Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

söndag 18 april 2010

Onormal tystnad på grund av vulkanutbrottet

Igår tittade jag som vanligt upp på himlen på eftermiddagen för att "se hur mycket klockan var".

Det är nämligen så att vi bor så att flygplanen som landar och lyfter på Ronneby Flygplats flyger förbi oss. Med hjälp av planen vet vi vad klockan är. Nu flyger inga plan längre på grund av askmolnet ifrån vulkanen Eyjafjallajökull på Island. Nu "vet vi inte längre hur mycket klockan är"...

Det känns konstigt med den tystnaden eftersom vi har vant oss att förutse tiden med hjälp av flygplanen. Samtidigt är det rätt skönt, eftersom Ronneby Flygplats även är en militärflygplats och när de har övningar, vilket de har varje tisdag och ibland oftare, då låter det väldigt, väldigt mycket.

Minns en gång när min chef hade besök från Tyskland, det var en brittsommardag i september med +26 grader. Min chef bad mig boka bord på en restaurang och då sa jag: "Men varför inte köpa hem lite gott kött och så är ni välkomna att grilla i min trädgård. Ni kan inte sitta inne en sådan här underbar brittsommardag."

Det blev så. Den tyske mannen åkte med mig hem för att njuta av lantmiljön medan min chef handlade mat. Vi har en göl vid tomten och för tysken var det fantastiskt att sitta i min hammock och se ut över den lilla vattenytan i sommarvärmen. Min chef kom, vi grillade och satt länge och bara njöt av lugnet och tystnaden. Efter några timmar kom ett plan inflygande mot Ronneby Flygplats och jag visste genast hur mycket klockan var. Jag sa: "Nu kommer min man!"

Än i dag minns jag reaktionen hos den tyske mannen: han FLÖG upp ur hammocken och såg sig omkring, som om han hade blivit tagen på bar gärning med att ha gjort något olovligt. Jag skrattade och pekade på flygplanet uppe i skyn och sa: "Ni har trettio minuter på er, sedan är han hemma!" De stannade och hälsade på min man när han kom.

Eftersom både Jan och jag reser mycket är det kul att se flygplanet komma hem, om den som rest inte varit borta länge för då hämtar vi varandra på flygplatsen. Men om vi bara har flugit över dagen tar vi egen bil. Jag njuter också av att kunna se ned på mina "domäner" när jag flyger förbi vår gård.

Visst är det skönt med tystnaden som inte störs av flygmotorer, ändå saknar jag flygplanen eftersom de under femton års tid varit ett dagligt inslag, något som sagt "nu är det dags att börja jobba" eller "nu är det dags att gå in och laga mat".

Precis som alla andra här i Sverige och Europa undrar jag hur det kommer att gå med flygtrafiken och vulkanaskan, medan de av mina isländska vänner som har hört av sig tar allting med ro. De är vana vid sådant här, men det är sannerligen inte jag. Förutom i fantasin då, genom mina böcker om Pompeji.

Här kan du läsa fler inlägg om mina researchresor.

Kramisar från Kim
(Bilden är fullmåne över mitt hus, tyckte det passade bra att visa himlen till ett sådant här inlägg)

3 kommentarer:

Jessica sa...

Visst är det tyst och skönt utan flygplan som flyger dygnet runt, men jag saknar ändå ljudet lite... Man blir van vid att planen flyger över lägenheten. Bor i Hindås nära Landvetter flygplats.

Hoppas allt är bra med dig och hundarna!

Anneli sa...

Vanas makt är sannerligen stor. Oavsett om något (tex flygplan) anses bra eller dåligt så vänjer vi oss och det känns tryggt och hemtamt :)

Hoppas att allt snart återgår till normala.

Kram!

Evas värld sa...

Vad trevligt det är att bjuda hem folk i stället för att gå på restaurang, jag är säker på att den tyske mannen uppskattade det jättemycket. Man vill ju själv så gärna se hemmiljöer när man är ute och reser.