Den 26 juli 2014 höll jag
skrivarkurs på Färgargården i Eringsboda.
Deltagarna fick i uppgift att skriva varsin novell utifrån huset vi
befann oss i, eller de saker de hittade i det gamla huset. Här kommer ytterligare ett bidrag: Ett nytt liv av Ingrid Tågerud.
Novell: Ett nytt liv
Klingar inte modersmålet skönast?
Binder ej ditt hem med dubbla garn,
Lyser icke själva gräset grönast,
På den tuva där du lekt som barn.
”Det
är för sent! Allt är för sent nu!” jämrade Matilda sig där hon låg ihopkrupen
på golvet medan tårarna rann nerför kinderna.
Jeansen
var moderiktigt trasiga och det röd- och gulblommiga linnet slutade precis ovanför
naveln där en pärla glittrade i samma blå nyans som hennes ögon. På fötterna
bar hon ett par sandaler med vackra stenar i röda nyanser som naturligtvis matchade
linnet. Hennes blonda hår var uppsatt i en hästsvans, men nu hade några slingor
trillat ner i ögonen och mascaran blandade sig med tårarna. Hon kippade efter
luft.
Så
småningom reste Matilda sig långsamt upp och gick in i vardagsrummet. Hon blev
stående mitt på golvet och stirrade på den gamla slitna bonaden ovanför soffan.
De röda och blå bokstäverna hade formats med stor noggrannhet och kärlek, men
nu hade trådarna släppt vid några ställen och det vita tyget hade genom årens lopp
bleknat och fått en lite gulaktig ton.
Ӏr
det möjligen så att gräset alltid lyser grönast på tuvan där du lekt som barn?”
Frågan ställde Matilda stilla för sig själv, medan hon fortsatte att studera
orden på väggen. ”Eller kan det vara så att det är förfädernas gröna ängar som
lockar mest?”
I
ögonvrån skymtade den stora klockan, betydligt större än Matilda själv. När den
slog vid jämn timme gav den ifrån sig ett dovt, klingande ljud som gjorde henne
varm i hjärtat och fyllde henne med ett alldeles särskilt lugn. Den hade ju
varit hennes mormorsmors!
Bredvid
klockan stod ett gammalt slitet tråg till brädden fyllt med olikfärgade ullgarner.
Överst i den färgglada garnhögen låg den blårandiga babykofta som Matilda höll
på att sticka. Det fattades inte så mycket tills den var klar, en halv arm och
sen skulle den bara sys ihop. Blått var hennes älsklingsfärg! Färgen påminde
henne om stora hav och oändliga himlarymder som kunde föra henne bort från
verkligheten till drömmarnas land. Just idag kändes detta viktigare än
någonsin.
Matilda
öppnade det spröjsade fönstret för att få in lite frisk luft. Då tog vinden ett
bestämt tag i spetsgardinen som valde att ge sig ut i det fria. På färden välte
den ner ett av fotografierna på fönsterbrädan, det på Matildas mor när hon som
liten flicka satt i sin mormors knä i landet långt där borta. I vinddraget gav
den gamla spinnrocken i hörnet ifrån sig ett knarrande ljud och rester från den
senaste ullen som spunnits föll ner på golvet och virvlade in bakom tråget.
En
dag hade Matildas mormorsmor bestämt sig för att packa sina tillhörigheter i
den stora kofferten och skicka både den och sig själv till Amerika för att
finna lycka och kanske lite rikedom på andra sidan det stora havet. Matilda
hade hört berättelsen många gånger men drömde sig än en gång bort medan hon
noggrant studerade de små gula rosorna på den slitna tapeten. Hon kikade in i
köket. I fantasin kunde hon se sin mormorsmor stå därinne efter att dagens
matlagning och bak var avklarat. Fönstret stod på glänt för att lufta ut
matoset och på vedspisen väntade strykjärnet på att bli varmt. Den unga kvinnan
lutade sig mot dörrkarmen.
