Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 24 april 2010

Himmelriket utanför mitt fönster















Att få vandra ibland bokträd och insupa den nästan berusande honungsdoften från vitsippor är något som alla borde få uppleva åtminstone en gång i livet. Jag har turen att få uppleva det varje dag just nu, när jag bor i min sommarstuga.














Min sommarstuga ligger i en bokbacke där marken nu är täckt av vitsippor. Det känns som ett helgerån att gå på tomten just nu, för var jag än sätter fötterna finns det vitsippor.

Doften är ljuvlig och de små vita blommorna är charmiga, tillslutna till små klockor innan solen nått dem, sedan öppnar dem sig till stora, vita vackra stjärnor när solstrålarna når fram. De är riktiga soldyrkare. Inte kan jag kratta bort fjolårens löv nu, då åker blommorna iväg. Jag tänker att löven blir mull som blir näring för nästa års vitsippor så att marken är ännu vitare nästa vår.

Mitt i detta himmelrike sitter jag nu och skriver, för här är min författarstuga, här låser jag in mig och skriver och skriver och skriver. När jag inte är ute och går och låter mig berusas av blomdoften och naturupplevelsen. Varje promenad i denna underbara natur ger energi och inspiration och jag skriver på. Hade det inte varit för Tola som är med, så hade jag glömt av att äta och gå ut. Men hon är min klocka och håller ordning på mig. Hon talar om när det är dags att gå upp på morgonen, dags att äta, ta promenad och när det är dags att gå och lägga sig.

Varje gång jag tagit en promenad i den strålande, värmande solen och upplevt blommorna och de kala bokträden, då vill jag inte gå in. Ja
g vill ta ut min dator, sätta mig på en stubbe och skriva. Men än blåser vinden kall och det är rätt skönt att komma in i värmen, sätta på en kopp te och försvinna bort i romartiden igen.

Hade svårigheter att komma in på min blo
gg idag, vilket gjorde mig väldigt frustrerad. Min lilla bärbara dator är min kontakt med yttervärlden när jag stänger in mig och skriver. Här kan min man, Jan, läsa vad jag sysslar med eftersom jag inte har så mycket tid att prata med honom när jag befinner mig i boken. På promenaderna tänker jag ut vad jag ska skriva när jag kommer in, rullar runt meningarna på tungan, smakar på dem och testar dem. När jag kommer in har jag bråttom att slå mig ned och få ur mig alla orden.

Det är först på kvällen, när hjärnan börj
ar bli seg och det känns som om någon hällt kola i den, som jag har tid att prata, men då är vi båda så trötta att det inte blir så värst mycket pratat i alla fall. Men snart är jag hemma igen och då bubblar vi på som vanligt. Tror faktiskt att Jan tycker det är lite skönt att jag åker iväg ibland, så att han får lugn och ro hemma... Eller så saknar han mig lika grymt mycket som jag saknar honom.

Nej, nu har jag inte tid att skriva här mer. Vi hörs imorgon igen, om jag kommer in på bloggen och kan slita mig från Boudicas strid mot Romarna, som är sååååååå spännande!!!!

Kramisar från Kim

fredag 23 april 2010

Föreläsning Påarp Skola utanför Helsingborg

Idag har jag varit och föreläst på Påarps skola utanför Helsingborg. Trodde det skulle vara en liten skola, men se det var det inte. Det var en stor skola med många klasser och många underbara elever och lärare.

Jag föreläste för fyra klasser, 4:or, 5:or och 6:or. Alla var lika entusiastiska och hade många bra frågor.

Det är inspirerande att vara ute och föreläsa, men samtidigt blev jag väldigt tom och trött när jag var klar och skulle åka hem, kanske beroende på bilresan. Oj, vad mycket trafik det har varit. Mycket ovanligt. Det snöade och regnade om vartannat på vägen till Påarp.

