stor koloni, eftersom där endast fanns ett tjugotal soldater, en handelsansvarig, en tolk, en slav och en bonde... Hela tiden väntade de nya kolonisterna på nya skepp från Sverige, under tiden bytte de till sig mat av indianerna mot redskap tyger och andra varor.

Till slut, 1643, anlände förstärkning och även Nya Sveriges första guvernör, Johan Printz. Han var en kraftfull karl med stora förväntningar på den nya kolonin, han var även en stor och kraftig man. Indianerna kallade honom Storbuken. Guvernören köpte ny mark längs floden och anlade ett helt system av små fort och handelsstationer, byggde en vattenkvarn och ett mindre bryggeri. Samhället som växte upp kring Fort Christina fick även en svensk kyrka med klockstapel och kyrkogård. Idag ligger staden Wilmington på den plats som Fort Christina och det lilla samhället tidigare låg.

Guvernören Johan Printz, lät uppföra ett ståtligt herresäte som han kallade Printzhof. Där fanns all lyx som fanns att tillgå på denna avlägsna plats: glasfönster, gardiner och en liten fruktträdgård.

Nu var det tänkt att det skulle odlas tobak i kolonin och att där skulle bedrivas handel. Ett par hundra svenskar och finnar, skulle odla, bebygga och försvara ett område som var tjugo mil långt. Den holländska kolonin hade flera tusen invånare och den engelska kolonin Virginia hade 48.000 invånare.

Den svenske guvernören försökte konkurrera ut holländarna och ta över handeln i området. Till slut tröttnade människorna i kolonin Nya Sverige på guvernören och hans planer och guvernör Printz lämnade kolonin tillsammans med hustru och barn och seglade tillbaka till Sverige 1653.

Det stora hotet mot den svenska kolonin var inte indianerna utan holländarna och engelsmännen. Mycket beroende på att svenskarna var få till antalet och därmed tvungna att samarbeta med indianerna.

1654 gjordes en stor satsning på den svenska kolonin. Då seglade fartygen Örnen och Gyllene Hajen till kolonin, lastade med manskap, vapen och en ny guvernör. Svenskarna fick övertag över holländarna och intog fort Casimir.

Det fick holländarna att rusta en flotta med sju fartyg och bege sig mot Fort Casimir och Fort Kristina. Efter en kort belägring gav svenskarna upp. Den 14 september 1655 halades den blågula flaggan och de svenska soldaterna marscherade ut ur Fort Christina. Därmed hade kolonin Nya Sverige, efter bara sjutton år existens, upphört att existera.

Ja, det var en liten historielektion. Hoppas du tyckte det var intressant läsning.

Här kan du läsa fler faktainlägg.

Kramisar Kim