”Idag
är det inte jag som stryker skjortorna”, mumlade hon tyst för sig själv. Hon
var redo att ta farväl och tittade ner på det slitna trägolvet där hon sprungit
som barn. I handen höll hon en liten svart resväska. Nu var det dags, dags att
ge sig av. Hon gav mor och far en kram och skyndade sig iväg. När hon stängde
dörren och gick nerför grusgången vågade hon inte vända sig om av oro för att hon
inte skulle våga ta steget ut i den stora världen.
I
barndomshemmet satt nu mor och far vid bordet med knäppta händer. I den vita
kakelugnen slickade elden väggarna och ville ta sig ut, ut i det fria, precis
som husets dotter just hade gjort. Moden stirrade med tomma ögon in i lågornas
sken.
”Mor,
ska du inte gå och ordna med lite mat till oss? Arbetarna kommer snart in och
då är de hungriga.” Mannen tittade på sin hustru men slog ner blicken, han stod
inte ut med att se smärtan i hennes ögon. Tänk vad hennes ansikte hade blivit rynkigt
på sistone. Han hade inte lagt märke till detta förut. Han kände sig sorgsen
och tänkte på hur fort åren försvinner. Den korta tid vi har på jorden går
snabbt, mycket snabbare än han någonsin kunnat föreställa sig som ung.
Stolen
mannen satt på knarrade och kändes plötsligt hård under hans beniga kropp. När
han lutade sig tillbaka mot stolsryggen tittade hans hustru på honom och
tårarna rann nerför hennes fårade kinder.
”Jag
vet inte om jag kan förmå mig att gå in i köket idag och ordna med maten. Det
känns som om mitt hjärta ska brista”. Tänk, hennes yngsta dotter hade bestämt
sig för att lämna björkarnas land för en oviss framtid, långt borta från
hemmets trygga vrå, och nu var hon borta.
Åren
gick och dottern fann lyckan i det nya landet. Hennes rikedom bestod inte i
pengar utan i en man som var henne trogen, ett hus som gav dem tak över
huvudet, mat på bordet och framför allt fyra friska barn, två pojkar och två
flickor.
Matilda
hade sedan barnsben hört om Sverige både från sin mor och mormor. Mormorsmor
mindes hon inte mycket av, men hon älskade att höra berättas om äventyret när
hon for till Amerika. Ända sedan Matilda var mycket ung hade hon haft en längtan
till gammelmormors Sverige. När hon fyllde 24 år hade hon äntligen hunnit spara
en del pengar och bestämde sig för att, precis som hennes mormorsmor hade gjort,
söka lyckan ute i vida världen.
Efter
mycket sökande i det nya landet hade Matilda inte bara funnit och köpt det hus
där hennes mormorsmor hade växt upp, utan hade också förlovat sig med en händig
snickare. Matilda hade lyckats få hit den stora kofferten som hon mindes från
sin mormors hem i Amerika. Den hade skeppats med båt från landet i väster.
I
morgon skulle Matildas mor äntligen komma på besök. Mor och dotter hade
tillsammans planerat att resa runt och titta på alla underbara ställen de båda
hört berättas om. Nu skulle det inte bli så.
”Om
vi bara bestämt att hon skulle komma en dag tidigare som vi först hade tänkt,
då hade mor varit här nu”, förebrådde Matilda sig själv.
Modern
hade, medan hon satt i en taxi på väg till flygplatsen, ringt upp Matilda på
mobilen för att meddela flightnummer och beräknad ankomsttid. Just som signalen
gick fram och Matilda svarade hörde hon en fruktansvärd smäll. Strax efter
hördes skrik och sirener. Någon tog mobilen ur moderns hand och meddelade
skyndsamt för Matilda att det skett en olycka och lovade att snart ringa upp
igen. Matilda föll ihop och ropade ut sin skräck.
”Det
är för sent! Allt är för sent nu!” Tänk om hennes älskade mor var död, borta
för evigt? ”Om jag bara hunnit berätta. Nu kommer hon kanske aldrig att få veta”,
tänkte Matilda tyst för sig själv. ”Jag ville ju att du skulle bli en
överraskning”, viskade hon och smekte med handen sin växande mage.
Tack för den fina novell Ingrid, lycka till med ditt författarskap.
Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius.
Välkommen tillbaka!
Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida
www.kimselius.se.
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.
Inlägg