Nu blåser det rejält runt husknutarna här i Skåne, där jag är kvar i min sommarstuga. Detta är min "skrivarstuga" och Jan sa skämtsamt att jag inte fick komma hem förrän jag skrivit färdigt "Boudicas strid mot Romarna", så det är väl bäst att jag jobbar undan ikväll och i helgen så jag kommer hem innan min födelsedag. Annars får jag ju inga presenter, men vad värre är, jag får inte min chokladmoussetårta som jag älskar och endast äter på min födelsedag. En gång om året... Tänk om jag missar det!

Hade glömt kameran idag, så det fick bli en gammal bild. Passar bra eftersom många klasser höll på att läsa just "Vikingaträl" i Påarps skola. Har bett att de skulle skicka bilder, kanske kommer de och då kan jag lägga till bilderna senare, för jag vet att det togs många bilder under mina föreläsningar.

Det kändes som högsta betyg när en av eleverna på sista lektionen sa: "Du kan väl komma tillbaka nästa år?" När dessutom en av lärarna sa samma sak lite senare, kändes det som om jag hade gjort ett bra jobb.

Har en känsla av att många blev inspirerade av mina föreläsningar för jag har fått många nya vänner på facebook, samt många meddelanden och frågor ifrån Påarpseleverna.

Ännu en dag lider mot sitt slut. Hade jag varit hemma nu hade jag packat ihop datorn och ägnat mig åt hemmet och hundarna. Nu kommer jag att fortsätta skriva på min bok, för här finns inte mycket mer att göra. Har ingen tv och inte tagit med mig några skönlitterära böcker, bara faktaböcker. Nu ska det jobbas!

Tack alla elever och lärare på Påarps skola för en fantastiskt trevlig dag tillsammans med er! Hoppas vi ses igen!

Kramisar från Kim


torsdag 22 april 2010

Utdrag ur Theos Pompeji


Något osannolikt var på väg att hända Theo. Något oerhört som helt skulle förändra hans liv. Men än så länge var han inte medveten om det. Livet gick i sina vanliga rutiner.

Han hade ett fåtal vänner, däribland bagaren Popidius Priscus som skulle bli vittne till inledelsen av händelsen. Theo hade en storebror, Marius, som alltid ställde upp och hjälpte honom, men också ständigt utsatte honom för pinsamma skämt. Theos lillasyster Livia trodde att världen kretsade runt henne och vad hon skulle ha för håruppsättning den dagen. Även Livia skulle få en betydelefull roll i händelsen.

Theos mor Urgulanilla och hans mycket bestämde far Romulus skulle komma att ställa till en hel del problem för Theo. Och så hade han också hunden Pluto. Ja, egentligen var det inte Theos hund utan Primus, en vän till Theos far, men Theo försökte så mycket som möjligt att umgås med Pluto. Det innebar att Pluto och Theo blivit oskiljaktiga eftersom de känt varandra sedan Pluto var valp. Det var just Pluto som gjorde att Theos liv helt ställdes på ända och tvingade honom att fatta det svåraste beslut han någonsin gjort i hela sitt liv. Ett beslut som han skulle komma att ångra många, många gånger, men det var också ett beslut som räddade livet på både Theo och Pluto.

Innan vi når fram till de ödesdigra dagen, hände en hel del saker som formade Theo till den han var den dag han var tvungen att snabbt bestämma sig. Om livet fram till den dagen varit helt annorlunda hade Theo säkerligen fattat ett helt annat beslut och därmed dömt både sig själv och sin älskade hund Pluto till döden.

Låt oss se vad det var som hände...

Baksidestext till Theos Pompeji

En islandsbild får symbolisera dagens blogginlägg som handlar om boken "Theos Pompeji". Sitter vid min lilla bärbara dator i min kalla sommarstuga och har inte mina bokomslag i denna datorn, men islandsbilderna finns här, eftersom detta är min "resdator". Imorgon ska jag föreläsa i Helsingborg, det är därför jag är i stugan, och för att jag ska jobba intensivt några dagar med "Boudicas strid mot Romarna".

Här kan du nu läsa baksidestexten till "Theos Pompeji":

En augustimorgon år 79, i staden Pompeji vid vulkanen Vesuvius, blir Theo vittne till något som förändrar hans liv för all framtid. Upplevelsen för honom till en sierska som uttalar en spådom, som gör att Theo kastar sig handlöst in i nya skrämmande händelser. Allt för att undvika det katastrofala öde som väntar.
En fascinerande bok om Theos liv i Pompeji, som vävs ihop med romartidens historia. Här får du följa de dramatiska händelser som formar Theo till den person han är när han möter Ramona. En bok fylld av nervpirrande äventyr i väntan på vulkanutbrottet som förintar Pompeji.

Snart kommer du även att kunna läsa utdrag ur boken på min hemsida www.kimselius.se (KLICKA HÄR) och även läsa Smakprov ur boken (vilket innebär cirka 2 kapitel).

Nu väntar jag bara på bokomslaget i sin helhet och sedan är boken klar att gå iväg till tryckeriet och jag kan koncentrera mig till 100% på "Boudicas strid mot Romarna".

Jag hör av mig igen när du kan läsa utdrag ur boken och Smakprov.

Kramisar Kim

onsdag 21 april 2010

Vulkanaskan kväver mig

Tror att det har blivit lite mycket vulkaner för min del det senaste halvåret. Först Islandsvistelsen i höstas, där jag såg vulkaner och fick höra berättelser om dem. Sedan Theos Pompeji och nu vulkanutbrott på riktigt vid Eyjafjallajökull, som fått stora konsekvenser för hela samhället och hela Europa.

Då kanske det inte är så konstigt att jag inatt drömde att jag kvävdes av vulkanaska. Allt, människor, djur, växter, byggnader, var grått pudrat i aska.

I drömmen tillhörde jag en av alla de strandade turisterna, men jag befann mig vid foten av Eyjafjallajökull vulkanen. Det var svart som natten av all aska som föll från himlen och alla människor flydde från det hotell som fanns där.

I drömmen visste jag vad som skulle hända, för jag har ju skrivit boken "Tillbaka till Pompeji" om vulkanutbrottet som förintade staden Pompeji, så jag visste att jag skulle dö. När askan täppte till halsen för mig och kvävde mig vaknade jag. Somnade om och drömmen upprepades om och om igen. För trots att jag vaknade varje gång jag kvävdes, drömde jag samma dröm igen. Det borde kallas mardröm, men det konstiga var att jag inte var rädd, att jag inte tyckte det var otäckt, det var mer som om jag tänkte: "Jaha, då slutar det så här då!" Ett bra slut för en "vulkanförfattare".

Idag har jag suttit och lagt in korrigeringarna på Theos Pompeji och drömmen kom upp igen och jag tänkte att det var bäst att skriva av mig den, då brukar saker och ting vara lättare att handskas med. Annars kanske risken är stor att jag drömmer samma dröm i natt igen.

Det första jag hörde när jag vaknade på morgonen och satte på radion, var att det nu regnade på Island och det gjorde de askfyllda vägarna till en enda lersörja av aska. Sedan sa de att askan hade stelnat till ett hårt täcke över allt. Det måste ha varit där det inte regnade då, annars stämmer det ju inte.

Om jag, som inte är i närheten av vulkanen Eyjafjallajökull kan drömma om den, hur är det då inte för de som bor där, som känner askan falla över sig och ser sina marker förstöras?

Nu ska jag korrekturläsa Theos Pompeji igen, så risken är väl stor att jag får nya vulkandrömmar.

Eftersom detta inlägg kändes lite tungt ville jag piffa upp det med en liten vårbukett, plockad innan snön föll och lade sig som ett tjockt täcke över allt igår kväll.

Nu skiner solen in på mig genom fönstret, men himlen är kolsvart, kanske ännu ett snömoln som drar in?

Här kan du läsa fler inlägg om mina researchresor.

Kramisar Kim

tisdag 20 april 2010

Så här tycker korrekturläsarna om Theos Pompeji:

Alltid lika nervöst när buntarna med manus kommer i retur från korrekturläsarna. Har de hittat många fel, tycker de om berättelsen, har jag tappat röda tråden någonstans, tycker de boken är bra???? Och många, många andra funderingar.

Jag sliter upp kuverten med korrekturen och skummar snabbt igenom det de har skrivit. Puh! Inget negativt, då kan jag läsa all text i lugn och ro.

Så här skrev de:

"Tack för spännande läsning! BRA! Bra flyt, spännande och inte för otäck! Jättebra skrivet"

"Tack för ännu en härlig läsupplevelse! Jag fick rysningar i kroppen... Att få lära känna Theo mer ger även en ny krydda till de andra böckerna. Jag blir sugen på att läsa de andra böckerna igen."

"Din bästa bok hittills! Ditt språk har utvecklats alldeles otroligt. Nu väntar jag på nästa och nästa och nästa..."


Ja, det var några av alla de kommentarer som korrekturläsarna har lämnat. Jag kan inte skriva alla, för då skulle jag avslöja för mycket av handlingen...

Kan du förstå känslan jag får när jag läser korrekturläsarnas kommentarer efter att ha "slitit" med boken och känt att "det här är den absolut bästa bok jag har skrivit", precis som jag säger varje år. Men kanske är det så att böckerna bara blir bättre och bättre för varje år och att det är därför jag känner så. För om jag ska tro korrekturläsarna så är "Theos Pompeji" den absolut bästa bok jag har gjort.

Ska bli otroligt spännande att få höra vad du och alla andra läsare tycker om boken när den väl har hamnat ute i butiken.

Nu ska jag sätta mig ned och fortsätta skriva på "Boudicas strid mot Romarna" eftersom huvudet är fyllt av ord till den boken. Därefter ska jag lägga in de korrigeringar som korrekturläsarna har upptäckt och så är "Theos Pompeji" nästan klar. En härlig känsla!

Tänk vad många böcker det har blivit om Theo och Ramona sedan min debutbok "Tillbaka till Pompeji" kom ut... Aldrig trodde jag då att det skulle bli så många böcker i serien om Theo och Ramona. Men än är det inte slut, ännu finns det många idéer och historiska händelser att skriva om, om de överlever nästa bok vill säga...

Dags att jobba igen!

Kramisar Kim

måndag 19 april 2010

När livet förändras... Döden alltid närvarande


















Livet har förändrats för många i dessa dagar när vulkanen Eyjafjallajökull spyr ut aska över världen.

För mig har livet förändrats i många omgångar.

Idag har jag gjort en förändring, har klippt av mig mycket hår, kanske för att jag snart står inför ännu en förändring. Om knappt två veckor blir jag lika gammal som min storasyster var när hon dog. Tanken skrämmer mig, jag får ångest eftersom jag nu kommer att bli ÄLDRE än min storasyster...

Ända sedan vi var små tävlades vi, eller... det var nog mest min storasyster som tävlades när vi blev äldre. Hon letade rynkor på mig, eftersom hennes redan kommit, hon letade gråa hår på mig eftersom hon dolde sitt med färg, hon klämde på fettvalkar och gottade sig, ja hon var nog precis så som en storasyster ska vara. Hon fick mig att känna mig vacker, ung och modig. De sista åren innan hon dog brukade vi skämtsamt säga att jag var "storasystern" och hon var "lillasystern", eftersom jag med mitt resande och alla möten med människor hade större livserfarenhet än vad hon hade. Men jag var trots allt lillasyster och fick goda råd om makeup och kläder. Det var kul att shoppa tillsammans. Att se hur stolt hon var över mig, gjorde mig ännu gladare över mina framgångar.

Men så förändrades livet på en sekund och hon finns inte längre, och snart är jag lika gammal som hon var i den sekunden. Ångesten griper tag i mig och jag undrar: "hur gammal kommer jag att bli?" Ändå brukar jag kaxigt säga "jag kommer att bli 92 år och dö när jag skriver den bästa bok jag någonsin skrivit" när någon frågar mig hur gammal jag kommer att bli. Och som en sista tvist avslutar jag med att säga "och jag är synsk!" Men inte hjälpte det min syster eftersom hon inte lyssnade på mig.

Jag hoppas att min synskhet stämmer, att jag verkligen kommer att bli en riktig krutgumma på 92 år som fortfarande orkar skriva. För sedan fyra år tillbaka lever jag inte bara för min skull, jag lever även för min systers skull och har axlat hennes mantel och hennes ansvar.

Så inför min födelsedag gick jag idag till frissan och klippte av mig massor av hår, som en milstolpe, början på en ny period i mitt liv. Nu kan ingenting stoppa mig. Se upp, för här kommer jag!

Kramisar Kim

söndag 18 april 2010

Onormal tystnad på grund av vulkanutbrottet

Igår tittade jag som vanligt upp på himlen på eftermiddagen för att "se hur mycket klockan var".

Det är nämligen så att vi bor så att flygplanen som landar och lyfter på Ronneby Flygplats flyger förbi oss. Med hjälp av planen vet vi vad klockan är. Nu flyger inga plan längre på grund av askmolnet ifrån vulkanen Eyjafjallajökull på Island. Nu "vet vi inte längre hur mycket klockan är"...

Det känns konstigt med den tystnaden eftersom vi har vant oss att förutse tiden med hjälp av flygplanen. Samtidigt är det rätt skönt, eftersom Ronneby Flygplats även är en militärflygplats och när de har övningar, vilket de har varje tisdag och ibland oftare, då låter det väldigt, väldigt mycket.

Minns en gång när min chef hade besök från Tyskland, det var en brittsommardag i september med +26 grader. Min chef bad mig boka bord på en restaurang och då sa jag: "Men varför inte köpa hem lite gott kött och så är ni välkomna att grilla i min trädgård. Ni kan inte sitta inne en sådan här underbar brittsommardag."

Det blev så. Den tyske mannen åkte med mig hem för att njuta av lantmiljön medan min chef handlade mat. Vi har en göl vid tomten och för tysken var det fantastiskt att sitta i min hammock och se ut över den lilla vattenytan i sommarvärmen. Min chef kom, vi grillade och satt länge och bara njöt av lugnet och tystnaden. Efter några timmar kom ett plan inflygande mot Ronneby Flygplats och jag visste genast hur mycket klockan var. Jag sa: "Nu kommer min man!"

Än i dag minns jag reaktionen hos den tyske mannen: han FLÖG upp ur hammocken och såg sig omkring, som om han hade blivit tagen på bar gärning med att ha gjort något olovligt. Jag skrattade och pekade på flygplanet uppe i skyn och sa: "Ni har trettio minuter på er, sedan är han hemma!" De stannade och hälsade på min man när han kom.

Eftersom både Jan och jag reser mycket är det kul att se flygplanet komma hem, om den som rest inte varit borta länge för då hämtar vi varandra på flygplatsen. Men om vi bara har flugit över dagen tar vi egen bil. Jag njuter också av att kunna se ned på mina "domäner" när jag flyger förbi vår gård.

Visst är det skönt med tystnaden som inte störs av flygmotorer, ändå saknar jag flygplanen eftersom de under femton års tid varit ett dagligt inslag, något som sagt "nu är det dags att börja jobba" eller "nu är det dags att gå in och laga mat".

Precis som alla andra här i Sverige och Europa undrar jag hur det kommer att gå med flygtrafiken och vulkanaskan, medan de av mina isländska vänner som har hört av sig tar allting med ro. De är vana vid sådant här, men det är sannerligen inte jag. Förutom i fantasin då, genom mina böcker om Pompeji.

Här kan du läsa fler inlägg om mina researchresor.

Kramisar från Kim
(Bilden är fullmåne över mitt hus, tyckte det passade bra att visa himlen till ett sådant här inlägg)